Marco Polo och Sandman

Vår dator har krashat, så jag har inte kommit åt att blogga så bra den senaste månaden. Att blogga på lunchen eller efter jobbet känns inte alltid så lockande. Så, när jag nu sitter kvar en liten stund efter jobbet får det bli ett kort inlägg!

En av fördelarna med att man inte har ständig internetuppkoppling är att man får en massa anat gjort. Jag har till exempel fått möjlighet att läsa The absolute Sandman av Neil Gaiman. För er som kan er fantasylitteratur känner antagligen till Gaiman sedan tidigare, för er andra är det en fantasktiskt duktig och nyskapande författare. Jag har länge velat läsa Sandman av den anledningen, även om det är en serie som gavs ut av Vertigo (dvs DC Comics) och jag är en absolut Marvel Girl!

Sandman var och är fortfarande en upplevelse! Definitivt nyskapande, djup och filosofisk, men samtidigt spännande och svår att sluta läsa. Det är inte så konstigt att Sandman är den enda serie som vunnit World Fantasy Award och att serien utökade Vertigos läsarkrets till att även nå unga kvinnor som vanligtvis inte läste serier alls. Dessutom hade den större upplaga än Stålmannen, DC Comics flaggskepp.Sandman möter Marco Polo

För min del var jag fast redan då Döden visade sig vara Sandmans äldre syster (OK, Sandman betyder ungefär John Blund på utrikiska, så det är helt enkelt Morpheus eller Dröm som serien handlar om (och ja, jag borde kanske berättat det här först)). När sedan Sandman visade sig beställa en pjäs via Shakespeare eller när han räddade Marco Polo, ja, då var det bara att inse seriens storhet!

Marco Polo läste jag lite om bara ett tag sedan, så när jag hamnade i ett serieäventyr med honom kändes det som ÖDET...

Marco Polo är känd som en av världens upptäcktsresande, med Italienskt och Venetianskt ursprung. Men tittar man lite närmare på hans liv, så levde han faktiskt hela 24 år i Asien. Han fick resa mycket i dåvarande Kina, men kom bara tillbaka till Europa som av en slump, och när han satt ett år i fångenskap i Genua så var det hans cellkamrat som tillslut skrev ned reseberättelserna. Marco Polo var en ovanligt omedveten upptäcktsresande. Att ge sig iväg ut för att upptäcka världen, var ingen självklar uppgift för Marco Polo, som man kanske trodde sedan tidigare.

Nåväl, själv är jag mest på upptäcktsfärd efter någon som svarar 'Polo' när man letar efter dem och skriker 'Marco'. Hittills är det ingen som fattat skämtet eller den utrikiska traditionen.

Nu måste jag sticka hem, Mr Emerson undrar säkerligen vad jag egentligen pysslar med.

The soundtrack of my life...just nu i alla fall

Jag hörde för en knapp vecka sedan första strofen i en låt. Jag älskade den från första stund. Kunde det vara BWO? Nej, det blev falsettsång - Scissors sisters? Nej, MIKA! JAAA!!! Han är tillbaka!!!!

Efter det lyssnade jag på låten via YouTube typ 100 ggr, för den går inte att köpa ännu. Men i fredags hade de plockat bort den! "Videoklippet är tyvärr inte tillgängligt i ditt land på grund av upphovsrättsbegränsningar." - sedan när började detta gälla? Jag är ju helt lämnad vind för våg här - det går inte att köpa låten, och jag får inte titta på videon?! Måste man gå tillbaks till situationen som rådde när jag var 12? Ha på MTV i bakgrunden i ca 3 h för att det kanske kommer en låt man gillar? Förresten hade vi inte ens MTV, vi fick inte tre kanaler förrän jag fyllt 13. MTV kunde man titta på hos kusinerna eller de få tillfällen man bodde på hotell. Nuförtiden är dessutom MTV så dåligt så de visar knappt någon musik alls. Stenålder.

Så nu får man leta upp alternativa sidor istället:
(Reviderat 4augusti: den videon blev borttagen den också. Men Mikas egen hemsida kan väl ändå inte vara lika elaka?!)



Annars var det egentligen menat att det skulle vara endast och enbart U2 förra veckan, då jag kommit över en biljett till deras konsert i Göteborg den 31 juli. En helt otrolig upplevelse - monster till scen, utomjordisk ljusshow och fantastisk musik som rockade ett näst intill fullsatt Ullevi. Jag har varit på stora konserter förut, men det här var nog den största, 57 000 personer var där! Det var sanslöst att höra allsången, se alla vifta vitt i inledningen och att få igång vågen runt hela arenan! Jag sjöng med i allt och var otroligt hes när jag lyckades ta mig därifrån efteråt.

De spelade mest från nya skivan, men även en del från den skiva jag fortfarande räknar som den bästa jag äger: Achtung Baby. De spelade till och med min favoritlåt, Mysterious ways. Bäst tyckte jag dock de gjorde Vertigo, samt extranumren där det var tydligt att vi hade varit en bra publik!

Hittade inte Vertigo i vettig kvalitet, men dock Mysterious ways på YouTube från konserten. Men som vanligt - upptagningar är en sak, live på plats en helt annan. Klycha men dock sanning: Ni skulle vart där!



Nic och jag ska se till så att vi ser U2 tillsammans nästa gång vi får chansen. BÅDE i Sverige som i Italien!

Dagens storhertig av Toscana

Jag fick en knäpp i veckan, ungefär samtidigt som kronprinsessan Victoria fyllde år, då jag insåg att även om Toscana har varit del av det enade Italien sedan 1859-60, trots allt fortfarande har en ”storhertig”. Även om hertigdömet inte existerar i realiteten, kan man ändå ärva titeln ”storhertig”.

Sedan Florens och därefter resten av Toscana blivit ett storhertigdöme under början av 1500-talet, hade familjen Medici varit hertigar. Den siste manlige ättlingen dog 1737, utan arvingar. Storhertigdömet var då fattigt och hade inget att säga till om i världspolitiken.

Sedan lång tid tillbaka hade Medicéerna gift sig med och gift in sig den Österrikiska kungaätten Habsburg-Lothringen. Efter diskuterande kom man därför ganska naturligt fram till att storhertigdömet Toscana skulle tillfalla Frans I. Fram till processen om Italiens enande, alltså i ungefär hundra år, var således Toscana enkelt uttryckt, en del av det Österrikiska kejsardömet.

Även om den siste manlige Medicéen hade dött, fanns det kvinnliga familjemedlemmar kvar. Anna Maria Luisa de Medici beslutade i samarbete med storhertigdömets regering och Frans I att alla familjen Medicis personliga ägodelar skulle tillfalla den Florentinska staten, så länge inget flyttades från staden. Denna överenskommelse kallas Patto di Famiglia, och skrevs under efter hennes siste bror död.

Tack vare denna finns många av renässansens mest fantastiska konstverk kvar i Florens. Annars hade nog mycket tagits till Wien. En hel del hamnade dock ändå i österrikiska händer. Till exempel familjens olika sommarvillor, som under 1800-talet skulle moderniseras och de fantastiska renässansträdgårdarna skövlades. Villorna skänktes till staden Florens först under 1900-talets senare hälft, i mycket dåligt skick.

Grottan i trädgården till Villa di Castello. Vattenlekarna i grottan sattes igen under 1800-talet, och hörr på att renoveras när vi var där 2007.

MEN, även om storhertigdömet i realiteten inte existerar, eller för den delen att inte heller det Österrikiska kejsardömet existerar, spelar ingen roll. Det finns i alla fall människor som ärver titlarna (och en hel del pengar). Så, naturligtvis finns det fortfarande en människa som går omkring och är ”Storhertig av Toscana”. I detta fall en man levandes i Skottland med det enkla namnet Sigismund Otto Maria Josef Gottfried Henrich Erik Leopold Ferdinand von Habsburg-Lothringen.

Jag trodde verkligen inte att man fortsatte att ärva titlar efter en sådan lång tid gått efter att hertigdömet slutat existera. Jag fick verkligen en knäpp. Nog för att Sverige är en monarki, men i jämförelse med detta är vi i alla fall väldigt titellösa.

Med denna pärs bakom mig, behöver jag få säga detta: REPUBLIK NU! Alla människor lika värda!

Solens mat

Det finns miljoner matbloggar och jag bestämde tidigt att det här inte skulle bli en av dem. Jag är inte speciellt intresserad av att laga mat. Mr Emerson är det. Nic och hela hennes familj är det. Men för min del är det ganska ointressant. Det är inget mer än bukfylla.

Men jag tycker om italiensk mat. Pasta framför allt. Helst med färska grönsaker, tomater och basilika. Inget på burk, bara grejer man får tvätta skala och skära upp själv. Och mitt sug efter detta blir större under varma sommarmånader. När vi var i Florens 2007, när jag precis startat den här bloggen, var det guld att kunna gå in på vilken trattoria som helst och veta att man kunde få pasta med zucchini eller fyllda squashblommor...

Så för min del känns det ganska självklart att SVT sänder en ny säsong av solens mat nu mitt i sommaren. Äta italienskt just nu känns helt naturligt. Däremot förundras jag alltid över denna programserie. Hur den föddes och hur den numera kan attrahera i stort sett alla åldersgrupper.

Bild från svt.se.

Det borjade som ett 5-minutersinslag i Go´kväll, som blev så populärt, att man sände de fem minutrarna som separata pausprogram. Som i sin tur blev så populära att man bestämde sig för att göra ett "riktigt" tv-program på idén. Vilka blev så populära att serien nu gått i 6 säsonger. Inte illa för en idé om ett inslag i ett annat program! Och att alla tycker om det, är också jätteintressant!

Jag har berättat om det här programmet för Nic som tyckte det var helknas att svenskar kunde bli så intresserade av något som var så självklart för henne. Nu i veckan så berättade jag om programmet för min kusin i Finland också, som kanske skulle se på det hela med lite mer nordiska ögon. Kanske gillar finländare också italiensk mat, speciellt under sommaren? Men nej, något liknande hade de inte där, och intresset för ett sådant program var nog inte större än för vilket 5-minutersinslag som helst.

Så är det hela typiskt svenskt? Skulle det funka med samma grej, fast i kanske Frankrike istället? Och kommer SVT någonsin lägga ned en braksuccé som denna? Innan dess lär vi nog ha kompletta DVD-boxar att köpa, förutom CD-skivor och kokböcker, nyckelringar och t-shirts...

Faktum är att jag själv håller på att bli lite trött på allt rabalder kring serien. Därför var det enormt befriande att höra en repris från Pang Prego i P3s reprisprogram Kompisar från förr, där fantastiske Jesper Rönndahl gjorde en parodi på just karusellen omkringprogrammet.

Podradio versionen av programmet hittar ni här, ett litet tag in i programmet.

Helt klockrent! Som bara P3 kan vara!

Pre-Rafaeliterna

Sommaren gör mig virrig,detta inlägg skrev jag förra veckan, men laddade aldrig upp det här. Nåväl, håll till godo:

I maj nämnde jag att jag passade på att se Nationalmuseums utställning om Pre-Rafaeliterna när jag var i Stockholm. Pre-Rafaeliterna har starka kopplingar till min italienska renässans, och därför har den här utställningen varit något jag tänkt på länge efteråt.

Pre-Rafaeliterna var en grupp unga konstnärer som på mitten av 1800-talet tog avstånd från och motsatte sig den tidens rådande ideal och regler för hur målningar och annan konst skulle skapas.

Då, under 1800-talet fanns tonvis med anvisningar om hur motiven skulle placeras, med ett avstånd till betraktaren. Man använde också med förtjusning ett färgämne baserat på olja, bitumen(ja, samma som asfalt), som var svart och tjockt men som med sin oljebas skapade effekter av suddigt mörker (eh, tänk Edgar Allan Poe så fattar ni nog vad jag menar).

Det här var saker som Pre-Rafaeliterna avskydde. Unga som de var (18-22 år) skrädde de heller inte orden när de beskrev sina lärare och grundaren av The Royal Art Academy. Pre-Rafaeliterna tyckte att dåtidens målningar bara var reproduktioner av verk av Rafael och Michelangelo. Istället ville de tillbaka till idealen som rådde innan Rafael (därav deras namn). Så det var från medeltiden och renässansen de tog sina bildval, färguppsättningar, målartekniker och motivplaceringar.

Idag är det lätt att förstå varför de ville måla annorlunda, och vi har svårt att förstå kontroversen. För vem vill måla/äga en tavla som ser ut så här:

Självporträtt av David Wilkie vid 20 års ålder.

Lägg märke till den svartglänsande bakgrunden = bitumen! Wilkie dog 1841, och var då en hyllad konstnär.

Nej, en sådan här tavla är det man vill ha målat!

Porträtt av Pre-Rafaeliten Dante Gabriel Rosetti, av hans kollega William Holden Hunt. Två av de mest kända Pre-Rafaeliterna.

Nej, idag känns deras bildspråk inte alls kontroversiellt. Snarare välbekant, Carl Larsson fast med oljefärger ungefär.

Ihop med nationalromantiken och sedan också Arts & Craft-rörelsen, fick Pre-Rafaeliternas bildspråk allmänt genomslag. Något som de alla hade gemensamt, oavsett om de gäller de sju ursprungsmedlemmarna eller alla deras efterföljare, är naturens genomslag i bilderna. Noggranna målningar av det vackraste Brittisk (och även utländsk) natur kunde erbjuda! Såsmåningom skiljdes de ursprungliga medlemmarna, men då hade de redan influerat en rad nya konstrnärer och givit upphov till påverkan på alla möjliga konstformer: måleri, skulptering, poesi, fönsterglas, tapeter, bokillustrationer och även möbeldesign.

Jag hade stor glädje av utställningen, där man fick följa utvecklingen av rörelsen i allmänhet och huvudmålarna i synnerhet. Jag gillade särskilt det korta bildspelet som visade jämförelser mellan Pre-Rafaeliternas målningar och moderna foton från filmer och bildreklam. Man kunde verkligen se hur deras bildspråk påverkat oss in till idag.

Jag ska härmas lite som avslutning:

Sandro Botticelli, 1480.

John William Waterhouse, 1888.

The Fellowship of the Ring, 2001.

Och för er som inte fattar Italien-sammanhanget ännu kan jag upplysa om att:

• Dante Gabriel Rosetti, en av de viktigaste, duktigaste och bästa konstnärerna och en av grundarna, var bördig från Italien.
• Motiven plockades ofta från medeltida och renässansberättelser,till exempel från Boccacio's Decamerone.
• Pre-Rafael dvs innan Rafael och nu kan jag helt plötsligt förstå varför jag inte kunde placera något känt verk av Rafael i mitt TMNT-inlägg. Rafaels ideal är bortstädade! Cirkeln är sluten!!!

The Lesbian Twist

Ok, I had already written a new blog post,a really serious one too. BUT, since we produced such an excellent film with our 8amsharp group yesterday, I just have to share it.Especially since I made my director's debut!!!

And feel free to give us all the credit you can, as we actually went up at 7 the morning after midsummer night's eve, which we celebrated heavily!

Iris update 2009

As it seems as if all my irises that are supposed to boom either blooms or have been blooming, I can make my annual report! And as I have international readers that follows my iris gardening skills, I better make this in English. (Can't any of you people surfing in here from that russian website tell me what you report about?!)

First out to bloom was of course my Iris sibirica, lovely as ever.

Purple iris above, NOT 'Aubade' at the bottom.

Old variety of iris from Öland.

Then the ones I told you about last year, the purple one I stole in Lomma, the Iris germanica NOT 'Aubade' and the old one I stole at our neighbours on Öland. Pity it seems as if I didn't get the black iris with me from the space at Mr Emerson's mum's, where I stored the irises a winter a few years ago. Because I keep getting purple flowers everywhere. Or the purple one just over grew the black one. Either way, I will dig a pit of the purple one up, and plant another one just beside it (I am already getting excited about the new iris I am going to buy for myself! Don't tell Mr Emerson, he's convinced the garden is full and can't take more plants.) So, any one up for a purple iris (Markus?)?!

Now for some new exciting irises I haven't seen bloom before!

Iris germanica 'Exotic Isle'

Iris germanica 'Tomorrow's Child' - My new favourite!

Iris germanica 'Provençal' - with a hint of chocolate in it's scent!

Iris germanica 'Loop the loop' - Which I bought just because I really wanted an iris with a blue outer lining, as I was so dissapointed with the one that was not 'Aubade' last year.

This year's surprise - light pink!

I'll end with some stolen favourites, of which you at least have seen two of last year. New this year was the light pink one. And no, I don't remember where I stole that one, or the lilac-pink one. The blue one I stole outside our friend Mattias house when he lived at Blåsbackegatan, here in Halmstad.

I promise, this looks way more pink irl!

Iris germanica 'Blåsbackegatan' - Hahahaha!!!

Next year I am hoping my Iris germanica 'Dazzling Gold' will bloom, because I am longing for a colourful yellow iris to enter the stage here at home! Greetings until then!