Paket från La Befana!

Jag är ledsen att jag inte varit så aktiv här de senaste två veckorna. Det är lite för mycket som händer i mitt liv, så jag hinner inte med allt jag borde. Kort sagt håller jag på att förhandla om ett nytt jobb, som är besvärligt eftersom arbetsgivaren inte är svensk. Dessutom mår min mormor sämre och sämre, och Mr Emersons arbetssituation är heller inte helt spiksäker. Jag har också svårt att komma på bra ämnen att skriva om när jag är på dåligt humör, och mitt humör har verkligen svajat den senaste tiden.

Så, när det dimper ner försenade julklappar, eehm, eller snarare häxgåvor, i brevlådan glömmer man allt tråkigt och tackar för ämnet att skriva om, som man fått gratis!

Som ni vet skickar jag och Nic ofta paket till varandra, särskilt kring jul (läs om senaste paketet (ej jul) här). Jag har alltid ångest över vad jag ska lägga i paketen, för så bra choklad för så relativt låga priser som de har i Italien, det har vi helt enkelt inte i Sverige. När jag kan tar vi oss till Hovby no 9 i Lund, som har en liten men härlig chokladfabrik. Det är inte billigt, men väldigt gott! Dessutom är det människor med humor som driver stället, kolla in hemsidan: Things are getting worse! Please send chocolate!

Julpaketen brukar jag tycka är enklare att göra, för vi bakar och kokar en massa godsaker som är lätt att skicka iväg: pepparkakor, knäck och mozartkulor till exempel. I år skickade jag dessutom tre muminskålar, att komplettera de tre muminkoppar Nic och hennes föräldrar tidigare fått. Allt väl emottaget!

Nic hann dock inte få iväg sitt paket innan jul, utan satsade istället på en italiensk häxhögtid. Så mitt paket kom inte tomten med, utan La Befana! La Befana, häxan, kommer med godis och små presenter till barn på kvällen den 6:e januari. Snälla barn får godis och presenter, elaka barn får kol och aska. Eftersom det inte existerar några perfekta barn har traditionellt godis uppfunnits för ändamålet: sockerkol. Stenhårt sött godis, som påminde mig lite om polkagrisar faktiskt!

Hela innehållet i det blå julpaketet!

La Befana ska lägga sakerna i en strumpa, och jag fick mycket riktigt all fantastisk choklad OCH kolbiten i en röd strumpa! Innan hon går ska La Befana sopa golvet i hemmet, vilket hon INTE gjorde, men gärna hade fått göra. ( Nu får Mr Emerson göra det istället, eftersom jag rymmer till Göteborg om några timmar.) Kanske lät hon bli sopandet eftersom vi inte bjöd henne varken på mat eller på ett glas rödvin.

Jag tycker traditionerna om La Befana påminner om massvis av gamla traditioner vi har och har haft i Sverige också. Vi ställde ut mat till gårdstomten till jul förr och han ställde i ordning saker man glömt framme, godis och små presenter låter mer som påskharen och kolet? Jo, La Befana kommer genom skorstenen, precis som tomten. Men jag klagar inte. Alla som kommer hit med godis och presenter är hjärtligt välkomna!

Sockerkolbiten! Ser mer ut som vulkansten än träkol, och smakar inte alls lakrits, bara socket och kanske en aning pepparmynta.

Övrigt i paketet fanns min favoritchoklad från Caffarel, linser, som är traditionellt att man äter på nyår i Italien (de får Mr Emerson ta hand om), kex, prover från l'Erbolario (som vanligt och dyrt!) och så mandelkakan, Panforte, som jag fått en gång om året, riktigt länge nu.

Så, med munnen full av choklad, glömmer jag allt tråkigt för stunden, och ger mig iväg för att umgås med mina syskon i Göteborg. Om det finns någon choklad kvar när jag kommit fram, så får jag vara La Befana för dem och dela med mig (pasta och björnbärspaj ska jag få på lördagskväll, så jag måste nog sopa åt dem, trots allt…).

Recension av spelet ”Princes of Florence”

(Whopee! Kamerasladden låg i datorväskan, ouppackad sedan julledigheten! Så nu äntligen kommer mitt riktiga nästa blogginlägg!)

Jag har den stora turen att ha människor omkring mig som tycker lika mycket om brädspel som jag själv gör. Att sitta och spela tillsammans, alla med uppmärksamheten på samma sak, är jätteroligt. Gemenskapen, glädjen och naturligtvis taktiken. Vi har en hel del spel här hemma, men vår vän Magnus har ännufler, bland annat ett som jag blev eld och lågor över när jag såg att han skaffat det: Princes of Florence. Ett spel om Florens! Måste testas!!!

Omslaget till spelet.

I lördags spelade vi PoF (fin förkortning!) två gånger och om jag minns rätt var det tredje tillfället vi spelade det. Således hög tid för en recension!

Princes of Florence är ett väldigt invecklat spel. Man har sju omgångar på sig att samla ihop poäng, flest poäng vinner. Samla poäng kan man göra på en rad olika sätt: bygga byggnader, göra bästa arbetet, genom prestigekort och andra prestigefyllda saker, samt genom att köpa sig poäng. För var och en av de sju omgångarna, ska det bli svårare och svårare.

Spelidén kan vara lite svår att koppla till poängsamlandet. Du som spelar är en florentinsk prins med ett palats i valbar färg (jag väljer alltid rött, av politisk anledning men också för att Medicifärgen framför andra var röd). Till sitt palats, eller kanske hov, ska man locka konstnärer och olika yrkesgrupper. Det gör man genom att bygga och skaffa saker som konstnären behöver (till exempel ett laboratorie eller åsiktsfrihet) eller saker som roar dem (till exempel gycklare eller en park).

Min spelbricka med tre nödvändiga byggnader: kapell, workshop och laboratorie. En ynka gycklare i palatset, men både en skog och en park . Dessutom två byggare och två friheter; åsiktsfrihet och religionsfrihet.

När man lockat till sig en konstnär utför denne ett arbete, vilket ger en pengar. För pengarna kan man antingen köpa poäng eller nya förbättringar som nästa yrkesgrupp vill ha. För varje omgång av de sju som spelet består av, kräver konstnärerna mer och mer. Det blir svårare att få arbeten utförda, och därmed svårare att få sina pengar.

Det låter invecklat, inte sant? Det är det också, och det här är en förenklad version. Varje omgång består dessutom av två faser: en auktionsfas (auction på engelska) och en aktions- eller handlingsfas (action på eng). I stundens hetta är de här två orden otroligt lika, auktion och aktion, och omöjligt att hålla reda på för en nybörjare. Sedan tillkommer alla specialkort (bonus-, prestige- och rekryteringskort) och andra hjälpmedel som byggare som förenklar när det gäller byggandet.

Vilken taktik man ska ta till är omöjlig att välja från början. Det finns så många olika sätt, och jag har inte hittat något sätt som fungerat hittills. I lördags kom jag tvåa båda gångerna. Det är extremt frustrerande, vid något tillfälle ser allt ut att gå enligt planerna, vid nästa har ens planer raserats. Upp som en sol och ner som en pannkaka. Så jag vet inte om jag tycker det är ett roligt spel. Frustrerande som sagt, men man blir också som besatt i jakt på flest poäng. Så inte lär jag sluta spela det, men det lär nog dröja innan vi tar fram det igen. Till er som bara vill ha roligt en timme rekommenderar jag istället Ticket to ride, Alias, Mah Jong eller Settlers, till exempel.

I spelets slutspurt ligger jag sist, men tack vare ett prestigekort lyckas jag ta mig upp på en andra plats.

Slutligen – hur mycket har spelet med Florens att göra då? Tja, lite sisådär. Kanske borde spelet hetat DUKES of Florence istället, eftersom det aldrig fanns kungar och prinsar i Florens. Spelprincipen om att man lockar konstnärer till sitt hov gillar jag, men jag är besviken över att man bara får pengar för arbetena som utförs. Inte får man en liten Venus födelse, domkyrkokupol eller Davidstaty här inte! Däremot gillar jag att det på ens lilla spelbricka står Palazzo Rosso (i mitt fall), jag kan leva med att de inte använt någon av de stora familjenamnen som Medici, Pitti eller Pazzi.

Nytt inlägg...dröjer lite till...

Igår var jag uppe alltför sent, och skrev mitt nästa blogginlägg mitt i natten. För att ingen skulle störas skrev jag för hand i min vackra röda anteckningsbok, inne på toaletten.

Idag skulle jag skriva in allt här och pynta med foton jag tagit. Men vår kamerasladd står ingenstans att finna, så hur ska jag få över de tillhörande illustrationerna till datorn?!?!

Svordomar!!!

Till min tröst vet jag att detta även händer andra. Tyvärr äger ingen av oss något gitarr fodral vi kan leta i. Så, Malin, om du har kvar minneskortläsaren, så är jag numera intresserad!

Nåväl, vi fortsätter leta här hemma. I värsta fall får jag vänta med inlägget i fråga och satsa på annat jag kan illustrera från Wikipedia istället.

PS: Testpublik sökes! Hör av er om ni är/känner barn och unga i åldern 9-15 år som är intresserade av att läsa en barnfaktabok och kan kommentera läsningen efteråt!

Januari och jag längtar bort

Helgerna är praktiskt taget över och vi är inne i januari, som är min absoluta hatmånad. Det är fortfarande mörkt, man har inget att se fram emot och det är aldrig trevligt väder. Så det är i januari jag längtar bort, till varmare platser, där solen alltid skiner i mitt huvud, även om det kanske inte är så i verkligheten.

Florens och hela Toscana är naturligtvis ett sådant ställe. Men för mig personligen är även Öland det. Jag har haft familjens sommarstuga på Öland som den enda fasta punkten under ett liv av flyttande, och jag har släkt där. Så naturligtvis vet jag att vinter på Öland inte är trevligt alls: Ölandsfåken – när det blåser som ingen annan stans, konstiga stormar som bara drabbar ön, men inte fastlandet och den bittra kylan som alltid är närvarande.

Men i mitt huvud är det alltid sommar på Öland, i alla fall i januari och sittandes någon annan stans. Vädret är varmt och torrt och alla badplatser har minst 20 ⁰ C i vattnet. Minns ni sommarloven som kändes evighetslånga när man var liten? Det var tio veckor som aldrig skulle ta slut. Man hade all tid i världen på sig att göra det man ville, oavsett om det var marknad, bada, gå barfota till brevlådan, ligga i en halmstack och molnskåda eller låna en jättehög med böcker och läsa ut alla på mindre än två veckor, liggandes i hängmattan. Det var utflykter, auktioner och loppmarknader.

Bildbevis på att jag är en äkta ölänning, samt att jag alltid varit förtjust i glass! För er som inte fattar, så är det här kortet taget på torget i Borgholm, med Borgholms kyrka i bakgrunden.

Till och med det jag då tyckte var urtråkigt, kan jag uppskatta så här i efterhand: rensa ogräs i trädgårdslandet, plocka av alla krusbären på alla våra fyra buskar eller gräva ut grunden till det rum som just för tillfället gjordes om inne i stugan…

Nu när jag är vuxen bor jag för långt ifrån och är aldrig ledig längre än max en vecka, så det blir nästan aldrig att jag får tillbringa längre stunder på Öland. Så, nu sitter jag här och längtar bort och tillbaka.

Det slår mig också hur många likheter det finns mellan Öland och Toscana. Jorden som är så bördig, men ofta bränns brun om sommaren. Hettan och dammet. De italienska cypresserna och de öländska enarna. Glädjen och uppskattningen för det som är närproducerat i form av mat. Nedgångna hus som rustas upp av en bohemisk konstnär. Solen som går ned medan man sitter och lyssnar på syrsorna på en varm stenmur. Öppenheten och ljuset!

Kanske uppskattar jag Italien och Toscana så mycket för att det liknar Öland som jag är uppväxt med. Jag är heller inte den enda som sett likheterna mellan Öland och Italien. Fråga Axel Munthe och drottning Viktoria! Nåväl, gott nytt år!