Pre-Rafaeliterna

Sommaren gör mig virrig,detta inlägg skrev jag förra veckan, men laddade aldrig upp det här. Nåväl, håll till godo:

I maj nämnde jag att jag passade på att se Nationalmuseums utställning om Pre-Rafaeliterna när jag var i Stockholm. Pre-Rafaeliterna har starka kopplingar till min italienska renässans, och därför har den här utställningen varit något jag tänkt på länge efteråt.

Pre-Rafaeliterna var en grupp unga konstnärer som på mitten av 1800-talet tog avstånd från och motsatte sig den tidens rådande ideal och regler för hur målningar och annan konst skulle skapas.

Då, under 1800-talet fanns tonvis med anvisningar om hur motiven skulle placeras, med ett avstånd till betraktaren. Man använde också med förtjusning ett färgämne baserat på olja, bitumen(ja, samma som asfalt), som var svart och tjockt men som med sin oljebas skapade effekter av suddigt mörker (eh, tänk Edgar Allan Poe så fattar ni nog vad jag menar).

Det här var saker som Pre-Rafaeliterna avskydde. Unga som de var (18-22 år) skrädde de heller inte orden när de beskrev sina lärare och grundaren av The Royal Art Academy. Pre-Rafaeliterna tyckte att dåtidens målningar bara var reproduktioner av verk av Rafael och Michelangelo. Istället ville de tillbaka till idealen som rådde innan Rafael (därav deras namn). Så det var från medeltiden och renässansen de tog sina bildval, färguppsättningar, målartekniker och motivplaceringar.

Idag är det lätt att förstå varför de ville måla annorlunda, och vi har svårt att förstå kontroversen. För vem vill måla/äga en tavla som ser ut så här:

Självporträtt av David Wilkie vid 20 års ålder.

Lägg märke till den svartglänsande bakgrunden = bitumen! Wilkie dog 1841, och var då en hyllad konstnär.

Nej, en sådan här tavla är det man vill ha målat!

Porträtt av Pre-Rafaeliten Dante Gabriel Rosetti, av hans kollega William Holden Hunt. Två av de mest kända Pre-Rafaeliterna.

Nej, idag känns deras bildspråk inte alls kontroversiellt. Snarare välbekant, Carl Larsson fast med oljefärger ungefär.

Ihop med nationalromantiken och sedan också Arts & Craft-rörelsen, fick Pre-Rafaeliternas bildspråk allmänt genomslag. Något som de alla hade gemensamt, oavsett om de gäller de sju ursprungsmedlemmarna eller alla deras efterföljare, är naturens genomslag i bilderna. Noggranna målningar av det vackraste Brittisk (och även utländsk) natur kunde erbjuda! Såsmåningom skiljdes de ursprungliga medlemmarna, men då hade de redan influerat en rad nya konstrnärer och givit upphov till påverkan på alla möjliga konstformer: måleri, skulptering, poesi, fönsterglas, tapeter, bokillustrationer och även möbeldesign.

Jag hade stor glädje av utställningen, där man fick följa utvecklingen av rörelsen i allmänhet och huvudmålarna i synnerhet. Jag gillade särskilt det korta bildspelet som visade jämförelser mellan Pre-Rafaeliternas målningar och moderna foton från filmer och bildreklam. Man kunde verkligen se hur deras bildspråk påverkat oss in till idag.

Jag ska härmas lite som avslutning:

Sandro Botticelli, 1480.

John William Waterhouse, 1888.

The Fellowship of the Ring, 2001.

Och för er som inte fattar Italien-sammanhanget ännu kan jag upplysa om att:

• Dante Gabriel Rosetti, en av de viktigaste, duktigaste och bästa konstnärerna och en av grundarna, var bördig från Italien.
• Motiven plockades ofta från medeltida och renässansberättelser,till exempel från Boccacio's Decamerone.
• Pre-Rafael dvs innan Rafael och nu kan jag helt plötsligt förstå varför jag inte kunde placera något känt verk av Rafael i mitt TMNT-inlägg. Rafaels ideal är bortstädade! Cirkeln är sluten!!!