Demokrati för 700 år sedan

Ibland undrar jag om tiden gick långsammare förr i världen. En ålder på 35-40 år ansågs vara en livstid, och kvinnor gifte sig och fick barn innan de ens var femton år gamla. Och i Florens valde man ny regering varannan månad.

Fast jag ska ta det från början. Florens hade under 1200-talet drabbats av inre konflikter mellan bland annat aristokrati och vanliga arbetare. Liksom många andra stadsstater, införde Florens republik för att värja sig mot att en enskild familj eller envåldshärskare tog makten. Konstitutionen var invecklad, och ämbetsperioden var på endast två månader. Ingen hann sitta länge nog för att skapa någon maktstruktur och ge sig och de sina några fördelar. Men nackdelen var att staten blev svag i och med sin dåliga kontinuitet.

Stadens regering bestod av nio personer. Sex kom från de övre skråna och två från de lägre. Den nionde personen (i regel från något högre skrå) valdes till Gonfalonier, eller stadsöverhuvud.

Skråna var, när de var fullt utvecklade, 21 till antalet. Sju var högre och resterande 14 var de lägre skråna. I de högre skråna var folk som hade högre utbildning organiserade. Även människor med låg utbildning men med stort kapital (till exempel genom textilhandel) hörde till de högre skråna. Det var till exempel läkare, apotekare eller bankirer. Exempel på yrken inom de lägre skråna var smeder, snickare eller läderarbetare.

Varannan månad valdes alltså en ny regering i Palazzo Vecchio, stadshuset. Folk ansåg det var ett spännande tillfälle och hade som nöje att se hur valet gick till. Processen var ganska enkel. Ur säckar med lappar med namn på alla valbara, drogs nio namn fram. Valbar var man om man var man, över 25 år och tillhörde något av stadens skrån. Några tillfälliga hinder fick heller inte föreligga. Man fick inte ha suttit i regeringen precis innan och man måste ha betalat sin skatt. Någon chans att bli omvald för att man gjort något bra, existerade inte.

Den enda ynka bilden på Palazzo Vecchio jag tog i Florens förra sommaren.

På pappret såg nog det här vettigt ut, men kraven för att bli vald var egentligen ganska tuffa. Namnen i säckarna valdes ut av kommittéer som hade tillåtelse att använda "sitt goda omdöme". Det innebar medlemmarna i något av de lägre skråna hade betydligt lägre chans att bli valda än medlemmar i något av de högre skråna. Dels för att det bara fanns två platser för dem i regeringen och dels för att de ofta blev bortsorterade av kommittéerna.

Till sin hjälp att styra hade regeringen församlingen som bestod av folkrådet (300 medlemmar) och stadsrådet (200 medlemmar). De valdes på samma sätt som regeringen och satt också i två månader.

Med tiden kom kommittéerna som valde ut namnen i säckarna och därmed också regeringen och församlingen att inofficiellt stå under ledningen av framgångsrika borgar- och köpmanna familjer. Dessa styrde sedan indirekt republiken till sin fördel. Familjen Medici blev ledande på detta sätt, liksom flera framstående familjer före dem. Men hur det kom sig får bli nästa kapitel.

Florentinarna själva, medvetna eller omedvetna om de inofficiella ledarna, var i alla fall mycket stolta över sin konstitution. Man ansåg att det gavs lika rättigheter till fattig som rik, till aristokrat som arbetare. Genom sin konstitution kom Florentinarna själva att bli duktiga på att hålla tal, att utrycka sig tydligt och göra detta med kraft. Därmed var de Florentinska diplomaterna framgångsrika utomlands och etablerade Florens som en stark stat.

Vad vill jag säga med detta? Gick tiden långsammare förr, ansågs man kunna leda en stat under två månader? Det är fantastiskt hur annorlunda man ser på ämbetstider numera. Sverige med 4 år mellan valen anses vara en kort mandattid jämfört med andra länder. Annars är det inget att förvåna sig över, kvinnlig rösträtt och rösträtt för slavar existerade inte, och arbetare i de smutsigaste yrken värderades mycket lågt. Intressantast är dock hur människan skapar sin egen väg när det finns en vilja. Hur man tillsätter eller mutar kommittéerna för att få regeringen på sin sida, eftersom allt annat, direkt tyranni eller konsitutionsförändringar inte hade accepterats av folket. Vara på god fot med folket är livsviktigt i en stadstat, om man över huvud taget vill leva när man kliver ut på gatan.

Och det finns en anledning till att jag tar upp hur demokratin och konstitutionen såg ut i Florens för 700 år sedan. Vänta får ni se!

Utan regering men med växande sopberg

Tänkte försöka mig på att skriva lite om italiensk politik eftersom det rapporterats rätt mycket om detta i media den senaste tiden. Dels om Neapels sopor, som Camorran, en av Italiens Maffior styr över, och dels om regeringskrisen, som inleddes genom korruptionsanklagelser för två veckor sedan.

Regeringskrisen vet de flesta handlar om att en ledare för det lilla partiet Udeur blev anklagad för korruption och då valde att lämna regeringssamarbetet. Premiärministern Romano Prodi genomförde då förtroendeomröstningar i kammaren och senaten för att få stöd att fortsätta regera. Redan i förväg visste man att det skulle bli problem i senaten, men Prodi valde ändå att gå till omröstning och försökte innan att få senatsmedlemmarna att förstå att stabilitet var det som Italien behövde. Trots det röstade senaten emot Prodis regering, och landet står nu utan politisk ledning.

Sophanteringen i regionen Kampanien kanske inte alla hört talas om. Maffian i trakten, Camorran, (ej att blanda ihop med Cosa Nostra på Sicilien) har tagit över sophanteringen och kan genom den tvätta sina knarkpengar. Inget satsas på en reell sophantering utan industriavfall som tungmetaller och även radioaktiva rester bränns ihop med vanliga sopor, på fält eller åkrar. Trots att cancerfallen i regionen stiger och fårmjölken inte får säljas vidare, görs inget för att stoppa den minst sagt bristfälliga hanteringen. Varken lokalpolitiker eller industriledare är intresserad av att ändra på något. Politikerna mutas och industrierna blir av med sitt avfall enormt mycket billigare än genom den lagliga vägen. Neapel har därför varit i en sophanteringskris sedan 1994.

Bild ur DN den 7/4 2007, på Neapels växande sopproblem. Fotograf Peter Loewe.

Båda de här händelseförloppen symboliserar det man tycker att italiensk politik står för idag: politisk instabilitet, korruption och maffiaverksamhet.

Som svensk är det svårt att förstå hur man kan låta det vara så här. Hur sopsituationen i Kampanien får lov att uppstå, och än värre att låta den fortgå? Hur ytterligare en regering kan splittras, innan den ens haft makten i två år? Och den viktigaste frågan av alla – hur har man kunnat låta maffian behålla sin stora makt?

Korruptionen är väl svaret på alla dessa frågor. Genom mutor har Maffian behållit sin makt, genom mutor väljer människor att tänka på sitt eget personliga bästa istället för på vanliga människor och landet som helhet. Men jag har svårt att förstå varför män sitter och glädjeskålar över att Prodi-regeringen fallit samtidigt som mer asbest bränns i Neapel. Är det ingen som lärt dessa gubbar (för det är ont om kvinnliga ledamöter i senaten) något vettigt? Att man ska lyssna på dem som röstat istället för på maffian? Eller kanske på sitt eget samvete ibland?

Just nu ser jag heller ingen ljusning. Jag trodde på Romano Prodi och den regering han bildat, även om den var bräcklig och innehöll många småpartier. Att den nu fallit kommer inte att innebära några förändringar till det bättre. Jag fick genom Nic en inblick i de ungas kamp för regeringsbyte under våren 2006, och det är synd att nu se deras arbete vara förgäves. Jag kan bara hoppas att de fortsätter kämpa vidare. Trots att det är sådana här händelser som får unga att helt tappa tron på politik. Själv avskyr jag att vara del av omvärlden som bara ser på och skakar på huvudet åt Italiens ”inre angelägenheter”: politisk instabilitet och miljöförstöring av högsta grad.

Läs Ingrid Hedströms analys om situationen i Italien i dagens DN! Mycket intressant och läsvärd.