Europeiskt nytt jobb!

Jag har verkligen inte skrivit på evigheter, och det beror bara på en enda sak:

JAG HAR NYTT JOBB!

Ni minns kanske att jag åkte till Holland på en intervju i höstas? Det tog lite tid, men till slut så fick jag tjänsten! Så nu är jag åter en gång säljare av växter, även om dessa nu är holländska istället för svenska, och jag ska inte enbart arbeta mot kunder i Sverige, jag ska även titta på Finland och Norge.

Jag vill sälja såna här coola träd - fram för mer formklippt i Sverige! Koooom och köööp!

Det är extremt mycket nytt och läskigt, men jag försöker se det hela som en utmaning och istället för att oroa mig för hur och om jag ska lyckas etablera företaget i Sverige, försöker jag lära mig så mycket som möjligt.

Jag har nu jobbat i precis en månad och jag känner mig mer Europeisk än någonsin. Det är fantastiskt roligt, men jag är skräckslagen över att faktiskt ha en utländsk arbetsgivare, och allt det innebär. Det här är en tudelad känsla som jag känt i stort sett hela mitt liv, att jag är fast mellan två världar.

Jag är ingen internationell globetrotter. Jag har aldrig varit utomlands längre än 6 veckor på raken (och jag längtade hem nästan hela den tiden). Jag har aldrig fått tillfälle att lära mig finska eller franska perfekt utan haltar fortfarande runt på det jag lärde mig i skolan. Jag var en duktig språkstudent och nu glömmer jag bort mer och mer, vilket verkligen är att missbruka och nedvärdera den tid jag lade på att lära mig alla miljoner glosor. Jag har dock, så länge jag kan minnas alltid varit intresserad av internationella frågor och det var en stor dröm, när jag var yngre, att åka utomlands, vara utbytesstudent eller att ta en termin eller två på något utländskt universitet.

Att det aldrig blev så är rent tragiskt, det var ont om pengar i min familj då jag gick på gymnasiet så något utlandsår blev aldrig aktuellt. Jag kom aldrig iväg med några Erasmus-ansökningar under universitetstiden, för man var tvungen att vara ute i extremt god tid, och jag var väl inte tillräckligt intresserad. Jag är för svensk. Jag vill ha trygghet, ordning och reda, och jag har alldeles för lätt för att bli osäker. Då är det heller inte så lätt att göra det bästa av situationen!

Egentligen tror jag att det här med att vilja ha trygghet och organiserat runt om kring sig, är väldigt svenskt. Det gör att vi svenskar hellre ser saker nationellt än globalt, vi blir inneslutna i oss själva. När jag träffat politiskt intresserade från andra länder har de alltid sett saker i ett globalt perspektiv. Till och med de rödaste fransmän har tyckt EU har varit ett bra sätt att arbeta, för att sätta press på andra länder, så att vi tillsammans kan förbättra situationen i Turkiet, Afrika… Medan de rödaste svenskar säger att vi inte ska vara EU-medlemmar eftersom Sverige förlorar för mycket på medlemskapet?! (Ja, jag förenklar extremt!) Jag tar en titt i GöteborgsPosten och lusläser deras 1,5 sidor internationellt, medan resten är nationella nyheter. Allt är mycket talande!

Och jag är som sagt fast i mitten. Svensk nog att stanna i Sverige och uppskatta tryggheten. Men tillräckligt internationell för att ha en hyllningsblogg till en italiensk stad och tillräckligt intresserad av omvärlden för att ha bokmärken på datorn som tar mig direkt till IHT och DNs världssidor.

Så, mitt läskiga nya jobb är egentligen ganska perfekt för mig. Jag arbetar och lever i Sverige, och kommer att omfattas av de svenska trygghetsreglerna. Men jag lär prata engelska varje dag och innan mars är över kommer jag ha varit i Holland två gånger och på Jylland i Danmark en gång. Jag kanske inte blir en globetrotter, men jag är definitivt inte bara svensk längre! Jag är del av Europa!