söndag 27 januari 2008

Utan regering men med växande sopberg

Tänkte försöka mig på att skriva lite om italiensk politik eftersom det rapporterats rätt mycket om detta i media den senaste tiden. Dels om Neapels sopor, som Camorran, en av Italiens Maffior styr över, och dels om regeringskrisen, som inleddes genom korruptionsanklagelser för två veckor sedan.

Regeringskrisen vet de flesta handlar om att en ledare för det lilla partiet Udeur blev anklagad för korruption och då valde att lämna regeringssamarbetet. Premiärministern Romano Prodi genomförde då förtroendeomröstningar i kammaren och senaten för att få stöd att fortsätta regera. Redan i förväg visste man att det skulle bli problem i senaten, men Prodi valde ändå att gå till omröstning och försökte innan att få senatsmedlemmarna att förstå att stabilitet var det som Italien behövde. Trots det röstade senaten emot Prodis regering, och landet står nu utan politisk ledning.

Sophanteringen i regionen Kampanien kanske inte alla hört talas om. Maffian i trakten, Camorran, (ej att blanda ihop med Cosa Nostra på Sicilien) har tagit över sophanteringen och kan genom den tvätta sina knarkpengar. Inget satsas på en reell sophantering utan industriavfall som tungmetaller och även radioaktiva rester bränns ihop med vanliga sopor, på fält eller åkrar. Trots att cancerfallen i regionen stiger och fårmjölken inte får säljas vidare, görs inget för att stoppa den minst sagt bristfälliga hanteringen. Varken lokalpolitiker eller industriledare är intresserad av att ändra på något. Politikerna mutas och industrierna blir av med sitt avfall enormt mycket billigare än genom den lagliga vägen. Neapel har därför varit i en sophanteringskris sedan 1994.

Bild ur DN den 7/4 2007, på Neapels växande sopproblem. Fotograf Peter Loewe.


Båda de här händelseförloppen symboliserar det man tycker att italiensk politik står för idag: politisk instabilitet, korruption och maffiaverksamhet.

Som svensk är det svårt att förstå hur man kan låta det vara så här. Hur sopsituationen i Kampanien får lov att uppstå, och än värre att låta den fortgå? Hur ytterligare en regering kan splittras, innan den ens haft makten i två år? Och den viktigaste frågan av alla – hur har man kunnat låta maffian behålla sin stora makt?

Korruptionen är väl svaret på alla dessa frågor. Genom mutor har Maffian behållit sin makt, genom mutor väljer människor att tänka på sitt eget personliga bästa istället för på vanliga människor och landet som helhet. Men jag har svårt att förstå varför män sitter och glädjeskålar över att Prodi-regeringen fallit samtidigt som mer asbest bränns i Neapel. Är det ingen som lärt dessa gubbar (för det är ont om kvinnliga ledamöter i senaten) något vettigt? Att man ska lyssna på dem som röstat istället för på maffian? Eller kanske på sitt eget samvete ibland?

Just nu ser jag heller ingen ljusning. Jag trodde på Romano Prodi och den regering han bildat, även om den var bräcklig och innehöll många småpartier. Att den nu fallit kommer inte att innebära några förändringar till det bättre. Jag fick genom Nic en inblick i de ungas kamp för regeringsbyte under våren 2006, och det är synd att nu se deras arbete vara förgäves. Jag kan bara hoppas att de fortsätter kämpa vidare. Trots att det är sådana här händelser som får unga att helt tappa tron på politik. Själv avskyr jag att vara del av omvärlden som bara ser på och skakar på huvudet åt Italiens ”inre angelägenheter”: politisk instabilitet och miljöförstöring av högsta grad.

Läs Ingrid Hedströms analys om situationen i Italien i dagens DN! Mycket intressant och läsvärd.

söndag 20 januari 2008

Iridaceae

Jag sitter här och är vintersjuk. Då menar jag inte sjuk på riktigt, utan att jag snarare har vinterdepression eller vinterångest. Jag tycker inte om vintern, och har nog inte gjort det sedan jag var liten. Då bodde vi utanför Stockholm och hade ordentliga vintrar med massor av snö, skidor och skridskor. Nu är vintern mest slask och när det väl kommer snö är den också slask, i alla fall när man kommer inomhus och allt man haft på sig är blött.

Nej, jag tycker inte om vintern. Jag blir deprimerad och nedslagen. Men eftersom jag är en i grunden glad person försöker jag förtränga sådana känslor genom att tänka på annat. Jag läser massor av böcker (så slipper jag vara där jag är och får uppleva annat istället). Planerar saker inför resten av året (jo, jag vet vad jag ska göra till min födelsedag i maj) och försöker på alla sätt se vårtecken runt omkring mig (påskliljelökarna ÄR faktiskt redan uppe!).

Jag har den senaste veckan funderat till och från på vår lilla frimärksstora plätt till trädgård. Då handlar det inte så mycket om vad som ska planteras, ansas och klippas, utan snarare om hur snygg trädgården kommer att vara. Skitsnygg, underbar och blommande! Och det jag mest av allt längtar efter är att få se mina irisar i blom.

Enda irisen som blommade i trädgården förra året och den har jag inget vetenskapligt namn på.

Iris är min favoritblomma, och det var den långt innan jag blev Florensfantast. Utanför vår tomt till vår sommarstuga på Öland fanns det stora tuvor av iris, blommande i gult och blått. Har man en gång sett en hel sådan tuva i blom med stora klarblå blommor är man förtjust utan återvändo! Nu har jag en elva-tolv olika sorters iris i trädgården, men förra året blommade bara en eftersom alla tuvor flyttades/köptes in förra säsongen. Irisen är en otroligt tålig växt, den klarar att grävas upp, fraktas omilt och klarar dessutom torka bra. Men i gengäld så blommar irisen inte förrän den är väl etablerad på sin växtplats. Om jag har otur får jag alltså inte se min chokladdoftande iris i blom förrän om ett par år.

Iris plicata 'Provençal' med chokladdoft. Inköpt hos Bohus perenner utanför Båstad.


Irisen råkar sedan vara en symbol för staden Florens. Det är en version av den stiliserade franska liljan, (som bland annat de manliga scouterna har som symbol) men har två extra spröt ut från blommans inre. Irisen blev symbol för staden då en vildväxande sort med vita blommor växte på stadsmurarna kring staden. Som flagga tog florentinarna en stiliserad version av den vita irisen mot en röd botten. Detta var symbolen för Florens fram tills familjen Medici tog över makten. För att markera det nya politiska styret bytte man färgerna på flaggan, den vita irisen blev röd mot en vit botten.

Medicéernas version av stadens irisvapen! Inzoomad på Palazzo Vecchio i Florens.


MEN…
Det finns inga röda irisar. Även om Medicéerna säkert ville byta färg på alla irisar som växte på stadsmuren, så fanns det inga röda irisar att byta dem mot. Jag vet inte om det var då man först började förädlingsarbetet med att få fram en röd iris, men jag vet att det fortgår. Det finns fortfarande ingen klarröd iris, även om det finns rosa och orangea sorter. Liksom det inte finns blå rosor finns det ingen röd iris. Det är väldigt ofta detta händer i naturen, att ett släkte saknar genen för blått men inte för rött och tvärt om. En rolig liten hortonomanekdot!

Jag vet i alla fall att Florentinarna är minst lika förtjusta i irisar som jag, trots att blomman inte finns i en röd version. På sluttningen upp mot utkiksplatsen Piazzale Michelangelo finns iristrädgården, som är full med irisar. Den var stängd när vi var i Florens i somras, så nästa gång hoppas jag kunna åka i maj och få möjlighet att se mängder med blommande irisar i alla färger och former. Till dess får jag nöja mig med rapporter från Nic.

Florens iristrädgården en vårdag 1994.


Nu är dagens vinterdeppighet över, eftersom jag nu har huvudet fullt av vackra irisblommor. Hoppas färggladheten smittat av sig på er!

lördag 12 januari 2008

Vill ni veta hur det går?

Det går alldeles utmärkt! Vi har nästan tapetserat hela sovrummet, och har bara tre våder kvar att sätta upp. Så allt har gått mycket bättre och snabbare än jag trodde. I morgon åker vi till Silvan och inhandlar lister och betslasyr till taket och hörnen. Till nästa helg kan vi nog vara rätt nöjda med sovrummet som det är. Men det kommer inte vara helt klart förrän framåt sommaren. Då planeras nytt golv och nya fönsterkarmar.

Våra nya vackra, men dyra bambutapeter!

Detta hade inget alls med Florens att göra, förutom att Nic är väldigt nyfiken på vilka tapeter jag valt. Nu kan hon, liksom ni andra få en tjuvkik.

Andra saker som gör mig glad och som absolut inte har något med Florens att göra är:

  • Jasper Ffordes böcker om Thursday Next, som jag ligger och läser nätterna i ända, medan jag försöker låta bli att skratta för högt.
  • Wil Wheatons blogg, som är full av nörderier och Star Trek. Fick inte hans bok i julklapp, så jag ska strax inhandla den själv.
  • Kung Kalle av David McKee, favoritbarnböcker från min barndom. Hittade fem på Tradera häromdagen som jag numera är stolt ägare till, för endast 43 kr inkl porto!

Life is good!

Vettigare inlägg med Florensanknytning kommer nästa gång.

fredag 4 januari 2008

Welcome, Nic!

As you know, I am writing here more or less anonymous. I'm not using my normal name and I give the people in my surronding aliases as well. As I tell people to read my blog, they usually get what and who I am talking about, so this is not a really secret blog. OK, it was at first, but I am now telling more and more people to read my texts.

And I finally had the courage to tell Nic about my blog. As she have come to mean a great deal to me and to my feelings about Florence, you all know she is often mentioned and quoted here. And now she knows this herself. So I just want to say: Welcome, Nic! Enjoy what you can - photos and clips! See how I introduced more people to Elisa's music? We'll make her concour the world!

I enjoy writing in Swedish too much to change this into an international blog, but I guess I can write a piece in English every now and then, just for fun. We just have to wait and see!

onsdag 2 januari 2008

Jul, jul, strålande jul

Är tillbaks från min jul- och nyårsledighet. Det har varit en strålande jul. Eftersom jag och Mr Emerson har varit på Öland, har jag kunnat slappna av till fullo. Öland är ett av de få ställen som kan få mig att må riktigt bra. Ön bäst på sommaren, så jag hade väl inte riktigt väntat mig att få må så gott nu, mitt i vintern. Men Mr Emerson och jag har tagit långledigt, och nästan två veckors ledighet på ett och samma ställe (nästan, vi har bytt från norra till södra Öland) har tagit tyngder från mina axlar och lättat mitt hjärta. Men vi har inte haft någon vidare tillgång till Internet. Därför har det inte blivit några inlägg här och inga mail eller Twitterier.

Hattifnattar!!! Elektriska och konstiga varelser! Bland andra muminfigurer.

Vad gäller julklappsräkningen så vanns den matchen, som tydligen är återkommande i mitt liv, av den finska sidan. Italy vs Helsinki slutade 2-5. Jag fick två muminmuggar, ett muminfat, en muminkanna och en muminburk, men bara en bok om Florens och en flaska Toscansk olivolja. Nic hann inte skicka sitt årliga julpaket innan jul, så det kunde inte räknas in i matchen. Det har istället legat och väntat på posten här i Halmstad. Men nu behöver jag inte dela med mig av godsakerna till släkten! Jag och Mr Emerson får äta Gianduja-nougat från Caffarel utan att behöva dela med oss. Och det här är den absolut bästa nougaten i hel världen, utan att överdriva!

Matchförlorarna, men boken är det 13 människor som köar till på biblioteket, så jag är en vinnare!

I övrigt har jag fått umgås med mina syskon och deras respektive, spelat spel, åkt pyttelite skridskor, lekt med katter och läst böcker. Vi har dessutom gjort vårt yttersta för att utnyttja byns och Borgholms nöjesliv så här helt utanför högsäsong. Byns enda större evenemang var en julotta kl. 7.00 på juldagsmorgonen. Kyrkokören bestod av hälften av byns bofasta och prästen förkunnade att frälsaren var född. Det var troligtvis min första och enda julotta.

I Borgholm har nöjeslivet varit betydligt bredare. Biografen fick faktiskt tillgång till Arn redan på juldagen (istället för fyra veckor efter alla andra städer) så vi gick och såg filmen. Tillsammans med en himla massa andra människor – det är mycket sällan bion i Borgholm är fullsatt! Förutom det har vi varit och utnyttjat badfaciliteterna i stadens badinrättning samt testat att bowla i bowlinghallen anknuten till Harry’s som numera också finns på Öland.

Så vi har gjort en hel del, jag och Mr Emerson. Jag har haft riktigt kul och verkligen kunnat ta det lugnt. Ett bevis för att min hjärna inte haft en massa onödiga tvångstankar eller stressat är att jag fått fram en rasande mängd barndomsminnen från Öland, medan jag varit på Öland. När senast tänkte jag på Kaffetorpets radiobilar, den breda myrstigen vi hittade på Alvaret eller på vilken lekplats som var bäst i Borgholm, till exempel?

Nics paket med fantastiska godsaker! En god anledning till att komma hem!