Firenze, Italia

Marco Polo och Sandman

2009-08-26T07:32:00.000-07:00

Vår dator har krashat, så jag har inte kommit åt att blogga så bra den senaste månaden. Att blogga på lunchen eller efter jobbet känns inte alltid så lockande. Så, när jag nu sitter kvar en liten stund efter jobbet får det bli ett kort inlägg!

En av fördelarna med att man inte har ständig internetuppkoppling är att man får en massa anat gjort. Jag har till exempel fått möjlighet att läsa The absolute Sandman av Neil Gaiman. För er som kan er fantasylitteratur känner antagligen till Gaiman sedan tidigare, för er andra är det en fantasktiskt duktig och nyskapande författare. Jag har länge velat läsa Sandman av den anledningen, även om det är en serie som gavs ut av Vertigo (dvs DC Comics) och jag är en absolut Marvel Girl!

Sandman var och är fortfarande en upplevelse! Definitivt nyskapande, djup och filosofisk, men samtidigt spännande och svår att sluta läsa. Det är inte så konstigt att Sandman är den enda serie som vunnit World Fantasy Award och att serien utökade Vertigos läsarkrets till att även nå unga kvinnor som vanligtvis inte läste serier alls. Dessutom hade den större upplaga än Stålmannen, DC Comics flaggskepp.Sandman möter Marco Polo

För min del var jag fast redan då Döden visade sig vara Sandmans äldre syster (OK, Sandman betyder ungefär John Blund på utrikiska, så det är helt enkelt Morpheus eller Dröm som serien handlar om (och ja, jag borde kanske berättat det här först)). När sedan Sandman visade sig beställa en pjäs via Shakespeare eller när han räddade Marco Polo, ja, då var det bara att inse seriens storhet!

Marco Polo läste jag lite om bara ett tag sedan, så när jag hamnade i ett serieäventyr med honom kändes det som ÖDET...

Marco Polo är känd som en av världens upptäcktsresande, med Italienskt och Venetianskt ursprung. Men tittar man lite närmare på hans liv, så levde han faktiskt hela 24 år i Asien. Han fick resa mycket i dåvarande Kina, men kom bara tillbaka till Europa som av en slump, och när han satt ett år i fångenskap i Genua så var det hans cellkamrat som tillslut skrev ned reseberättelserna. Marco Polo var en ovanligt omedveten upptäcktsresande. Att ge sig iväg ut för att upptäcka världen, var ingen självklar uppgift för Marco Polo, som man kanske trodde sedan tidigare.

Nåväl, själv är jag mest på upptäcktsfärd efter någon som svarar 'Polo' när man letar efter dem och skriker 'Marco'. Hittills är det ingen som fattat skämtet eller den utrikiska traditionen.

Nu måste jag sticka hem, Mr Emerson undrar säkerligen vad jag egentligen pysslar med.

The soundtrack of my life...just nu i alla fall

2009-08-03T01:41:00.001-07:00

Jag hörde för en knapp vecka sedan första strofen i en låt. Jag älskade den från första stund. Kunde det vara BWO? Nej, det blev falsettsång - Scissors sisters? Nej, MIKA! JAAA!!! Han är tillbaka!!!!

Efter det lyssnade jag på låten via YouTube typ 100 ggr, för den går inte att köpa ännu. Men i fredags hade de plockat bort den! "Videoklippet är tyvärr inte tillgängligt i ditt land på grund av upphovsrättsbegränsningar." - sedan när började detta gälla? Jag är ju helt lämnad vind för våg här - det går inte att köpa låten, och jag får inte titta på videon?! Måste man gå tillbaks till situationen som rådde när jag var 12? Ha på MTV i bakgrunden i ca 3 h för att det kanske kommer en låt man gillar? Förresten hade vi inte ens MTV, vi fick inte tre kanaler förrän jag fyllt 13. MTV kunde man titta på hos kusinerna eller de få tillfällen man bodde på hotell. Nuförtiden är dessutom MTV så dåligt så de visar knappt någon musik alls. Stenålder.

Så nu får man leta upp alternativa sidor istället:
(Reviderat 4augusti: den videon blev borttagen den också. Men Mikas egen hemsida kan väl ändå inte vara lika elaka?!)

Annars var det egentligen menat att det skulle vara endast och enbart U2 förra veckan, då jag kommit över en biljett till deras konsert i Göteborg den 31 juli. En helt otrolig upplevelse - monster till scen, utomjordisk ljusshow och fantastisk musik som rockade ett näst intill fullsatt Ullevi. Jag har varit på stora konserter förut, men det här var nog den största, 57 000 personer var där! Det var sanslöst att höra allsången, se alla vifta vitt i inledningen och att få igång vågen runt hela arenan! Jag sjöng med i allt och var otroligt hes när jag lyckades ta mig därifrån efteråt.

De spelade mest från nya skivan, men även en del från den skiva jag fortfarande räknar som den bästa jag äger: Achtung Baby. De spelade till och med min favoritlåt, Mysterious ways. Bäst tyckte jag dock de gjorde Vertigo, samt extranumren där det var tydligt att vi hade varit en bra publik!

Hittade inte Vertigo i vettig kvalitet, men dock Mysterious ways på YouTube från konserten. Men som vanligt - upptagningar är en sak, live på plats en helt annan. Klycha men dock sanning: Ni skulle vart där!

Nic och jag ska se till så att vi ser U2 tillsammans nästa gång vi får chansen. BÅDE i Sverige som i Italien!

Dagens storhertig av Toscana

2009-07-19T12:57:00.000-07:00

Jag fick en knäpp i veckan, ungefär samtidigt som kronprinsessan Victoria fyllde år, då jag insåg att även om Toscana har varit del av det enade Italien sedan 1859-60, trots allt fortfarande har en ”storhertig”. Även om hertigdömet inte existerar i realiteten, kan man ändå ärva titeln ”storhertig”.

Sedan Florens och därefter resten av Toscana blivit ett storhertigdöme under början av 1500-talet, hade familjen Medici varit hertigar. Den siste manlige ättlingen dog 1737, utan arvingar. Storhertigdömet var då fattigt och hade inget att säga till om i världspolitiken.

Sedan lång tid tillbaka hade Medicéerna gift sig med och gift in sig den Österrikiska kungaätten Habsburg-Lothringen. Efter diskuterande kom man därför ganska naturligt fram till att storhertigdömet Toscana skulle tillfalla Frans I. Fram till processen om Italiens enande, alltså i ungefär hundra år, var således Toscana enkelt uttryckt, en del av det Österrikiska kejsardömet.

Även om den siste manlige Medicéen hade dött, fanns det kvinnliga familjemedlemmar kvar. Anna Maria Luisa de Medici beslutade i samarbete med storhertigdömets regering och Frans I att alla familjen Medicis personliga ägodelar skulle tillfalla den Florentinska staten, så länge inget flyttades från staden. Denna överenskommelse kallas Patto di Famiglia, och skrevs under efter hennes siste bror död.

Tack vare denna finns många av renässansens mest fantastiska konstverk kvar i Florens. Annars hade nog mycket tagits till Wien. En hel del hamnade dock ändå i österrikiska händer. Till exempel familjens olika sommarvillor, som under 1800-talet skulle moderniseras och de fantastiska renässansträdgårdarna skövlades. Villorna skänktes till staden Florens först under 1900-talets senare hälft, i mycket dåligt skick.

Grottan i trädgården till Villa di Castello. Vattenlekarna i grottan sattes igen under 1800-talet, och hörr på att renoveras när vi var där 2007.

MEN, även om storhertigdömet i realiteten inte existerar, eller för den delen att inte heller det Österrikiska kejsardömet existerar, spelar ingen roll. Det finns i alla fall människor som ärver titlarna (och en hel del pengar). Så, naturligtvis finns det fortfarande en människa som går omkring och är ”Storhertig av Toscana”. I detta fall en man levandes i Skottland med det enkla namnet Sigismund Otto Maria Josef Gottfried Henrich Erik Leopold Ferdinand von Habsburg-Lothringen.

Jag trodde verkligen inte att man fortsatte att ärva titlar efter en sådan lång tid gått efter att hertigdömet slutat existera. Jag fick verkligen en knäpp. Nog för att Sverige är en monarki, men i jämförelse med detta är vi i alla fall väldigt titellösa.

Med denna pärs bakom mig, behöver jag få säga detta: REPUBLIK NU! Alla människor lika värda!

Solens mat

2009-07-12T06:54:00.000-07:00

Det finns miljoner matbloggar och jag bestämde tidigt att det här inte skulle bli en av dem. Jag är inte speciellt intresserad av att laga mat. Mr Emerson är det. Nic och hela hennes familj är det. Men för min del är det ganska ointressant. Det är inget mer än bukfylla.

Men jag tycker om italiensk mat. Pasta framför allt. Helst med färska grönsaker, tomater och basilika. Inget på burk, bara grejer man får tvätta skala och skära upp själv. Och mitt sug efter detta blir större under varma sommarmånader. När vi var i Florens 2007, när jag precis startat den här bloggen, var det guld att kunna gå in på vilken trattoria som helst och veta att man kunde få pasta med zucchini eller fyllda squashblommor...

Så för min del känns det ganska självklart att SVT sänder en ny säsong av solens mat nu mitt i sommaren. Äta italienskt just nu känns helt naturligt. Däremot förundras jag alltid över denna programserie. Hur den föddes och hur den numera kan attrahera i stort sett alla åldersgrupper.

Bild från svt.se.

Det borjade som ett 5-minutersinslag i Go´kväll, som blev så populärt, att man sände de fem minutrarna som separata pausprogram. Som i sin tur blev så populära att man bestämde sig för att göra ett "riktigt" tv-program på idén. Vilka blev så populära att serien nu gått i 6 säsonger. Inte illa för en idé om ett inslag i ett annat program! Och att alla tycker om det, är också jätteintressant!

Jag har berättat om det här programmet för Nic som tyckte det var helknas att svenskar kunde bli så intresserade av något som var så självklart för henne. Nu i veckan så berättade jag om programmet för min kusin i Finland också, som kanske skulle se på det hela med lite mer nordiska ögon. Kanske gillar finländare också italiensk mat, speciellt under sommaren? Men nej, något liknande hade de inte där, och intresset för ett sådant program var nog inte större än för vilket 5-minutersinslag som helst.

Så är det hela typiskt svenskt? Skulle det funka med samma grej, fast i kanske Frankrike istället? Och kommer SVT någonsin lägga ned en braksuccé som denna? Innan dess lär vi nog ha kompletta DVD-boxar att köpa, förutom CD-skivor och kokböcker, nyckelringar och t-shirts...

Faktum är att jag själv håller på att bli lite trött på allt rabalder kring serien. Därför var det enormt befriande att höra en repris från Pang Prego i P3s reprisprogram Kompisar från förr, där fantastiske Jesper Rönndahl gjorde en parodi på just karusellen omkringprogrammet.

Podradio versionen av programmet hittar ni här, ett litet tag in i programmet.

Helt klockrent! Som bara P3 kan vara!

Pre-Rafaeliterna

2009-07-01T11:02:00.000-07:00

Sommaren gör mig virrig,detta inlägg skrev jag förra veckan, men laddade aldrig upp det här. Nåväl, håll till godo:

I maj nämnde jag att jag passade på att se Nationalmuseums utställning om Pre-Rafaeliterna när jag var i Stockholm. Pre-Rafaeliterna har starka kopplingar till min italienska renässans, och därför har den här utställningen varit något jag tänkt på länge efteråt.

Pre-Rafaeliterna var en grupp unga konstnärer som på mitten av 1800-talet tog avstånd från och motsatte sig den tidens rådande ideal och regler för hur målningar och annan konst skulle skapas.

Då, under 1800-talet fanns tonvis med anvisningar om hur motiven skulle placeras, med ett avstånd till betraktaren. Man använde också med förtjusning ett färgämne baserat på olja, bitumen(ja, samma som asfalt), som var svart och tjockt men som med sin oljebas skapade effekter av suddigt mörker (eh, tänk Edgar Allan Poe så fattar ni nog vad jag menar).

Det här var saker som Pre-Rafaeliterna avskydde. Unga som de var (18-22 år) skrädde de heller inte orden när de beskrev sina lärare och grundaren av The Royal Art Academy. Pre-Rafaeliterna tyckte att dåtidens målningar bara var reproduktioner av verk av Rafael och Michelangelo. Istället ville de tillbaka till idealen som rådde innan Rafael (därav deras namn). Så det var från medeltiden och renässansen de tog sina bildval, färguppsättningar, målartekniker och motivplaceringar.

Idag är det lätt att förstå varför de ville måla annorlunda, och vi har svårt att förstå kontroversen. För vem vill måla/äga en tavla som ser ut så här:

Självporträtt av David Wilkie vid 20 års ålder.

Lägg märke till den svartglänsande bakgrunden = bitumen! Wilkie dog 1841, och var då en hyllad konstnär.

Nej, en sådan här tavla är det man vill ha målat!

Porträtt av Pre-Rafaeliten Dante Gabriel Rosetti, av hans kollega William Holden Hunt. Två av de mest kända Pre-Rafaeliterna.

Nej, idag känns deras bildspråk inte alls kontroversiellt. Snarare välbekant, Carl Larsson fast med oljefärger ungefär.

Ihop med nationalromantiken och sedan också Arts & Craft-rörelsen, fick Pre-Rafaeliternas bildspråk allmänt genomslag. Något som de alla hade gemensamt, oavsett om de gäller de sju ursprungsmedlemmarna eller alla deras efterföljare, är naturens genomslag i bilderna. Noggranna målningar av det vackraste Brittisk (och även utländsk) natur kunde erbjuda! Såsmåningom skiljdes de ursprungliga medlemmarna, men då hade de redan influerat en rad nya konstrnärer och givit upphov till påverkan på alla möjliga konstformer: måleri, skulptering, poesi, fönsterglas, tapeter, bokillustrationer och även möbeldesign.

Jag hade stor glädje av utställningen, där man fick följa utvecklingen av rörelsen i allmänhet och huvudmålarna i synnerhet. Jag gillade särskilt det korta bildspelet som visade jämförelser mellan Pre-Rafaeliternas målningar och moderna foton från filmer och bildreklam. Man kunde verkligen se hur deras bildspråk påverkat oss in till idag.

Jag ska härmas lite som avslutning:

Sandro Botticelli, 1480.

John William Waterhouse, 1888.

The Fellowship of the Ring, 2001.

Och för er som inte fattar Italien-sammanhanget ännu kan jag upplysa om att:

Dante Gabriel Rosetti, en av de viktigaste, duktigaste och bästa konstnärerna och en av grundarna, var bördig från Italien.
Motiven plockades ofta från medeltida och renässansberättelser,till exempel från Boccacio's Decamerone.
Pre-Rafael dvs innan Rafael och nu kan jag helt plötsligt förstå varför jag inte kunde placera något känt verk av Rafael i mitt TMNT-inlägg. Rafaels ideal är bortstädade! Cirkeln är sluten!!!

The Lesbian Twist

2009-06-21T03:07:00.000-07:00

Ok, I had already written a new blog post,a really serious one too. BUT, since we produced such an excellent film with our 8amsharp group yesterday, I just have to share it.Especially since I made my director's debut!!!

And feel free to give us all the credit you can, as we actually went up at 7 the morning after midsummer night's eve, which we celebrated heavily!

Iris update 2009

2009-06-14T10:31:00.001-07:00

As it seems as if all my irises that are supposed to boom either blooms or have been blooming, I can make my annual report! And as I have international readers that follows my iris gardening skills, I better make this in English. (Can't any of you people surfing in here from that russian website tell me what you report about?!)

First out to bloom was of course my Iris sibirica, lovely as ever.

Purple iris above, NOT 'Aubade' at the bottom.

Old variety of iris from Öland.

Then the ones I told you about last year, the purple one I stole in Lomma, the Iris germanica NOT 'Aubade' and the old one I stole at our neighbours on Öland. Pity it seems as if I didn't get the black iris with me from the space at Mr Emerson's mum's, where I stored the irises a winter a few years ago. Because I keep getting purple flowers everywhere. Or the purple one just over grew the black one. Either way, I will dig a pit of the purple one up, and plant another one just beside it (I am already getting excited about the new iris I am going to buy for myself! Don't tell Mr Emerson, he's convinced the garden is full and can't take more plants.) So, any one up for a purple iris (Markus?)?!

Now for some new exciting irises I haven't seen bloom before!

Iris germanica 'Exotic Isle'

Iris germanica 'Tomorrow's Child' - My new favourite!

Iris germanica 'Provençal' - with a hint of chocolate in it's scent!

Iris germanica 'Loop the loop' - Which I bought just because I really wanted an iris with a blue outer lining, as I was so dissapointed with the one that was not 'Aubade' last year.

This year's surprise - light pink!

I'll end with some stolen favourites, of which you at least have seen two of last year. New this year was the light pink one. And no, I don't remember where I stole that one, or the lilac-pink one. The blue one I stole outside our friend Mattias house when he lived at Blåsbackegatan, here in Halmstad.

I promise, this looks way more pink irl!

Iris germanica 'Blåsbackegatan' - Hahahaha!!!

Next year I am hoping my Iris germanica 'Dazzling Gold' will bloom, because I am longing for a colourful yellow iris to enter the stage here at home! Greetings until then!

Berlusconi och flickorna

2009-05-29T11:59:00.000-07:00

Sist jag skrev om italiensk politik var för ungefär ett år sedan. Jag har funderat på att göra det flera gånger, eftersom Silvio Berlusconi inte sällan kväker ur sig rent sensationella grodor, som gör att man bara står och gapar. Hade vilken annan ledare som helst sagt att Obama är en solbränd kille eller att jordbävningsdrabbade människor i Italien som förlorat allt bara ska se situationen som en campinghelg... Ja då hade den ledaren varit tvungen att avgå på stört.

Men som vi alla vet överlever Berlusconi allt, och alla vi andra i omvärlden står och fortsätter gapa av förvåning. För min del är det inte mycket nytt som hänt som man kan kommentera. Berlusconi säger något dumt, det slätas över, han sitter kvar. Det finns inget att skriva om! Det är samma gamla vanliga.

Därför var det väldigt intressant att läsa Peter Loewes artikel i DN, där Berlusconis fru som nu begärt skilsmässa, mer eller mindre fungerar som opposition i Italien. Berlusca har överlevt allt möjligt under sin politiska karriär, men inte detta. För trots att artikeln ovan publicerades den 17 maj (då jag var i England, och ja, det är först nu jag kommit ikapp med mitt läsande) följde DN upp med denna artikel igår. Där skriver Peter Loewe igen om Berlusconis situation och att EU-valsdiskussionerna i Italien numera handlar mer om Berlusconis umgänge med minderåriga flickor än om EU-frågor.

När nu äntligen EU-valsdiskussionerna kommit igång riktigt hälsosamt runt om i Europa och Sverige, diskuterar man alltså om varför Berlusconi var med på en tjejs 18 års fest tidigare i år. Jag kan inte annat än att skaka på huvudet, men önska Veronica Lario och alla vackra flickor lycka till i stjälpandet av denna fula gubbe!

Vad har jag haft för mig?

2009-05-25T11:07:00.000-07:00

Jag har varit på resande fot i över två veckor, kom hem igår kväll. Därav det sparsamma bloggandet. Nu kommer en snabb uppdatering, häng med:

Var i Stockholm på jobbuppdrag. Om kvällarna passade jag på att gå på bio (Wolverine och Star Trek), besöka min kusin och hennes lilla familj och hamnade även på Nationalmuseums utställning om Pre-Rafaeliterna som var mycket spännande, och jag nog kommer att göra ett utförligare blogginlägg om snart!

Introduktion till PRB-utställningen som till och med finns upplagd på YouTube! Eloge till museet för denna modernitet!

Efter Stockholmsveckan tog jag mig via Halmstad, Lund, Köpenhamn och Stansted äntligen till Cambridge för att hälsa på min syster. Det var fantastiskt roligt, vi hann med att gå på hattutställning i London, jaga rätt på en fantastisk klänning till mig, samt punta på Cam! Puntandet gjorde verkligen hela resan, även om vi bara var iväg en enda timme.

Jag försöker staka oss rakt på Cam, det går inte så bra. Syster min plockar fram sin kamera för att fotografera sitt eget King's College som vi strax tar oss förbi.

Sedan bar det av till Öland. Tack vare min snälla morbror och moster kunde jag åka bekvämt i bil från Svågertorp i Malmö, istället för tåg hela vägen från Kastrup. Mr Emerson mötte sedan upp oss i Kalmar, och jag fick byta bil. Hela Ölandsvistelsen spenderades i Segerstad, där Mr Emersons storebror giftes bort med söta rara Camilla.

Jag och mina svärsystrar (bruden i mitten). Jag fick tillåtelse att ha min fantastiska klänning från Karen Millen i Cambridge, även om den var vit.

Igår när vi skulle åka hem därifrån råkade vi dessutom ut för ytterligare äventyr. Katten ville hellre stanna på Öland än åka bil, och alla Ölandsturistande bilister skulle över bron samtidigt (olycka och köer).

Men hemma är vi nu, och vardagen återkom. Men det är en fantastisk vardag att komma tillbaks till, när det första man möter på väg från bilen är detta:

En rosa iris jag snott någonstans - minns ej var! Blommade inte förra året.

Iris sibirica,alltid först och alltid praktfull!

En mer utförlig irisrapport kommer när alla väntande knoppar slagit ut! (Speciellt som ett par internationella växtforum länkade till min lilla blogg och jag fick upp besöksantalet, hahaha!)

Hittebarnsluckor nu som då

2009-05-10T10:34:00.000-07:00

Det här är ett par keramikreliefer som pryder Spedale degli Innocenti i FLorens. Det betyder något i stil med "De oskyldigas sjukhus" och var ett av världens första officiella barnhem, eller hittebarnshus som de också kallades.

Liksom många andra av Florens barmhärtighetsinrättningar byggdes denna på uppdrag av ett rikt textilhandlar skrå, i detta fall sidenhandlarnas skrå. Anledningen till detta var många - man ville visa andra att man hade råd att skänka bort en arkitektritad byggnad, man ville blidka kyrkan som ju inte alltid var glad åt att människor bar rikedomar som siden som vanlig beklädnad. Man ville också hävda skrået bland andra skrån och handelsmän, och en barmhärtighetsinrättning som denna var dessutom ett sätt att blidka upprormakare - man delade med sig av sitt överflöd.

Hittebarnshuset i Florens byggdes under början av 1400-talet efter ritning av den berömde arkitekten Filippo Brunelleschi som jag skrivit lite om tidigare (se del 1 och del 2). Han är mest berömd för sitt arbete med kupolen till Santa Maria del Fiore (katedralen) i Florens och hittebarnshuset byggdes i anslutning till Florens andra kyrka helgad åt Jungfu Maria: Santissima Annunziata. Kyrkan och barnhemmet har fasader åt samma torg.

Spedale degli Innocenti, vackra valvbågar med de blåvita medaljongerna

Keramikrelieferna tillkom efter Brunelleschis död och gjordes av en ung konstnär, Andrea della Robbia (som senare kom att bli en av de största skulptörerna). Alla relieferna, eller medaljonerna föreställer spädbarn i linda, med olika ansiktsuttryck. Vissa ser väl någurlunda nöjda ut, andra tycker jag ser både ledsna, sjuka och till och med arga ut.

Sedan var det väl inte heller enbart friska och glada ungar som lämnades in på barnhemmet heller. Det var oönskade barn som tillkommit av misstag eller övergrepp och även många sjuka och handikappade barn vars föräldrar inte hade råd att ge dem den medicin de behövde.

Hur barnen lämnades in är ytterligare en speciell grej med det här hittebarnshuset. Tidigare var det vanligt att oönskade barn lämnades på trappen till kloster och kyrkor, utsatta för vind, regn, låga temperaturer och i vissa trakter även rovdjur. Naturligtvis kunde man lämna ett barn i händerna på en nunna eller liknande, men då blev överlämnandet inte särskilt anonymt. Därför förseddes byggnaden med en lucka och en roterande platta, så att man kunde föra in barnet inomhus, och ändå behålla sin anonymitet. Denna nymodighet ansågs modern och human, och många andra kyrkor/hittebarnshus införde liknande mekanismer.

Barnhemmet och även luckan användes fram till 1875. Ungefär vid samma tid blev det tillåtet att föda barn anonymt på sjukhus där mödrarna sedan kunde lämna sina oönskade spädbarn.

Ungefär här borde således detta inlägg avslutas.

Men faktum är att det bara för ett par år sedan återinfördes liknande luckor på sjukhus i Italien. Ett sjukhus som ligger i en av de fattigaste delarna av Rom, införde detta bland annat. Stadsdelen bebos av många invandrare, legala som illegala, och många illegala invandrare tror att de deporteras om de åker till myndighetsstyrda sjukhus. Därför föder många barn utanför sjukhusen, och många vänder sig heller inte till sjukhusen om barnen insjuknar i något. De sociala myndigheterna fick ett oroande ökat antal övergivna barn som lämnats i containrar och liknande, varav flera barn inte alltid överlevde. För att minska dessa siffror och hjälpa förtvivlade mödrar infördes lucksystemet igen. Läs mer om det moderna lucksystemet i IHT här! Mycket intressant artikel!

Modern luckinlämning

Jag tycker sådana här paralleller är fantastiskt intressanta! Historien går i cirklar och trots att mer än 500 år har gått har vi samma problem än idag. Barn överges av av samma orsaker nu som då.

Årets första maj skylt

2009-05-01T07:46:00.000-07:00

Har idag för första gången demonstrerat i Halmstad på första maj. Visst saknar jag vännerna, storleken och de förberedda SSU-arrangemangen från Malmö, men det här gick klart an det också! Speciellt som jag fick gå bakom den här skylten hela vägen... Det är inte helt sant, men det är ingen hemlighet att jag varken gillar Berlusconi eller Reinfeldt. Högern har olika ansikten och inget av dem är bra.

SSU äger!

Återkomsten – min modeblogg

2009-04-29T12:11:00.001-07:00

Ett bra tag sedan gjorde jag en liten parodi på det jag tyckte var "Sveriges vanligaste blogg", nämligen modebloggarna. Då tittade jag på tavlor från 1400- och 1500-talet, och de fantastiska klänningar damerna hade på sig. Nu tänkte jag skriva lite om modernare saker.

Trogna läsare av min blogg vet om att Florens rikedomar byggdes upp av en blomstrande textilindustri, och att Florens under renässansen och lång tid därefter var modecentrum i praktiskt taget hela världen. Men om man idag tänker på städer förknippade med mode, så är det en annan italiensk stad som dyker upp i topp tre: Milano (övriga två är självklart Paris och New York).

Vad det beror på kan man fundera på, men övergången skedde inte förrän under efterkrigstiden, innan andra världskriget var det fortfarande Florens som var modehuvudstad i Italien. En sak är dock Florens ledande av, inom modebranschen: lädervaror.

Inte minst som turist märker man av det stora flödet av lädervaror som finns tillgängliga i Florens. Vissa stråk av torghandel inne i Florens centrala delar, består bara av försäljare av läderartiklar; plånböcker, skor, väskor, jackor, västar och skärp, i alla färger, former och design. Doften av nytt läder ligger här tjock i luften.

Runt kyrkan San Lorenzo finns amssvis av torghandlare som säljer läderartiklar. I högra kanten på bilden kan ni se raderna av torgstånd följa gatan.

Det är därför inte så konstigt att några av de mest kända designerna är bördiga från Florens och startade sina verksamheter inom just läderhantverket:

Roberto Cavalli: Började tidigt med annorlunda tygtryck och teknikutveckling och blev internationellt erkänd då han började tillverka tryck på läder som var helt unika. Roberto Cavalli gjorde en kollektion för H&M i november 2007.

Guccio Gucci: Startade som sadeltillverkare, och utökade sedan sin tillverkning med väskor och skor. Därefter fortsatte företaget att expandera och är idag det kända märket Gucci.

Salvatore Ferragamo: Är det namn som starkast förknippas med Florens och skor. Salvatore kom ursprungligen från Bonito i södra Italien, men efter en sejour i USA, var det i Florens som han startade upp sin skotillverkning. Den ligger kvar där än, och leds fortfarande av delar ur hans familj.

Gucci, Cavalli och Ferragamo har naturligtvis butiker och/eller tillverkning även i Milano, men de namn som man snarare förknippar med Milano är Prada, Dolce&Gabbana och Fendi, bland andra.

Florens har dock inte givit upp kampen om modet till förmån för Milano. Istället har man satsat på herrmode, och en av de största tillställninga i världen inom det området sker två gånger om året på Palazzo Pitti. Tillställningen heter Pitti Immagine Uomo, och sker ungefär i januari och juni varje år. På senare tid har man dessutom utökat med mode för barn.

I Florens ligger dessutom Polimoda, vilket är en förkortning av Instituto Politecnico internazionale della Moda. Polimoda är kort sagt en modedesignskola med kurser inom både dam- och herrmode, samt självklart även inom skodesign. Skolan öppnade 1986 och är starkt knutet till New York's fashion institute of technology. Polimoda är numera ett erkänt namn och fler och fler vill studera mode där. En av huvudkonkurrenterna ligger naturligtvis i Milano.

Jag hade en tjej i min gymnasieklass som alltid sydde om gamla och upp nya kläder, och hon läste faktiskt ett par år på just Polimoda i Florens. DEt är ingen hemlighet att jag själv tycker om att sy och hade jag själv bara haft en aning talang för "High fashion", mönstertillverkning och sömnadslösningar hade jag själv gärna läst där (även om jag är nöjd med min hortonomutbildning)! För vem vill egentligen inte läsa om mode i den stad i världen där modet uppfanns?

Försenad påskrapport

2009-04-19T10:59:00.000-07:00

Det går redan förvånansvärt bra med mitt nya jobb, vilket gör att jag är helt utsjasad när jag kommer hem. Jag reser dessutom så mycket att jag har svårt att få ordning på mina rutiner. Jag lovar dock bättring och bot inför framtiden, för jag vet att jag mår mycket bättre om jag får skriva av mig ibland.

Försenat ska jag rapportera lite om påskhelgen. Allt var strålande, från att jag precis i tid fick ett paket med godsaker från Italien lagom till avfärd, till att jag och Mr Emerson äntligen fick tillfälle att titta på Ölands enda raukar. Dessutom fick vi träffa kusinbarnet för första gången, njuta av att gräsmattan var förvandlad till ett hav av rysk blåstjärna, träffa familj och släkt och äta god mat ( och alldeles för mycket godis) samt allt detta ackompanjerat av ett strålande vårväder. Titta här får ni se:

Innehållet i det italienska påskpaketet: mycket godis, men även några presenter och det traditionella påskchokladägget med en present inuti...

Nämligen den här söta ringen med pärlor! Från L'Erbolario fick jag dessutom deras årskalender, med många fina fågelbilder, i samma design som några av deras produkter!

Scilla sibirica en masse! Här är mer blått än grönt!

Här har ni oss på utflykt bland raukarna.

Så, glad påsk i efterhand allihopa! Jag hoppas ni haft lika trevligt som jag hade!

Sommartid

2009-03-22T11:50:00.000-07:00

Jag är väldigt ljuskänslig. Jag vill gärna ha ljust runt omkring mig när jag vaknar och när jag tar mig till jobbet - det är lättare att vakna då. Jag älskar långa ljusa sommarkvällar, och hatar mörka vinternätter som startar redan på eftermiddagen. Jag blev helt förbluffad över att den italienska kvällen blev nattsvart så fort, även mitt i sommaren. Folk söderifrån blir också förbluffade över att det är ljust så länge här. När jag väl kommer till norra Sverige för att uppleva midnattssolen så lär jag nog bli förbluffad jag också!

Det finns också en ljushistoria om lillebror, som är en favorit, förutom Turtles! Vi var i mellersta Finland en vecka en sommar. Lillebror var inte så gammal, fem år tror jag. Vid halv elva är det fortfarande ljust ute, men jag och mamma går och lägger oss. Lillebror vägrar. Han vill inte gå och lägga sig mitt på eftermiddagen! skriker han till pappa. Klockan hinner bli över elva innan han ger sig, och jag har inte heller somnat då, eftersom jag skrattat mig halvt fördärvad.

Nästa helg blir det sommartid igen. Sedan Sverige blev EU-medlemmar har jag funderat lite fram och tillbaka på det här fenomenet just för att jag är ljuskänslig. Det har mestadels varit på hösten dock, när vi ställer om för vintertid igen, men då och då även nu i slutet av mars. När Sverige gick med i EU anpassades klockinställningarna till EU-standard. Det gjorde bland annat att vintertiden infördes senare på hösten. Meningen med ändrad tid, är att man ska utnyttja dygnets ljusa timmar bättre, men i och med att införandet senareläggs, hinner de timmar i ljuset som man vinner på hösten, ha hunnit bli mörkare i Sverige i alla fall. Det gör mig extremt vinterdeppig då, medan jag bara ser positivt på införandet av sommartiden - det betyder vår!

På så många sätt är vintertid/sommartid helt sjukt! Vi använder CET (Central European Time) i hela Europa och under vinterhalvåret är den densamma som i Afrika. Men när vi inför sommartid i Europa, ligger de kvar. Vilket är helt förståeligt eftersom ju ingen ljusförändring sker kring ekvatorn. Och var tar egentligen dendär timmen vägen när vi ställer om klockan? Den försvinner här, men inte där... Och inte på Island heller, det enda landet i Europa som inte ställer om till sommartid.

Det är på det sättet väldigt skrämmande med sommartid. Så igår gjorde jag och mina vänner film om det!

Jag älskar mina vänner, vi har hur kul som helst ihop. Jag tycker det är fantastikt vilka idéer som dyker upp och som blir verklighet, och att få vara del i den kreativa processen är väldigt givande! En kram till alla mina vänner världen över, jag hade haft fruktansvärt tråkigt utan er!

(Trodde aldrig jag skulle skådespela igen - har så svårt att hålla masken! Men Voice Over och pytteroll fick jag göra denna gång!)

Europeiskt nytt jobb!

2009-03-16T12:12:00.001-07:00

Jag har verkligen inte skrivit på evigheter, och det beror bara på en enda sak:

JAG HAR NYTT JOBB!

Ni minns kanske att jag åkte till Holland på en intervju i höstas? Det tog lite tid, men till slut så fick jag tjänsten! Så nu är jag åter en gång säljare av växter, även om dessa nu är holländska istället för svenska, och jag ska inte enbart arbeta mot kunder i Sverige, jag ska även titta på Finland och Norge.

Jag vill sälja såna här coola träd - fram för mer formklippt i Sverige! Koooom och köööp!

Det är extremt mycket nytt och läskigt, men jag försöker se det hela som en utmaning och istället för att oroa mig för hur och om jag ska lyckas etablera företaget i Sverige, försöker jag lära mig så mycket som möjligt.

Jag har nu jobbat i precis en månad och jag känner mig mer Europeisk än någonsin. Det är fantastiskt roligt, men jag är skräckslagen över att faktiskt ha en utländsk arbetsgivare, och allt det innebär. Det här är en tudelad känsla som jag känt i stort sett hela mitt liv, att jag är fast mellan två världar.

Jag är ingen internationell globetrotter. Jag har aldrig varit utomlands längre än 6 veckor på raken (och jag längtade hem nästan hela den tiden). Jag har aldrig fått tillfälle att lära mig finska eller franska perfekt utan haltar fortfarande runt på det jag lärde mig i skolan. Jag var en duktig språkstudent och nu glömmer jag bort mer och mer, vilket verkligen är att missbruka och nedvärdera den tid jag lade på att lära mig alla miljoner glosor. Jag har dock, så länge jag kan minnas alltid varit intresserad av internationella frågor och det var en stor dröm, när jag var yngre, att åka utomlands, vara utbytesstudent eller att ta en termin eller två på något utländskt universitet.

Att det aldrig blev så är rent tragiskt, det var ont om pengar i min familj då jag gick på gymnasiet så något utlandsår blev aldrig aktuellt. Jag kom aldrig iväg med några Erasmus-ansökningar under universitetstiden, för man var tvungen att vara ute i extremt god tid, och jag var väl inte tillräckligt intresserad. Jag är för svensk. Jag vill ha trygghet, ordning och reda, och jag har alldeles för lätt för att bli osäker. Då är det heller inte så lätt att göra det bästa av situationen!

Egentligen tror jag att det här med att vilja ha trygghet och organiserat runt om kring sig, är väldigt svenskt. Det gör att vi svenskar hellre ser saker nationellt än globalt, vi blir inneslutna i oss själva. När jag träffat politiskt intresserade från andra länder har de alltid sett saker i ett globalt perspektiv. Till och med de rödaste fransmän har tyckt EU har varit ett bra sätt att arbeta, för att sätta press på andra länder, så att vi tillsammans kan förbättra situationen i Turkiet, Afrika… Medan de rödaste svenskar säger att vi inte ska vara EU-medlemmar eftersom Sverige förlorar för mycket på medlemskapet?! (Ja, jag förenklar extremt!) Jag tar en titt i GöteborgsPosten och lusläser deras 1,5 sidor internationellt, medan resten är nationella nyheter. Allt är mycket talande!

Och jag är som sagt fast i mitten. Svensk nog att stanna i Sverige och uppskatta tryggheten. Men tillräckligt internationell för att ha en hyllningsblogg till en italiensk stad och tillräckligt intresserad av omvärlden för att ha bokmärken på datorn som tar mig direkt till IHT och DNs världssidor.

Så, mitt läskiga nya jobb är egentligen ganska perfekt för mig. Jag arbetar och lever i Sverige, och kommer att omfattas av de svenska trygghetsreglerna. Men jag lär prata engelska varje dag och innan mars är över kommer jag ha varit i Holland två gånger och på Jylland i Danmark en gång. Jag kanske inte blir en globetrotter, men jag är definitivt inte bara svensk längre! Jag är del av Europa!

1492 – upptäckternas tidsålder?

2009-02-14T06:29:00.001-08:00

1492, natten mellan den 8 och 9 april, dog Lorenzo de Medici i Villa Careggi utanför Florens.

Med honom dog den stabilitet som rått mellan de mäktigaste familjerna i Florens, och staden kastades in i oroliga maktspel. Detta, ihop med Savonarolas växande inflytande, gjorde att alla konstnärer som tidigare varit verksamma i Florens, flydde. Därför brukar man också säga att med Lorenzos död dog även Florens gyllene tidsålder och den första delen av renässansen.

För det som Lorenzo aldrig fick ta del av, och som kom att förändra hela världssynen, och egentligen grundlade imperialismen, var upptäckternas tidsålder.

1492 inledde Christoffer Columbus sin resa över Atlanten, för att resa till Asien och Indien.

Han upptäckte Amerika istället, vilket gjorde att man insåg att världen var mycket större än man tidigare trott. Fokus förflyttades från medelhavet, och det blev betydligt viktigare att ha havskontakt, än en central placering i medelhavet som Italien hade. Spanien blev en kraftfull stormakt.

1492 föll det sista moriska fästet på iberiska halvön.

Bara detta bevisar vilken stormakt Spanien hade blivit. Från att ha varit två rivaliserande kungadömen: Aragonien och Kastilien, nu enade genom giftermål mellan Isabella I av Kastilien och Ferdinand II av Aragonien, hade man fått en stormakt som var stark nog att kasta ut morerna. Morerna hade levt i Andalusien i södra Spanien i över 780 år, med en så annorlunda krigskonst att man näst intill ansåg dem oövervinnerliga. Världen låg för Isabella och Ferdinands fötter.

Ferdinand och Isabella av Spanien - de viktigaste makthavarna i världen.

Portugal och Spanien tar ledningen i upptäcktsresandet, med upptäckare som Magellan och Vasco da Gama till hjälp. Frankrike, Holland och England, länder med starka flottor, följer därefter. Etablerandet av kolonier börjar, och helt plötsligt är vi mitt uppe i kolonialism och imperialism. En framtid som Lorenzo nog aldrig kunnat ana.

--------------------------

Här i Sverige då? Tja, 1492 råder här fortfarande mörk medeltid. Sten Sture den yngre föds 1493, och när han är tjugo blir han riksföreståndare. Enligt Kalmarunionen (som bildades 1397) så regeras Sverige av en dansk kung. Flera rådsherrar vill återuppliva överenskommelserna i unionsfördraget. Men många andra, inklusive Sten Sture d.y. är emot detta och Kristian II, Kristian tyrann, genomför flera invasioner för att kväva upproren. Sten Sture d.y. dör under ett av dessa slag, i februari 1520. I november samma år genomför Kristian II Stockholms blodbad, för att ha ihjäl Sten Stures medkämpar. Bland de som dödas finns Gustav Vasas far Erik Johansson (Vasa). 1521 samlar Gustav Vasa en här i Dalarana (ooh vasaloppet!) och tågar mot Stockholm. Efter otal stads- och slottsbelägringar har Gustav Vasa slutligen makt över hela Sverige och den 6 juni (ooh nationaldag!) 1523 kröns han till kung.

Då, 31 år efter Lorenzo de Medicis död, anses den svenska renässansen ha fått sin BÖRJAN!

Vi ligger så satans efter.

Gustav Vasas intåg i Stockholm, som Carl Larsson föreställde sig det (bilder från Wikipedia).

En ljusglimt i mörkret

2009-02-09T02:41:00.000-08:00

Håller fortfarande på att kämpa med mitt blivande jobb. Mycket har ordnat sig, annat har varit djävulskt jobbigt. Lite kamp återstår, men äntligen ser det ut som om vi når resultat.

En ljusglimt i det annars totala mörkret, var i lördags, då jag och Mr Emerson hängde på när våra vänner spelade in film. De har ett nytt projekt, som går ut på att skriva, spela in, klippa och lägga upp en film på en och samma dag, varannan lördag. Så jag tömde hela min överarbetade hjärna och hade bara filmprojektet i huvudet under åtta timmar, och lite till. Jag gjorde min stora insats i manusarbetet, medan Mr Emerson regisserade. Vi är alla extremt nöjda med resultatet:

I was part of this! My lovely friends have a new project: writing, filming, producing and uploading a short film on the same day. They do this every second Saturday, and this Saturday we joined them. We really had a blast! This film has subtitles in English, just activate them in the right corner and watch!

Paket från La Befana!

2009-01-30T04:45:00.001-08:00

Jag är ledsen att jag inte varit så aktiv här de senaste två veckorna. Det är lite för mycket som händer i mitt liv, så jag hinner inte med allt jag borde. Kort sagt håller jag på att förhandla om ett nytt jobb, som är besvärligt eftersom arbetsgivaren inte är svensk. Dessutom mår min mormor sämre och sämre, och Mr Emersons arbetssituation är heller inte helt spiksäker. Jag har också svårt att komma på bra ämnen att skriva om när jag är på dåligt humör, och mitt humör har verkligen svajat den senaste tiden.

Så, när det dimper ner försenade julklappar, eehm, eller snarare häxgåvor, i brevlådan glömmer man allt tråkigt och tackar för ämnet att skriva om, som man fått gratis!

Som ni vet skickar jag och Nic ofta paket till varandra, särskilt kring jul (läs om senaste paketet (ej jul) här). Jag har alltid ångest över vad jag ska lägga i paketen, för så bra choklad för så relativt låga priser som de har i Italien, det har vi helt enkelt inte i Sverige. När jag kan tar vi oss till Hovby no 9 i Lund, som har en liten men härlig chokladfabrik. Det är inte billigt, men väldigt gott! Dessutom är det människor med humor som driver stället, kolla in hemsidan: Things are getting worse! Please send chocolate!

Julpaketen brukar jag tycka är enklare att göra, för vi bakar och kokar en massa godsaker som är lätt att skicka iväg: pepparkakor, knäck och mozartkulor till exempel. I år skickade jag dessutom tre muminskålar, att komplettera de tre muminkoppar Nic och hennes föräldrar tidigare fått. Allt väl emottaget!

Nic hann dock inte få iväg sitt paket innan jul, utan satsade istället på en italiensk häxhögtid. Så mitt paket kom inte tomten med, utan La Befana! La Befana, häxan, kommer med godis och små presenter till barn på kvällen den 6:e januari. Snälla barn får godis och presenter, elaka barn får kol och aska. Eftersom det inte existerar några perfekta barn har traditionellt godis uppfunnits för ändamålet: sockerkol. Stenhårt sött godis, som påminde mig lite om polkagrisar faktiskt!

Hela innehållet i det blå julpaketet!

La Befana ska lägga sakerna i en strumpa, och jag fick mycket riktigt all fantastisk choklad OCH kolbiten i en röd strumpa! Innan hon går ska La Befana sopa golvet i hemmet, vilket hon INTE gjorde, men gärna hade fått göra. ( Nu får Mr Emerson göra det istället, eftersom jag rymmer till Göteborg om några timmar.) Kanske lät hon bli sopandet eftersom vi inte bjöd henne varken på mat eller på ett glas rödvin.

Jag tycker traditionerna om La Befana påminner om massvis av gamla traditioner vi har och har haft i Sverige också. Vi ställde ut mat till gårdstomten till jul förr och han ställde i ordning saker man glömt framme, godis och små presenter låter mer som påskharen och kolet? Jo, La Befana kommer genom skorstenen, precis som tomten. Men jag klagar inte. Alla som kommer hit med godis och presenter är hjärtligt välkomna!

Sockerkolbiten! Ser mer ut som vulkansten än träkol, och smakar inte alls lakrits, bara socket och kanske en aning pepparmynta.

Övrigt i paketet fanns min favoritchoklad från Caffarel, linser, som är traditionellt att man äter på nyår i Italien (de får Mr Emerson ta hand om), kex, prover från l'Erbolario (som vanligt och dyrt!) och så mandelkakan, Panforte, som jag fått en gång om året, riktigt länge nu.

Så, med munnen full av choklad, glömmer jag allt tråkigt för stunden, och ger mig iväg för att umgås med mina syskon i Göteborg. Om det finns någon choklad kvar när jag kommit fram, så får jag vara La Befana för dem och dela med mig (pasta och björnbärspaj ska jag få på lördagskväll, så jag måste nog sopa åt dem, trots allt…).

Recension av spelet ”Princes of Florence”

2009-01-15T05:55:00.001-08:00

(Whopee! Kamerasladden låg i datorväskan, ouppackad sedan julledigheten! Så nu äntligen kommer mitt riktiga nästa blogginlägg!)

Jag har den stora turen att ha människor omkring mig som tycker lika mycket om brädspel som jag själv gör. Att sitta och spela tillsammans, alla med uppmärksamheten på samma sak, är jätteroligt. Gemenskapen, glädjen och naturligtvis taktiken. Vi har en hel del spel här hemma, men vår vän Magnus har ännufler, bland annat ett som jag blev eld och lågor över när jag såg att han skaffat det: Princes of Florence. Ett spel om Florens! Måste testas!!!

Omslaget till spelet.

I lördags spelade vi PoF (fin förkortning!) två gånger och om jag minns rätt var det tredje tillfället vi spelade det. Således hög tid för en recension!

Princes of Florence är ett väldigt invecklat spel. Man har sju omgångar på sig att samla ihop poäng, flest poäng vinner. Samla poäng kan man göra på en rad olika sätt: bygga byggnader, göra bästa arbetet, genom prestigekort och andra prestigefyllda saker, samt genom att köpa sig poäng. För var och en av de sju omgångarna, ska det bli svårare och svårare.

Spelidén kan vara lite svår att koppla till poängsamlandet. Du som spelar är en florentinsk prins med ett palats i valbar färg (jag väljer alltid rött, av politisk anledning men också för att Medicifärgen framför andra var röd). Till sitt palats, eller kanske hov, ska man locka konstnärer och olika yrkesgrupper. Det gör man genom att bygga och skaffa saker som konstnären behöver (till exempel ett laboratorie eller åsiktsfrihet) eller saker som roar dem (till exempel gycklare eller en park).

Min spelbricka med tre nödvändiga byggnader: kapell, workshop och laboratorie. En ynka gycklare i palatset, men både en skog och en park . Dessutom två byggare och två friheter; åsiktsfrihet och religionsfrihet.

När man lockat till sig en konstnär utför denne ett arbete, vilket ger en pengar. För pengarna kan man antingen köpa poäng eller nya förbättringar som nästa yrkesgrupp vill ha. För varje omgång av de sju som spelet består av, kräver konstnärerna mer och mer. Det blir svårare att få arbeten utförda, och därmed svårare att få sina pengar.

Det låter invecklat, inte sant? Det är det också, och det här är en förenklad version. Varje omgång består dessutom av två faser: en auktionsfas (auction på engelska) och en aktions- eller handlingsfas (action på eng). I stundens hetta är de här två orden otroligt lika, auktion och aktion, och omöjligt att hålla reda på för en nybörjare. Sedan tillkommer alla specialkort (bonus-, prestige- och rekryteringskort) och andra hjälpmedel som byggare som förenklar när det gäller byggandet.

Vilken taktik man ska ta till är omöjlig att välja från början. Det finns så många olika sätt, och jag har inte hittat något sätt som fungerat hittills. I lördags kom jag tvåa båda gångerna. Det är extremt frustrerande, vid något tillfälle ser allt ut att gå enligt planerna, vid nästa har ens planer raserats. Upp som en sol och ner som en pannkaka. Så jag vet inte om jag tycker det är ett roligt spel. Frustrerande som sagt, men man blir också som besatt i jakt på flest poäng. Så inte lär jag sluta spela det, men det lär nog dröja innan vi tar fram det igen. Till er som bara vill ha roligt en timme rekommenderar jag istället Ticket to ride, Alias, Mah Jong eller Settlers, till exempel.

I spelets slutspurt ligger jag sist, men tack vare ett prestigekort lyckas jag ta mig upp på en andra plats.

Slutligen – hur mycket har spelet med Florens att göra då? Tja, lite sisådär. Kanske borde spelet hetat DUKES of Florence istället, eftersom det aldrig fanns kungar och prinsar i Florens. Spelprincipen om att man lockar konstnärer till sitt hov gillar jag, men jag är besviken över att man bara får pengar för arbetena som utförs. Inte får man en liten Venus födelse, domkyrkokupol eller Davidstaty här inte! Däremot gillar jag att det på ens lilla spelbricka står Palazzo Rosso (i mitt fall), jag kan leva med att de inte använt någon av de stora familjenamnen som Medici, Pitti eller Pazzi.

Nytt inlägg...dröjer lite till...

2009-01-12T08:11:00.000-08:00

Igår var jag uppe alltför sent, och skrev mitt nästa blogginlägg mitt i natten. För att ingen skulle störas skrev jag för hand i min vackra röda anteckningsbok, inne på toaletten.

Idag skulle jag skriva in allt här och pynta med foton jag tagit. Men vår kamerasladd står ingenstans att finna, så hur ska jag få över de tillhörande illustrationerna till datorn?!?!

Svordomar!!!

Till min tröst vet jag att detta även händer andra. Tyvärr äger ingen av oss något gitarr fodral vi kan leta i. Så, Malin, om du har kvar minneskortläsaren, så är jag numera intresserad!

Nåväl, vi fortsätter leta här hemma. I värsta fall får jag vänta med inlägget i fråga och satsa på annat jag kan illustrera från Wikipedia istället.

PS: Testpublik sökes! Hör av er om ni är/känner barn och unga i åldern 9-15 år som är intresserade av att läsa en barnfaktabok och kan kommentera läsningen efteråt!

Januari och jag längtar bort

2009-01-05T13:05:00.001-08:00

Helgerna är praktiskt taget över och vi är inne i januari, som är min absoluta hatmånad. Det är fortfarande mörkt, man har inget att se fram emot och det är aldrig trevligt väder. Så det är i januari jag längtar bort, till varmare platser, där solen alltid skiner i mitt huvud, även om det kanske inte är så i verkligheten.

Florens och hela Toscana är naturligtvis ett sådant ställe. Men för mig personligen är även Öland det. Jag har haft familjens sommarstuga på Öland som den enda fasta punkten under ett liv av flyttande, och jag har släkt där. Så naturligtvis vet jag att vinter på Öland inte är trevligt alls: Ölandsfåken – när det blåser som ingen annan stans, konstiga stormar som bara drabbar ön, men inte fastlandet och den bittra kylan som alltid är närvarande.

Men i mitt huvud är det alltid sommar på Öland, i alla fall i januari och sittandes någon annan stans. Vädret är varmt och torrt och alla badplatser har minst 20 ⁰ C i vattnet. Minns ni sommarloven som kändes evighetslånga när man var liten? Det var tio veckor som aldrig skulle ta slut. Man hade all tid i världen på sig att göra det man ville, oavsett om det var marknad, bada, gå barfota till brevlådan, ligga i en halmstack och molnskåda eller låna en jättehög med böcker och läsa ut alla på mindre än två veckor, liggandes i hängmattan. Det var utflykter, auktioner och loppmarknader.

Bildbevis på att jag är en äkta ölänning, samt att jag alltid varit förtjust i glass! För er som inte fattar, så är det här kortet taget på torget i Borgholm, med Borgholms kyrka i bakgrunden.

Till och med det jag då tyckte var urtråkigt, kan jag uppskatta så här i efterhand: rensa ogräs i trädgårdslandet, plocka av alla krusbären på alla våra fyra buskar eller gräva ut grunden till det rum som just för tillfället gjordes om inne i stugan…

Nu när jag är vuxen bor jag för långt ifrån och är aldrig ledig längre än max en vecka, så det blir nästan aldrig att jag får tillbringa längre stunder på Öland. Så, nu sitter jag här och längtar bort och tillbaka.

Det slår mig också hur många likheter det finns mellan Öland och Toscana. Jorden som är så bördig, men ofta bränns brun om sommaren. Hettan och dammet. De italienska cypresserna och de öländska enarna. Glädjen och uppskattningen för det som är närproducerat i form av mat. Nedgångna hus som rustas upp av en bohemisk konstnär. Solen som går ned medan man sitter och lyssnar på syrsorna på en varm stenmur. Öppenheten och ljuset!

Kanske uppskattar jag Italien och Toscana så mycket för att det liknar Öland som jag är uppväxt med. Jag är heller inte den enda som sett likheterna mellan Öland och Italien. Fråga Axel Munthe och drottning Viktoria! Nåväl, gott nytt år!

God jul allesamman!

2008-12-24T02:51:00.000-08:00

För mig är en av julens högtider Karl-Bertil Jonssons julafton. Denna fantastiska korta lilla saga av Tage Danielsson och Per Åhlin får man absolut inte missa under julaftonskvällen. Eftersom min kära syster är i Camebridge får hon inte chansen att se Karl-Bertil i år, därför är vi evigt tacksamma över att YouTube existerar! God jul syster!

Other foreign friends are unaware that this lovely story even excists, so now you know! There is no real christmas without Karl-Bertil Jonsson in this short film!

Glöm för allt i världen inte bort att man skymtar en annan av mina favoriter i Karl-Bertil! Filmen familjen tittar på, på tv, heter "Lilla helgonet" och musikläraren med glasögon, Celestin, spelas av Åke Söderblom!

God Jul, Merry Christmas, Hyvää Joulua, Joyeux Noel et Buon Natale!

Julstress - anledningen till att jag inte bloggat på länge

2008-12-15T01:45:00.000-08:00

Ja, jag har julstressat med julkort, julklappar, pynt och pyssel. Vi ska fira jul i Skåne i år, tillsammans med Mr Emersons familj. De bestämde att julklappar inte var nödvändigt, även om det är roligt att ge en liten gåva... Vilket gjorde att dessa regler sattes upp:

Det är tillåtet att köpa julklappar för max 20 kr.
Det är tillåtet att skänka pengar till välgörenhet som julklappar.
Det är tillåtet att tillverka julklappar att ge bort.

För er som minns, så hade vi en kändisfest på Norrviken i somras. Den gick i cirkustema och både Villa Abelin och delar av parken pyntades därför våldsamt. En massa pelare kläddes in i tyg i färgerna vitt, blått och rosa. Dagen efter festen samlade jag ihop en hel sopsäck med tygrester, som jag nu kunnat använda vilt i tillverkandet av julklappar. Nere i det vattenskadade arkivet i Villa Abelin, hittade dessutom jag och min kollega Carin var sin rulle med växtmönstrat tyg. Jag fick "fikonrullen". Här kan ni se vad jag producerat de senaste två veckorna:

Mina snygga modeller Louise och Mr Emerson har på sig/håller i: förkläden, två par grytlappar och en tygväska.

Eftersom jag nu har brytit mot flera regler jag satte upp för min blogg, kan jag nu bryta några till genom att lägga in en bild på mig själv, som Mr Emerson tog några dagar sedan, med motiveringen: "Eftersom det här är det jag ser nästan jämt, kan jag lika gärna dokumentera det!"

Jag och min älskade Huskystar-symaskin. Lägg märke till Lejon som ligger och sover bredvid mig.

Jag tror inte jag avslöjar alltför mycket genom att lägga upp bilder här, det är nog ingen av de som jag ska fira jul med som läser min blogg. Något jag kan säga med ganska stor säkerhet, eftersom det den senaste månaden bara är 9 träffar på min blogg från Lund (Tack för det, Google Analytics!).

Hur som helst, så är jag nästan klar med allt jag julstressat med, så jag hoppas snart kunna skriva normalt igen.

För övrigt: Allt stöd till Musikhjälpen! Skänk pengar nu!

I've been busy sowing Christmas gifts, due to rules not spend too much money buying presents. That's why I haven't been writing much here. That's also why I haven't sent the yearly christmas package to Italy yet, either. But I have planned to put everything together tomorrow, so hopefully, the package will reach you before New Year's?! The swedish mail wanted all packages before the 5th of December, if they were to deliver them before Christmas, around Europe...

Andra bloggar jag läser

2008-11-30T04:12:00.001-08:00

Jag har inga länkar till andra bloggar här på min blogg. Det verkar nästan kutym att ha det, alltså en lista på bloggar man läser och rekommenderar. Jag valde bort det i början, dels för att jag valde att skriva anonymt då (vilket jag lyckades med i ca tre månader) och dels för att jag var så otroligt fokuserad på mitt bloggämne. Skulle jag ha en lista på rekommenderade bloggar så skulle de bloggarna handla om Italien och helst också Florens, och många sådana kände jag inte till då! Nu håller jag inte lika hårt på ämnet, det dyker titt som tätt upp inlägg här som handlar om något jag är alldeles för exalterad över, för att kunna låta bli att skriva om.

För saken är den att jag faktiskt läser en himla massa bloggar. Det är ca 10 st som läses regelbundet, och ytterligare fem till som inte bloggar regelbundet och som jag därför bara kollar upp någon gång då och då. De allra flesta bloggarna handlar om mina vänner och deras liv och jag följer endast en känd person. Resten har faktiskt blivit bloggar som handlar om Italien och Florens. Från att inte kunnat lista en enda, har jag nu hittat fyra bra, i mitt eget ämne!

Jag börjar rekommendera några av mina vänners bloggar, inte alla dock!

Markus Blombergs blogg:

Markus och jag är SSU-kamrater från Malmö. Markus bloggar om politik, men även om sitt liv och sitt stora intresse för musik och litteratur. Jag tycker ofta att Markus lämnar originella och alternativa åsikter om nyheter och politik liksom om musik och annan kultur. Det är alltid uppfriskande att läsa vad han skriver, för man kan vara säker på att det inte är en upprepning av vad någon annan redan uttryckt i tv, tidningar eller på radio. Jag är glad att jag har Markus blogg att läsa som ett komplement till mitt övriga nyhetsflöde.

Epona & ett liv i ord:

Malin, eller Epona som hon oftast kallar sig över nätet, är en vän jag har haft väldigt, väldigt länge. Vi träffades på ett skrivarläger på Öland 1994, så jag har känt henne i mer än halva mitt liv numera! Malin skriver om sitt liv och sin stora hobby, scrapbooking och om sin dotter som nyligen fyllt 1 år. Jag har via hennes blogg fått följa hur hon har varit gravid och nu som nybliven mor, och det är fantastiskt kul att följa hennes vardag, trots att vi lever långt från varandra.

Wil Wheaton dot Net:

Wil Wheaton är den enda kända personen vars blogg jag följer. Jag orkar inte med svenska toppolitikers bloggar och jag har inte så mycket till övers för bloggkändisar som Schulmans och liknande. Wil skriver om stort och smått, mycket medryckande och ibland lite för ofta och för nördigt för att jag ska hänga med. Men emellanåt kommer klockrena skämt och kommentarer som jag inte kan annat än att gapskratta åt, och berätta vidare. Numera skriver Wil på heltid, men annars är han känd som barnskådespelare, med Wesley Crusher i Star Trek – The Next Generation som mest kända roll. Jag är definitivt en liten Trekker, så det var så jag upptäckte honom. Trots det, är det en av hans kommentarer som fått mig att alltid fira Star Wars den fjärde maj: May the 4th be with you!

Men nu kommer vi till Italienbloggarna som jag följer. Det har som sagt tagit mig ett och ett halvt år att hitta allihop, dels via knuff-sökningar och dels via kommentarer och besök som lämnats på min egen blogg.

Vallinotti:

Det här är den blogg jag följt längst. Ewa skriver om sitt liv, arbete och stundande bröllop från Montepulciano i Toscana. Ibland publicerar hon bilder från Montepulciano som gör mig svag i knäna av avundsjuka och ibland skriver hon om Berlusconis senaste påhitt som gör att jag tackar alla högre makter för att jag är kvar i Sverige. En kort tid sedan skrev hon ett fantastiskt inlägg om il Berlusca som jag skrattade högt åt och som måste läsas: här hittar ni det. Ewa är precis som jag SSUare från början och jag anar att vi nog kan ha gemensamma bekanta…

Den helt sanslöst vackra katedralen San Biagio, strax utanför murarna runt Montepulciano. Bild från Wikipedia, eftersom jag hade solsting OCH var åksjuk när vi var där förra sommaren.

Sophie (mi trovate qui):

Sophie är en tjej som läser på universitetet i Florens. Hon skriver om sitt liv och om alla skillnader och likheter mellan Sverige och Italien som hon stöter på. Nu på senare tid har hon mest bloggat genom korta inlägg (och många färgglada kort) men jag kan varmt rekommendera äldre och längre inlägg hon skrivit om sitt florentinska liv.

Thoughts on the Renaissance:

Mikael Pawlo skriver (mycket sällan men intensivt när han väl gör det) om renässanshistoria på sin blogg. Fantastiskt kul med en annan blogg med historiska inlägg, även om han gör det ur en mycket mer vetenskaplig prägel än vad jag själv gör.

Viola Club Scandinavia:

En blogg som handlar om Fiorentina, Florens fotbollslag skriven av Thomas Wilbacher. Jag är inte alls intresserad av fotboll, men med mottot: Det som är bra för Florens är bra för mig! kan jag komma långt. Naturligtvis håller jag på Fiorentina, även om de kombinerar omöjliga färger i sina lagfärger (Lila och rött!!! Mitt fashionabla mode-jag dör långsamt!). Samma motto gör att jag absolut håller på MFF (ljusblått är skitsnyggt för övrigt!) men att jag har känslor för Liverpool har bara med en viss blond spanjor att göra… Thomas Wilbacher skriver mycket bra om Fiorentina men jag lyckas bara hålla intresset uppe eftersom det emellanåt dyker upp riktigt vackra beskrivningar. Exempelvis en reseberättelse eller en förklaring till hans kärlek till Florens och Fiorentina.

Det märkliga med att följa bloggar till personer man inte känner är att man får en känsla av att känna personen som skriver. När jag ibland får lust att skicka en isskrapa eller en affisch till en person jag egentligen inte alls känner, blir utelämnandet man gör på en blogg, väldigt tydligt. Ibland känns det som om man känner varandra, tills man kommer på att förhållandet man har är ensidigt. De vet inte om att man existerar, men deras liv blir väldigt tydligt för mig som läsare. Så, i fortsättningen ska jag sluta vara rädd för troll och kommentera mera på andras bloggar!

Florens och Neapel

2008-11-23T23:19:00.000-08:00

Det här blir det sista inlägget som handlar om Lorenzo de Medici, il Magnifico, i alla fall för ett litet tag. Han är en av mina absoluta favorit-Medicéer, som ni förstått vid det här laget, så jag lär ju komma tillbaks till honom även i framtiden.

För lite mer än ett år sedan skrev jag om Pazzikonspirationen här på bloggen, det som följer nu är fortsättningen, det som skedde efteråt. Kortfattat så ville medlemmar ur familjen Pazzi tillsammans med påveanhängare undanröja Lorenzo och hans yngre bror Guiliano, och på det sättet hindra dem från att bli framtida makthavare i Florens. Det var 1478 och Lorenzo var 29 år, Guiliano var 24. Konspirationen ledde till att ett överfall på bröderna gjordes under själva påskmässan i katedralen. Guiliano dog medan Lorenzo undkom.

Vasaris porträtt av Lorenzo, målat efter Lorenzos död, något förskönat eftersom Lorenzo ansågs vara ganska ful.

Hela konspirationen var understödd av påven Sixtus IV, och flera av konspiratörerna var dessutom kyrkans män, bland andra en ärkebiskop. Eftersom Lorenzo överlevde, samt att de skyldiga hängdes, kastades i fängelse eller landsförvisats, blev påven rasande. Sixtus IV övertalade staten Neapel att starta krig mot Florens, och Ferdinand, den neapolitanske kungen, inledde ett härtåg som tågade mot Florens.

Florens var ingen krigsstat och Medicéerna var inga krigsfurstar. Både staden Florens och familjen Medici var mer intresserade av konst, filosofi och skönhet, än av krig och våld. Som hjälp kallade man istället på sina bundsförvanter: Frankrike, Venedig och Milano. Men det visade sig ganska snart att Florens skulle få klara sig själva. Venedig var upptagna på eget håll, eftersom osmanerna erövrade deras kolonier runt Medelhavet, i Milano rådde närmast inbördeskrig, eftersom man där trätte om vem som var rättmätig arvtagare till furstetronen och Frankrike, ja de var mycket ledsna, men de kunde helt enkelt inte bistå Florens just nu.

Med hjälp av inhyrda legosoldater kunde Florens i alla fall hindra den neapolitanska hären genom en rad slag innan hären nått staden. De förlorades allihopa och framtiden för Florens såg mörk ut. Påven erbjöd det Florentinska folket en lösning på konflikten: Lämna ut Medicéerna så får ni leva i fred! Florentinarna mindes fortfarande attacken på de två bröderna och vägrade lämna ut Lorenzo och hans familj. Kriget fortsatte, men gick allt sämre för den florentinska sidan. Lorenzo insåg att något måste göras, för annars skulle den stunden komma då florentinarna inte tyckte sig ha något annat val än att lämna ut honom. Belägring med svält och sjukdomar som följd kan få de envisaste att byta åsikt.

Med risk för sitt eget liv, reste Lorenzo ensam till Neapel för att tala med kung Ferdinand. Han blev välmottagen av kungen, även om denne när som helt hade kunnat förgifta, fängsla eller överlämna Lorenzo till påven. Lorenzo var som sagt ingen krigsherre, men väl utbildad och mycket begåvad inom diplomati och argumentation. Under samtal med Ferdinand lyckades han därför övertala denne om att det inte låg i Neapels intresse att utplåna Florens. Om påvens kyrkostat (som var betydligt större och mäktigare än dagens pyttelilla Vatikanstat) skulle ta över Florens, skulle det oåterkalleligt skada den ömtåliga jämvikt som rådde mellan de italienska stadsstaterna. Det i sin tur skulle inverka negativt på Neapel. Ferdinand övertalades och kallade tillbaks sin här från Florens. Lorenzo hade lyckats med sin plan! Istället för att mördas i fiendeland hade han förhandlat fram fred för sin hemstad!

För att hedra Lorenzos framgång målade Sandro Botticelli denna målning av Pallas och kentauren 1482. Bukten i bakgrunden ska vara Neapelbukten, kentauren ska vara lite lik kung Ferdinand och Pallas klänning är mönstrad av tre ihoplänkade ringar, en symbol för familjen Medici.

För att få fred med påven Sixtus IV krävdes dock lite mer än övertalning. Alla landsförvisningar och fängelsestraff för de inblandade i konspirationen, blev återkallade. Några mindre landområden fick man släppa ifrån sig, och Lorenzo fick betala en rejäl lösensumma.

Dessutom diskuteras det fortfarande hur osmanernas intagande av ön Otranto längs Italiens östkust hade betydelse för freden med påven. Osmanerna hade intagit Östrom, Constantinopel 1453, och fortsatt sina härjningståg rund medelhavet. Lorenzo, som den diplomat han var, hade goda kontakter av sultan Mehmet Erövraren. Kanske skulle osmanerna stå på Florens sida om de landsteg på den italienska halvön?! Påven hade nog inget annat val än att sluta fred och visa enighet mot osmanerna.

Lorenzos framgång var efter det här ett faktum. Han hade lätt kunnat ta sig en titel som furste av Florens efter det här, men valde att inte göra det. Med eller utan titel var han dock oemotsagd ledare av Florens och omvärlden betraktade honom som Italiens fredsmäklare.

Den här historien fängslar än idag. Nog för att världsledare reser till oroshärdar för att samtala fram fred, men utsattheten och utlämnandet av sig själv som Lorenzo gjorde, sker aldrig numera.

Kort mellanstick

2008-11-13T01:44:00.000-08:00

Jag har massvis på gång som jag försöker avsluta, och dessutom är jag förkyld så min produktivitet ligger på noll just nu. Därför blir det endast detta kort mellanstick till blogginlägg den här veckan. Tiden räcker inte till när allt tar dubbelt så sång tid som det brukar, för att hjärnan är full med snor.

När jag inte orkar göra något annat just nu lägger jag mig och läser Leoparden av G T di Lampedusa. En riktig italiensk klassiker. För de som inte känner till den så handlar boken om prinsfamiljen på Sicilien 1860. 1860 var det år då alla italienska små stadsstater enades under en gemensam kung. Det är mycket nytt och många politiska saker att ta hänsyn till för prinsen, som ändå står för det gamla sättet. Mycket bra och fantastiskt språk i boken!

För att hålla reda på alla namn och händelseförloppen, var jag tvungen att leta upp ett skolarbete i historia som jag gjorde på gymnasiet. Jag var ju Italienintresserad redan då, och ville verkligen veta hur enandet gick till och hur det kom sig att Florens faktiskt var huvudstad ett tag. Så just nu ligger mitt småkassa gymnasiearbete på nattduksbordet ihop med Lampedusas fantastiska bok, och jag kan inte annat än att flina åt detta udda par.

Samtidigt har jag och min vän Louise bestämt oss för att göra ett projekt ihop om en annan episod i Florens historia. Mycket tidigare än enandet 1860, men med stark anknytning för mig, eftersom jag letade upp några historiska kartor igår, som vi behövde titta på, med alla små stadsstader utsatta. Man förstår verkligen meningen bakom ett enande av alla dessa småstater. Det är en helt annan kartbild än den vi är vana att se, och kanske kan den också hjälpa till att förstå skillnaderna mellan norra och södra Italien, som lever vidare än idag.

Och prinsen fick prinsessan och halva kungariket, och plötsligt bestod landet av massvis av pyttesmå stadsstater...

Tids nog kommer jag skriva mer om enandet av Italien och om Leoparden. Men jag har ju precis börjat närma mig slutet av 1400-talet, så det kanske dröjer ett litet tag. Jag är heller inte riktigt klar med Lorenzo de Medici, men det planerade inlägget om honom är inte digitaliserat än (ja, ibland skriver jag analogt, för hand i en vacker röd anteckningsbok! Så det så!) så det dröjer några dagar till. Tills dess får alla som klagar på mina långa blogginlägg gotta sig år detta korta!

Lorenzo och ninja mutant sköldpaddorna

2008-11-06T04:40:00.001-08:00

Min favorithistoria om turtles handlar egentligen om min lillebor. Det är åtta år mellan mig och min lillebror, och när turtles var som störst, i början på 90-talet, var han som mottagligast. Det ritades gröna gubbar med skal överallt och det stående samtalet rörde Leonardo, Raphael, Donatello och Michelangelo. Vi var måttligt roade inom familjen.

Hjälp vad jag hatade den tecknade tv-serien om Turtles. Lillebror hade ett par avsnitt inspelade, eftersom vi inte hade kabel-tv, som kördes om och om och om och om och om igen...

Nu till själva historien. Vid ett tillfälle under sommaren 1992 så var lillebor och vår mor hemma hos vänner till familjen. En äldre dam var med vid tillfället och lillebror visade sina bästa sidor: han var social och pratade med alla och hela tiden, fastän han bara var fem. Bubbligare unge fanns inte då. Efter middagen fick lillebror börja rita som sysselsättning, medan de vuxna pratade. Men naturligtvis fortsatte han att dominera rummet, eftersom han pratade HELA tiden, samtidigt som han ritade fightande gröna sköldpaddsgubbar. Den gamla damen blev helt förtjust! "Vilket begåvat barn! Som känner till renässanskonstnärer vid så låg ålder!". Mamma hade svårt att hålla masken. Renässanskonstnärer? Glöm det! Turtles handlade det om!

Nu när jag suttit och tittat bakåt på Lorenzo de Medicis liv, och försökt förklara hans storhet, då dyker ideligen namnen på turtles-medlemmarna upp. Det är självklart att någon blir kallad Il Magnifico, när han från barnsben växer upp med högklassiga konstverk runt om sig, och sedan har pengar nog att omge sig med de bästa konstnärerna av sin tid.

Men en sak i sänder. Jag har alltid tyckt att årtal är ointressanta, händelserna och människorna är det viktigaste. Alltför många historielärare tvingar in årtal i elevers huvuden så att massvis med människor går runt i världen och avskyr historia. Så synd! Men årtalen kan vara bra att hänga upp saker på så därför ska jag göra ett undantag nu.

Lorenzo de Medici levde mellan 1449 och 1492.

Turtles-konstnärernas levnadstider:

Donatello 1386 - 1466

Michelangelo 1475-1564

Leonardo da Vinci 1452 - 1519

Raphael 1483 – 1520

Av det här går att utläsa att Donatello var verksam då Lorenzo var barn, och att Raphael troligtvis bara var lärling då Lorenzo dog. Men allt hänger ihop! Nu till resultatet av min sköldpaddsjakt!

Donatello stöddes under hela sitt verksamma liv av Lorenzos farfar, Cosimo de Medici (Pater Patriae som jag skämtsamt skrev om här). Det mest kända konstverket av Donatello är en bronsfigur av David som beställdes av Cosimo, och som stod i trädgården i Medicipalatset. Lorenzo sprang säkert runt statyn som barn när han lekte på innegården. Idag får barn (och andra) endast se bronsstatyn från behörigt avstånd, eftersom den finns för beskådan i Bargello-museet.

Bronsstatyn av David, inne på Bargello-museet.

Michelangelo är väl den som haft mest kontakt med Lorenzo de Medici. Han upptäcktes av just Lorenzo när han och en massa andra lärlingar var inbjudna till Medicipalatset tillsammans med sin lärare för att titta på återupptäckta romerska statyer. Lorenzo erbjöd sig att stå för pojkens utbildning och uppehälle, vilket de också accepterade, efter att Lorenzo givit Michelangelos far en plats inom tullväsendet. Efter det levde Michelangelo i Medicipalatset och uppfostrades tillsammans med Lorenzos söner. Michelangelos mest kända verk är dels målningarna i taket på Sixtinska kapellet i Rom och dels den jättestaty av David som stod utanför Palazzo Vecchio, rådhuset, i Florens. Nu står där en kopia, originalet är undanflyttat.

Leonardo da Vinci var en rival till Michelangelo under hans tid i Florens. Han var klart före sin tid i både idéer och teknik, och kanske var det därför som Michelangelo favoriserades framför honom av familjen Medici. Lorenzo gav i alla fall Leonardo möjligheten att verka i Milano via sina vida kontakter. Men för min del är det en annan sak som får Leonardo att hänga ihop med Lorenzo. Jag har tidigare skrivit om Pazzikonspirationen (och jag lär nog göra det igen). Då den skedde var Leonardo lärling och han tog sig för att teckna kropparna av konspiratörerna som hängts utanför Palazzo Vecchio. Kändaste verk? Mona Lisa naturligtvis!

Hängd man, tecknad av Leonardo da Vinci som lärling 1478.

Raphael är den som har minst med Lorenzo att göra. Han föddes i Urbino som son till hovkonstnären, så att han skulle bli konstnär var självklart från början. Raphael kom inte till Florens förrän han var utbildad mästare och då var Lorenzo död sedan tio år tillbaka. Raphael stod för den nya tidens måleriideal och var mycket eftertraktad. Så eftertraktad att han blev hovmålare åt påven, både Julius II och hans efterföljare Leo X. Här kommer Lorenzo in i bilden igen, även om han inte längre levde. För vem är Leo X? Jo, Lorenzos näst äldste son! Kändaste verk? Vet faktiskt inte, han målade massvis av religiösa motiv, men ingen av dem slår mig som "bäst igenkänd".

Egentligen har jag lite svårt att förstå varför skaparna av Teenage Mutant Ninja Turtles valde just Raphael som namn till en av sköldpaddorna. Han är nog den minst kända av renässanskonstnärerna. Jag hade nog valt Botticelli som ett av namnen istället. Sandro Botticelli var högt uppskattad av Medicieerna och definitivt den konstnär man mest förknippar med renässansen. Min teori om att Lorenzo egentligen är ledaren Splinter, (hahaha) faller lite på att Raphael är med och inte Botticelli. Men så kanske Raphael är ett slagkraftigare namn när man inte kunde hitta fler konstnärsnamn som slutade på o.

Äntligen marginalen på rätt sida!

2008-11-03T01:51:00.000-08:00

Lewis Hamilton tog hem världsmästerskapet i Formel 1 igår kväll!!! Jag vet att jag är den enda som bryr sig i, i stort sett, hela min vänkrets så jag ska hålla det kort. Ni borde ändå vara vana vid mina udda intressen och nörderier vid det här laget.

Innan loppet ledde Lewis värdsmästerskapet med 7 poäng. Det innebar att om tvåan, Felipe Massa tog hem segern (vilket var väntat eftersom sista loppet gavs på Interlagos i hans hemland Brasilien) och Lewis tog mindre än 3 poäng, skulle Felipe Massa bli världsmästare istället. Lewis låg hela loppet på fjärde eller femte plats (5 resp 4 poäng) och säkrade världsmästar titeln.

Mot slutet av loppet började det dock regna och efter byte till regndäck när det bara ver fem varv kvar hamnade Lewis på en femte plats. Efter honom låg Sebastian Vettel som ju vann Italiens Grand Prix, med en bil som var mycket starkare så här i slutet av loppet. Vettel körde om, vilket gjorde att Hamilton helt plötsligt låg på en sjätte plats, som hade gjort Massa till världsmästare istället.

Själv håller jag på att dö hemma i soffan över att livet kan vara så jävligt och att marginalerna alltid verkar vara på fel sida för Hamilton. Förra årets världsmästartitel förlorade han nämligen just på sista loppet, också det i Brasilien.

Äntligen världsmästare!!! (Bild som vanligt från www.dailyf1.com)

På sista varvet , i någon av de sista kurvorna, blir Lewis världsmästare igen. Då har Massa redan gått i mål och Ferrariteamet har börjat fira. Men tysken Timo Glock blir omkörd, av både Vettel och Hamilton, eftersom Glock aldrig bytte till regndäck och nu hade fullt sjå med att hålla bilen på banan. Plötsigt är Hamilton uppe på femte plats igen och är världsmästare! Massa är ledsnast i världen, men jag är bara så glad över att Hamilton äntligen fick segern, som han borde fått redan förra året (även om det då var rätt OK med att Ferrari tog hem segern, eftersom det innebar att Kimi Räikönen blev världsmästare.

DN rapporterade idag inte bara om loppet utan även om vinnaren Lewis Hamilton. En kort artikel om hur han jämförs med Tiger Woods och att man hoppas att han kan bredda Formel 1-publiken. I all välmening väntar jag dock fortfarande på en kvinnlig förare! ;)

My Dutch adventure

2008-10-25T06:07:00.001-07:00

Since I came home from the Netherlands this week, I have been forced to answer loads of questions. Most of you, who know that I went there have lots of questions. Those of you who didn't know that I've been there immediately have tons of questions. So instead of answering the same type of questions over and over again, I feel obligated to tell you a little about it here.

I will not give up names here, neither persons nor company names. Nothing is decided yet and I don't want this blogpost to become a disadvantage for me. Also, we have discussed things that cannot be revealed to our future business competitors. Of course I can't say anything about that.

The reason I went to Holland this week was because of a job interview. I would be working as a sales agent for a Dutch nursery if we agree. This was the first meeting between me and my possible employer. I went there to meet everyone involved as well as to see the nursery plant production.

I was very nervous before the trip. It is very scary and all new, to have an employer in another country, while me of course would be working in Sweden. There are lots of rules concerning taxes, fees and insurances that I have to consider now. Things that a Swedish employer would take care of, but I now would be responsible for. Also, it was rather frightening going on the Dutch trains for the first time, with two changes late at night, before I finally arrived in the right place! I did not want to end up in Maastricht!

I made all the changes and I ended up in the right place. I got to my hotel and my bed about 23.30, sooo tired. The next day my contact picked me up and I was brought to their office for discussions. We talked about my expectations, their expectations, the market and demands of plants in the Nordic countries etc. I was relieved to find out that I was expected to work according to Swedish regulations, not Dutch (having heard lots of rumors about Dutch people only having two weeks of vacation during the entire year, for example). We ended all discussions when we found out we had homework to do: I need to know about the total expenses for me (salary, taxes, insurances and pensions), etc. Together we need to decide what customers we want.

Someting you would never see in a Swedish nursery! Shaped box-plants (Buxus sempervirens).

After that we went to see some production areas, first field and green house production of shrubs and conifers, then some tree production. I love trees, so I was very keen to go and see their production of form trees. I was not disappointed!

After those visits, I was brought to the train station and went back to Schiphol Airport in Amsterdam. Quite a few hours in advance, but I had time to eat dinner, send a postcard to Florence and buy tulip shaped chocolate :) .

The flight was a little bit delayed, which made me very concerned, as I only had 20 minutes according to schedule to get to the 2^nd last train from Copenhagen to Malmö (the last train leaving two hours later). With this delay I only had 10 min to go from the A-terminal, through the whole shopping area, through the baggage claim and then the last bit down to the trains. I ran like mad, happy only to have hand luggage with me. I arrived at the platform at the same time as the train did, tired and out of breath. I can't recommend that anyone make this run in high heeled shoes and a heavy backpack!

Soon afterwards I found out that this was NOT the train I was supposed to get on, but a delayed earlier one, so I was in Malmö and in Lund earlier than expected. Mr. Emerson's parents picked me up and I spent the night at their home outside Lund getting to bed at 00.30 in the middle of the night.

I am very pleased with this trip, as I am relieved about lots of things that I was concerned about before going. There's still a lot of work to be done, before anyone accepts anything. With this I mean that they must want me to work for them, and at the same time I must want to work for them. Nothing is clear yet.

I enjoyed seeing the extensive use of plants in Holland as well as all the other things. I thought it was amazing that they had put six Liquidambar-trees in the middle of a tiny parking space (in gorgeous autumn colours) as well as five Liriodendron-trees in a road intersection. These are both LOVELY park trees which we would never use in this way in Sweden. That would have been such a waste! It was also amazing to see that almost every private garden used form trees in some way; either sphere shaped or pleached (in Swedish: spaljerade) trees. I loved it, and I think we should use more form trees in Sweden as well!

Pleached trees (Carpinus betulus) in production, excellent for narrow and small gardens, if you want total privacy!

And there even is a Tuscan and Italian connection to this story: they had an Italian supplier in Pistoia! I will soon be back on subject with continuing stories about why I am so totally in love with Lorenzo de Medici il Magnifico ;) !

Min kärlek till dikt och språk - ett långt men förhoppningsvis vackert inlägg!

2008-10-15T04:32:00.001-07:00

Det finns en gymnasielektion i Svenska som jag tror att jag kommer minnas resten av mitt liv. Det var den lektionen då vi pratade översättning. Det är lite udda att lektionen gavs av en lärarkandidat, och inte av vår ordinarie svensklärare. Jag minns inte var lärarkandidaten hette men mycket väl namnet på vår ordinarie lärare.

Jag har inte läst mycket tyska, men det lilla jag läst, läste jag under gymnasiet. Därför var det ganska lätt att med några extra glosor förstå Goetes korta och kända dikt Über allen Gipfeln. På samma papper som originalet, för dikten är inte lång, fick vi alla svenska översättningar som gjorts. Det kanske var ett tiotal. Det var enormt intressant att se hur de svenska översättarna, som ofta själva var poeter, hade arbetat. Det är så mycket att tänka på när man översätter: meningen med dikten, rim och andra ljud och de direkta orden som dikten innehåller. Det är både fantasieggande och ett knepigt pussel. Så mycket mer än att på engelskan eller franskan sitta och direktöversätta meningar så fort man kan.

Goethe + hortonom + undertecknad= Ginkgoträd i Malmö Folkets Park. Goethes favoritträd var Ginkgo och han skrev även en hyllningsdikt till trädet. (Visste du att du hade samma favoritträd som Goethe, Markus?!)

Vid lektionens slut röstade vi fram den version som lyckats bäst med att översätta mening, ljud och ord, av de svenska diktarna. Erik Blomberg, en av mina favoritpoeter, vann stort.

Erik Blomberg har översatt en mängd utländska författare och poeter, både kinesiska och österländska förutom de vanligaste västerländska. Han anses också vara den svenska arbetarrörelsens poet, vilket för mig aldrig är negativt. ;) Erik Blombergs versioner av sånger och sonetter av Shakespeare är helt oslagbara, och att läsa två av sina favoritpoeter på en och samma gång borde ju vara omöjligt!

Till min stora sorg tror jag aldrig att Erik Blomberg gjorde någon översättning av Lorenzo de Medicis dikter. Jag har aldrig hittat någon bland hans övriga översättningar i alla fall. (Känner ni till någon så dela omedelbart med er!!!)

Lorenzo de Medici, (1449-1492, sonson till Pater Patriae, överlevare av Pazzikonspirationen) även kallad il Magnifico, fick det smeknamnet av en anledning. Hans kärlek till konsten, filosofin och skönheten till exempel. Han skrev dikter själv, kanske inte lika storartade som Shakespeares eller Goethes, men likväl betydelsefulla. Han var till exempel den förste betydande personen att skriva och dikta på toscanska (den lokala dialekten av italienska i alla fall) istället för på latin.

Staty av Lorenzo de Medici utanför Uffizerierna i Florens.

Mest känd av hans dikter är Karnevalssången, eller Bacchus och Ariadnes triumf. Karnevaler och festtåg genom Florens var något som Lorenzo älskade, att glädja anda och själv glädjas av upptåg och maskerader. Han deltog ofta själv, även om en person i hans position snarare borde sitta bredvid och titta på. I dikten får man både höra hans kärlek till karnevalerna, som eftertänksamheten efteråt.

På toscanska:

Donne e giovanetti amant

Viva Bacco e viva Amore

Ciascun suoni, balli e canti

Arda di dolcezza il core!

Non fatica, non dolore !

Quel c'ha esser, convien sia,

Chi vuol esser lieto, sia :

Di doman non c'è certezza.

Quant'è bella giovinezza

Che si fugge tuttavia !

Direktöversättning på svenska: (av Mikael Hörnqvist, forskare vid Uppsala universitet, med renässansen och Machiavelli som specialiteter.)

Kvinnor och unga älskade,

Leve Bacchus och leve Amor!

Spela, dansa och sjung!

Hjärtan, av ljuvhet brinn!

Ingen möda, ingen smärta!

Det som är, mås så vara,

Gläds den som så vill göra:

Morgondagen oviss är,

Vad skön den är, ungdomen,

Där den sin kos flyr

Inga rim, ingen melodi i den texten. Men den hjälper oss med innebörden. Något som kan vara svårt emellanåt i följande två versioner. Två versioner som istället har fångat melodi och takt. Innebörden får man istället fundera på och analysera.

Ane Randels version ur Lyrik ur världslitteraturen: (som jag snott av mamma)

Ungersven med åtrådd kvinna

Prisa vinets gud och Eros!

Dansa, sjung, må hjärtat brinna

Av allt ljuvt, som lusten ger oss.

Ingen ledsen här! Vem ser oss

Trötta av att dyrka livet?

Fröjda dig idag åt livet,

Ty en skalk är morgondagen.

Ungdom, skönast av behagen,

Lätt på foten, det är givet…

Version ur en gammal lärobok i svenska: (som jag hittade hemma hos en kompis typ 1997)

Amors pil och Bacchus' druva

Hyllom vi med danser, sånger!

Glöde hjärtat av de ljuva!

Hell och hell dem tusen gånger!

Ingen trötthet, ingen ånger,

Livets rop och lust besvara!

Gör dig glad, men skynda bara:

Morgondagen känner ingen.

Ungdom, alltför lätt på vingen

Alltför skön att länge vara!

Jag är en person med massvis av passioner, vanliga som ovanliga. Min kärlek till dikt och språk får väl klassas som mitt emellan. Men det är den kärleken jag ibland kan tycka att jag och Lorenzo de Medici har gemensamt. Ingen av oss är stora diktare, men vi uppskattar en bra dikt båda två! Det var också detta som fick mig att inse innebörden och instämma i smeknamnet il Magnifico.

Diana Wynne Jones

2008-10-07T03:05:00.001-07:00

En av mina absoluta favoritförfattare är Diana Wynne Jones. När jag var en tio-elva år hade jag turen att höra ett boktips på radion samma dag som vi skulle till biblioteket. Jag hade också tur att komma ihåg boktipset, när vi var där, och lånade boken.

Boken var Trollkarlens slott (originaltitel Howl's moving castle) och det var efter det länge "den bästa bok jag läst", som man skrev i klasskamraternas "Mina vänner"-böcker. Det var verkligen en bok som hade allt. Magi, mystik och fantasi. En historia som överraskade och fick en att le. Och precis lagom mycket kärlek för en tioåring att bli helt fast. Så jag läste alla böcker av Diana Wynne Jones som fanns att låna, och sedan lånade jag om dem och läste dem igen. Men nya böcker kom alltför sällan och jag började läsa annat. Även om jag totalt sett läste om Trollkarlens slott säkert en fem-sex gånger.

Det här omslaget hade Trollkarlens slott första gången jag läste boken. Långt innan nyutgåvan vid namn Det levande slottet.

Därför var det först under slutet av min studenttid som jag återupptäckte Diana Wynne Jones. Min kära syster hade köpt två böcker på Science-Fiction Bokhandeln, som jag lånade och läste. De var på engelska och outgivna på svenska. Åter en gång öppnades hela den fantastiska värld som Dianas böcker alltid skapar, för mig. Jag behövde det här slaget i skallen för att upptäcka allt som fanns utgivet i England men inte här, för att få fortsätta läsa. Nu besöker jag alltid SF-bokhandeln när jag är i Stockholm (sällan), Göteborg (oftast) eller Malmö (varför fanns den inte där när JAG bodde i Malmö!?!?) och allt som oftast kommer jag ut därifrån med nya böcker inhandlade.

Eftersom jag är boknörd, måste böckerna vara snygga. Och böckerna i en serie måste vara av samma storlek och ha samma layout för att jag ska köpa dem. När jag var i Göteborg i juni i år blev jag därför glatt överraskad över att få se HELA Chrestomanci-serien i en snygg utgåva (inhandlades) samt en fortsättning på Trollkarlens slott (Score! "House of many ways" – inhandlades). Jag behöver väl knappast säga att besöket på SF-bokhandeln blev kostsamt!?

Nu under sommaren har jag läst halva Chrestomanci-serien som totalt består av sex böcker. Jag har tidigare läst de som var utgivna på svenska, som naturligtvis inte är utgivna i rätt ordning. Men jag har mycket nytt att se fram emot i alla fall!

Volym två av tre, samlade Chrestomanci-berättelser

En av de böcker jag inte läst förut var "The Magicians of Caprona", som jag avslutade tre veckor sedan. Den utspelar sig i den lilla (påhittade) staden Caprona i ett alternativt Toscana, Italien. De duktigaste magikerna i staden och i världen, kommer från två familjer, som naturligtvis inte står ut med varandra. Ur barnens synvinkel får man sedan följa hur det går sämre och sämre för staden och hur de omgivande staterna Pisa, Siena och Florens förenar sig i krig mot Caprona.

Det finns inga tidsangivelser att gå efter, eftersom alla historier i Chrestomanci-serien utspelar sig i andra världar än vår, även om alla (inklusive vår) är tätt förbundna. Tydligt är dock att The Magicians of Caprona utspelar sig i en tid då staden fortfarande styrs av en hertig, och man lever hela släkten samlad i stora hus. Kanske 1500-eller 1600 tal?

Jag verkligen älskar det här! I en och samma bok får jag uppleva Diana Wynne Jones' fantastiska värld med magi och utmaningar OCH kan uppskatta de historiska beskrivningarna av en italiensk stadsstat. Diana kan sina saker, hon är alltid påläst. Jag har verkligen njutit av läsningen och kan alltid rekommendera DWJ!

PS: Hayao Miyazakis film, Det levande slottet, bygger på DWJ's Trollkarlens slott, om ni inte visste det.

Ekorre, squirrel, écureuil & scoiattolo

2008-09-28T08:49:00.001-07:00

Jag har berättat vid ett flertal tillfällen att Nic är väldigt förtjust i ekorrar. De betyder tur i Italien, och är rätt så sällsynta. I Sverige, speciellt om hösten då det dräller av ekorrar, har jag ibland svårt att förstå fascinationen. Eller så kanske det bara är på min arbetsplats som är full av olika valnötsträd, ekar, hasslar och vingnötter som det dräller av oförsiktiga ekorrar som hamstrar mat.

Hur som helst. I helgen fick jag träffa på en mycket speciell ekorre som jag själv avgudar, nämligen SPIP. Tydligen är han rätt förtjust i mig också.

De som känner mig vet att jag älskar serier. Fransk-belgiska serier i allmänhet och Spirou i synnerhet. Jag är nyligen hemkommen från bokmässan, och Egmont Serieförlaget, som tagit över stora delar av den svenska serieutgivningen, hade där slagit på stort. De har givit ut nya Spirou-album ett tag, och i år har de dessutom tryckt upp nya upplagor av de Spirou-album som varit svåra att få tag på för oss samlare. Förutom detta hade Egmont också lyckats plocka dit en av de mer kända och uppskattade Spirou-tecknarna, nämligen JANRY!

Det första Spirou-albumet jag läste var ett äventyr av Tome & Janry, det första albumet jag fick i min ägo var skrivet och tecknat av Tome & Janry och det första jag någonsin själv köpte var gjort av Tome & Janry. Äventyren som Tome & Janry gjorde under 80- och 90-talen hör fortfarande till mina absoluta favoriter. Det var därför fantastiskt kul att få träffa Janry och få prata med honom. Jag pratade naturligtvis franska, men fick albumet signerat på engelska trots allt. Han verkade glad över att få teckna Spip åt mig i alla fall!

Albumet som bilden ovan numera finns i är nr 42 i den svenska utgivningen, vid namn Drömfabriken. Det har varit nästintill omöjligt att få tag på i första upplaga och sanslöst dyrt. Det har länge varit det enda album som jag saknat i min Spirou-samling. En första upplaga väger alltid tyngst, men nu har jag en signerad andra upplaga istället, vilket inte är fy skam!

Förutom detta så fick jag ett album till snabbsignerat (nr 41: Uppgörelse i Chinatown, första upplagan (skryt, skryt) som finns för beundran här hemma) och så deltog jag på söndagens korta seminarium som Janry pratade på. Det var intressant, men kunde ha varit mycket bättre om det funnits mer tid och om Janry själv kanske hade kunnat få prata franska med tolk istället för en knagglig engelska. Till exempel tror jag att den fråga jag fick ställa missuppfattades av honom. Jag borde nog ha ställt frågan på min knaggliga franska istället. :) En bild därifrån lyckades jag i alla fall ta med min lilla mobil.

Janry tecknar gymnastikläraren från Den unge Spirou.

För övrigt tycker jag att den stora behållningen av mässan i år var alla möten med intressanta människor och författare. Nog för att jag har med mig kilovis av böcker hem, men det som kommer att ligga kvar i minnet är mitt möte med Ingrid Hedström, att få se Morgan Larsson från P3 hålla Sanning eller Bullshit tävling på SRs scen, att få höra SRs utrikeskorrespondenter berätta om sina liv och naturligtvis få se Janry teckna Spirou-karaktärer på löpande band!

Summary in English: Visited the yearly book fair in Gothenburg this week-end. It was great, as the artist Janry was there too! He drew Spirou with his colleague Tome during the 80:ties and 90:ties. Now they have retired from the original series and make the Adventures of young Spirou. He drew the squirrel Spip for me in an album and signed it. It was the last album I needed for a complete collection! I got both star struck and over the moon happy!

Si j’avais écrit français assez bien, j’aurai écrit une sommaire en français aussi. Mais j’ai seulement rencontré Janry, le dessinateur de Spirou ! Formidable!

Redovisning av sommaraktiviteterna

2008-09-25T12:23:00.001-07:00

I början av sommaren lade jag upp min sommarlista här på bloggen. Listan kom till förra sommaren, för att se till så att jag gjorde saker under sommarmånaderna, så att man sen vid höstens början inte stod och undrade vad man egentligen gjort under årets bästa tid. Ett sätt att helt enkelt utnyttja den lilla stund av härligt väder som vi har här i Norden.

Nåväl, det är dags att utvärdera! På det hela taget är jag ganska nöjd med allt jag tagit mig för.

Allmänna aktiviteter:

Bada utomhus minst 10 ggr
Det börjar inte så bra, för jag har inte badat mer än tre gånger utomhus. Jag är en badkruka nu när jag inte är på Öland så ofta längre. Misslyckats!
Minst två biobesök
Iron man 14/6, Narnia - Prins Caspian 25/7 och Batman 6/8. Bra jobbat!
Bonus!
Åka linbana i Pålsbo, S.Sandby och på Norrviken
Vi lagade linbanan på Norrviken, och kommunen lagade den här i Pålsbo och den i S.Sandby finns fortfarande kvar, och jag har åkt allihop!
Besöka minst en utomhusauktion
Det gjorde jag på Öland den 19/7, och kom hem med en snygg stor korg!
Äta middag ute på restaurang minst en kväll
Det har vi gjort ett antal gånger både i Halmstad och i Malmö. Bonus!
Handla glass på SIAs fabriksbutik i Slöinge
Blev hindrad av Mr Emerson och hans faster att ta mig dit sista helgen i augusti. Men fastern gav mig två liter glass som kompensation. Misslyckats!
Ge sig iväg och tälta en natt
Gjordes mellan den 30-31/8, i samband med släktfest.
Fynda på minst två loppmarknader
Nästan lyckat, var på en loppis den 19/7 och en den 5/9. Men eftersom jag inte får räkna med saker jag gjort i september så har jag Misslyckats!
Organisera kräftskiva
Världens bästa återkommande kräftskiva gick av stapeln här hemma den 23/8.
Delta/organisera grillfest, helst minst två stycken
En enda liten grillfest var vi med på den 15/8 utanför Getinge. Vi hade en bra i Grötvik också, men den skedde i maj och räknas därför inte. Misslyckats!
Besöka Malmöfestivalen
Heldag på festivalen den 16/8 med exotisk mat, filmtält med film och filmquiz samt två konserter (Looptroop och Timo)!

Resor som planeras:

Helgvistelse på Öland
Två helger blev det till slut: Midsommarhelgen och 18-20 juli. Bonus!
Dagsutflykt till Köpenhamn
Skedde redan den 7 juni, med en Spirouklocka med mig hem!
Dagsutflykt till Mölle och Kullaberg
Inplanerad och avbokad. Misslyckats!
Hälsa på i Långasand
Släktfesten gick av stapeln där den 30-31 augusti.
Göteborg – dagsutflykt/helgvistelse
Var och hälsade på mina syskon 14-15 juni.
En veckas utlandssemester (Heja Charterpriser till Split!)
Det blev inte Split utan Budapest under vecka 27, en resa vi är mycket nöjda med!

Jag bredvid världens största timglas i Budapest. Det tar ett år för sanden att rinna igenom.

Bonus ges till följande:

Konserter
Fick in Timo och Looptroop på samma kväll, den 16 augusti. Bonus!
Teaterbesök
Astrid-teater i Falkenberg, årets pjäs var Pippi. 3 augusti såg vi den. Bonus!
Båtutfärder
An der schönen blauen Donau i Budapest då vi var där. Donau är INTE blå, snarare grön. Bonus!
Allt på listan som görs fler gånger än angivet.
Öland, biobesök, restaurangmat och allt här under bonus, ger sammantaget sex bonusaktiviteter!

Totalt sex bonusaktiviteter, mot att jag misslyckats med fem aktiviteter. Utav de aktiviteter jag misslyckats med känner jag dock att bara två totalt havererade. Resten har ju gjorts, men inte mellan utsatt tid. Det viktigaste är ju att jag fått ändan ur vagnen och gjort grejer, istället för att stanna hemma.

Jag är väldigt nöjd, eftersom jag bara tagit ledigt en vecka under sommaren, och konstant jobbat annars. Ändå har jag hunnit med mycket. Det som kommer leva med mig längst är nog upplevelserna från Budapest och dagen vi hade på Malmöfestivalen. Juniturerna till Köpenhamn och Göteborg var också bra och vår kräftskiva är alltid fabulös!
Till nästa år måste jag dock skärpa mig med badandet! Allt under fem gångers badande är kasst!

L’Erbolario eller en rolig historia

2008-09-21T01:56:00.001-07:00

Sedan Nic och jag började skicka paket till varandra, har det i hennes paket nästan alltid slunkit med varuprover från L'Erbolario. L'Erbolario gör skönhets- och hygienartiklar, allt från schampoo till parfym, hudkrämer och solskyddsmedel. Allt av bästa kvalitet. Första gången det fanns varuprover med i paketet förklarade Nic det med att hon blivit förälskad i hudvårdsserien och nu var fast. Jag vet inte hur hon får tag på varuproverna, men så länge de fortsätter att komma är jag tacksam, för jag har blivit lika beroende jag. Eller, i alla fall av hudkrämerna, för när det kommer saker som flytande talk är jag inte riktigt lika begeistrad. Titta här och här och räkna varuprover som alltid följer med!

I fredags var vi nere på stan, och i en butik med naturapotek hittade jag en hel sektion dedikerad åt L'Elbolarios produkter. Fantastiskt kul, eftersom det var första gången jag fick se originalprodukterna! Även om jag sett och fått prova stora delar av sortimentet (mer än vad de hade inne i butiken) så fanns där ändå saker som jag inte sett förut. En av de saker jag inte sett förut var priserna, och de var inte låga! Mitt varuprovsupplag här hemma måste vara värt en förmögenhet!

Jag pratade i alla fall med den vänliga damen som stod i affären och köpte till slut en DYR förpackning hudkräm. Jag har testat delar i samma serie men inte just denna, men den här ska vara mer anpassad efter min hudtyp, kom jag och damen fram till. Jag brukar aldrig köpa så är dyra grejer, men någon gång ska vara den första.

Stor kasse, liten burk hudkräm och hela mitt upplag av varuprover, allt från L'Erbolario.

Jag och damen pratar vitt och brett om L'Erbolario och deras produkter och om min vänliga brevvän som fixar så bra grejer till mig. Hon är verkligen hur trevlig som helst och frågar till och med om jag vill ta den pyttelilla burken i en special kasse från L'Erbolario (vilket jag absolut vill även om kassen är för stor för den lilla burken). När jag sedan lägger upp mitt körkort, för att kunna betala med kort så byter damen plötsligt språk! Hon har läst mitt finska efternamn, så "Oletko sinä suomalainen?" frågar hon och jag får börja prata finska!!! Jag blir ännu gladare, och även om jag inte kan förklara hela historien om hur det kommer sig att jag bor i Halmstad och varför jag egentligen inte pratar finska PÅ finska utan får göra det på svenska, så har jag förstått vartenda ord hon sagt till mig på finska, vilket är BRA bara det.

Den vänliga damen vill naturligtvis få med mig på finska föreningens möten och berättade att det redan var med en ung tjej som inte pratat finska men som gjorde det hyfsat nu, eftersom hon kämpat med språket och fått hjälp på mötena. Jag blev intresserad, men det var fullt av gamla tanter som ville ha hjälp inne i butiken och Mr Emerson stod utanför och väntade på mig, så jag kände inte att jag kunde prata mer just då. Jag lovade att titta in igen, och det kommer jag absolut att göra, även om L'Erbolarioprodukterna kommer att göra mig utfattig. Först ska jag bara fundera på om finska föreningen kanske är något för mig…

Ut ur butiken klev jag i alla fall med ett strålande humör! Hela denna anekdot (som nu blev ett helt blogginlägg), ihop med hudkräm, finsktalande och L'Erbolariokasse var i alla fall absolut värt pengarna jag spenderade! :D

Lillebror slog storebror

2008-09-15T10:52:00.001-07:00

Igår gick Italiens Grand Prix av stapeln. Deltävlingen på Monzabanan inom Formel 1. Monza ligger i Lombardiet i norra Italien, utanför Milano. Monza är hemma arena för det stora italienska Formel 1 stallet Ferrari.

Översiktsbild av Monzabanan, bild från den eminenta hemsidan jag numera inte klarar mig utan; dailyf1.com . De gula cirklarna ska ange var bästa omkörningsområdena ligger.

Det är alltid massivt med Ferrari-fans och en gedigen italiensk publik som Ferrari ska prestera inför, under Italiens Grand Prix. Då Ferrari lyckas på hemmaplan är det alltid stora känslor, passionerat och tårögt av glädje. Jag minns särskilt när Michael Schumacher vann på Monza 2006 och med tårar i ögonen tackade hemmapubliken för allt stöd. Strax därefter meddelade han at han skulle lägga ned sin F1-karriär. Att ta hem segern på Monza är alltid viktigt för Ferrari.

Som de flesta vet är Ferrari ett av de allra bästa stallen. Men det är en sak de inte riktigt klarar, i alla fall inte i år. Det är regn.

Regn var det gott om på Monza under helgen. Speciellt under kvalificeringen på lördagen, men även under början av söndagens lopp. Så fort banan blir blöt blir Ferraribilarna oberäkneliga och svårkörda. Förarna Massa och Räikkönen som vi är vana att se i absoluta toppen, gick istället in på 6:e och 9:e plats.

Men trots detta fick vi höra den italienska nationalsången på Monzabanan igår (för nationalsång spelas först för förare, sedan för bilen). Ett annat italienskt stall går nämligen och vinner hela deltävlingen. Nämligen Toro Rosso. Bakom ratten på Toro Rosso-bilen sitter ingen av de förare som brukar leverera på topp, utan den unge Sebastian Vettel. Toro Rosso och Vettel är de som bemästrar vädret och banan bäst både under kvalificeringen och under loppet. Kvalificeringen gör han bäst av alla och får starta längs fram, och under själva loppet kör han säkert och välplanerat. En vacker seger.

Det här är en skräll. Toro Rosso hette för så sent som för två år sedan Minardi och var då ett riktigt bottenstall. Minardi tog under hela sin verksamma tid aldrig en seger eller ens någon poäng. Nu med den nya finansiären (gissa vilken energidryck?!) har man lyckats med både seger och poäng, på bara två år.

Det här är jätteroligt. Sebastian Vettel är den yngste person som någonsin vunnit ett lopp. Med varje vinst och varje poäng delas prispengar ut, och det är jätteroligt när små stall får vara med och dela på dessa prispengar, istället för att det är de stora drakarna (Ferrari och McLaren-Mercedes) som kivas om dem. De har ju ganska gott om pengar i alla fall. Förhoppningsvis får italienarna också upp ögonen för andra italienska stall än Ferrari. Ferrari själva får fundera på varför lillebror, eller det stall som ärver deras fjolårsmotorer, kan klara sig bättre än de själva.

Segrarna från gårdagens lopp, Heikki Kovalainen (2:a), Sebastian Vettel (1:a) och Robert Kubica (3:a). Bild från dailyf1.com.

Själv tar jag vara på söndagseftermiddagarna och tittar på Formel 1-loppen samtidigt som jag syr (Förresten Helle, dina grejer är klara nu!). Det berättigar att jag sitter mer än två timmar framför TV:n och skriker GO LEWIS HAMILTON! fastän jag borde veta bättre. Personligen är det nämligen varken Toro Rosso eller Ferrari som gäller. Bryderierna från förra året är över. För så länge Hamilton inte kör alltför fult kommer McLaren-Mercedes vara mitt team. Speciellt som de numera har en ny finländare som stallkamrat till Lewis: Heikki Kovalainen. Heikki som faktiskt lyckades näst bäst igår och gick in på en andra plats efter Vettel!

Läs mer hos DN.

Äntligen nytt paket!!!

2008-09-06T06:46:00.001-07:00

Det tog en månad för paketet att ta sig från Italien och hit. Detta tack vare den italienska postens benägenhet att ta semestern i augusti på extremt stort allvar. Eftersom vi befarade att paketet var borttappat är vi nu mycket glada att det kommit fram, trots allt.

Förutom att Nic producerat ett 30-sidor långt brev (inget man vill skriva en gång till) så innehöll paketet många intressanta broschyrer, min försenade födelsedagspresent (kokboken), italienska skönhetsprodukter som jag numera är helt beroende av, och det jag blev gladast över: en stämpel med Ponte Vecchio, den berömda bron!

Fick genast idén att göra visitkort till bloggen med hjälp av stämpeln. Här har ni första exklusiva versionen. Efter lite övning ska de nog kunna bli riktigt snygga!

Florens förste och hemlige ledare

2008-08-28T12:09:00.001-07:00

Hur himla svårt kan det vara att skriva ett fyndigt inlägg om Cosimo de Medici? Jag har ju ändå förberett mig inför det här med ett inlägg både om hans far och om det Florentinska valsystemet. Men det behövs lite humor och alternativa skrivsätt. Inte lätt att göra om en allvarlig man med stor insikt och djupa kunskaper. Men tja, jag kan ju alltid leka lite idéer. Tänk om Cosimo …

-----------------------------------------------------------------------------------

1433

Sitter i Venedig eftersom jag är landsförvisad från min hemstad. Det enda jag gjort var att vara negativ till ett krig mot Lucca. Ett jädra skitkrig som inte borde fått ske över huvud taget. Det blev ett fiasko och det visste jag redan från början. Idioten Albizzi kunde inte ta den förlusten utan skyllde på mig. Som om jag någonsin skulle ha lånat ut pengar till någon som skulle rustat upp fiendens härar. Det handlar bara om bra och dålig krigsföring, vår var dålig, deras var bra. Men nu sitter jag här och är landsförvisad i 25 år.

Glöm att jag sitter här och möglar i 25 år! Jag ska hem och om bara rätt regering väljs så kan jag bli hemkallad. Om mina vänner hamnar i regeringen, skulle de nog häva landsförvisningen. Hmm, om jag köper valkommittén så ordnar det sig. Köpa en valkommitté har ju gjorts förut!

1434

Jag är tillbaka hemma. Albizzi är skitsur, men det struntar jag i. Han törs inte göra något, eftersom jag landsförvisat alla hans kamrater. Han kan inte utkräva hämnd på mig heller eftersom jag inte krökt ett hår på hans huvud. Eller ens några i hans familj. Men jag tänker inte låta honom få makten igen. Jag tänker kontrollera valkommittén ett tag till framöver. Hmm, kanske genom att införa en lag om att kommittén sitter i fem år innan den byts ut. Ja! Det är en bra idé!

1435

Alla köpte idén om kontinuitet inom valkommittén. Skitbra. Har förresten träffat Francesco Sforza. Han är förlovad med Bianca av Milano nu för tiden. Hon har inga bröder utan är den enda arvingen. Tja, jag ska låna ut pengar till ynglingen i alla fall. Schysst att ha en egen bank i ryggen.

1436

I RULE! Men säg det inte till någon. Jag försöker smälta in och vara som vanligt folk, men egentligen så kontrollerar jag staden. Har beställt ritningar till ny bostad. Det får inte vara för pampigt, som sagt, jag vill smälta in.

1437

Brunnellesci är en tölp. Han ritade värsta slottet till mig. Som om jag skulle smälta in med en sådan bostad. Tänker anlita Michelozzo istället. Hans hus ser mer normalt ut. Enkelt och värdigt. Jag som inte ens rider runt i staden på en häst. Mulåsna ser mer enkelt ut. En stolt vit springare som jag faktiskt blivit erbjuden som gåva en gång, skulle ju bara bekräfta att jag är stadens ledare. Det vill jag inte. Jag är ju bara en enkel medborgare (NOT! Haha ha!).

1441

Hörde att Francesco Sforza och Bianca av Milano äntligen gift sig. Nu ska bara hennes galne far, hertigen av Milano trilla av pinn också, så kanske vi kan få någon ordning här i vår landsända också.

1444

Folket är i staden är rätt intresserade av antiken, konst, filosofi och en massa annat. Det jag gör bäst är ju att förvalta pengar, men jag kan ju diskutera lite grann då och då. Tänkte fixa till ett bibliotek också, som alla medborgare kan besöka. Schysst idé. Ett allmänt bibliotek har ju aldrig existerat tidigare.

1447

Hertigen av Milano har äntligen andats sitt sista andetag. Nu ska vi bara se till så att Francesco och Bianca tar över tronen, och inte någon himla kusin till henne. Eller för den delen att någon republik återuppstår. Alla republiker går ju inte att styra, som vår.

1450

Sforza har äntligen lyckats bli hertig av Milano! FINALMENTE! Alla pengar har äntligen kommit till nytta, för nu är killen och jag typ bästa polarna! Nu kan vi tillsammans fixa världsfred eller något liknande.

1455

Inte världsfred, men nästan! Vi har skrivit fredsavtal mellan Milano, Florens, Neapel och Venedig. Det ska hålla i 25 år och alla ska hjälpa till att skydda varandra om någon stat blir angripen av en utomstående. Nu kan jag luta mig tillbaks, det här betyder att jag ordnat utrikespolitiken för all framtid, eller i alla fall all MIN framtid. Nu ska jag gå ut i trädgården och se sysselsatt ut. Det ska komma någon från valkommittén och meddela att jag blivit invald i regeringen. Jag får väl ta ett ämbete ibland då och då, för att se ut som en vanlig medborgare. Men lite motsträvigt, som om jag hellre skulle vilja odla citrus istället för att syssla med politik. Hihihi!

1458

Vet ni! Brunnelleschi sålde sina slottsritningar till Luca Pitti. Nu håller han på att uppföra jättebyggnaden på andra sidan floden. Det blir gigantiskt stort, och det gräver ett gigantiskt hål i Lucas plånbok. Jag bara vet att han kommer ta av bankens pengar också, och då är jag av med en konkurrent. För de har INTE råd med det där mastodontbygget. Tur att jag valde Michelozzo.

1460

Mitt husbygge är äntligen klart! Har till och med fått kapellet målat. Har sagt till konstnären att han ska slänga in ansiktsdrag från mina barn och barnbarn i de religiösa bilderna. Min sonson Lorenzo är en magnifik kille.

1463

Attans. Favoritsonen gick och dog. Han var en jädra bråkstake medan han levde, men jag trodde alltid att han skulle ta sig i kragen och bli min efterträdare. Min andre son är sjuk och har typ alltid varit det, så nu satsar jag mina kort på sonsonen Lorenzo istället.

1464

Jag är död. Det var väl dags. Jag har bett om att få en värdig begravning i all enkelhet, men det ser ut som att hela staden följer min kista till gravplatsen. Jisses. Få se, vad har de skrivit på min gravsten? Pater patriae. Fadern av faderslandet. Vilken titel! Tja, det kan jag väl "leva" med. Jag har ju ändå gjort rätt mycket för den här staden: ordnat varaktig fred, skapat fortsatt rikedom för både staden, min bank och min familj och dessutom hejade jag på den konstnärliga utvecklingen. Ja, jag kan nog vara ganska nöjd ändå.

Er alles

Cosimo de Medici

aka Pater patriae, aka il Vecchio

Timo och Malmöfestivalen

2008-08-18T12:05:00.000-07:00

Det här inlägget får bli en liten paus i den historiestafett som jag just nu är inne i på bloggen. Den återupptas snart. Jag ska bara uttrycka lite glädje och förälskelse först...

De allra flesta som jag känner vet att den stad i Sverige som jag gillar bäst är Malmö. Malmö blev mitt hem när jag studerade, och är det fortfarande även om jag inte bor där just för tillfället. Som tur är, är banden till Skåne och Malmötrakten fortfarande starka, vilket gör att jag kan besöka Malmö ganska ofta trots allt.

Ett givet tillfälle för besök är naturligtvis under Malmöfestivalen. Eftersom jag numera bor så pass långt bort att jag inte kan pendla varje kväll, har det blivit besök under lördag-söndag de senaste åren. Nog för att man alltid missar något, som naturligtvis måste ske på en onsdag eller en annan dum vardag. När jag bodde i Malmö och föreläsningarna inte började förrän i september, var man ju inne på alla aktiviteter varje kväll...

Men i år ska jag inte klaga alltför mycket (även om jag gärna vill se Dropkick Murphys imorgon) för vi var inne på en heldag på festivalen i lördags! Mycket god mat, gratis film i filmtältet, filmquiz, Looptroop och framför allt TIMO RÄISÄNEN!

Jag var eld och lågor över att den enda kvällen jag hade möjlighet att gå på någon av konserterna så fick jag chansen att se något jag verkligen ville se! Timo har länge varit en favorit, speciellt sedan förra sommaren som han räddade genom "Sweet Marie". Tyvärr fick jag se honom ensam, eftersom Mr Emerson blev akut jättetrött, och fick gå och lägga sig i bilen. Konserten började nämligen inte förrän 23.35.

Jag har aldrig varit riktigt bra på att skriva recensioner av konserter, men jag hade jättekul! Jag älskade varje minut.Timo förtjänade absolut guldmicken på P3 guld tidigare i år, för han är en otrolig live-artist! Bandet öste järnet, det som låter popigt på platta blev stenhård rock på scen, vilket jag alltid gillar! En rejäl skvätt humor fanns också, varför skulle Timo annars avbryta "Don't let the devil ruin it all" i mitten och sjunga en långsam version av "Bailando" innan han fortsatte! Jag skrattade och sjöng med i båda.

Den här kassa bilden försökte jag ta på Timo under "Bailando". Jag har lite att lära innan jag behärskar min mobilkamera.

Jag skulle kunnat producera det här inlägget direkt efter konserten, men jag var tvungen att få Mr Emerson i säng. Jag kunde ha skrivit detta igår, när jag kom hem. Men genom att vänta till idag har jag givit tillräckligt mycket tid för folk att lägga upp snuttar från konserten på YouTube. Skönt att andra kan sina mobilkameror bättre än jag!

Allsång till "Fear no darkness promised child". Timo lägger sig ned och gör Meckahälsning till oss för att vi sjöng så bra.

Slutligen får jag väl erkänna att jag numera älskar Timo över allt annat (lugn, det brukar gå över på en vecka) och att jag väl får ta mig i kragen och skaffa den skiva jag saknar av honom snart.

Short in English:
I went to Malmö to visit the city festival there this Saturday. We had a great day that ended with me (only me, Mr Emerson was too tired and fell asleep in the car waiting for me) going to a concert with Timo Räisänen. It was splendid and he really rocked!!! I loved every minute of it and I am so sending copies of his albums next time! Until then, enjoy this!

Att börja från början, eller Giovanni di Bicci de Medici

2008-08-10T06:04:00.001-07:00

Jag får be mina läsare ödmjukt om ursäkt för att jag inte skriver så ofta som jag vill. Jag försöker ha sommarlov samtidigt som jag jobbar, och tyvärr blir bloggen lidande emellanåt. Att jag fått hem en massa tyg helt gratis gör dessutom att jag sitter och syr oftare än annars. Men nu är både ni och jag äntligen redo att börja från början…

Börja från början. Något kronologiskt upplägg har jag aldrig haft på bloggen, men det är hög tid att förklara hur en liten bondfamilj utan adliga släktband kunnat få så stor betydelse. Ur familjen Medici kom tre påvar, minst två franska drottningar och en österrikisk dito, en storhertig som enade hela landskapet Toscana, för att inte tala om alla konstnärer, arkitekter och filosofer som stöddes av de ledande ur familjen. Hur kunde en vanlig medelklassfamilj få en så stor makt och betydelse?

Hur blir man så mäktig att man får sitt familjeemblem PLANTERAT utanför ett av sina residens?

De första medicéerna kom från ett litet landskap norr om Florens, Mugello. De lämnade under slutet av 1200-talet, ett liv som bönder bakom sig för att istället pröva lyckan som handelsmän inne i Florens. De köpte in sig i den knoppande textilindustrin, vilket naturligtvis var lyckat.

Den förste Medicée som kom att få inflytelse var en man vid namn Giovanni di Bicci de Medici. Han var inte särskilt rik från början, arvet efter sin far skulle delas mellan honom och hans brors änka och hennes söner. Men Giovanni var affärsman ut i fingerspetsarna och kunde använda sitt lilla arv klokt. De första fyrtio åren av sitt liv ägnade Giovanni sig helhjärtat och exklusivt åt sina affärer. Mycket god organisation, administration och koll på utgifter och inkomster gjorde Giovanni till slut till en av Florens mest framgångsrika affärsmän. Han hörde fortfarande inte till någon adlig eller erkänd familj, och betraktades av sina motståndare ofta som en vulgär nyrik

1344 lånade familjen Bardi ut minst 400 000 guldfloriner från sin familjebank i Florens, till den Engelske kungen Edward den III. Ingen kunde väl ana att detta skulle bli en dålig affär? Den engelske kunden var ju en sann kristen kung, det meddelade ju till och med påven. Och om banken inte fick tillbaks sina pengar i guld, så kunde man få det i ull, samma ull som den florentinska textilindustrin nu köpte av England, eftersom den var av den bästa kvaliteten. Så familjen Bardi och en rad andra erkända bankirfamiljer lånade gladeligen ut pengar till Edward III.

Som de naturligtvis INTE fick tillbaks. Bank efter bank blev bankrutta, och familjen Bardi stod på ruinens brant. Då kom Giovanni di Bicci de Medici in i bilden. Han lade in sina egna pengar i banken och blev delägare tillsammans med familjen Bardi. Giovanni fick nu tillgång till en etablerad organisation med kontor över hela Italien, samt även i Frankrike, Spanien Tyskland och Nederländerna. Med sitt ordningssinne och stora noggrannhet fick han ordning på banken igen och blev ännu rikare. Familjen Bardi var i praktiken utblottad, men hade fortfarande ett erkänt släktnamn. Giovanni ordnade därför så att hans son gifte in sig i familjen. Nu hade han lagt grunden för familjens framtid, med en ekonomisk trygghet och ett växande erkännande inom samhället.

Under första och större delen av sitt liv var Giovanni bara indirekt verksam politiskt. (Läs gärna förra inlägget!) Det vill säga, han var vän med och kunde stödja maktinnehavarna, mycket tack vare sina tillgångar. Med en så välbärgad man som Giovanni i ryggen, kunde hans kandidater övertyga valkommittén om att de var rätt personer att sitta i regeringen. De skulle lägga ner dessa namn i säckarna inför nästa val, framför andras. Själv gav sig inte Giovanni in i politiken förrän i början av 1400-talet. Han valdes då till talesman för bank- och växlingsskrået (skrå = guild, för er som spelar dataspel). Som sådan blev han också vald till Gonfalonier minst en gång.

Med sin privata förmögenhet gjorde Giovanni även mycket för Florens invånare. Han skänkte pengar i samband med en epidemi av pesten och han lät uppföra ett barnhem, "Ospedale degli Innocenti" som ritades av Brunelleschi. Mot slutet av sitt liv var han en omtyckt person i Florens, och folk aktade sig för att kalla honom för vulgär och nyrik. I alla fall öppet och publikt, eftersom det fanns vissa familjer som kände sig hotade av denne starke uppkomling. Men det är en annan historia.

Demokrati för 700 år sedan

2008-07-27T10:07:00.001-07:00

Ibland undrar jag om tiden gick långsammare förr i världen. En ålder på 35-40 år ansågs vara en livstid, och kvinnor gifte sig och fick barn innan de ens var femton år gamla. Och i Florens valde man ny regering varannan månad.

Fast jag ska ta det från början. Florens hade under 1200-talet drabbats av inre konflikter mellan bland annat aristokrati och vanliga arbetare. Liksom många andra stadsstater, införde Florens republik för att värja sig mot att en enskild familj eller envåldshärskare tog makten. Konstitutionen var invecklad, och ämbetsperioden var på endast två månader. Ingen hann sitta länge nog för att skapa någon maktstruktur och ge sig och de sina några fördelar. Men nackdelen var att staten blev svag i och med sin dåliga kontinuitet.

Stadens regering bestod av nio personer. Sex kom från de övre skråna och två från de lägre. Den nionde personen (i regel från något högre skrå) valdes till Gonfalonier, eller stadsöverhuvud.

Skråna var, när de var fullt utvecklade, 21 till antalet. Sju var högre och resterande 14 var de lägre skråna. I de högre skråna var folk som hade högre utbildning organiserade. Även människor med låg utbildning men med stort kapital (till exempel genom textilhandel) hörde till de högre skråna. Det var till exempel läkare, apotekare eller bankirer. Exempel på yrken inom de lägre skråna var smeder, snickare eller läderarbetare.

Varannan månad valdes alltså en ny regering i Palazzo Vecchio, stadshuset. Folk ansåg det var ett spännande tillfälle och hade som nöje att se hur valet gick till. Processen var ganska enkel. Ur säckar med lappar med namn på alla valbara, drogs nio namn fram. Valbar var man om man var man, över 25 år och tillhörde något av stadens skrån. Några tillfälliga hinder fick heller inte föreligga. Man fick inte ha suttit i regeringen precis innan och man måste ha betalat sin skatt. Någon chans att bli omvald för att man gjort något bra, existerade inte.

Den enda ynka bilden på Palazzo Vecchio jag tog i Florens förra sommaren.

På pappret såg nog det här vettigt ut, men kraven för att bli vald var egentligen ganska tuffa. Namnen i säckarna valdes ut av kommittéer som hade tillåtelse att använda "sitt goda omdöme". Det innebar medlemmarna i något av de lägre skråna hade betydligt lägre chans att bli valda än medlemmar i något av de högre skråna. Dels för att det bara fanns två platser för dem i regeringen och dels för att de ofta blev bortsorterade av kommittéerna.

Till sin hjälp att styra hade regeringen församlingen som bestod av folkrådet (300 medlemmar) och stadsrådet (200 medlemmar). De valdes på samma sätt som regeringen och satt också i två månader.

Med tiden kom kommittéerna som valde ut namnen i säckarna och därmed också regeringen och församlingen att inofficiellt stå under ledningen av framgångsrika borgar- och köpmanna familjer. Dessa styrde sedan indirekt republiken till sin fördel. Familjen Medici blev ledande på detta sätt, liksom flera framstående familjer före dem. Men hur det kom sig får bli nästa kapitel.

Florentinarna själva, medvetna eller omedvetna om de inofficiella ledarna, var i alla fall mycket stolta över sin konstitution. Man ansåg att det gavs lika rättigheter till fattig som rik, till aristokrat som arbetare. Genom sin konstitution kom Florentinarna själva att bli duktiga på att hålla tal, att utrycka sig tydligt och göra detta med kraft. Därmed var de Florentinska diplomaterna framgångsrika utomlands och etablerade Florens som en stark stat.

Vad vill jag säga med detta? Gick tiden långsammare förr, ansågs man kunna leda en stat under två månader? Det är fantastiskt hur annorlunda man ser på ämbetstider numera. Sverige med 4 år mellan valen anses vara en kort mandattid jämfört med andra länder. Annars är det inget att förvåna sig över, kvinnlig rösträtt och rösträtt för slavar existerade inte, och arbetare i de smutsigaste yrken värderades mycket lågt. Intressantast är dock hur människan skapar sin egen väg när det finns en vilja. Hur man tillsätter eller mutar kommittéerna för att få regeringen på sin sida, eftersom allt annat, direkt tyranni eller konsitutionsförändringar inte hade accepterats av folket. Vara på god fot med folket är livsviktigt i en stadstat, om man över huvud taget vill leva när man kliver ut på gatan.

Och det finns en anledning till att jag tar upp hur demokratin och konstitutionen såg ut i Florens för 700 år sedan. Vänta får ni se!

Bryter tystnaden...

2008-07-07T10:27:00.000-07:00

Vi har varit i Budapest på semester.

Parlamentsbyggnaden i Budpest - en riktig spettekaka!

Men nu är jag tillbaka och kommer mycket snart att uppdatera som vanligt!

Brunchrapporten och Berlusconi

2008-06-22T11:39:00.000-07:00

Jag har sakta men säkert kommit att älska Brunchrapporten i P3. Jag är en trogen P3-lyssnare, och har varit det sedan jag var en elva-tolv år. Då fanns inte P4 ännu, och Sveriges Radio Program 3 var fyllt av urtrista sportsändningar. Nu är jag snart 30 år, och en lika trogen P3-lyssnare. För sedan dess har både jag och P3 mognat. P3:s ledning har insett att dess lyssnarskara blivit äldre och även att unga människor inte är ointresserade av politik, världsfrågor och nyheter. Under en tid har man därför producerat fantastiska program som P3 Dokumentär och P3 Planet samt att man under vardagarna sänder och producerar egna nyheter.

Nu under sommaren har P3 utökat den sidn av sin tablå med Brunchrapporten. Det är ett nyhetsprogram där olika nyhetsämnen diskuteras lite mer lekfullt, lättsamt och framför allt annorlunda. För som sagt, P3:s lyssnare är inte ointresserade, det kanske bara är så att de inte vill traggla sig igenom nyhetsrapporteringen på det sätt som görs idag, och som kan bli trist i längden. Då är Brunchrapporten helt perfekt.

Jag hade lite svårt för programmet till en början. Därav "sakta men säkert" i inledningen av detta inlägg. Programledaren Henrik Torehammar har en mycket speciell dialekt som tar ett tag att vänja sig vid. Dessutom fick jag inledningsvis en känsla av att progrmmet skulle bli alltför flamsigt. Programmet ÄR flamsigt, men tappar aldrig tråden eller den poäng man vill komma framtill. Därför är det både givande och underhållande att lyssna på.

Naturligtvis har man i Brunchrapporten nämnt Silvio Berlusconi ett par gånger. Det inleddes redan under programmets första vecka då man egentligen höll på att prata om Lissabonfördraget. Som avlutning på samtalet med Ekots EU-reporter Herman Melzer frågade Henrik Torehammar varför man tycker att EU är så tråkigt och om man inte kunde hotta upp EU-frågorna med någon skandal. En skandalös EU-parlamentariker kanske?! Varpå Herman Melzer mycket syrligt påminner om att Berlusconi nu återkommit i Europapolitiken. En kort paus uppstår, då det riktigt går att höra hur mycket Henrik Torehammar skäms över att han för tillfället glömt bort Berlusconi, och för sig själv undrar hur i hela friden han kunnat förbise denne clown.

Sedan dess har Berlusconi nämnts minst en gång i veckan. Ett par dagar sedan gällde det till exempel den italienska debatten kring telefonavlyssning. Så här i FRA-tider var det mycket intressant att höra att det är Berlusconi som slår ett slag för yttrandefriheten och människors integritet i Italien. Låter det konstigt? Jo, det är det också. Det är bland annat avlyssnade samtal som gjort att Berlusconi själv står inför rätta anklagad för korruption. Sådant behöver inte avlyssnas. Bara terrorister. (Läs mer i IHT och SvD)

Så, åter en gång:
Ned med Berlusconi.
Upp med Brunchrapporten (P3 alla vardagar mellan 11.02 och 13.00)

Package and irises

2008-06-10T09:59:00.000-07:00

So, the package arrived today, the reciever told me. Now we all know it takes a week for a paper box to travel from Sweden to Italy. No chocolate sauce, only crumbles from the cookies I enclosed. That ended well.

Another thing going to it's end are the blooming of my irises. The last one to bloom opened today and showed all of it's magnificent colours. Waiting for the flowers to open have sort of being like Christmas. I have had things to look forward to for almost two hole weeks. As I literally have irises all over my tiny piece of earth I try to call my garden (working at Norrvikens Trädgårdar have redefined the word "garden" for me a bit), they have bloomed at different times. The ones directly in the sun was first, and the last ones stood in shade or on the north side of our house.

Well, now to the result.

This was first to bloom, the one we stole in Lomma. I am getting spoiled, I actually liked the colours more before. The colours of the buds when caught in the sun were great though.

This was the great disappointment of this year. It was the one I bought for half the original price in Lund last spring. I was supposed to be Iris germanica 'Aubade' with white petals decorated with a violet-blue outer lining. Clearly, it was some other kind. Still beautiful, but I really wanted the white and blue colour combination. This colour combination I have already...

... As you clearly can see in this picture. This is the one I stole on Öland. Same colours but not as strong.

The Iris sibirica given to me by Mrs Emerson turned out this beautiful...

...almost as beautiful as this one that was bought and planted in the autumn of 2007. I found the note that I made after planting them, and this one is called 'Blue Horizon'. Good name, lovely iris.

The one I stole outside our friend Mattias' house was also light blue. I really liked the colour of this one. It is planted just outside the window I am writing beside, so I can see the remaining flowers while writing this. I did good stealing this!

And there even was a bonus iris I didn't expect to bloom. A pretty in pink and purple. It was the only one to bloom for me last year as I moved all of them right before they set buds. But it still manage to bloom then as well as now. Thank you!

Slightly overbloomed black iris. The standings are dark violet and the rest are black.

As to further waiting, I got to see the black iris I have waited forever to see. NOT in my own garden though, but in Mrs Emerson's. I left some iris bulbs for her as I moved the main part of my collection when I finally got a garden of my own. She was nice enough to let me store my irises in her garden while we lived in an appartment, so I left some bulbs as a thank you or maybe rent. And now the black one flowers there but not here...

It is really itching in my fingers to write another historic article here. I have only written small and light subjected articles for a while. I'm just torn between languages right now, as I like that everyone can understand but I love to write in Swedish. What to do?! Write a comment and let me know!

Package on it's way!

2008-06-03T10:59:00.000-07:00

Beware Italy! There's a package coming your way!

I have a new and too nice mobile phone! This picture was taken at the post office with it.

Note to reciever: I posted this today, the 3rd of June. How long will it take before you'll get it? If it takes to long and the package is left in sunheated places here in Sweden (still mediterranean temperatures, yes!), there will not be any chocolate, but chocolate sauce inside...

Sommaraktiviteter 2008

2008-05-31T05:41:00.000-07:00

Följande har absolut ingenting med Florens eller Italien att göra. Men eftersom jag fått önskemål får jag publicera detta lilla sommarinlägg i alla fall!

Sommaren går alldeles för fort. Rätt som det är har sommaren tagit slut, utan att man egentligen gjort något vettigt av den. Detta har jag upplevt ända sedan jag slutade ha regelrätta sommarlov eller studieuppehåll som det hette under universitetstiden. När hösten kom hade man inte gjort något kul eller vettigt alls under sommaren som gått. I och med att jag älskar sommaren och nästan väntar hela året på att det ska bli sommar är det total katastrof om man känner att man inte utnyttjat årets enda varma och ljusa årstid på rätt sätt.

Så förra året kom jag på den geniala idén att göra en lista på aktiviteter att klara av. Jag skrev upp idéer och planer som jag ville ha gjort innan sommaren var slut. Inom realistiska gränser naturligtvis, det är ingen mening med att skriva upp ”Resa till Indien” om jag inte har råd eller faktiska planer på att göra det.

Eftersom det gick bra förra året (trots att badandet utomhus nästan uteblev på grund av det kassa vädret) lanserar jag härmed årets lista. Hjälp mig gärna genomföra aktiviteterna, det är trevligare att vara fler!

Och för den som undrar har jag definierat sommar som juni, juli och augusti.

SOMMARAKTIVITETER 2008

Allmänna aktiviteter:

Bada utomhus minst 10 ggr
Minst två biobesök
Åka linbana i Pålsbo, S.Sandby och på Norrviken
Besöka minst en utomhusauktion
Äta middag ute på restaurang minst en kväll
Handla glass på SIAs fabriksbutik i Slöinge
Ge sig iväg och tälta en natt
Fynda på minst två loppmarknader
Organisera kräftskiva
Delta/organisera grillfest, helst minst två stycken
Besöka Malmöfestivalen

Bild från förra årets mycket lyckade kräftskiva.

Resor som planeras:

Helgvistelse på Öland
Dagsutflykt till Köpenhamn
Dagsutflykt till Mölle och Kullaberg
Hälsa på i Långasand
En veckas utlandssemester (Heja Charterpriser till Split!)

Bonus ges till följande:

Konserter
Teaterbesök
Båtutfärder
Allt på listan som görs fler gånger än angivet.

Hemma på kylskåpet finns en lista att följa där jag kommer att kryssa för de grejer jag klarat av. Här på bloggen får jag göra en uppföljning i slutet av augusti och rapportera hur det har gått.

Waiting impatiently...

2008-05-20T12:06:00.000-07:00

As you all know by know (and if you don't, you can read about it here) my favourite flowers are irises. Irises are just amazing flowers with all their colour and their speical leaves. Also, irises can endure hot and dry weather and still look lovely. They also are easy to dig up and give away, and the bulbs can stay alive even if you forget about them and leave them above ground for a while. Just amazing flowers.

As we have had rather hot weather for a couple of weeks here in Sweden now, irises are bursting out in bloom almost a month too early. On my way from work, I have seen at least two places with irises in full adoring colour. But the irises I have in my tiny little garden, are just in bud still. I can´t wait to see them in bloom!

I always notice irises when I'm out walking (especially when they bloom) and I always get the same thougts: "Do I have that colour?" "Can I steal a bulb from that lot?" This means that yes, my tiny garden have at least 14 kinds of irises even if it is a small garden, and I have a lot of funny stories about some of them.

This is a real pride. Always grows fast and with blue-purple flowers. A real joy. I stole the first bulb in Lomma, when I still was at university. Mr Emerson and I where out walking, and I took a shoot outside a garden. Then I didn't dare to hold it on the way home, afraid someone would hunt me down and accuse me for being a garden invader. Mr Emerson had to carry it for me. I'm glad he did.

This I found last year, so I am happy it is blooming so soon. It was lying at the bottom of a 50 %-off basket. A good buy! Will be blooming with white flowers with an outer edge of purple.

This I stole outside our friend Mattias' house at Blåsbackegatan. I have no idea what colour it has, but I am dying to find out!

This I bought last year for my birthday and I planted it just last autumn. Very surprised to see it bloom so soon too, but I can't complain. If you like irises, I strongly recommend this plant shop outside Båstad. Not big, but very well sorted and with two very nice and excentric people running the buisness.

This was given to me by Mr Emersons' mum. She understood my love for irises, when I borrowed a piece of her garden to store some irises, while I was without a planting place. When I finally got a real garden of my own (even though it is relly small) I moved everything here and then she gave me a piece of this old iris. All my irises are Iris germanica (big garden iris) except for this one, which is a Iris sibirica, more of a wild type.

The last one is from Öland. I stole a shoot from outside our neighbours, as they almost never are there to enjoy their garden. I will appriciate the irises for them! If I remember correctly, these will be pale yellow and pale purple in colour. I prefer stronger colours, but variation is always nice and this is an old type of iris, that I am interested in and want to keep alive for following generations.

This was not even half of my iris collection and I'll have to wait at least one or two weeks before I can see them in full bloom. I will keep you informed on my blog, so you can all see for real what I am so excited about. Then you might get as anxouis as I am about my black iris which I NEED TO SEE but never ever wants to bloom.

PS: It's Nic's birthday today! Post a comment and greet her on her special day!

PS2: While you're greeting, you can think of me as well, and wish me a happy birthday too. I won't care if it is one day too late ;) .

Olive oil - the proper kind

2008-05-10T02:47:00.000-07:00

Since I was in Spain in 2002 and went to olive oil tastings, I have been rather picky about what kind of olive oil I use. This is fully supported by Mr Emerson as he is the one that really knows how to cook and usually cooks at home.

As you might remember from my Christmas blog, my sister gave us a bottle of olive oil. We loved it and so wondered where she got it from, especially as Nic was quick to tell me you could by that brand at her local Coop-grocery store. (Yes, they have Coop in Italy too, I know, I've been to one there!) This is the label from our bottle at home:

Grappolini olive oil!

As we were running out of real and good olive oil at home, we were so happily surprised to see this:

A whole shelf devoted to Grappolini at the olive oil section (and yes, peolple thought I was mad when I took photos inside a grocery store!)

It seems that our closest grocery store, after their renovation, now can supply us with all kinds of olive oil from the Grappolini-family. Joy!

And now a simple receipe for us who are enjoying the mediterranean weather we are blessed with in Sweden this week:
Rub a piece of toast with garlic.
Pour some GOOD olive oil on.
Add sliced tomatoes and season with salt after taste.
Enjoy in the sun!

Savonarola och den katolska kyrkan

2008-05-04T06:35:00.000-07:00

En av de mest spännande och skräckinjagande perioderna i Florens historia är den då Savonarola styrde staden. Hur han fick makten och fritt kunde uppmana åhörare till förstörelse av konst och litteratur, i en stad där frihet, skönhet och konst länge hade tillbetts, är nästan en gåta. Jag läste om denna period första gången när jag var tio år, och det satte sina spår. Att sedan få komma till Florens några år senare, 1994, och se platsen där Savonarola brändes levande, kändes sanslöst. 504 år senare visste man exakt var bålet var placerat, och EXAKT DÄR STOD JAG!

Exakt HÄR stod jag! (Men alla bilder är från Wikipedia.)

Men jag ska ta det från början. Under styret av Lorenzo de Medici (il Magnifico) och hans förfäder, hade Florens blomstrat upp. Där fanns gott om pengar, tack vare textilindustrin och bankväsendet. Där fanns ett nyuppväckt intresse för antiken och därmed en frihet att måla och skulptera vad man ville. Man började dikta på italienska istället för enbart på latin. Kort sagt; att folk hade pengar gjorde att det kunde byggas vackert, målas och skulpteras vackert, man kunde klä sig och smycka sig i fantastiska färger och man kunde roa sig med skådespel, kortspel och karnevaler. Florens var glädjens och skönhetens stad.

Men när Lorenzo dog 1492 var det slut på de glada dagarna. Hans son Piero var inte alls en lika stark ledare, och hann bara leda Florens i två år innan han blev bannlyst. Hans bannlysning föregicks av att den Franska hären var på väg genom Italien, och skulle korsa Toscana. Först ville Piero hålla sig neutral, men det accepterade inte den franske kungen Karl VIII, och då gick Piero med på allt som Karl VIII begärde. När detta kom fram i Florens blev invånarna så arga att de landsförvisade Piero och återupprättade den Florentinska republiken.

Den nya republiken var starkt influerad av Savonarola, som länge predikat emot det Florentinska levnadssättet och nu kunde säga att den franska armén var ett straff som Gud skickat. Om inte invånarna omedelbart blev mer gudfruktiga skulle det hela sluta i ett blodbad. Savonarola höll så eldiga och medryckande predikningar, att till och med de lärde hade svårt att säga emot honom i diskussioner. Allt fler invånare vände sig bort från konsten och skönheten för att istället lita på Savonarola och Gud.

Staty av Savonarola i hans födelsestad Ferrara, hen ser ut att vara väldigt eldig i sin predikan!

Den franska armén inhystes i staden och fick passera genom landskapet utan våldsamheter. Florens hade klarat sig. Men när det visade sig att armén istället hade spridit en ny våg av pesten till staden var Savonarola inte sen med att hävda att Gud fortfarande var vred på Florens. Nu började det verkliga skräckväldet.

Att bry sig om vad man hade på sig tydde på narcissism och högmod, som var en av de sju dödssynderna. Folk som hade för färggranna kläder eller var rikt smyckade blev jagade genom stadens gator av Savonarolas änglar. Änglarna var en armé av fattiga barn och unga som patrullerade Florens gator i jakt på saker som kunde anses syndfulla.

Florens förändring var total. Konst, poesi, och fester fördömdes och försvann. Om en viss grad av homosexualitet tidigare hade kunnat accepteras, var det nu totalförbjudet och ”sodomiter” straffades med döden. Karnevaler och stadslustspel som tidigare hade varit ett vanligt sätt att fira högtider på, försvann helt. Tavernor förvann eftersom folk inte längre fick vara utomhus om kvällarna. Textilindustrin var hotad i och med att ingen längre ville ha vackra färggranna kläder, alla klädde sig i svart och grått. Savonarolas änglar genomförde dessutom dörrknackningar då de uppmanade stadsinvånarna att lämna över ogudaktiga och syndfulla konstverk. De samlade in dessa och genomförde ett enormt bål där allt insamlat hantverk brändes.

Många konstnärer, lärda och homosexuella flydde naturligtvis Florens under den här perioden, men Savonarola omvände också konstnärer med sina inlevelsefulla predikningar. Flera konstnärer slutade illustrera antika myter för att istället helt ägna sig åt att göra konst åt Gud, genom till exempel kyrkmålningar.

Savonarola fördömde även påvens dekadenta liv i Rom. En man som vigt sitt liv åt att göra Guds arbete, skulle inte klä sig i flärdfulla särkar eller äta tiorättersmiddagar, när fattiga gick i lappade kläder och svalt på Roms gator. Dessutom hade påven Alexander VI tre barn med sin älskarinna, och de bodde alla i påvepalatset. Det var inget sätt att leva för en kyrkans man, ansåg Savonarola.

Att sätta sig emot påven, utan att ta tillbaks det, samt det fortsatta predikandet i Florens om synden världens ände, blev tillslut Savonarolas fall. När det gick dåligt för textilindustrin var det många som gick utan inkomster, även de fattigaste. Tillslut gjorde man uppror mot Savonarola. Invånarna tröttnade säkerligen också på att ständigt leva i skuld och synd, utan att deras offer verkade ge en förändring och utan att någon domedag kom.

Savonarola drog sig tillbaks till sin klostercell under 1497 och avsade sig all makt. Men för påven var detta inte nog. Han krävde att Savonarola fängslades och ålades dödsstraff. Så den 23 maj 1498 brändes Savonarola till döds på torget framför stadshuset.

Målning av bålet.

Savonarolas kritik av påvedömet kan till viss del anses berättigat. Man ska leva som man lär. Men när så mycket anses vara synd, ja, då är det inte heller roligt att vara troende.

Detta kanske den Katolska kyrkan också borde ta till sig, eftersom kyrkan drabbats hårt av pedofilskandaler och dess prästerskap bara blir äldre och äldre. Unga män värvas inte längre i lika hög grad till prästyrket då celibatlöftet känns obestigligt. Och kvinnliga präster är naturligtvis INTE tillåtet.

Och den Italienska staten? Den saknar sambolag, gynnar inte homosexuella och även om det finns en abortlag, kan läkare vägra att genomföra en abort av moraliska skäl, en klausul till abortlagen som den katolska kyrkan lobbat fram. Man lägger fortfarande synd på sina medborgare.

Leva som man lär eller leva i synd?

Massiv Italienrapportering

2008-04-20T07:20:00.000-07:00

De senaste två veckorna har jag läst mer om Italien i svensk press än jag gjort under hela det senaste året. Det beror först och främst på Berlusconis vinst i det senaste parlamentsvalet. Alla journalister i alla medier (tidningar, radio och TV) har dessutom, glädjande nog, passat på att rapportera om hur det italienska vardagslivet ser ut. Och till skillnad från Berlusconis vaga vallöften och kvinnoförnedrande kommentarer, är dessa vardagsrapporter riktigt intressanta.

Italien har ett enormt budgetunderskott, en utlandsskuld som återigen växer och en ständigt hotfull inflation. Lönen som för tio-femton år sedan gick att leva gott för har knappt förändrats vilket gör att många nu har svårt att täcka de mest basala utgifterna. Unga bor hemma längre och längre, och flyttar kanske inte hemifrån förrän de är långt över 30 år gamla och har fått upp sin lön så pass att de får allt att gå ihop.

Jag har anat att det legat till så här via rapporter från Nic. När jag till exempel i glädjerus skrev och rapporterade om mitt andra bostadsköp i livet, förtvivlade Nic över den situation som hon och många andra italienska ungdomar befann sig i. Medan jag av naturliga skäl flyttade hemifrån när jag skulle börja universitetet, kunde inte Nic annat än att stanna hemma. Jag har nu haft eget hushåll i nästan tio år, medan Nic fortfarande bor hemma. Och jag förstår henne. I hennes situation hade jag säkert handlat exakt likadant.

En lägenhet i Florens är svindyr. Rejäla inkomster behövs för att klara en hyra och att köpa en lägenhet är näst intill en omöjlighet. En studentlägenhet är också dyr men kan vara överkomlig. Där är dock levnadsstandarden väldigt dålig. Eftersom folk bara bor där tillfälligt bryr sig i regel inte fastighetsägaren om att renovera. Bostadsbristen och de höga priserna gör ju att han kan få in hyresgäster i alla fall. Så vad sägs om att lägga 400 euro i månaden på ett skruttigt rum i en korridor där du delar en ännu skruttigare toalett och ett dåligt kök med femton andra studenter? Nej, tack. Då bor jag hellre hemma ett tag till.

När vardagssituationen ser ut så här för väldigt många och de italienska stadsfinanserna är sämst i hela euro-samarbetet, då väljer det italienska folket Berlusconi till president. Visserligen den person som givit mest politisk stabilitet i landet sedan andra världskriget, men också den president som sett till att ge sig själv och sina vänner mest fördelar genom presidentskapet. Hela världen skakar på huvudet och suckar.

Hur i hela friden blev de här gubbarna valda OCH omvalda?!

Varför väljer man Berlusconi? Varför vägrar det italienska folket att acceptera att man måste ta ansvar för att sanera ekonomin och slänger ut Romano Prodi fortast möjligt? Ja, säg det. Något vettigt och helgjutet svar på detta går inte att få i media. Vi får tänka själva.

Väldigt ofta röstar de italienska väljarna med sitt missnöje. Alltså, när de är missnöjda med tidigare ledare, röstar de med oppositionen. Även om Walter Veltroni inte representerar samma parti som Prodi, stod han ändå för vänsteralternativet och fick därför stå till svars för Prodis vänsterregering. Italienarna är ett passionerat folk, och därför får man acceptera missnöjesröstarna hur ologiska de än är.

Hela högern är på frammarsch i Italien. Berlusconi hade till detta val också allierat sig med fascisterna och det mycket konservativa och främlingsfientliga Lega Nord. Liksom vi kan se tillbaks till början av 90-talet här i Sverige, hänger ofta lågkonjunkturer ihop med ökade främlingsfientligheter. När pengarna inte verkar räcka till har allmänheten allt svårare att acceptera att staten ska lägga utgifter på invandrare och flyktingar.

Till sist så har jag en fundering jag tänkte utveckla mer i nästa inlägg, men som i grunden handlar om den kollektiva skuld som det italienska folket får bära. Som ett katolskt land där huvudstadens hjärta består av påvestaten Vatikanen, har man naturligtvis många kors att bära. Italien har till exempel ingen sambolag, till skillnad från de flesta andra europeiska länder. Hur många människor lever därför i synd av den anledningen? Kanske är det därför skönt att skita i alla regler, allt ansvar och all pådyvlad synd, för att istället skratta åt Berlusconis skämt och invaggas i falsk säkerhet av hans vaga löften om skattelättnader.

Ett par länkar för er som vill veta mer:
Ingrid Hedströms krönikor ur DN
”Svårt att klara sig på lönen” - Reportage i DN
Radiokorrespondenterna i P1, 18 april

An Italian Easter egg and did Homer get lost in the Baltic Sea?

2008-04-04T03:23:00.000-07:00

Nic was kind enough to send me a package just before Easter (and she will be happy to know it has finally arrived!) and I got it just the other day.

It contained a lot of goodies, lovely Italian cookies and crackers, honey, candied violets, samples of different bath products etc. But the best was the Italian Easter egg. Last year, no I think it was two years ago, I sent her a Swedish kind of Easter egg, you know, the egg shaped papier-mâché form, full of egg shaped candy (lösgodis!). In our family, at least when I and my brother and sister where smaller, our parents hid these eggs in the house and we went on an egg-hunt. I told Nic all this, and this year I got a glimpse of the Italian Easter traditions! And even though it was great fun chasing round the house for an egg full of candy, I must say I prefer the Italian way!

The egg was lovely from the outside, with satin ribbons and a rose.

Inside was a complete chocolate egg, made of finest Italian chocolate, unfortunately it had been crushed in the mail.

Look carefully, can you see the content in the egg?

But, to my big surprise, the chocolate egg contained a little present! Nic must have left the present with the chocolateria when she ordered the egg! So very thoughtful and personal! The egg had been formed to contain the present, but I am afraid it also helped crushing the egg in the mail. Well, you can’t get everything!

The little present contained four stamps (stämplar, inte frimärken) with pictures by the Florentine artist Felice Botta. Nic loves his art, and I like it too, he does lots of funny looking and cute animals. Just look at this little frog!

Thank you! It was really lovely and sweet!!! And someone else also enjoyed playing with a part of the egg…

Lejon playing with the satin rose.

Nic also told me about a new book by Felice Vinci, an Italian engineer obsessed of Homer and his Iliad and Odyssey. In his book (The Baltic Origins of Homer's Epic Tales: The Iliad, the Odyssey, and the Migration of Myth) he proposes that the Iliad and the Odyssey takes place in the Baltic Sea. Troy should be a place in Finland, outside Helsinki named Toija. And Ulysses should be on his 10 year long journey home in the Odyssey in and out of places around the Swedish and Norwegian coast before finally getting home at Lyø, not Ithaca.

The author proposes that the Scandinavian trolls would be the Cyclops, for example. Vinci also proposes that these stories where brought to Greece by immigrants from the north, which brought with them the original stories. These where then transformed into Homers Epics.

Placing the epics in the Baltic Sea explains a lot of Homer’s geography that goes unexplained if the stories were placed in the Mediterranean. For example, the Norwegian fjords could go for narrow sea routes that Ulysses sails through, with the sea flowing inland instead of out, which is the case at the Greek coasts.

This really is a thrilling idea, but as a Scandinavian I have some doubts. The main doubt is that if these originally where stories from the Nordic countries, we should have some remains of them in the folk stories that are left here. But I might just have a bad memory. Please enlighten me and PLEASE comment on this!

I am also planning a package to go from here to Nic in a near future. If you have ideas of what I should send her, please give a comment in Swedish, so she doesn’t understand!

Ifall någon har en kopia av en musikskiva av en svensk artist från götet är jag mycket intresserad av att bränna den (oj, nu fick jag antipiratbyrån på mig. Men släpp skivan i Italien så slipper jag bränna den, jädra bakåtsträvare!!!) Skivan ska heta natten faller över kortedala, fast på engelska. Artistens namn törs jag inte skriva, för det känner hon till.

Remember that we also have a mission concerning Nic, and that is to get her to come to Sweden in a near future. Gifts that make her eager and curious to get here are always wanted! She studies architecture, so if you have a pamphlet about a funny building or a special architect, I am all joy! Thanks!

Mozzarella – och hur mycket mer är förgiftat?

2008-03-30T13:12:00.000-07:00

I veckan kom nyheterna om att Korea och Japan stoppat importen av mozzarella från Kampanien i Italien. (Vill ni veta mer kan jag rekommendera DN eller IHT som har flera artiklar i ämnet.) För min del är det här föga överraskande eftersom jag tidigare skrivit om sopproblemen här på bloggen.

Kort sammanfattat så tjänar maffian i Kampanien och Neapel pengar på att officiellt ta hand om soporna, vilket de inte gör. Soporna ligger och skräpar, grävs ner eller bränns. Ofarligtskräp blandas med miljögifter, och allt sprids i mark, luft och vatten. Inte så konstigt att man därför hittat höga halter av dioxin i mozzarella från just Kampanien och Neapeltrakten.

Dioxin bildas ofta som en oönskad biprodukt vid förbränning av olika typer av plaster. Det är ett av de giftigaste ämnena som man känner till och är fettlösligt, så det lagras i lätt i kroppen. Vanligaste sättet att få i sig giftet är via maten, det finns ofta i fettrik mat, animaliska produkter (som mozzarella) och fet fisk. Dioxin påverkar kroppens enzymer, är cancerframkallande, orsakar ofta missfall eller fosterskador då det överförs från modern till barnet.

Mozzarella i sin tur är en välkänd italiensk ost som med fördel ska göras på buffelmjölk istället för komjölk. En mycket stor andel av mozzarellan i världen görs i Italien och då främst i Kampanien. Huvuddelen konsumeras i hemlandet och ca 16 % exporteras.

Mozzarella (bild från Wikipedia)

Jag har väldigt blandade känslor inför allt detta. För det första så hoppas jag att man i Italien ser sambanden mellan sophanteringskrisen och gifterna i livsmedlen och äntligen gör något åt det hela. Dessutom funderar jag på hur mycket mer som produceras i och exporteras från Kampanien som har höga halter av gift i sig, för att dra en sådan slutsats känns också ganska naturlig. Svenska miljögiftsskandaler som på Hallandsåsen och i Teckomatorp påverkade efterfrågan på livsmedel från de områdena negativt, vilket var helt naturligt.

Samtidigt är jag förkrossad över hur moderna människor i Europa idag inte kunnat räkna ut att detta skulle hända. En katastrofal sophantering leder självfallet till miljöskador som självfallet påverkar regionens livsmedelsproduktion. Ilsken, arg och förbannad är vad jag är. Så, frågan är, ska man hoppas på fler miljöskandaler för att situationen ska ändras? Ska man hoppas att fler länder gör som Frankrike gjorde och avvaktar med importen, trots att italienska ministrar intygat att mozzarella som exporterats till andra europeiska länder inte innehöll dioxin? Ska man önska fler onda saker för att de styrande äntligen ska få upp ögonen för vad som händer?

Nåväl, vi får fundera vidare. Tänk på detta när ni står och håller i mozzarella i matvarubutiken. Den är säkerligen från Kampanien, en region med stora miljöproblem. Och även om den inte innehåller för mycket dioxin så är frågan hur nyttig den egentligen är. Jag kommer i alla fall att fundera över det här.

En italiensk kärlekshistoria

2008-03-26T07:24:00.000-07:00

Hon erkände att hon hade gått på det. Han valde ut henne, följde efter henne och lade in sin stöt. Hon var naiv, hon gick på det. Men han gick på en nit i sin tur. För de fick ett intressant samtal samtidigt som de tittade ut över den italienska kusten. Och sedan var han fast. Fast för henne, utan att han fick något för det. Naiva små flickor har pojkvänner hemma i Sverige som de är trogna hur trevliga holländare de än träffar.

Men de fortsatte ändå att prata och umgås, och kom att lära känna varandra riktigt bra. Det var så roligt att prata med någon som var som hon, som ville umgås med folk från andra länder. För det var alltför många människor som på detta internationella evenemang uteslutande umgicks med sina landsmän. Urtråkigt, och sanslöst dumt när man hade en massa möjligheter att diskutera med så många människor från hela Europa. Så hon stack gladeligen iväg med sin holländare för att prata engelska, låta sig presenteras för fransmän och belgare och prata massvis med franska.

Hon satte griller i huvudet på honom för att hon med genetiska argument fördömde narkotikabruk och tyckte att även killar kunde vara feminister. Han placerade henne på dansgolvet i mittersta mitten, och lät henne dansa i oändlighet. Hon lärde halva den franska delegationen att dansa Macarena och gladdes åt alla tyskar när Sash ropade ut sin kärlek till Ecuador.

Hans vänner plockade henne åt sidan och sa att han givit upp alla andra flickor och koncentrerade sig på henne. Vilket hon förklarade var dumt eftersom de inte skulle bli annat än vänner. Men det gjorde starkt intryck.

Hennes buss skulle gå hemåt tidigare än alla andras. Så hennes sista natt blev deras sista natt, och hon bestämde sig för att inte gå och lägga sig alls. Sova kunde hon göra på bussen. Han förstod att hon gjorde det mycket för hans skull, och naturligtvis gjorde han henne sällskap. Under större delen av natten umgicks de med andra, vilket resulterade i en pytteliten schlagerfestival. Hon tvingade en fransman att sjunga Marseljäsen, vilket han endast gjorde på villkor att alla andra också sjöng sina nationalhymner. Efter sex europeiska nationalsånger vann slutligen två polska töser.

När det började ljusna var de ensamma, alla andra hade givit upp. Det var lågvatten och plötsligt hade många fler skär dykt upp längs stranden. De gav sig iväg ut, och på ett av de yttersta skären satte de sig. Frågeleken. Snabbsättet att lära känna någon. Man turas om att ställa frågor och de gjorde de i ett par timmar. Men numera minns hon bara hur mycket han skrattade när han upptäckte att Nils Holgersson fanns på en svensk sedel. Vattnet steg, lågvatten blev högvatten och de blev våtare och våtare av vågorna som slog. De fick lämna skäret och vända tillbaks till lägret och det som höll på att bli morgon, avskedsmorgon.

Han fick en snabb kyss innan hon klev på bussen. Det blev några mail och kort under slutet av sommaren och början på hösten. Inte mer och hon har inte hört av honom sedan dess. Men han är levande i minnet.

Jag har letat låtar till min nya ipod. Jag har inte haft mycket digital musik förut, och därför har jag fått börja om. Jag har fått välja ut alla låtar jag gillar och skippat allt jag inte gillar. Högst två låtar per artist, eftersom jag vet från bekantas ipod-listor att det är lätt att fastna i tre timmars spelande av enbart The Ark, och hur kommer man då äntligen fram till Daft Punk, Kula Shaker eller Universal Poplab? Nej, endast två per artist. Jag har CD-skivor för massiva pass med endast en artist och CD-skivor kommer jag fortsätta köpa.

Så det är vad jag ägnat hela påskhelgen och de senaste två dagarna åt. Leta bra låtar. Tracks har varit min musikaliska följeslagare sedan jag var tolv år, och när nu allt är digitaliserat finns alla Trackslistor sedan starten 1984 uppe på nätet. Jag har kollat alla årslistor sedan 1985, och dubbelkollat via YouTube. Nu har jag huvudet fullt av låtar och minnen som jag förträngt. Mestadels bra och roligt, men även hemskt och jobbigt i vissa fall. Här på bloggen kan jag dessutom utnyttja mina friheter som författare och låna, byta ut och ändra lite här och var när jag återberättar. Bättre historier…

Inspirerade till detta stycke:
Macarena – Los del Rio
Ecuador – Sash!
I turn to you – Mel C
Summer son – Texas
Labyrinth – Elisa
She’s so high – Tal Bachman

Annat jag uppskattar att jag hittat:
The Actor – Michael Learns to Rock
Hazard – Richard Marx
Crucify – Tori Amos
Everything about you – Ugly kid Joe
Let’s get rocked – Def Lepard
Traición – Miranda!

Niccolò Machiavelli och Fursten

2008-03-18T03:02:00.000-07:00

Sommaren mellan andra och tredje året på gymnasiet hade jag redan bestämt mig för vad jag skulle skriva mitt specialarbete om. Däremot hade jag inte pratat med någon handledare, eftersom vi inte blivit tilldelade några än. Jag gärna lättat mitt arbetstryck genom att skriva specialarbetet under sommarlovet, men jag kunde inte. Med tanke på hur dåligt kemin, fysiken och matten (mina fyra G i slutbetyget) gick sista året, hade jag troligtvis behövt den tiden jag nu istället lade på specialarbetet. Men jag hade inte haft lika kul.

Istället bestämde jag mig för att läsa Machiavellis Fursten under sommarlovet, för att i alla fall göra något med Florenskoppling under sommarlovet. Större delen av boken kom jag att läsa under färjefärden till Gotland.

Det var en fem timmars tur som tog oss från Böda på Öland, till Klintehamn på Gotland. Den här färjelinjen existerade bara denna sommar, 1997. Trots många försök har det hittills aldrig gått att få ekonomi i färjeförbindelser öarna emellan. I mitt tycke gick färjan oerhört långsamt och tiden släpade sig fram ännu långsammare. Jag hade spelat kort med min lillebror och ville inte göra det igen, för det vara bara ett begränsat antal spel knatten kunde och vi hade spelat alla miljoner gånger.

Utan något annat att ägna mig åt läste jag därför Fursten, ett exemplar lånat på biblioteket i Borgholm. Och jag tyckte om den. Eller? Det kanske man inte får göra? Ända sedan den gavs ut 1532, har boken blivit utskälld och man har tagit avstånd från den. Ordet Machiavellisk har tillkommit med betydelsen samvetslös och att man inte skyr några medel för att skydda sin makt eller statens bästa. Får man tycka om en sådan bok?

Fursten är egentligen en sorts guidebok i hur man i renässansens Italien tar makten och hur den sedan bibehålls. Den vänder sig främst till furstar som med våld tagit makten, eftersom de har större problem än de som ärver makten och som folket därför är mer vana vid. Niccolò Machiavelli skrev den redan 1513, som en gåva till Lorenzo de Medici den yngre (alltså inte Il Magnifico, utan dennes sonson). Då Lorenzo Il Magnifico dog, 1492, bildades en Florentinsk republik, och Machiavelli arbetade som medlem i stadens styrelse och som ambassadör, fram till 1512 då Medicéerna åter fick makten, med hjälp av påven (som var Medicée) och fransmännen. Machiavelli försökte blidka den nye härskaren, genom att skriva ner sina erfarenheter och intryck som ambassadör i en bok, denna guidebok i styrande.

Så vad är det spektakulära innehållet som fick påvar och kungadömen att förbjuda boken? Det som fortfarande gör att det ligger lite tabu i att säga att man tycker om boken? Det är att den innehåller väldigt mycket sanning. I alla fall saker som var sanna under 1400- och 1500-talen. Machiavelli bryr sig inte om att vara humanistisk som Erasmus eller barmhärtig och generös framför andra egenskaper, så som kyrkan förespråkade.

Finns att låna hemma hos oss för den som är intresserad!

Nej, Machiavelli ger en realistisk bild av verkligheten och uppmanar fursten att till exempel inte vara alltför generös, eftersom undersåtarna med tiden blir otacksamma och giriga. Han säger att man ska använda grymhet och rädslan det skapar för att hålla i schack stökiga arméer och invånare, så att de får respekt för sin furste. När fursten är respekterad kan han vara barmhärtig och vinna respekt för det i sin tur. Han ska dock inte sprida så mycket fruktan att invånarna börjar hata honom, för det ger en större risk att invånarna gör uppror.

En furste som med våld erövrar en stat, ska, för att undvika uppror på grund av missnöje och hat, låta invånarna behålla sina traditioner, sina egendomar och hustrur. Dessa saker är de som invånare mest uppskattar, och visar fursten respekt för detta, vinner han snart sina invånares gillande. Att inte visa partiskhet och införa rättvisa domstolar, med fullföljda straff, ingav också respekt ansåg Machiavelli.

Det som slog mig när jag hade läst boken var att: ”Så här var det ju! Så här skulle man göra!” Det som gjort folk upprörda under flera hundra år är just att Machiavelli skrivit utifrån härskarens perspektiv, inte ur den lilla människans. Fursten bestämmer själv om han ska vara grym, barmhärtig, öppen eller beräknande. Vissa egenskaper förespråkas som kyrkan absolut inte kunde ställa sig bakom, även om flera påvar använde flera av Machiavellis metoder.

I Machiavellis värld är inte alla lika värda och har inte samma rättigheter. Det är ett konstaterande som fursten ska utnyttja, och som historiskt har utnyttjats. Jag såg sanningen av detta när jag läste boken, och därför kunde jag uppskatta den. Men jag arbetar för att vi alla ska vara lika värda i en framtid inte alltför långt borta. En framtid där alla har samma möjligheter och rättigheter. För det har vi definitivt inte idag.

“Un Martini Bianco, s’il vous plaît!”

2008-03-05T10:05:00.000-08:00

Det var vad jag beställde första gången jag beställde in en drink. Det var i Frankrike, under den studieresa jag berättat om ett flertal gånger här på bloggen. Året var 1997 och jag hade fyllt 18 under sluttampen av vårterminen innan. Vi spenderade varje kväll ihop med våra värdsyskon på någon av de miljoner caféer som verkade finnas i Landerneau och som alla hade tillstånd att servera alkohol.

Vi som reste iväg bestod av idel flickor, förutom en ensam stackars kille (som det nog inte var så synd om egentligen). Dessutom skedde det här precis när alkoläsken hade kommit, så våra cafésammankomster handlade inte om att gå ut och ta en öl. Vi drack idel söta saker. Vem det var som började dricka Martini minns jag inte. Men ett glas Martini Bianco kostade bara 14 franc (vilket knappt var 20 kr) och när detta superpris upptäcktes drack vi fortsättningsvis bara Martini Bianco. Vi blev också mäkta förvånade när vi kom hem till Sverige igen, över att ett glas Martini INTE kostade 14 kr eller ens 20 kr, utan mycket, mycket mer.

Martini är vermouth som tillverkas av destilleriet Martini&Rossi i Turin. Turin ligger i norra Italien och i regionen Piemonte. Basen är italienskt vitt vin, smaksatt med (hemliga) aromatiska örter och vanilj. Sedan tillsätts ytterligare alkohol och massvis med socker. Sockerhalten varierar naturligtvis beroende vilken typ av vermouth som ska tillverkas. Idag gör företaget sex olika typer: Rosso, Bianco, Extra dry, Rosato, D’oro och Fiero. Dessutom har företaget köpt upp den franska konkurrenten och står nu även bakom Noilly Prat.

Martini är ett stort märke utomlands och det kanske var en anledning till att vi överhuvudtaget kom på tanken att dricka Martini Bianco i Frankrike – vi påverkades av deras aggressiva marknadsföring. I Sverige, med vår hittills hårda alkoholcensur är det få som känner till märket annat än i eftertanke. Detta trots att Martini alltid haft ett aggressivt sätt att marknadsföra sig, med många kända namn inblandade i reklamfilmer och annonskampanjer. Just nu används till exempel George Clooney i flera olika versioner av reklamfilmer. Deras slogan som använts i många år, känner knappt någon till här: ”Welcome to the party!” Om fler kände till dem kanske det inte skulle vara så konstigt att beställa in en Martini Bianco här i Sverige. För folk tycker faktiskt jag är väldigt konstig när jag gör det.

OCH… Martini Bianco är INTE det samma som James Bonds ”shaken, not stirred” -drink som också heter Martini. Detta är mycket förvirrande, och helt idiotiskt. James Bonds Martini är en cocktail gjord på hälften gin och hälften torr vermouth, med is. Det finns en variant som jag vet att Ian Flemmings hjälte ibland beställer in: vodka martini, där gin är utbytt mot vodka. Min Martini Bianco är en söt vermouth som inte funkar i en tillblandad cocktail, utan, enligt mig, är bäst ensam med rikligt av is och ett par citronskivor.

Den här bilden hade varit mycket snyggare om flaskan var full.

I helgen fick jag tillfälle att dricka Extra Dry-typen av Martini. Det var hemma hos Vicky och Firelight (Tack så mycket, förresten! Vi hade mycket trevligt!) och jag hade aldrig testat den utan vodka/gin förut. Det var en trevlig upplevelse, trots att den inte var söt. Lite sherry till smaken faktiskt. Jag har inte testat D’oro eller Fiero heller, men jag har en aning om att det kommer att vara Martini Bianco som gäller för mig i fortsättningen också.

Medicivillorna

2008-02-24T11:34:00.000-08:00

Eftersom jag haft helt andra saker i fokus de senaste veckorna (Constantinopel, Cloettas ipodjakt, mormors födelsedag och det annalkande sprutcerifikatet) har jag inte haft ro nog att skriva blogginlägg. Därför blir dagens inlägg väldigt hortonomigt med fokus på trädgårdshistoria. Håll till godo, jag vet inte när jag återfår Florensfokus igen, Constantinopel lär behålla mina skrivande fingrar ett tag till framöver.

I Sagan om Simo, som jag skrev innan jul, bodde Simo och hans mor i Kastellet. Det var Villa di Castello som ligger en bit utanför Florens. Jag tänkte skriva lite om den villan och de andra Medicivillorna som finns kvar.

Nåväl. Florens centrala delar är väldigt kompakta. Det är gångavstånd mellan alla historiska byggnader vilket är utmärkt när man turistar. Men jag kan tänka mig att de högt uppsatta Florentinarna under renässansen tyckte det var rätt jobbigt emellanåt. Varje gång man skulle gå hem från jobbet möttes man av andra stadsinvånare. Det var säkert trevligt, men säkerligen också en risk då fiender kunde komma väldigt nära inpå och folk stannade en på gatan och ville klaga eller påpeka fel. Stadens gator var dessutom fulla av smuts och avskräde på gatorna då avloppssystemet var begränsat (det vill säga de som hade tillgång till floden kunde kasta skräpet där istället för ut på gatan).

Lorenzo il Magnifico var den första Medicéen som kom att inneha ett sommarpalats, en villa en bit utanför staden, helt enkelt. Han bjöd in vänner, konstnärer och filosofer till samtal i sin villa, och smyckade den med statyer och målningar. Efter honom skaffade sig fler medlemmar ur familjen Medici sig villor runt Florens och när den ledande familjen gjorde det, följde naturligtvis andra rika familjer efter. Det blev på modet att ha minst en villa att dra sig tillbaka till när det blev för intensivt inne i staden.

Florens är omgivet att kullar, och villorna låg oftast på sluttningarna av dessa, så man hade god uppsikt över alla annalkande besökare. Villorna hade egen mark runt om och fungerade som självförsörjande bondgårdar. De var därför enkla att försvara och hålla stånd i vid belägringar. Inte undra på att Simo och hans mor valde att ständigt leva ute i sitt Kastell!

Villa Petraia, ligger granne med Villa di Castello. Cosimo I köpte in villan till en av sina söner.

Simo, eller Cosimo I, som jag egentligen borde säga, var fäst vid Villa di Castello i resten av sitt liv. Han var där så ofta han kunde och gjorde ständiga förbättringar och förändringar både inom- och utomhus. På sin ålders höst överlämnade han därför stadsmakten till sin son och drog sig tillbaka till Villa di Castello och bodde sedan där på heltid i resten av sitt liv.

Cosimo I var mycket intresserad av parken till Villa di Castello och därför räknas den som en av de första och ursprungligaste renässansträdgårdarna. Vid den här tiden hörde trädgård först och främst samman med nytta. Att därför inte odla på varenda yta, utan använda trädgården för nöjes skull, blev tecken på en oerhörd lyx. Renässansträdgårdarna användes därför för att imponera på besökande. Innan en bankett gick man igenom parken och besökarna fick gå vilse i labyrinter, beskåda statyer, fontäner och uppleva vattenlekar. Vattenlekarna skulle överraska och blöta ner gästerna som tyckte detta var oerhört roligt.

I Villa di Castello utnyttjade man sluttningen och anlade högst upp en damm. Från den dammen leddes vattnet ned, genom ett sinnrikt rörsystem, och försedde grottan på våningen under med rinnande vatten. Grottan var smyckad med skulpterade djur av exotiska slag, var och en i sin egen färg, då man använde en stor mängd olika typer av marmor. Besökarna togs till grottan för att beundra skulpturerna, överraskades med att det forsade vatten ur munnarna på dem och fick en ännu större överraskning av att grottan kunde översvämmas och alla blev våta om fötterna. Skrattandes och plaskvåta togs sedan besökarna inomhus och måltiderna kunde inledas.

Allehanda exotiska djur i den översvämningsbara grottan.

Trädgården till Villa di Castello färdigställdes av Cosimo I:s söner efter hans död, eftersom han själv alltid ville göra fler förbättringar. Trädgården kom sedan att bevaras i mer eller mindre samma skick i flera sekler. Men sedan dog Medicéerna ut, och efterträdarna till just Villa di Castello ville ha en ljusare och betydligt mer komfortabel trädgård och började ändra villt. Parken fick ett typiskt 1800-tals utseende. I det skicket finns trädgården att beskåda idag. Men flera av trädgårdens renässanselement håller på att renoveras, bland annat just grottan och dess vattensystem. Om några år kan man säkert få uppleva översvämningar där igen.

Det kan därför vara värt att göra ett besök i parken till Villa di Castello i framtiden. Speciellt som inträdet är gratis och det kan vara trevigt att dra sig undan stadens brus och stora folkmängder till en avsides sommarvilla.

Behoven av villorna är således fortfarande de samma, inte så mycket har ändrats sedan 1400- och 1500-talen.

Min modeblogg – ett jättetjejigt inlägg

2008-02-14T03:02:00.000-08:00

(När jag bestämde mig för det här ämnet mindes jag den här artikeln ur DN som beskriver den typiska bloggaren som en ung, blond tjej som skriver om just mode. I och med detta inlägg har jag alltså blivit standardtypen för en svensk bloggare! Jag är tjej, är blond och är ung, tja i alla fall är jag ung fram till och med nästa år när jag fyller 30 och officiellt blir tant.)

Jag har rotat omkring bland alla mina Florensprylar för att sjunka ner förundrat i allt som rör de dräkter folk gick omkring i under renässansen. Jag har varit lite nere ett tag, det är ju fortfarande vinter, jag har fått alla mina hemska vinterkrämpor (eksem, utslag, rinniga ögon), jag ska ägna alla hjärtans dag ensam (medan Mr Emerson träffar imponerande trädexperter) och jag är fortfarande utan vettig sysselsättning. När livet är pest orkar jag inte med att skriva om vad som helst. Så istället har jag gottat mig i detaljerna på dessa porträtt.

Lyckligtvis finns det mycket att stirra förundrat på. I en stad full av textilindustri var kläderna en viktig sak att visa upp och man visade upp sin rikedom genom dem. Dräkterna broderades rikligt, pryddes med pärlor och man blandade olika typer av tyg: batist, brokad, silke, sammet och äkta siden. Det finns en hel del porträtt där det bästa visades på parad.

Fras, fras, fras… Jag kan höra hur de fina damerna frasande gick omkring i sina Palazzo, iklädda dessa urtjusiga kreationer. Att människorna i Florens började bry sig om hur de såg ut och var noggranna med både kläder, frisyrer och andra yttre attribut, hade även det med renässansen att göra. När kyrkan inte längre ansåg det som en synd att ta ut ränta på lånade pengar, och synen på romersk konst och litteratur förändrades, lättades trycket från kyrkan. Man fördömdes inte längre om man visade sig i överdådiga kläder inför allmänheten, speciellt inte om man samtidigt skänkte frikostigt till kyrkan och till fattiga. När självaste påven visade sig i gulbrokad kunde han ju inte gärna neka sina rika undersåtar att bära det samma, då kanske han inte fick några bidrag i fortsättningen.

Att Florens hade byggt upp sin rikedom mycket på sin textilindustri, hade nog också betydelse. Det var här den finaste ullen fanns, det bästa urvalet av färger och med rika familjer fanns här även sömmerskor som kunde förvandla det färgade tyget till moderiktiga kreationer.

Florentinarna ansågs också, främst under 1400-talet, vara de mest fåfänga i Italien. Här hade till och med de enklaste klänningarna broderier och pärlor, och herrarna smyckade sina vapen och till och med stigbyglar. För fattiga människor stack nog all spets och alla ädelstenar ordentligt i ögonen. Bland de rika blev det en kapplöpning om vem som hade rikast smyckad festklädsel i det senaste snittet.

Några kända exempel på tjusiga porträtt kommer här.

Eleonora di Toledo och hennes äldste son Francesco. Målning av Angelo Bronzino, bild från Wikipedia.

Först har vi det kända porträttet på Simos utländska prinsessa, alltså Eleonora di Toledo. Kolla in guldbrokaden, alla broderier och pärlhalsbanden i olika snitt hon bär! Hon ler inte på bilden, trots att hon var känd för att vara gladlynt och skämtsam. Troligtvis hade hon dåliga tänder, som många människor vid den här tiden. (Det kan vara av samma anledning Mona-Lisa inte heller ler.)

Lucrezia de Medici, porträtterad av Angelo Bronzino, bild från Wikipedia.

Det här är en av Eleonoras och Cosimos döttrar, Lucrezia. Lucrezia är väldigt ung på bilden, och det här kan ha varit ett porträtt som skickades iväg för att visas upp för lämpliga blivande äkta makar. Hennes klänning är sober i färgvalet, så hon skulle anses som kysk, men är trots allt rikligt broderad och har spetsmanschetter. Silke sticker upp ur ärmarna på axlarna och vid kragen. Med sitt ädelstensbälte, rika håruppsättning och sin medaljong, visar hon upp sin rikedom (hemgift). Lucrezia gifte sig med hertigen av Ferrara, Alfonso d’Este, 1558 och dog barnlös endast tre år senare. Ryktet säger att hon förgiftades.

Som ni anat på dessa två porträtt var håruppsättningarna smått fantastiska. Tyvärr syns de inte så tydligt och därför följer här en del av en bild på Simonetta Vespucci, den är gjord nästan hundra år tidigare, från slutet av 1400-talet. Här syns tydligt hur invecklade uppsättningarna var, med flera olika typer av flätning i varierande storlek. Silverband, pärlor och ibland tiaror flätades eller syddes in i håret.

Simonetta Vespucci, målning av Piero di Cosimo, bild från Wikipedia. Originalet fanns inte i Florens (blev mycket besviken) utan går att beskåda i Chantilly i Frankrike.

Det här porträttet är ett av mina absoluta favoriter. Konstnären (som var vansinnigt förälskad i Simonetta) gjorde en mytisk målning av henne, men bibehöll hennes tidstypiska frisyr. Hennes rika håruppsättning kontrasterar starkt mot resten av hennes minimala garderob och det mycket annorlunda halssmycket. (10 poäng till den som först tar reda på vad hon har runt halsen!) Simonetta dog liksom Lucrezia ung och barnlös, men var hyllad i hela Florens för sin jungfruliga skönhet.

Jag har alltid varit förtjust i dräkter och klänningar, även om mitt modeintresse kanske inte är helt självklart. Men det finns inget som frasande klänningar, lager av färggrann chiffong och fantastiska broderier att förundras över, speciellt inte när vintern är lång. Så när det inte räcker med gamla florentinska porträtt går jag in på Diors hemsida och suktar. Om jag någon gång i livet får pengarna och figuren så vill jag ha en cocktailklänning från Dior. Det finns inget annat modehus som tillfredsställer mitt sinne för detaljer så som Dior. Christian Dior gjorde och John Galliano gör idag alltid välsydda klänningar med perfekta proportioner.

Men märk väl att det bara är Diors klänningar jag älskar! Parfymen föredrar jag från Gucci och väskorna från Louis Vuitton. Behöver jag tillägga att alla dessa tre modehus har butiker i Florens men inte i Halmstad (eller ens Malmö för den delen)?! ;)

En liten förklaring

2008-02-03T03:02:00.000-08:00

Eftersom jag antar att jag har fler läsare av min blogg än av mina Twitter, bör jag väl förklara gårdagens korta, konstiga och parodiska inlägg. De var INTE skrivna av mig, men det kanske ni redan anade.

Jag, Mr Emerson och en rad av våra vänner använder oss av Twitter för att tala om vad vi gör, vad vi har gjort och vad vi vill göra. När ens blogg är uppdaterad talar man således om det via Twitter. Men detta kan Twitter göra själv, genom en tjänst kallad Twitterfeed. Den ska läsa av när det ändras något på en vald hemsida.

För över en vecka sedan försökte jag installera detta alldeles själv, vilket absolut inte funkade. Men eftersom våra vänner är begåvade med allehanda datakunskaper kunde kanske någon av dem hjälpa mig? Jodå, käre Erik lovade i ett svagt ögonblick att fixa till det så gott han kunde.

Vilket han också gjorde igår. För att testa om de nya inställningarna gjorde någon skillnad var han därför tvungen att göra ett inlägg och se hur Twitterfeed fungerade.

Låtsasinlägg nr 1:
Har jag berättat om gången jag var i Florens och såg blommor? Jo, jag var där (jag älskar Florens!!!) och såg diverse blommor.

En av dem var grön. Det ni!

Ingen reaktion efter detta fantastiska inlägg, vilket resulterade i…

Låtsasinlägg nr 2:
Oh! Och jag glömde berätta i mitt förra inlägg att jag även såg EN ANNAN BLOMMA, som en gång växt vid sidan av ett slott eller något, med massvis av intressant historik. Det var faktiskt väldigt intressant och tankeväckande. DEN ANDRA BLOMMAN var röd och hette Hortentius Rediasulis.

Inlägg nr 2 resulterade inte heller i några automatiska Twitterfeedrapporter, vilket gjorde att jag och Erik gav upp. Den enda vinsten var således att jag fick reda på hur Erik alltså hade för syn på min blogg och dess innehåll. Tydligen så skriver jag mycket mer om blommor än jag själv hade en aning om. Eller så är det vad jag borde skriva mer om eftersom jag ändå är hortonom.

Så när jag vaknade idag hade jag bestämt mig för att dumpa Twitterfeed för all framtid och sedan rensa min blogg från allt skräp. Till min stora överraskning fungerar Twitterfeed och även om låtsasinläggen är raderade, så kan folk få ta del av dem i alla fall. Eftersom det varit ont om kommentarer till mina inlägg i år kan jag ju dessutom uppmana till diskussion genom att fråga om ni andra läsare tycker att Eriks parodi stämmer?

Och bara för att förtydliga vill jag säga att jag är överförtjust i Erik och tycker typ att han är bäst i världen, efter Mr Emerson, mina syskon och min katt, visserligen, men i alla fall! Därför får ni en tjusig bild av honom.

Coola Erik hemma hos oss igår!

Post på det gamla goda sättet!

2008-02-01T05:06:00.000-08:00

Jag är så lyckligt lottad som har så många fina vänner! Jag blev oerhört överraskad häromdagen när det damp ner ett litet paket i brevlådan här hemma - från Frankrike!

Lycka, hälsa, frid och glädje - trevliga nyårsönskningar!

Som jag tidigare berättat var jag i Landerneu i Bretagne under en specialkurs i franska på gymnasiet. Då bodde jag hemma hos en fransk familj och fick verkligen prata franska hela tiden. Min värdsyster hette Karine och vi hade brevväxlat i ett år eller två innan jag reste ner. Vi var helt enkelt goda vänner.

Vi fortsatte att brevväxla efter mitt besök, men med tiden har det avtagit. Vi skrev allt mer sällan, och kontakten består väl nu bara av enstaka vykort och helgönskingar. MEN... förra året fick jag inget julkort, och jag skickade inget kort från Florens heller. Ibland blir det så här. Man glider isär, slutar skriva för att man inte hinner (kolla brev på franska att stavning, grammatik och uttryck stämmer, tar tid och är urtråkigt!). Liten kontakt blir till ingen kontakt.

När det var dags för årets julkort (de vackra med Lejon i tomteluva, ni vet) skickade jag i alla fall ett, även om jag funderade över att inte göra det. Fick jag inget svar på det här så skulle det antagligen inte bli fler kort till och från Frankrike. Så på Espresso House i Lund, medan Mr Emerson sprang runt på jakt efter en julkklapp till mig, satt jag och skrev den sämsta franskan jag någonsin skrivit, helt på fri hand, utan ord- och grammatikbok.

Och nu kom svaret! En glittrigt kattkort med hälsningar och en jättefin liten receptbok på Crêpes i olika variationer. Je suis très contente! Merci beacoup, Karine! Tu es vraiment une copine formidable!

Min fina receptbok!!!

På kortet påpekade Karine också att det imorgon, den andre februari, är La Chandeleur - La fête de Crêpes. Eftersom jag är fullkomligt fantastik på att göra pannkakor (nej allvarligt, jag överdriver inte - jag kan till och med vända dem i luften!) är detta absolut något jag vill fira. Jag vill gärna testa flera recept ur boken, både matiga och efterrättsvarianter. Så, välkomna hit! Detta gäller naturligtvis Skåningar av alla slag (Lundensare, Malmöiter och Helsingborgare) också!!!

Nytt inlägg kommer riktigt snart. Mr Emerson och jag ska testa en italiensk restaurang inne i Halmstad ikväll, och en kortrecension av den skulle jag vilja lägga upp här.

Utan regering men med växande sopberg

2008-01-27T09:03:00.000-08:00

Tänkte försöka mig på att skriva lite om italiensk politik eftersom det rapporterats rätt mycket om detta i media den senaste tiden. Dels om Neapels sopor, som Camorran, en av Italiens Maffior styr över, och dels om regeringskrisen, som inleddes genom korruptionsanklagelser för två veckor sedan.

Regeringskrisen vet de flesta handlar om att en ledare för det lilla partiet Udeur blev anklagad för korruption och då valde att lämna regeringssamarbetet. Premiärministern Romano Prodi genomförde då förtroendeomröstningar i kammaren och senaten för att få stöd att fortsätta regera. Redan i förväg visste man att det skulle bli problem i senaten, men Prodi valde ändå att gå till omröstning och försökte innan att få senatsmedlemmarna att förstå att stabilitet var det som Italien behövde. Trots det röstade senaten emot Prodis regering, och landet står nu utan politisk ledning.

Sophanteringen i regionen Kampanien kanske inte alla hört talas om. Maffian i trakten, Camorran, (ej att blanda ihop med Cosa Nostra på Sicilien) har tagit över sophanteringen och kan genom den tvätta sina knarkpengar. Inget satsas på en reell sophantering utan industriavfall som tungmetaller och även radioaktiva rester bränns ihop med vanliga sopor, på fält eller åkrar. Trots att cancerfallen i regionen stiger och fårmjölken inte får säljas vidare, görs inget för att stoppa den minst sagt bristfälliga hanteringen. Varken lokalpolitiker eller industriledare är intresserad av att ändra på något. Politikerna mutas och industrierna blir av med sitt avfall enormt mycket billigare än genom den lagliga vägen. Neapel har därför varit i en sophanteringskris sedan 1994.

Bild ur DN den 7/4 2007, på Neapels växande sopproblem. Fotograf Peter Loewe.

Båda de här händelseförloppen symboliserar det man tycker att italiensk politik står för idag: politisk instabilitet, korruption och maffiaverksamhet.

Som svensk är det svårt att förstå hur man kan låta det vara så här. Hur sopsituationen i Kampanien får lov att uppstå, och än värre att låta den fortgå? Hur ytterligare en regering kan splittras, innan den ens haft makten i två år? Och den viktigaste frågan av alla – hur har man kunnat låta maffian behålla sin stora makt?

Korruptionen är väl svaret på alla dessa frågor. Genom mutor har Maffian behållit sin makt, genom mutor väljer människor att tänka på sitt eget personliga bästa istället för på vanliga människor och landet som helhet. Men jag har svårt att förstå varför män sitter och glädjeskålar över att Prodi-regeringen fallit samtidigt som mer asbest bränns i Neapel. Är det ingen som lärt dessa gubbar (för det är ont om kvinnliga ledamöter i senaten) något vettigt? Att man ska lyssna på dem som röstat istället för på maffian? Eller kanske på sitt eget samvete ibland?

Just nu ser jag heller ingen ljusning. Jag trodde på Romano Prodi och den regering han bildat, även om den var bräcklig och innehöll många småpartier. Att den nu fallit kommer inte att innebära några förändringar till det bättre. Jag fick genom Nic en inblick i de ungas kamp för regeringsbyte under våren 2006, och det är synd att nu se deras arbete vara förgäves. Jag kan bara hoppas att de fortsätter kämpa vidare. Trots att det är sådana här händelser som får unga att helt tappa tron på politik. Själv avskyr jag att vara del av omvärlden som bara ser på och skakar på huvudet åt Italiens ”inre angelägenheter”: politisk instabilitet och miljöförstöring av högsta grad.

Läs Ingrid Hedströms analys om situationen i Italien i dagens DN! Mycket intressant och läsvärd.

Iridaceae

2008-01-20T09:55:00.000-08:00

Jag sitter här och är vintersjuk. Då menar jag inte sjuk på riktigt, utan att jag snarare har vinterdepression eller vinterångest. Jag tycker inte om vintern, och har nog inte gjort det sedan jag var liten. Då bodde vi utanför Stockholm och hade ordentliga vintrar med massor av snö, skidor och skridskor. Nu är vintern mest slask och när det väl kommer snö är den också slask, i alla fall när man kommer inomhus och allt man haft på sig är blött.

Nej, jag tycker inte om vintern. Jag blir deprimerad och nedslagen. Men eftersom jag är en i grunden glad person försöker jag förtränga sådana känslor genom att tänka på annat. Jag läser massor av böcker (så slipper jag vara där jag är och får uppleva annat istället). Planerar saker inför resten av året (jo, jag vet vad jag ska göra till min födelsedag i maj) och försöker på alla sätt se vårtecken runt omkring mig (påskliljelökarna ÄR faktiskt redan uppe!).

Jag har den senaste veckan funderat till och från på vår lilla frimärksstora plätt till trädgård. Då handlar det inte så mycket om vad som ska planteras, ansas och klippas, utan snarare om hur snygg trädgården kommer att vara. Skitsnygg, underbar och blommande! Och det jag mest av allt längtar efter är att få se mina irisar i blom.

Enda irisen som blommade i trädgården förra året och den har jag inget vetenskapligt namn på.

Iris är min favoritblomma, och det var den långt innan jag blev Florensfantast. Utanför vår tomt till vår sommarstuga på Öland fanns det stora tuvor av iris, blommande i gult och blått. Har man en gång sett en hel sådan tuva i blom med stora klarblå blommor är man förtjust utan återvändo! Nu har jag en elva-tolv olika sorters iris i trädgården, men förra året blommade bara en eftersom alla tuvor flyttades/köptes in förra säsongen. Irisen är en otroligt tålig växt, den klarar att grävas upp, fraktas omilt och klarar dessutom torka bra. Men i gengäld så blommar irisen inte förrän den är väl etablerad på sin växtplats. Om jag har otur får jag alltså inte se min chokladdoftande iris i blom förrän om ett par år.

Iris plicata 'Provençal' med chokladdoft. Inköpt hos Bohus perenner utanför Båstad.

Irisen råkar sedan vara en symbol för staden Florens. Det är en version av den stiliserade franska liljan, (som bland annat de manliga scouterna har som symbol) men har två extra spröt ut från blommans inre. Irisen blev symbol för staden då en vildväxande sort med vita blommor växte på stadsmurarna kring staden. Som flagga tog florentinarna en stiliserad version av den vita irisen mot en röd botten. Detta var symbolen för Florens fram tills familjen Medici tog över makten. För att markera det nya politiska styret bytte man färgerna på flaggan, den vita irisen blev röd mot en vit botten.

Medicéernas version av stadens irisvapen! Inzoomad på Palazzo Vecchio i Florens.

MEN…
Det finns inga röda irisar. Även om Medicéerna säkert ville byta färg på alla irisar som växte på stadsmuren, så fanns det inga röda irisar att byta dem mot. Jag vet inte om det var då man först började förädlingsarbetet med att få fram en röd iris, men jag vet att det fortgår. Det finns fortfarande ingen klarröd iris, även om det finns rosa och orangea sorter. Liksom det inte finns blå rosor finns det ingen röd iris. Det är väldigt ofta detta händer i naturen, att ett släkte saknar genen för blått men inte för rött och tvärt om. En rolig liten hortonomanekdot!

Jag vet i alla fall att Florentinarna är minst lika förtjusta i irisar som jag, trots att blomman inte finns i en röd version. På sluttningen upp mot utkiksplatsen Piazzale Michelangelo finns iristrädgården, som är full med irisar. Den var stängd när vi var i Florens i somras, så nästa gång hoppas jag kunna åka i maj och få möjlighet att se mängder med blommande irisar i alla färger och former. Till dess får jag nöja mig med rapporter från Nic.

Florens iristrädgården en vårdag 1994.

Nu är dagens vinterdeppighet över, eftersom jag nu har huvudet fullt av vackra irisblommor. Hoppas färggladheten smittat av sig på er!

Vill ni veta hur det går?

2008-01-12T08:28:00.001-08:00

Det går alldeles utmärkt! Vi har nästan tapetserat hela sovrummet, och har bara tre våder kvar att sätta upp. Så allt har gått mycket bättre och snabbare än jag trodde. I morgon åker vi till Silvan och inhandlar lister och betslasyr till taket och hörnen. Till nästa helg kan vi nog vara rätt nöjda med sovrummet som det är. Men det kommer inte vara helt klart förrän framåt sommaren. Då planeras nytt golv och nya fönsterkarmar.

Våra nya vackra, men dyra bambutapeter!

Detta hade inget alls med Florens att göra, förutom att Nic är väldigt nyfiken på vilka tapeter jag valt. Nu kan hon, liksom ni andra få en tjuvkik.

Andra saker som gör mig glad och som absolut inte har något med Florens att göra är:

Jasper Ffordes böcker om Thursday Next, som jag ligger och läser nätterna i ända, medan jag försöker låta bli att skratta för högt.

Wil Wheatons blogg, som är full av nörderier och Star Trek. Fick inte hans bok i julklapp, så jag ska strax inhandla den själv.

Kung Kalle av David McKee, favoritbarnböcker från min barndom. Hittade fem på Tradera häromdagen som jag numera är stolt ägare till, för endast 43 kr inkl porto!

Life is good!

Vettigare inlägg med Florensanknytning kommer nästa gång.

Welcome, Nic!

2008-01-04T11:38:00.000-08:00

As you know, I am writing here more or less anonymous. I'm not using my normal name and I give the people in my surronding aliases as well. As I tell people to read my blog, they usually get what and who I am talking about, so this is not a really secret blog. OK, it was at first, but I am now telling more and more people to read my texts.

And I finally had the courage to tell Nic about my blog. As she have come to mean a great deal to me and to my feelings about Florence, you all know she is often mentioned and quoted here. And now she knows this herself. So I just want to say: Welcome, Nic! Enjoy what you can - photos and clips! See how I introduced more people to Elisa's music? We'll make her concour the world!

I enjoy writing in Swedish too much to change this into an international blog, but I guess I can write a piece in English every now and then, just for fun. We just have to wait and see!

Jul, jul, strålande jul

2008-01-02T11:20:00.000-08:00

Är tillbaks från min jul- och nyårsledighet. Det har varit en strålande jul. Eftersom jag och Mr Emerson har varit på Öland, har jag kunnat slappna av till fullo. Öland är ett av de få ställen som kan få mig att må riktigt bra. Ön bäst på sommaren, så jag hade väl inte riktigt väntat mig att få må så gott nu, mitt i vintern. Men Mr Emerson och jag har tagit långledigt, och nästan två veckors ledighet på ett och samma ställe (nästan, vi har bytt från norra till södra Öland) har tagit tyngder från mina axlar och lättat mitt hjärta. Men vi har inte haft någon vidare tillgång till Internet. Därför har det inte blivit några inlägg här och inga mail eller Twitterier.

Hattifnattar!!! Elektriska och konstiga varelser! Bland andra muminfigurer.

Vad gäller julklappsräkningen så vanns den matchen, som tydligen är återkommande i mitt liv, av den finska sidan. Italy vs Helsinki slutade 2-5. Jag fick två muminmuggar, ett muminfat, en muminkanna och en muminburk, men bara en bok om Florens och en flaska Toscansk olivolja. Nic hann inte skicka sitt årliga julpaket innan jul, så det kunde inte räknas in i matchen. Det har istället legat och väntat på posten här i Halmstad. Men nu behöver jag inte dela med mig av godsakerna till släkten! Jag och Mr Emerson får äta Gianduja-nougat från Caffarel utan att behöva dela med oss. Och det här är den absolut bästa nougaten i hel världen, utan att överdriva!

Matchförlorarna, men boken är det 13 människor som köar till på biblioteket, så jag är en vinnare!

I övrigt har jag fått umgås med mina syskon och deras respektive, spelat spel, åkt pyttelite skridskor, lekt med katter och läst böcker. Vi har dessutom gjort vårt yttersta för att utnyttja byns och Borgholms nöjesliv så här helt utanför högsäsong. Byns enda större evenemang var en julotta kl. 7.00 på juldagsmorgonen. Kyrkokören bestod av hälften av byns bofasta och prästen förkunnade att frälsaren var född. Det var troligtvis min första och enda julotta.

I Borgholm har nöjeslivet varit betydligt bredare. Biografen fick faktiskt tillgång till Arn redan på juldagen (istället för fyra veckor efter alla andra städer) så vi gick och såg filmen. Tillsammans med en himla massa andra människor – det är mycket sällan bion i Borgholm är fullsatt! Förutom det har vi varit och utnyttjat badfaciliteterna i stadens badinrättning samt testat att bowla i bowlinghallen anknuten till Harry’s som numera också finns på Öland.

Så vi har gjort en hel del, jag och Mr Emerson. Jag har haft riktigt kul och verkligen kunnat ta det lugnt. Ett bevis för att min hjärna inte haft en massa onödiga tvångstankar eller stressat är att jag fått fram en rasande mängd barndomsminnen från Öland, medan jag varit på Öland. När senast tänkte jag på Kaffetorpets radiobilar, den breda myrstigen vi hittade på Alvaret eller på vilken lekplats som var bäst i Borgholm, till exempel?

Nics paket med fantastiska godsaker! En god anledning till att komma hem!

Sagan om Simo del 2

2007-12-20T00:38:00.000-08:00

Mitt i allt julstök och packande inför resa till Öland där julen ska firas i år,kom jag på att jag lovat publicera del två i Sagan om Simo. Eftersom jag inte har en aning om när jag kan få Internet igen, fick jag mycket brått att skriva detta inlägg. Och om jag inte hinner skriva det om ett par dagar - GOD JUL!

Snabb sammanfattning: Sjuårige Simo och hans mor Mia, känner sig hotade av farbror Clem när Simos far, den svarte riddaren dött av en krigsskada.

Simo och hans mor lämnade staden och bosatte sig hos Simos morföräldrar istället. Men han fick trots allt en utbildning värdig en framtida kung. Folket i staden glömde bort Simo, eftersom han ju ändå bara varit ett barn när de flyttat. Ingen kunde riktigt komma ihåg hur Simo ens sett ut. Alesso blev kung över staden istället, med stöd av den inflytelserike farbror Clem.

Simos far, den svarte riddaren.

Tiden gick och Simo blev en ung och rastlös man. Hans mor höll honom dock hemma, och lät honom inte bege sig iväg ut på äventyr, trots att det var ett äventyr en ung man mest av allt önskade sig. Hon visste att Simos eget äventyr snart skulle börja, om han bara kunde vänta lite till. Dagligen fick Mia nämligen rapporter om farbror Clems hälsa, som inte var god.

En dag dog farbror Clem och Simos tre kusiner blev nästan omedelbart osams. Till slut lät Alesso giftmörda Ippo, och sedan stack Zino ned Alesso med en kniv. Morgonen efter knivdådet hade Zino flytt till staden bortom bergen.

Så staden stod åter utan kung, och alla krig som Simos far deltagit i var fortfarande igång. Farbror Clem och Simos kusiner hade inte gjort något för att komma till freds med stadens många grannar. Nu närmade sig flera fiender, med sikte på stadstronen, och invånarna visste inte vad de skulle ta sig till.

Nu var det dags för Simos äventyr, visste Mia, och skickade iväg sin son till staden. Simo var nu 18 år gammal och en stolt ung man med stort självförtroende. När han kom fram till staden kände ingen igen honom. Men efter att ha påkallat minnet av sin far, den svarte riddaren, mindes folket den lille parveln som flytt staden vid sju års ålder. Nu stod han framför dem, som en avbild av sin far, och ingöt förtroende i dem. Med den svarte riddarens son, tydligt lika begåvad med tur som sin far, skulle staden aldrig hamna i fiendens händer. Naturligtvis blev han folkets kandidat till tronen.

Han blev presenterad för stadens råd, som var betydligt mer tveksamma till att sätta honom på tronen som stadens regent. Men Simo var den rätte arvtagaren till tronen och stod näst i tur. Speciellt som hans kusin Zino flytt efter sitt brott. Simo lyckades dock övertala rådet om att kröna honom som kung, mot att han lovade att det var rådet som skulle få fortsätta styra staden.

Efter att krigen var avslutade och Simo var obestridlig kung över staden, tog han dock över det totala styret över staden. Folket ville ha honom och med deras stöd behövde han inte längre rådet. Så Simo avsatte rådet och blev envåldshärskare. Med sin makt, list och militära kunskap lyckades Simo dessutom besegra alla fiendestäder runt om och enade hela bygden under sitt eget baner.

Till en början var han hatad för detta, men med ständig fred och mer samarbete mellan städerna började ekonomin och kulturen blomstra. Folken trivdes och levde gott. Simo blev hyllad som kung och kom att leva lycklig i resten av sitt liv.

Simo efter att han blivit kung. Riktigt stilig 1500-tals riddare!

Simo gifte sig med en klok och vacker utländsk prinsessa, och de fick minst tio barn. När helst stadens angelägenheter tillät det spenderade han och hans familj tid i familjens kastell med den stora trädgården. Simos söner och sonsöner kom att härska över staden och bygden i ett par hundra år.

Som ni förstår var den här riddarsagan nästan ren sanning. Lite får man skarva! Hela berättelsen utspelade sig naturligtvis i Florens, i mitten av 1500-talet.

Simo – Cosimo I de Medici , den förste storhertigen av Toscana.
Mia – Maria Salviati, hans mor.
Den svarte riddaren – Giovanni dalle Bande Nere (med de svarta banden), hans far.

Farbror Clem – Clemens VII, familjen Medicis förste påve.
Kusin Alesso – Alessandro, Clemens illegitime son med en tränsteflicka.
Kusin Ippo – Ippolito, illegitim son till en av Clemens bröder, Alessandros riktiga kusin.
Kusin Zino – Lorenzino, Cosimos riktiga kusin.
De faktiska släktförbindelserna mellan Cosimos och Clemens sidor av familjen är svåra att snabbt förklara. Cosimo hörde till den andre, icke styrande grenen, men när den styrande grenen dog ut kom Cosimo och hans sida att ta över.

Kastellet – Villa di Castello där Cosimo skapade en av de första riktiga renässansträdgårdarna.
Prinsessan – Eleonora av Toledo, dotter till den spanske ställföreträdande hertigen av Neapel.

Sagan om Simo del 1

2007-12-16T09:55:00.000-08:00

Alla ni som har uppskattat min finska blogg: tack, och välkomna åter om ett drygt år. Alla ni som har saknat mina Florentinska och Italienska skildringar: varmt välkomna tillbaka. Ni kan se fram emot en renodlad Florensblogg hädanefter. För Helsningfors och Finland må vara intressanta, men när ni läst Sagan om Simo, förstår ni att Florens inte går att slå.

Det har tagit lite tid att få ihop den här berättelsen, och det blir inte bättre av att blanda Smirnoff med julmust (tack käre Erik). Därför blir det en berättelse i två delar, med start nedan:

Det var en gång en liten pojke vid namn Simo. Han bodde i utkanten av en stor stad tillsammans med sin mor som hette Mia. Han hade en far också, en tapper och modig riddare, men han var nästan aldrig hemma. Han var alltid ute i krig för det fanns alltid folk att undsätta och fiender att hämnas på.

Simos far kallades den svarte riddaren, och det var inte hans fel att han aldrig var hemma förklarade Simos mor. Det han helst av allt ville, var att vara hemma hos Simo och Mia i deras kastell och kanske påta med växterna. Så Simo tog på sig att ta hand om trädgården och svor att göra allt han kunde för att i framtiden avsluta krigen i trakten.

Simo hade andra släktingar också. Han hade tre kusiner vid namn Alesso, Ippo och Zino och han tyckte inte särskilt mycket om någon av dem. De var alla äldre än han och alltid elaka. Men de fick göra som de ville, för Simos farbror Clem tyckte om dem. Farbror Clem tyckte allra bäst om Alesso, vilket gjorde Alesso högfärdig och ännu elakare. Farbror Clem tyckte dock inte alls om Simo och Simo kunde inte förstå varför.

Mia hade förklarat varför en gång, och då hade hon också förklarat att det var farbror Clem som alltid såg till så att Simos far hade ett krig att strida i. Farbror Clem ville inte att Simos far skulle börja bry sig om stadens andra angelägenheter, utan att han skulle koncentrera sig på att vara den svarte riddaren och göra det riddare gör bäst. Simos far var duktig och tapper och hade alltid en massa tur med sig, men Mia var ändå rädd att något skulle hända med fadern i krigen. Men farbror Clem satt istället och hoppades att något skulle hända Simos far i något av de hundra krig riddaren stred i. Både Mia och Clem visste att den svarte riddarens tur snart skulle ta slut.

När Simo var sju år kom det hemska men trots allt väntade beskedet om att den svarte riddaren hade dött. Han hade fått ett spjut i benet under en belägring, vilket inte hade varit en livshotande skada. Men såret hade inte rengjorts, och blivit infekterat. Infektionen hade spritt sig i kroppen och några dagar senare hade den svarte riddaren dött.

Simo kände inte så mycket över bortgången, han hade aldrig riktigt känt sin far. Men han visste att hans mor skulle vara ledsen. Nu skulle Simo aldrig få några syskon. Men till Simos stora förvåning var hans mor snarare beslutsam och rädd, än ledsen.

- Vi ska omedelbart flytta härifrån, Simo.
Det var det första hon sa när de blev ensamma efter att sändebudet lämnat dem.
- Vi ska flytta ut på landet, långt bort från staden och farbror Clem. Varken du eller jag är säkra här längre.
Sedan upprepade hon det som hon tidigare berättat för Simo om farbror Clems planer. Att han skulle göra en av Simos kusiner till kung över staden, troligtvis Alesso. Han hade inte kunnat göra det innan, eftersom Simos far varit i livet, och folket hellre ville ha den svarte riddaren som kung än en av Simos elaka kusiner.

- Farbror Clem kommer alltid se dig som ett hot till sina planer och jag är rädd att han kommer vilja låta dig dö också, precis som han lät din far dö. Det här gjorde Simo helt livrädd för farbror Clem. Han ville aldrig träffa Clem mer i hela sitt liv, och gick med på Mias planer om att flytta. Även om flytten innebar att han fick lämna sitt hem Kastellet med den stora vackra trädgården.

Simos barndomshem, kastellet med den stora trädgården.

Innan Simo och hans mor flyttade från staden träffade Mia Clem och förklarade att de aldrig skulle återvända. Varken hon eller Simo var intresserade av att han någon gång i framtiden skulle bli kung över staden och folket skulle snart glömma bort dem. Det var totalt struntprat alltihop, man kunde inte lämna folket i staden under ett styre av en illasinnad kung. Men Clem var en mäktig man som lätt kunnat se till så att det gick illa för Simo och hans mor. Genom att övertyga Clem om deras lojalitet till honom och kusinerna fick Mia Clem att tro att de inte var något hot mot tronen. Genom ett vädjande till Clem om blodsbanden mellan dem, fick Mia dessutom honom att lova att lämna Simo i fred, eftersom de ju ändå var helt ointresserade av att Simo skulle bli regent.

Hur ska det här sluta? Fortsättning följer om ett par dagar (onsdag eller torsdag tror jag).

Kaos och mumintroll

2007-12-10T04:04:00.000-08:00

Kaos slog till i mitt liv i torsdags och stegrades under fredagen. Därför har jag, trots tidigare planer, inte kunnat skriva så många inlägg som planerat under den här veckan. Det har i alla fall varit trevligt att få informera om Helsingfors och skriva om en annan stad än om Florens ett litet tag. Men nu börjar jag åter längta söderut, så denna finska episod går mot sitt slut.

Jag hade egentligen tänkt skriva ett inlägg under, eller möjligtvis dagen efter, själva självständighetsdagen om hur Finland blev en egen stat och om det årslånga inbördeskriget som följde. Inbördeskriget som varit ett sår i den finska folksjälen under lång tid och som är svårt för oss utomstående att förstå. Det är inte ens säkert att folk känner till att Finländare slogs, sköt och mördade andra Finländare under 1918, det första året som självständig nation. Men tiden är knapp och jag vill hellre avsluta veckan med något roligt. Alltså vill jag bara kort säga två saker:

man firar en självständighetsdag, inte nödvändigtvis en nationaldag (skillnaden är viktig).
självständighetsdagen är en allvarlig dag för eftertanke men även en stilla glädje. (Inget rusande på Karl Johann alltså.)

Men nu till något roligare – Mumin!
Jag älskar Tove Janssons muminfamilj. De har nog varit med i min vardag hela mitt liv, från att jag var liten. Bilderböcker och sedan vanliga böcker har lästs och slitits av användning från barnsben. Och varje gång jag har sett ett troll eller en mumrik eller kanske ett litet knytt, har jag blivit glad.

Muminfamiljen i porslin på Arabias muminutställning i Helsingfors.

När jag blev så finsk några år sedan, började jag köpa på mig en och annan muminsak. Det började med en kylskåpsmagnet med Lilla My på. Lilla My är helt klart min favorit, föjlt av Snusmumriken och Too-Tikki. Lilla My är glad eller arg och har ett hetsigt humör. Hon blir inte rädd, istället blir hon arg och går till anfall. Lite som jag skulle vilja vara men tyvärr inte alltid är. Som en av mina arbetskamrater sa, den sommaren jag jobbade i Finland:
-Du är inte som Lilla My, du är för snäll för att vara Lilla My. Du är nog mer som hennes syster, Mymlan.
Det var nog sant, även om jag inte riktigt är så sentimentalt romantisk som Mymlan kan vara. Hon blir kär (och gärna olyckligt kär) bara för sakens skull. Personen hon blir kär i är inte alls lika viktig som själva känslan. Och där skiljer vi oss åt.

Lilla My var också den första jag skaffade mig som mugg ur Arabias numera berömda muminmuggsamling. Sedan blev det mumintrollet, för man måste ju i alla fall ha ETT riktigt mumintroll i samlingen.

Nu är samlingen muggar stor, men eftersom Arabia ständigt ger ut nya motiv (och tar bort gamla – ständig skräck för att de man inte skaffat kommer att sluta tillverkas) är den långt ifrån komplett. Jag har till exempel fortfarande inte skaffat in Snorkfröken, som jag tycker är så otroligt fjantig. Kan inte fatta att Mumintrollet gillar henne. Istället har jag haft mycket mer ut av beskrivningarna av vänskapsförhållandena mellan Mumin, Snusmumriken och Too-Tikki.

Snusmumriken är Mumintrollets bästa kompis, men är sin egen person. Funderar mycket, men delger kanske bara en bråkdel av sina tankar. Dessutom vandrar han ju runt och är bara i Mumindalen under vår och sommar. Därmed är han en stor glädjekälla när han kommer, men också den djupaste sorg när han går. Too-Tikki är en totalt annorlunda person från alla andra som mumintrollet någonsin träffat förut. Först chockar hon honom, men sedan blir de riktigt goda vänner. Too-Tikki säger vad hon tycker och himlar inte med grejer.

Mumintrollet och Too-Tikki framför en snölyckta i Tove Janssons bok Trollvinter.

Men vem av dem tycker Mumintrollet egentligen mest om? Det är det här jag tycker är intressantast och det är också detta som gör att jag nu, nästan 30 år gammal, fortfarande kan uppskatta alla äventyr i Mumindalen.

Grattis – du ska till Helsingfors!!!

2007-12-05T03:07:00.000-08:00

Mesa inte, försök inte ändra resmålet till en Kanarieholme eller Köpenhamn. Vänta ska jag berätta vad du ska göra, hur du ska bete dig och vad du ska se.

Förberedelser: Innan resan är det jättebra om du kan lära dig några finska fraser. Att komma som storsvensk och förvänta sig att alla pratar svenska kan upplevas som förmätet. Att direkt gå på engelskan är nedvärderande för de som faktiskt pratar svenska. Bäst är att kunna säga på finska att man inte talar språket och gärna pratar svenska eller engelska istället, så att personen man pratar med själv får avgöra vilket språk den vill kommunicera på. Fraserna du i så fall behöver är:

Minä en puhuu suomea. (Jag pratar inte finska)
Puhutko sinä ruotsia tai englantia? (Pratar du svenska eller engelska?)

I övrigt kan det vara bra att kunna säga tack (kiitos), god dag (hyvää huomenta, eller bara huomenta) och ja tack/nej tack (kyllä kiitos, ei kiitos).

Sedan brukar ju svenskar ha svårt med uttalet, vilket kan irritera mig till döds, eftersom det inte är svårt, bara ovanligt. Det brukar gå utmärkt om man anstränger sig lite. ANSTRÄNG ER! Den som nu inte klarar att uttala mitt efternamn får stryk!

U uttalas som svenskans O
O uttalas som svenskans Å

Två lika vokaler efter varandra ska uttalas långt, man säger inte kitos när tack ju heter kiitos [ki:tås]. Och se up med vokalerna: tuli (eld), tuuli (blåst), tuoli (stol).

Under resan:tar man flyget är det som vilken annan resa som helst. Åker man Finlandsfärja får man en reseupplevelse i sig. Detta ska du i så fall passa på att göra:

• Boka biljetterna i god tid om du reser under sommaren. Båtarna är proppfyllda!
• Gå ut på däck och kolla in skärgården med massor av tjusiga hus och vinka till förbipasserande båtar.
• Ät medhavd kvällsmat, men lägg en 50-60 kr på frukosten och ät tills du storknar av frukostbuffén istället.
• Köp godis och alkoholhaltiga drycker på hemresan så slipper du kånka flaskor. Men kolla gärna in priserna!
• Kolla in läget på discot och barer (varning för finsk tangokaraoke) men kom ihåg frukostbuffén.
• Finland ligger en timme före oss i tid, så man är framme fortare än man tror. Gå upp i tid och ät frukost i lugn och ro medan färjan kryssar in till Helsingfors mellan kobbar och skär.

Helsingfors hamn med Finlandsfärjor.

Framme i Helsingfors:

centrala Helsingfors är ganska litet, så det är gångavstånd till allting. Mycket byggdes upp under 1930-talet, så det är väldigt stilrent. Snygg, ljus funkis. Äldre hus från 1800-talet och den finska nationalromantiken finns också, vilket givit Helsingfors smeknamnet Lilla S:t Petersburg. Ta en promenad längs Esplanaden, gå en bit längs Mannerheimsgatan (affärer, moderna konstmuseet Kiasma) sväng ned mot Järnvägsstationen (snygg, nationalromantisk byggnad) och gå mot Senatstorget med den vita domkyrkan (ännu snyggare, kritvit kyrka). Då har du sett centralaste Helsingfors på en enkel spatsertur.

Viktigaste sevärdheterna:

du hinner med att se de flesta sevärdheterna på ett par dagar eller en långhelg i Helsingfors.
• Sveaborg – finns med på Unescos världsarvlista och är ett par öar hopbyggda av nästan enbart försvarsbyggnader av olika slag. Sveaborg har aldrig erövrats i krig. En utmärkt utflykt för en dag, med badplats.
• Ateneum – konstmuseum med äldre konst. Personligen så föredrar jag Ateneum framför Kiasma (modern konst), men det är en smaksak. Här finns massor av klassiker, Helene Schjerfbecks Konvalecenten och Akseli Gallen-Kallelas illustrationer av nationaleposet Kalevala.
• Domkyrkan – ett måste! Kolla in utsikten, och sedan resten av byggnaderna kring Senatstorget, för här finns universitetet och stadsrådsborgen bland annat.
• Botaniska trädgården – fullt av växter som tål kallt klimat.
• Riksdagshuset – stort och pampigt, med många guidade turer.
• Kyrkan i berget – En kyrka som ligger insprängd i en bergsklippa.
• Finlandiahuset – en av många byggnader ritade av Alvar Aalto. Konserthus.
• Borgbacken – tivoli med fantastisk Helsingforsutsikt.

Foto inifrån kyrkan i berget.

Shopping:

Helsingfors är fullt av stora varuhus och jättegallerior, där man säljer allt från heminredning till musik och böcker. Man kan lätt spendera en dag enbart med shopping. Fyra butiker/varuhus vill jag dock särskilt rekommendera:
• Stockmanns – motsvarar NK i Stockholm, men är mer vänligt inställt mot vanliga människor. Har allt, verkligen ALLT! Matvaror i källaren, parfymer, kläder, musik, elektronik, böcker och turistsouvenirer.
• Akademiska bokhandeln – bästa bokhandeln i världen. Bättre än SF-bokhandeln. Har allt, på alla språk, och om de inte har kan de beställa hem. Köpte Asterix översatt till Savolaxfinska till pappa i present därifrån till exempel.
• Moomin Shop i KÄMP galleria. Need I say more?
• Arabias fabriksförsäljning vid Arabias porslinsfabrik. Man får ta spårvagnen ut dit visserligen, men man får se så många vackra funkisbyggnader på vägen ut dit att det är värt besväret.

Mat:

enklast och ibland godast är att leta upp en matvarubutik. I brödavdelningen finns massor av fantastisk färdigmat att välja mellan. Karelska piroger, naturligtvis, men även andra piroger (med fyllning av köttfärs, ost, tomat, spenat, feta…) och minipizzor. Utmärkt om man ska iväg till Sveaborg eller porslinsfabriken under dagen. Fika gör man bäst i Glaspalatset längs Mannerheimsgatan.

Nu kan du lugnt säga att du klarat av Helsingfors. Det var väl trevligt? Inget att vara rädd för! Och visst vill du väl åka tillbaka till Nordens bästa och vackraste huvudstad igen snart? Jag har fått många samtal/SMS/mail från vänner som blivit positivt överraskade av Helsingfors, av hur vackert och trevligt där är. Så var ingen mes, banga inte när Helsingforstrippen kommer på tal. Det är värt det!!! Hundra gånger om!!!

Hur det kom sig att jag blev så finsk

2007-12-03T02:16:00.000-08:00

När jag var mindre var det nästan en regel att vi åkte till Finland varje sommar. När jag var riktigt liten brydde jag mig inte så mycket om det men när jag blev äldre och ville kommunicera blev det värre. Vi pratade bara svenska hemma, och mina finska släktingar pratade bara finska, med några få undantag. Inte många pratade engelska heller, eftersom det rörde sig om en äldre generation. Pappa är yngst i en syskonskara om sju personer.

(Detta är ju en jätterolig situation i sig, eftersom det betyder att jag har två kusiner som är äldre än min mamma och att jag har flera kusinbarn som då är i samma ålder som jag och mina syskon. Totalt har jag 22 kusiner i Finland. Eller kanske 23 nuförtiden. Jobbigt att hålla reda på.)

Finska flaggan i topp över försvarsön Sveaborg i Helsingfors hamn.

Sommaren 1999 följde jag med min näst äldsta kusin och hennes man, hem. De hade varit på resa i Tyskland och stannade över hos mina föräldrar under sin hemresa. Lite på impuls blev det bestämt att jag skulle hänga på och stanna hos dem en vecka eller två. Det skulle i så fall bli första gången jag åkte till Finland utan mina föräldrar. Jag var lite skrämd, för även om min kusin pratar jättebra svenska (hon är språklärare i svenska och tyska) så skulle jag annars hamna i ett nästan helt finskspråkigt område.

Min kusin bor i Esbo (Espoo på finska) som är Finlands största kommun. Den ligger precis bredvid Helsingfors och i mångt och mycket fungerar den som en sovstad till huvudstaden. Inne i Helsingfors kan man klara sig med svenskan, men i Esbo tycker jag det är lite värre. Hur som helst så hade jag tio trevliga dagar hos dem, där jag åkte in till Helsingfors och upptäckte staden, skrev mängder med brev, läste massor av böcker och lärde mig lite finska. Allt blir så mycket enklare i Finland om man kan några finska fraser. Till exempel bara säga att man inte pratar så mycket finska och att man gärna byter till svenska eller engelska istället.

Akseli Gallen-Kallela's Aino-svit på konstmuseet Ateneum i Helsingfors. Ett besök där är ett måste varje gång jag är i stan.

Men framför allt så lärde jag känna min finska sida.

Min kusin plockade fram fotoalbum med bilder på mina farföräldrar som jag aldrig sett innan (min farmor dog året innan jag föddes och min farfar året efter). Hon konstaterade också att jag hade flera drag som var typiska för min finska släkt, exempelvis mina långa smala fingrar. Det här var en upplevelse i sig, för jag hittade flera små pusselbitar om mig själv och min bakgrund där. Jag tyckte jag blev hel.

Sedan var jag fast. Året därpå åkte jag till Finland och jobbade i sex veckor under sommaren 2000. Höstterminen 2000 läste jag dubbelt och pluggade samtidigt med mina ordinarie studier 20 poäng finska i Lund (vilket var ett jädra pussel att få ihop, och jag hade ingen fritid – jag pluggade hela tiden, så det är verkligen inget jag kan rekommendera).

Och vid den här tiden på året, för nu sju år sedan, bjöd jag in mina vänner i Malmö på en liten finsk fest. För att fira Finlands självständighetsdag den 6 december. Det är nu av samma anledning som min blogg blir ett reellt Italy vs Helsinki och för en vecka kommer att handla om Helsingfors och Finland istället.