Solens mat

Det finns miljoner matbloggar och jag bestämde tidigt att det här inte skulle bli en av dem. Jag är inte speciellt intresserad av att laga mat. Mr Emerson är det. Nic och hela hennes familj är det. Men för min del är det ganska ointressant. Det är inget mer än bukfylla.

Men jag tycker om italiensk mat. Pasta framför allt. Helst med färska grönsaker, tomater och basilika. Inget på burk, bara grejer man får tvätta skala och skära upp själv. Och mitt sug efter detta blir större under varma sommarmånader. När vi var i Florens 2007, när jag precis startat den här bloggen, var det guld att kunna gå in på vilken trattoria som helst och veta att man kunde få pasta med zucchini eller fyllda squashblommor...

Så för min del känns det ganska självklart att SVT sänder en ny säsong av solens mat nu mitt i sommaren. Äta italienskt just nu känns helt naturligt. Däremot förundras jag alltid över denna programserie. Hur den föddes och hur den numera kan attrahera i stort sett alla åldersgrupper.

Bild från svt.se.

Det borjade som ett 5-minutersinslag i Go´kväll, som blev så populärt, att man sände de fem minutrarna som separata pausprogram. Som i sin tur blev så populära att man bestämde sig för att göra ett "riktigt" tv-program på idén. Vilka blev så populära att serien nu gått i 6 säsonger. Inte illa för en idé om ett inslag i ett annat program! Och att alla tycker om det, är också jätteintressant!

Jag har berättat om det här programmet för Nic som tyckte det var helknas att svenskar kunde bli så intresserade av något som var så självklart för henne. Nu i veckan så berättade jag om programmet för min kusin i Finland också, som kanske skulle se på det hela med lite mer nordiska ögon. Kanske gillar finländare också italiensk mat, speciellt under sommaren? Men nej, något liknande hade de inte där, och intresset för ett sådant program var nog inte större än för vilket 5-minutersinslag som helst.

Så är det hela typiskt svenskt? Skulle det funka med samma grej, fast i kanske Frankrike istället? Och kommer SVT någonsin lägga ned en braksuccé som denna? Innan dess lär vi nog ha kompletta DVD-boxar att köpa, förutom CD-skivor och kokböcker, nyckelringar och t-shirts...

Faktum är att jag själv håller på att bli lite trött på allt rabalder kring serien. Därför var det enormt befriande att höra en repris från Pang Prego i P3s reprisprogram Kompisar från förr, där fantastiske Jesper Rönndahl gjorde en parodi på just karusellen omkringprogrammet.

Podradio versionen av programmet hittar ni här, ett litet tag in i programmet.

Helt klockrent! Som bara P3 kan vara!

Brunchrapporten och Berlusconi

Jag har sakta men säkert kommit att älska Brunchrapporten i P3. Jag är en trogen P3-lyssnare, och har varit det sedan jag var en elva-tolv år. Då fanns inte P4 ännu, och Sveriges Radio Program 3 var fyllt av urtrista sportsändningar. Nu är jag snart 30 år, och en lika trogen P3-lyssnare. För sedan dess har både jag och P3 mognat. P3:s ledning har insett att dess lyssnarskara blivit äldre och även att unga människor inte är ointresserade av politik, världsfrågor och nyheter. Under en tid har man därför producerat fantastiska program som P3 Dokumentär och P3 Planet samt att man under vardagarna sänder och producerar egna nyheter.

Nu under sommaren har P3 utökat den sidn av sin tablå med Brunchrapporten. Det är ett nyhetsprogram där olika nyhetsämnen diskuteras lite mer lekfullt, lättsamt och framför allt annorlunda. För som sagt, P3:s lyssnare är inte ointresserade, det kanske bara är så att de inte vill traggla sig igenom nyhetsrapporteringen på det sätt som görs idag, och som kan bli trist i längden. Då är Brunchrapporten helt perfekt.



Jag hade lite svårt för programmet till en början. Därav "sakta men säkert" i inledningen av detta inlägg. Programledaren Henrik Torehammar har en mycket speciell dialekt som tar ett tag att vänja sig vid. Dessutom fick jag inledningsvis en känsla av att progrmmet skulle bli alltför flamsigt. Programmet ÄR flamsigt, men tappar aldrig tråden eller den poäng man vill komma framtill. Därför är det både givande och underhållande att lyssna på.


Naturligtvis har man i Brunchrapporten nämnt Silvio Berlusconi ett par gånger. Det inleddes redan under programmets första vecka då man egentligen höll på att prata om Lissabonfördraget. Som avlutning på samtalet med Ekots EU-reporter Herman Melzer frågade Henrik Torehammar varför man tycker att EU är så tråkigt och om man inte kunde hotta upp EU-frågorna med någon skandal. En skandalös EU-parlamentariker kanske?! Varpå Herman Melzer mycket syrligt påminner om att Berlusconi nu återkommit i Europapolitiken. En kort paus uppstår, då det riktigt går att höra hur mycket Henrik Torehammar skäms över att han för tillfället glömt bort Berlusconi, och för sig själv undrar hur i hela friden han kunnat förbise denne clown.

Sedan dess har Berlusconi nämnts minst en gång i veckan. Ett par dagar sedan gällde det till exempel den italienska debatten kring telefonavlyssning. Så här i FRA-tider var det mycket intressant att höra att det är Berlusconi som slår ett slag för yttrandefriheten och människors integritet i Italien. Låter det konstigt? Jo, det är det också. Det är bland annat avlyssnade samtal som gjort att Berlusconi själv står inför rätta anklagad för korruption. Sådant behöver inte avlyssnas. Bara terrorister. (Läs mer i IHT och SvD)

Så, åter en gång:
Ned med Berlusconi.
Upp med Brunchrapporten (P3 alla vardagar mellan 11.02 och 13.00)