Fast jag ska ta det från början. Florens hade under 1200-talet drabbats av inre konflikter mellan bland annat aristokrati och vanliga arbetare. Liksom många andra stadsstater, införde Florens republik för att värja sig mot att en enskild familj eller envåldshärskare tog makten. Konstitutionen var invecklad, och ämbetsperioden var på endast två månader. Ingen hann sitta länge nog för att skapa någon maktstruktur och ge sig och de sina några fördelar. Men nackdelen var att staten blev svag i och med sin dåliga kontinuitet.
Stadens regering bestod av nio personer. Sex kom från de övre skråna och två från de lägre. Den nionde personen (i regel från något högre skrå) valdes till Gonfalonier, eller stadsöverhuvud.
Skråna var, när de var fullt utvecklade, 21 till antalet. Sju var högre och resterande 14 var de lägre skråna. I de högre skråna var folk som hade högre utbildning organiserade. Även människor med låg utbildning men med stort kapital (till exempel genom textilhandel) hörde till de högre skråna. Det var till exempel läkare, apotekare eller bankirer. Exempel på yrken inom de lägre skråna var smeder, snickare eller läderarbetare.
Varannan månad valdes alltså en ny regering i Palazzo Vecchio, stadshuset. Folk ansåg det var ett spännande tillfälle och hade som nöje att se hur valet gick till. Processen var ganska enkel. Ur säckar med lappar med namn på alla valbara, drogs nio namn fram. Valbar var man om man var man, över 25 år och tillhörde något av stadens skrån. Några tillfälliga hinder fick heller inte föreligga. Man fick inte ha suttit i regeringen precis innan och man måste ha betalat sin skatt. Någon chans att bli omvald för att man gjort något bra, existerade inte.
Den enda ynka bilden på Palazzo Vecchio jag tog i Florens förra sommaren.
Till sin hjälp att styra hade regeringen församlingen som bestod av folkrådet (300 medlemmar) och stadsrådet (200 medlemmar). De valdes på samma sätt som regeringen och satt också i två månader.
Med tiden kom kommittéerna som valde ut namnen i säckarna och därmed också regeringen och församlingen att inofficiellt stå under ledningen av framgångsrika borgar- och köpmanna familjer. Dessa styrde sedan indirekt republiken till sin fördel. Familjen Medici blev ledande på detta sätt, liksom flera framstående familjer före dem. Men hur det kom sig får bli nästa kapitel.
Florentinarna själva, medvetna eller omedvetna om de inofficiella ledarna, var i alla fall mycket stolta över sin konstitution. Man ansåg att det gavs lika rättigheter till fattig som rik, till aristokrat som arbetare. Genom sin konstitution kom Florentinarna själva att bli duktiga på att hålla tal, att utrycka sig tydligt och göra detta med kraft. Därmed var de Florentinska diplomaterna framgångsrika utomlands och etablerade Florens som en stark stat.
Vad vill jag säga med detta? Gick tiden långsammare förr, ansågs man kunna leda en stat under två månader? Det är fantastiskt hur annorlunda man ser på ämbetstider numera. Sverige med 4 år mellan valen anses vara en kort mandattid jämfört med andra länder. Annars är det inget att förvåna sig över, kvinnlig rösträtt och rösträtt för slavar existerade inte, och arbetare i de smutsigaste yrken värderades mycket lågt. Intressantast är dock hur människan skapar sin egen väg när det finns en vilja. Hur man tillsätter eller mutar kommittéerna för att få regeringen på sin sida, eftersom allt annat, direkt tyranni eller konsitutionsförändringar inte hade accepterats av folket. Vara på god fot med folket är livsviktigt i en stadstat, om man över huvud taget vill leva när man kliver ut på gatan.
Och det finns en anledning till att jag tar upp hur demokratin och konstitutionen såg ut i Florens för 700 år sedan. Vänta får ni se!
