Berlusconi och flickorna

Sist jag skrev om italiensk politik var för ungefär ett år sedan. Jag har funderat på att göra det flera gånger, eftersom Silvio Berlusconi inte sällan kväker ur sig rent sensationella grodor, som gör att man bara står och gapar. Hade vilken annan ledare som helst sagt att Obama är en solbränd kille eller att jordbävningsdrabbade människor i Italien som förlorat allt bara ska se situationen som en campinghelg... Ja då hade den ledaren varit tvungen att avgå på stört.

Men som vi alla vet överlever Berlusconi allt, och alla vi andra i omvärlden står och fortsätter gapa av förvåning. För min del är det inte mycket nytt som hänt som man kan kommentera. Berlusconi säger något dumt, det slätas över, han sitter kvar. Det finns inget att skriva om! Det är samma gamla vanliga.

Därför var det väldigt intressant att läsa Peter Loewes artikel i DN, där Berlusconis fru som nu begärt skilsmässa, mer eller mindre fungerar som opposition i Italien. Berlusca har överlevt allt möjligt under sin politiska karriär, men inte detta. För trots att artikeln ovan publicerades den 17 maj (då jag var i England, och ja, det är först nu jag kommit ikapp med mitt läsande) följde DN upp med denna artikel igår. Där skriver Peter Loewe igen om Berlusconis situation och att EU-valsdiskussionerna i Italien numera handlar mer om Berlusconis umgänge med minderåriga flickor än om EU-frågor.

När nu äntligen EU-valsdiskussionerna kommit igång riktigt hälsosamt runt om i Europa och Sverige, diskuterar man alltså om varför Berlusconi var med på en tjejs 18 års fest tidigare i år. Jag kan inte annat än att skaka på huvudet, men önska Veronica Lario och alla vackra flickor lycka till i stjälpandet av denna fula gubbe!

Massiv Italienrapportering

De senaste två veckorna har jag läst mer om Italien i svensk press än jag gjort under hela det senaste året. Det beror först och främst på Berlusconis vinst i det senaste parlamentsvalet. Alla journalister i alla medier (tidningar, radio och TV) har dessutom, glädjande nog, passat på att rapportera om hur det italienska vardagslivet ser ut. Och till skillnad från Berlusconis vaga vallöften och kvinnoförnedrande kommentarer, är dessa vardagsrapporter riktigt intressanta.

Italien har ett enormt budgetunderskott, en utlandsskuld som återigen växer och en ständigt hotfull inflation. Lönen som för tio-femton år sedan gick att leva gott för har knappt förändrats vilket gör att många nu har svårt att täcka de mest basala utgifterna. Unga bor hemma längre och längre, och flyttar kanske inte hemifrån förrän de är långt över 30 år gamla och har fått upp sin lön så pass att de får allt att gå ihop.

Jag har anat att det legat till så här via rapporter från Nic. När jag till exempel i glädjerus skrev och rapporterade om mitt andra bostadsköp i livet, förtvivlade Nic över den situation som hon och många andra italienska ungdomar befann sig i. Medan jag av naturliga skäl flyttade hemifrån när jag skulle börja universitetet, kunde inte Nic annat än att stanna hemma. Jag har nu haft eget hushåll i nästan tio år, medan Nic fortfarande bor hemma. Och jag förstår henne. I hennes situation hade jag säkert handlat exakt likadant.

En lägenhet i Florens är svindyr. Rejäla inkomster behövs för att klara en hyra och att köpa en lägenhet är näst intill en omöjlighet. En studentlägenhet är också dyr men kan vara överkomlig. Där är dock levnadsstandarden väldigt dålig. Eftersom folk bara bor där tillfälligt bryr sig i regel inte fastighetsägaren om att renovera. Bostadsbristen och de höga priserna gör ju att han kan få in hyresgäster i alla fall. Så vad sägs om att lägga 400 euro i månaden på ett skruttigt rum i en korridor där du delar en ännu skruttigare toalett och ett dåligt kök med femton andra studenter? Nej, tack. Då bor jag hellre hemma ett tag till.

När vardagssituationen ser ut så här för väldigt många och de italienska stadsfinanserna är sämst i hela euro-samarbetet, då väljer det italienska folket Berlusconi till president. Visserligen den person som givit mest politisk stabilitet i landet sedan andra världskriget, men också den president som sett till att ge sig själv och sina vänner mest fördelar genom presidentskapet. Hela världen skakar på huvudet och suckar.

Hur i hela friden blev de här gubbarna valda OCH omvalda?!

Varför väljer man Berlusconi? Varför vägrar det italienska folket att acceptera att man måste ta ansvar för att sanera ekonomin och slänger ut Romano Prodi fortast möjligt? Ja, säg det. Något vettigt och helgjutet svar på detta går inte att få i media. Vi får tänka själva.

Väldigt ofta röstar de italienska väljarna med sitt missnöje. Alltså, när de är missnöjda med tidigare ledare, röstar de med oppositionen. Även om Walter Veltroni inte representerar samma parti som Prodi, stod han ändå för vänsteralternativet och fick därför stå till svars för Prodis vänsterregering. Italienarna är ett passionerat folk, och därför får man acceptera missnöjesröstarna hur ologiska de än är.

Hela högern är på frammarsch i Italien. Berlusconi hade till detta val också allierat sig med fascisterna och det mycket konservativa och främlingsfientliga Lega Nord. Liksom vi kan se tillbaks till början av 90-talet här i Sverige, hänger ofta lågkonjunkturer ihop med ökade främlingsfientligheter. När pengarna inte verkar räcka till har allmänheten allt svårare att acceptera att staten ska lägga utgifter på invandrare och flyktingar.

Till sist så har jag en fundering jag tänkte utveckla mer i nästa inlägg, men som i grunden handlar om den kollektiva skuld som det italienska folket får bära. Som ett katolskt land där huvudstadens hjärta består av påvestaten Vatikanen, har man naturligtvis många kors att bära. Italien har till exempel ingen sambolag, till skillnad från de flesta andra europeiska länder. Hur många människor lever därför i synd av den anledningen? Kanske är det därför skönt att skita i alla regler, allt ansvar och all pådyvlad synd, för att istället skratta åt Berlusconis skämt och invaggas i falsk säkerhet av hans vaga löften om skattelättnader.

Ett par länkar för er som vill veta mer:
Ingrid Hedströms krönikor ur DN
”Svårt att klara sig på lönen” - Reportage i DN
Radiokorrespondenterna i P1, 18 april