Kaos och mumintroll

Kaos slog till i mitt liv i torsdags och stegrades under fredagen. Därför har jag, trots tidigare planer, inte kunnat skriva så många inlägg som planerat under den här veckan. Det har i alla fall varit trevligt att få informera om Helsingfors och skriva om en annan stad än om Florens ett litet tag. Men nu börjar jag åter längta söderut, så denna finska episod går mot sitt slut.

Jag hade egentligen tänkt skriva ett inlägg under, eller möjligtvis dagen efter, själva självständighetsdagen om hur Finland blev en egen stat och om det årslånga inbördeskriget som följde. Inbördeskriget som varit ett sår i den finska folksjälen under lång tid och som är svårt för oss utomstående att förstå. Det är inte ens säkert att folk känner till att Finländare slogs, sköt och mördade andra Finländare under 1918, det första året som självständig nation. Men tiden är knapp och jag vill hellre avsluta veckan med något roligt. Alltså vill jag bara kort säga två saker:

1. man firar en självständighetsdag, inte nödvändigtvis en nationaldag (skillnaden är viktig).
2. självständighetsdagen är en allvarlig dag för eftertanke men även en stilla glädje. (Inget rusande på Karl Johann alltså.)

Men nu till något roligare – Mumin!
Jag älskar Tove Janssons muminfamilj. De har nog varit med i min vardag hela mitt liv, från att jag var liten. Bilderböcker och sedan vanliga böcker har lästs och slitits av användning från barnsben. Och varje gång jag har sett ett troll eller en mumrik eller kanske ett litet knytt, har jag blivit glad.

Muminfamiljen i porslin på Arabias muminutställning i Helsingfors.

När jag blev så finsk några år sedan, började jag köpa på mig en och annan muminsak. Det började med en kylskåpsmagnet med Lilla My på. Lilla My är helt klart min favorit, föjlt av Snusmumriken och Too-Tikki. Lilla My är glad eller arg och har ett hetsigt humör. Hon blir inte rädd, istället blir hon arg och går till anfall. Lite som jag skulle vilja vara men tyvärr inte alltid är. Som en av mina arbetskamrater sa, den sommaren jag jobbade i Finland:
-Du är inte som Lilla My, du är för snäll för att vara Lilla My. Du är nog mer som hennes syster, Mymlan.
Det var nog sant, även om jag inte riktigt är så sentimentalt romantisk som Mymlan kan vara. Hon blir kär (och gärna olyckligt kär) bara för sakens skull. Personen hon blir kär i är inte alls lika viktig som själva känslan. Och där skiljer vi oss åt.

Lilla My var också den första jag skaffade mig som mugg ur Arabias numera berömda muminmuggsamling. Sedan blev det mumintrollet, för man måste ju i alla fall ha ETT riktigt mumintroll i samlingen.

Nu är samlingen muggar stor, men eftersom Arabia ständigt ger ut nya motiv (och tar bort gamla – ständig skräck för att de man inte skaffat kommer att sluta tillverkas) är den långt ifrån komplett. Jag har till exempel fortfarande inte skaffat in Snorkfröken, som jag tycker är så otroligt fjantig. Kan inte fatta att Mumintrollet gillar henne. Istället har jag haft mycket mer ut av beskrivningarna av vänskapsförhållandena mellan Mumin, Snusmumriken och Too-Tikki.

Snusmumriken är Mumintrollets bästa kompis, men är sin egen person. Funderar mycket, men delger kanske bara en bråkdel av sina tankar. Dessutom vandrar han ju runt och är bara i Mumindalen under vår och sommar. Därmed är han en stor glädjekälla när han kommer, men också den djupaste sorg när han går. Too-Tikki är en totalt annorlunda person från alla andra som mumintrollet någonsin träffat förut. Först chockar hon honom, men sedan blir de riktigt goda vänner. Too-Tikki säger vad hon tycker och himlar inte med grejer.

Mumintrollet och Too-Tikki framför en snölyckta i Tove Janssons bok Trollvinter.

Men vem av dem tycker Mumintrollet egentligen mest om? Det är det här jag tycker är intressantast och det är också detta som gör att jag nu, nästan 30 år gammal, fortfarande kan uppskatta alla äventyr i Mumindalen.

Hur det kom sig att jag blev så finsk

När jag var mindre var det nästan en regel att vi åkte till Finland varje sommar. När jag var riktigt liten brydde jag mig inte så mycket om det men när jag blev äldre och ville kommunicera blev det värre. Vi pratade bara svenska hemma, och mina finska släktingar pratade bara finska, med några få undantag. Inte många pratade engelska heller, eftersom det rörde sig om en äldre generation. Pappa är yngst i en syskonskara om sju personer.

(Detta är ju en jätterolig situation i sig, eftersom det betyder att jag har två kusiner som är äldre än min mamma och att jag har flera kusinbarn som då är i samma ålder som jag och mina syskon. Totalt har jag 22 kusiner i Finland. Eller kanske 23 nuförtiden. Jobbigt att hålla reda på.)

Finska flaggan i topp över försvarsön Sveaborg i Helsingfors hamn.

Sommaren 1999 följde jag med min näst äldsta kusin och hennes man, hem. De hade varit på resa i Tyskland och stannade över hos mina föräldrar under sin hemresa. Lite på impuls blev det bestämt att jag skulle hänga på och stanna hos dem en vecka eller två. Det skulle i så fall bli första gången jag åkte till Finland utan mina föräldrar. Jag var lite skrämd, för även om min kusin pratar jättebra svenska (hon är språklärare i svenska och tyska) så skulle jag annars hamna i ett nästan helt finskspråkigt område.

Min kusin bor i Esbo (Espoo på finska) som är Finlands största kommun. Den ligger precis bredvid Helsingfors och i mångt och mycket fungerar den som en sovstad till huvudstaden. Inne i Helsingfors kan man klara sig med svenskan, men i Esbo tycker jag det är lite värre. Hur som helst så hade jag tio trevliga dagar hos dem, där jag åkte in till Helsingfors och upptäckte staden, skrev mängder med brev, läste massor av böcker och lärde mig lite finska. Allt blir så mycket enklare i Finland om man kan några finska fraser. Till exempel bara säga att man inte pratar så mycket finska och att man gärna byter till svenska eller engelska istället.

Akseli Gallen-Kallela's Aino-svit på konstmuseet Ateneum i Helsingfors. Ett besök där är ett måste varje gång jag är i stan.

Men framför allt så lärde jag känna min finska sida.

Min kusin plockade fram fotoalbum med bilder på mina farföräldrar som jag aldrig sett innan (min farmor dog året innan jag föddes och min farfar året efter). Hon konstaterade också att jag hade flera drag som var typiska för min finska släkt, exempelvis mina långa smala fingrar. Det här var en upplevelse i sig, för jag hittade flera små pusselbitar om mig själv och min bakgrund där. Jag tyckte jag blev hel.

Sedan var jag fast. Året därpå åkte jag till Finland och jobbade i sex veckor under sommaren 2000. Höstterminen 2000 läste jag dubbelt och pluggade samtidigt med mina ordinarie studier 20 poäng finska i Lund (vilket var ett jädra pussel att få ihop, och jag hade ingen fritid – jag pluggade hela tiden, så det är verkligen inget jag kan rekommendera).

Och vid den här tiden på året, för nu sju år sedan, bjöd jag in mina vänner i Malmö på en liten finsk fest. För att fira Finlands självständighetsdag den 6 december. Det är nu av samma anledning som min blogg blir ett reellt Italy vs Helsinki och för en vecka kommer att handla om Helsingfors och Finland istället.