torsdag 28 augusti 2008

Florens förste och hemlige ledare

Hur himla svårt kan det vara att skriva ett fyndigt inlägg om Cosimo de Medici? Jag har ju ändå förberett mig inför det här med ett inlägg både om hans far och om det Florentinska valsystemet. Men det behövs lite humor och alternativa skrivsätt. Inte lätt att göra om en allvarlig man med stor insikt och djupa kunskaper. Men tja, jag kan ju alltid leka lite idéer. Tänk om Cosimo …

-----------------------------------------------------------------------------------

1433

Sitter i Venedig eftersom jag är landsförvisad från min hemstad. Det enda jag gjort var att vara negativ till ett krig mot Lucca. Ett jädra skitkrig som inte borde fått ske över huvud taget. Det blev ett fiasko och det visste jag redan från början. Idioten Albizzi kunde inte ta den förlusten utan skyllde på mig. Som om jag någonsin skulle ha lånat ut pengar till någon som skulle rustat upp fiendens härar. Det handlar bara om bra och dålig krigsföring, vår var dålig, deras var bra. Men nu sitter jag här och är landsförvisad i 25 år.

Glöm att jag sitter här och möglar i 25 år! Jag ska hem och om bara rätt regering väljs så kan jag bli hemkallad. Om mina vänner hamnar i regeringen, skulle de nog häva landsförvisningen. Hmm, om jag köper valkommittén så ordnar det sig. Köpa en valkommitté har ju gjorts förut!

1434

Jag är tillbaka hemma. Albizzi är skitsur, men det struntar jag i. Han törs inte göra något, eftersom jag landsförvisat alla hans kamrater. Han kan inte utkräva hämnd på mig heller eftersom jag inte krökt ett hår på hans huvud. Eller ens några i hans familj. Men jag tänker inte låta honom få makten igen. Jag tänker kontrollera valkommittén ett tag till framöver. Hmm, kanske genom att införa en lag om att kommittén sitter i fem år innan den byts ut. Ja! Det är en bra idé!

1435

Alla köpte idén om kontinuitet inom valkommittén. Skitbra. Har förresten träffat Francesco Sforza. Han är förlovad med Bianca av Milano nu för tiden. Hon har inga bröder utan är den enda arvingen. Tja, jag ska låna ut pengar till ynglingen i alla fall. Schysst att ha en egen bank i ryggen.

1436

I RULE! Men säg det inte till någon. Jag försöker smälta in och vara som vanligt folk, men egentligen så kontrollerar jag staden. Har beställt ritningar till ny bostad. Det får inte vara för pampigt, som sagt, jag vill smälta in.

1437

Brunnellesci är en tölp. Han ritade värsta slottet till mig. Som om jag skulle smälta in med en sådan bostad. Tänker anlita Michelozzo istället. Hans hus ser mer normalt ut. Enkelt och värdigt. Jag som inte ens rider runt i staden på en häst. Mulåsna ser mer enkelt ut. En stolt vit springare som jag faktiskt blivit erbjuden som gåva en gång, skulle ju bara bekräfta att jag är stadens ledare. Det vill jag inte. Jag är ju bara en enkel medborgare (NOT! Haha ha!).

1441

Hörde att Francesco Sforza och Bianca av Milano äntligen gift sig. Nu ska bara hennes galne far, hertigen av Milano trilla av pinn också, så kanske vi kan få någon ordning här i vår landsända också.

1444

Folket är i staden är rätt intresserade av antiken, konst, filosofi och en massa annat. Det jag gör bäst är ju att förvalta pengar, men jag kan ju diskutera lite grann då och då. Tänkte fixa till ett bibliotek också, som alla medborgare kan besöka. Schysst idé. Ett allmänt bibliotek har ju aldrig existerat tidigare.

1447

Hertigen av Milano har äntligen andats sitt sista andetag. Nu ska vi bara se till så att Francesco och Bianca tar över tronen, och inte någon himla kusin till henne. Eller för den delen att någon republik återuppstår. Alla republiker går ju inte att styra, som vår.

1450

Sforza har äntligen lyckats bli hertig av Milano! FINALMENTE! Alla pengar har äntligen kommit till nytta, för nu är killen och jag typ bästa polarna! Nu kan vi tillsammans fixa världsfred eller något liknande.

1455

Inte världsfred, men nästan! Vi har skrivit fredsavtal mellan Milano, Florens, Neapel och Venedig. Det ska hålla i 25 år och alla ska hjälpa till att skydda varandra om någon stat blir angripen av en utomstående. Nu kan jag luta mig tillbaks, det här betyder att jag ordnat utrikespolitiken för all framtid, eller i alla fall all MIN framtid. Nu ska jag gå ut i trädgården och se sysselsatt ut. Det ska komma någon från valkommittén och meddela att jag blivit invald i regeringen. Jag får väl ta ett ämbete ibland då och då, för att se ut som en vanlig medborgare. Men lite motsträvigt, som om jag hellre skulle vilja odla citrus istället för att syssla med politik. Hihihi!

1458

Vet ni! Brunnelleschi sålde sina slottsritningar till Luca Pitti. Nu håller han på att uppföra jättebyggnaden på andra sidan floden. Det blir gigantiskt stort, och det gräver ett gigantiskt hål i Lucas plånbok. Jag bara vet att han kommer ta av bankens pengar också, och då är jag av med en konkurrent. För de har INTE råd med det där mastodontbygget. Tur att jag valde Michelozzo.

1460

Mitt husbygge är äntligen klart! Har till och med fått kapellet målat. Har sagt till konstnären att han ska slänga in ansiktsdrag från mina barn och barnbarn i de religiösa bilderna. Min sonson Lorenzo är en magnifik kille.

1463

Attans. Favoritsonen gick och dog. Han var en jädra bråkstake medan han levde, men jag trodde alltid att han skulle ta sig i kragen och bli min efterträdare. Min andre son är sjuk och har typ alltid varit det, så nu satsar jag mina kort på sonsonen Lorenzo istället.

1464

Jag är död. Det var väl dags. Jag har bett om att få en värdig begravning i all enkelhet, men det ser ut som att hela staden följer min kista till gravplatsen. Jisses. Få se, vad har de skrivit på min gravsten? Pater patriae. Fadern av faderslandet. Vilken titel! Tja, det kan jag väl "leva" med. Jag har ju ändå gjort rätt mycket för den här staden: ordnat varaktig fred, skapat fortsatt rikedom för både staden, min bank och min familj och dessutom hejade jag på den konstnärliga utvecklingen. Ja, jag kan nog vara ganska nöjd ändå.

Er alles

Cosimo de Medici

aka Pater patriae, aka il Vecchio

måndag 18 augusti 2008

Timo och Malmöfestivalen

Det här inlägget får bli en liten paus i den historiestafett som jag just nu är inne i på bloggen. Den återupptas snart. Jag ska bara uttrycka lite glädje och förälskelse först...

De allra flesta som jag känner vet att den stad i Sverige som jag gillar bäst är Malmö. Malmö blev mitt hem när jag studerade, och är det fortfarande även om jag inte bor där just för tillfället. Som tur är, är banden till Skåne och Malmötrakten fortfarande starka, vilket gör att jag kan besöka Malmö ganska ofta trots allt.

Ett givet tillfälle för besök är naturligtvis under Malmöfestivalen. Eftersom jag numera bor så pass långt bort att jag inte kan pendla varje kväll, har det blivit besök under lördag-söndag de senaste åren. Nog för att man alltid missar något, som naturligtvis måste ske på en onsdag eller en annan dum vardag. När jag bodde i Malmö och föreläsningarna inte började förrän i september, var man ju inne på alla aktiviteter varje kväll...

Men i år ska jag inte klaga alltför mycket (även om jag gärna vill se Dropkick Murphys imorgon) för vi var inne på en heldag på festivalen i lördags! Mycket god mat, gratis film i filmtältet, filmquiz, Looptroop och framför allt TIMO RÄISÄNEN!

Jag var eld och lågor över att den enda kvällen jag hade möjlighet att gå på någon av konserterna så fick jag chansen att se något jag verkligen ville se! Timo har länge varit en favorit, speciellt sedan förra sommaren som han räddade genom "Sweet Marie". Tyvärr fick jag se honom ensam, eftersom Mr Emerson blev akut jättetrött, och fick gå och lägga sig i bilen. Konserten började nämligen inte förrän 23.35.

Jag har aldrig varit riktigt bra på att skriva recensioner av konserter, men jag hade jättekul! Jag älskade varje minut.Timo förtjänade absolut guldmicken på P3 guld tidigare i år, för han är en otrolig live-artist! Bandet öste järnet, det som låter popigt på platta blev stenhård rock på scen, vilket jag alltid gillar! En rejäl skvätt humor fanns också, varför skulle Timo annars avbryta "Don't let the devil ruin it all" i mitten och sjunga en långsam version av "Bailando" innan han fortsatte! Jag skrattade och sjöng med i båda.


Den här kassa bilden försökte jag ta på Timo under "Bailando". Jag har lite att lära innan jag behärskar min mobilkamera.

Jag skulle kunnat producera det här inlägget direkt efter konserten, men jag var tvungen att få Mr Emerson i säng. Jag kunde ha skrivit detta igår, när jag kom hem. Men genom att vänta till idag har jag givit tillräckligt mycket tid för folk att lägga upp snuttar från konserten på YouTube. Skönt att andra kan sina mobilkameror bättre än jag!


Allsång till "Fear no darkness promised child". Timo lägger sig ned och gör Meckahälsning till oss för att vi sjöng så bra.


Slutligen får jag väl erkänna att jag numera älskar Timo över allt annat (lugn, det brukar gå över på en vecka) och att jag väl får ta mig i kragen och skaffa den skiva jag saknar av honom snart.


Short in English:
I went to Malmö to visit the city festival there this Saturday. We had a great day that ended with me (only me, Mr Emerson was too tired and fell asleep in the car waiting for me) going to a concert with Timo Räisänen. It was splendid and he really rocked!!! I loved every minute of it and I am so sending copies of his albums next time! Until then, enjoy this!

söndag 10 augusti 2008

Att börja från början, eller Giovanni di Bicci de Medici

Jag får be mina läsare ödmjukt om ursäkt för att jag inte skriver så ofta som jag vill. Jag försöker ha sommarlov samtidigt som jag jobbar, och tyvärr blir bloggen lidande emellanåt. Att jag fått hem en massa tyg helt gratis gör dessutom att jag sitter och syr oftare än annars. Men nu är både ni och jag äntligen redo att börja från början…


Börja från början. Något kronologiskt upplägg har jag aldrig haft på bloggen, men det är hög tid att förklara hur en liten bondfamilj utan adliga släktband kunnat få så stor betydelse. Ur familjen Medici kom tre påvar, minst två franska drottningar och en österrikisk dito, en storhertig som enade hela landskapet Toscana, för att inte tala om alla konstnärer, arkitekter och filosofer som stöddes av de ledande ur familjen. Hur kunde en vanlig medelklassfamilj få en så stor makt och betydelse?

Hur blir man så mäktig att man får sitt familjeemblem PLANTERAT utanför ett av sina residens?

De första medicéerna kom från ett litet landskap norr om Florens, Mugello. De lämnade under slutet av 1200-talet, ett liv som bönder bakom sig för att istället pröva lyckan som handelsmän inne i Florens. De köpte in sig i den knoppande textilindustrin, vilket naturligtvis var lyckat.

Den förste Medicée som kom att få inflytelse var en man vid namn Giovanni di Bicci de Medici. Han var inte särskilt rik från början, arvet efter sin far skulle delas mellan honom och hans brors änka och hennes söner. Men Giovanni var affärsman ut i fingerspetsarna och kunde använda sitt lilla arv klokt. De första fyrtio åren av sitt liv ägnade Giovanni sig helhjärtat och exklusivt åt sina affärer. Mycket god organisation, administration och koll på utgifter och inkomster gjorde Giovanni till slut till en av Florens mest framgångsrika affärsmän. Han hörde fortfarande inte till någon adlig eller erkänd familj, och betraktades av sina motståndare ofta som en vulgär nyrik

1344 lånade familjen Bardi ut minst 400 000 guldfloriner från sin familjebank i Florens, till den Engelske kungen Edward den III. Ingen kunde väl ana att detta skulle bli en dålig affär? Den engelske kunden var ju en sann kristen kung, det meddelade ju till och med påven. Och om banken inte fick tillbaks sina pengar i guld, så kunde man få det i ull, samma ull som den florentinska textilindustrin nu köpte av England, eftersom den var av den bästa kvaliteten. Så familjen Bardi och en rad andra erkända bankirfamiljer lånade gladeligen ut pengar till Edward III.

Som de naturligtvis INTE fick tillbaks. Bank efter bank blev bankrutta, och familjen Bardi stod på ruinens brant. Då kom Giovanni di Bicci de Medici in i bilden. Han lade in sina egna pengar i banken och blev delägare tillsammans med familjen Bardi. Giovanni fick nu tillgång till en etablerad organisation med kontor över hela Italien, samt även i Frankrike, Spanien Tyskland och Nederländerna. Med sitt ordningssinne och stora noggrannhet fick han ordning på banken igen och blev ännu rikare. Familjen Bardi var i praktiken utblottad, men hade fortfarande ett erkänt släktnamn. Giovanni ordnade därför så att hans son gifte in sig i familjen. Nu hade han lagt grunden för familjens framtid, med en ekonomisk trygghet och ett växande erkännande inom samhället.

Under första och större delen av sitt liv var Giovanni bara indirekt verksam politiskt. (Läs gärna förra inlägget!) Det vill säga, han var vän med och kunde stödja maktinnehavarna, mycket tack vare sina tillgångar. Med en så välbärgad man som Giovanni i ryggen, kunde hans kandidater övertyga valkommittén om att de var rätt personer att sitta i regeringen. De skulle lägga ner dessa namn i säckarna inför nästa val, framför andras. Själv gav sig inte Giovanni in i politiken förrän i början av 1400-talet. Han valdes då till talesman för bank- och växlingsskrået (skrå = guild, för er som spelar dataspel). Som sådan blev han också vald till Gonfalonier minst en gång.

Med sin privata förmögenhet gjorde Giovanni även mycket för Florens invånare. Han skänkte pengar i samband med en epidemi av pesten och han lät uppföra ett barnhem, "Ospedale degli Innocenti" som ritades av Brunelleschi. Mot slutet av sitt liv var han en omtyckt person i Florens, och folk aktade sig för att kalla honom för vulgär och nyrik. I alla fall öppet och publikt, eftersom det fanns vissa familjer som kände sig hotade av denne starke uppkomling. Men det är en annan historia.