Hittebarnsluckor nu som då

Det här är ett par keramikreliefer som pryder Spedale degli Innocenti i FLorens. Det betyder något i stil med "De oskyldigas sjukhus" och var ett av världens första officiella barnhem, eller hittebarnshus som de också kallades.

Liksom många andra av Florens barmhärtighetsinrättningar byggdes denna på uppdrag av ett rikt textilhandlar skrå, i detta fall sidenhandlarnas skrå. Anledningen till detta var många - man ville visa andra att man hade råd att skänka bort en arkitektritad byggnad, man ville blidka kyrkan som ju inte alltid var glad åt att människor bar rikedomar som siden som vanlig beklädnad. Man ville också hävda skrået bland andra skrån och handelsmän, och en barmhärtighetsinrättning som denna var dessutom ett sätt att blidka upprormakare - man delade med sig av sitt överflöd.

Hittebarnshuset i Florens byggdes under början av 1400-talet efter ritning av den berömde arkitekten Filippo Brunelleschi som jag skrivit lite om tidigare (se del 1 och del 2). Han är mest berömd för sitt arbete med kupolen till Santa Maria del Fiore (katedralen) i Florens och hittebarnshuset byggdes i anslutning till Florens andra kyrka helgad åt Jungfu Maria: Santissima Annunziata. Kyrkan och barnhemmet har fasader åt samma torg.

Spedale degli Innocenti, vackra valvbågar med de blåvita medaljongerna

Keramikrelieferna tillkom efter Brunelleschis död och gjordes av en ung konstnär, Andrea della Robbia (som senare kom att bli en av de största skulptörerna). Alla relieferna, eller medaljonerna föreställer spädbarn i linda, med olika ansiktsuttryck. Vissa ser väl någurlunda nöjda ut, andra tycker jag ser både ledsna, sjuka och till och med arga ut.

Sedan var det väl inte heller enbart friska och glada ungar som lämnades in på barnhemmet heller. Det var oönskade barn som tillkommit av misstag eller övergrepp och även många sjuka och handikappade barn vars föräldrar inte hade råd att ge dem den medicin de behövde.

Hur barnen lämnades in är ytterligare en speciell grej med det här hittebarnshuset. Tidigare var det vanligt att oönskade barn lämnades på trappen till kloster och kyrkor, utsatta för vind, regn, låga temperaturer och i vissa trakter även rovdjur. Naturligtvis kunde man lämna ett barn i händerna på en nunna eller liknande, men då blev överlämnandet inte särskilt anonymt. Därför förseddes byggnaden med en lucka och en roterande platta, så att man kunde föra in barnet inomhus, och ändå behålla sin anonymitet. Denna nymodighet ansågs modern och human, och många andra kyrkor/hittebarnshus införde liknande mekanismer.

Barnhemmet och även luckan användes fram till 1875. Ungefär vid samma tid blev det tillåtet att föda barn anonymt på sjukhus där mödrarna sedan kunde lämna sina oönskade spädbarn.

Ungefär här borde således detta inlägg avslutas.

Men faktum är att det bara för ett par år sedan återinfördes liknande luckor på sjukhus i Italien. Ett sjukhus som ligger i en av de fattigaste delarna av Rom, införde detta bland annat. Stadsdelen bebos av många invandrare, legala som illegala, och många illegala invandrare tror att de deporteras om de åker till myndighetsstyrda sjukhus. Därför föder många barn utanför sjukhusen, och många vänder sig heller inte till sjukhusen om barnen insjuknar i något. De sociala myndigheterna fick ett oroande ökat antal övergivna barn som lämnats i containrar och liknande, varav flera barn inte alltid överlevde. För att minska dessa siffror och hjälpa förtvivlade mödrar infördes lucksystemet igen. Läs mer om det moderna lucksystemet i IHT här! Mycket intressant artikel!

Modern luckinlämning

Jag tycker sådana här paralleller är fantastiskt intressanta! Historien går i cirklar och trots att mer än 500 år har gått har vi samma problem än idag. Barn överges av av samma orsaker nu som då.

Återkomsten – min modeblogg

Ett bra tag sedan gjorde jag en liten parodi på det jag tyckte var "Sveriges vanligaste blogg", nämligen modebloggarna. Då tittade jag på tavlor från 1400- och 1500-talet, och de fantastiska klänningar damerna hade på sig. Nu tänkte jag skriva lite om modernare saker.

Trogna läsare av min blogg vet om att Florens rikedomar byggdes upp av en blomstrande textilindustri, och att Florens under renässansen och lång tid därefter var modecentrum i praktiskt taget hela världen. Men om man idag tänker på städer förknippade med mode, så är det en annan italiensk stad som dyker upp i topp tre: Milano (övriga två är självklart Paris och New York).

Vad det beror på kan man fundera på, men övergången skedde inte förrän under efterkrigstiden, innan andra världskriget var det fortfarande Florens som var modehuvudstad i Italien. En sak är dock Florens ledande av, inom modebranschen: lädervaror.

Inte minst som turist märker man av det stora flödet av lädervaror som finns tillgängliga i Florens. Vissa stråk av torghandel inne i Florens centrala delar, består bara av försäljare av läderartiklar; plånböcker, skor, väskor, jackor, västar och skärp, i alla färger, former och design. Doften av nytt läder ligger här tjock i luften.

Runt kyrkan San Lorenzo finns amssvis av torghandlare som säljer läderartiklar. I högra kanten på bilden kan ni se raderna av torgstånd följa gatan.

Det är därför inte så konstigt att några av de mest kända designerna är bördiga från Florens och startade sina verksamheter inom just läderhantverket:

Roberto Cavalli: Började tidigt med annorlunda tygtryck och teknikutveckling och blev internationellt erkänd då han började tillverka tryck på läder som var helt unika. Roberto Cavalli gjorde en kollektion för H&M i november 2007.

Guccio Gucci: Startade som sadeltillverkare, och utökade sedan sin tillverkning med väskor och skor. Därefter fortsatte företaget att expandera och är idag det kända märket Gucci.

Salvatore Ferragamo: Är det namn som starkast förknippas med Florens och skor. Salvatore kom ursprungligen från Bonito i södra Italien, men efter en sejour i USA, var det i Florens som han startade upp sin skotillverkning. Den ligger kvar där än, och leds fortfarande av delar ur hans familj.

Gucci, Cavalli och Ferragamo har naturligtvis butiker och/eller tillverkning även i Milano, men de namn som man snarare förknippar med Milano är Prada, Dolce&Gabbana och Fendi, bland andra.

Florens har dock inte givit upp kampen om modet till förmån för Milano. Istället har man satsat på herrmode, och en av de största tillställninga i världen inom det området sker två gånger om året på Palazzo Pitti. Tillställningen heter Pitti Immagine Uomo, och sker ungefär i januari och juni varje år. På senare tid har man dessutom utökat med mode för barn.

I Florens ligger dessutom Polimoda, vilket är en förkortning av Instituto Politecnico internazionale della Moda. Polimoda är kort sagt en modedesignskola med kurser inom både dam- och herrmode, samt självklart även inom skodesign. Skolan öppnade 1986 och är starkt knutet till New York's fashion institute of technology. Polimoda är numera ett erkänt namn och fler och fler vill studera mode där. En av huvudkonkurrenterna ligger naturligtvis i Milano.

Jag hade en tjej i min gymnasieklass som alltid sydde om gamla och upp nya kläder, och hon läste faktiskt ett par år på just Polimoda i Florens. DEt är ingen hemlighet att jag själv tycker om att sy och hade jag själv bara haft en aning talang för "High fashion", mönstertillverkning och sömnadslösningar hade jag själv gärna läst där (även om jag är nöjd med min hortonomutbildning)! För vem vill egentligen inte läsa om mode i den stad i världen där modet uppfanns?

Recension av spelet ”Princes of Florence”

(Whopee! Kamerasladden låg i datorväskan, ouppackad sedan julledigheten! Så nu äntligen kommer mitt riktiga nästa blogginlägg!)

Jag har den stora turen att ha människor omkring mig som tycker lika mycket om brädspel som jag själv gör. Att sitta och spela tillsammans, alla med uppmärksamheten på samma sak, är jätteroligt. Gemenskapen, glädjen och naturligtvis taktiken. Vi har en hel del spel här hemma, men vår vän Magnus har ännufler, bland annat ett som jag blev eld och lågor över när jag såg att han skaffat det: Princes of Florence. Ett spel om Florens! Måste testas!!!

Omslaget till spelet.

I lördags spelade vi PoF (fin förkortning!) två gånger och om jag minns rätt var det tredje tillfället vi spelade det. Således hög tid för en recension!

Princes of Florence är ett väldigt invecklat spel. Man har sju omgångar på sig att samla ihop poäng, flest poäng vinner. Samla poäng kan man göra på en rad olika sätt: bygga byggnader, göra bästa arbetet, genom prestigekort och andra prestigefyllda saker, samt genom att köpa sig poäng. För var och en av de sju omgångarna, ska det bli svårare och svårare.

Spelidén kan vara lite svår att koppla till poängsamlandet. Du som spelar är en florentinsk prins med ett palats i valbar färg (jag väljer alltid rött, av politisk anledning men också för att Medicifärgen framför andra var röd). Till sitt palats, eller kanske hov, ska man locka konstnärer och olika yrkesgrupper. Det gör man genom att bygga och skaffa saker som konstnären behöver (till exempel ett laboratorie eller åsiktsfrihet) eller saker som roar dem (till exempel gycklare eller en park).

Min spelbricka med tre nödvändiga byggnader: kapell, workshop och laboratorie. En ynka gycklare i palatset, men både en skog och en park . Dessutom två byggare och två friheter; åsiktsfrihet och religionsfrihet.

När man lockat till sig en konstnär utför denne ett arbete, vilket ger en pengar. För pengarna kan man antingen köpa poäng eller nya förbättringar som nästa yrkesgrupp vill ha. För varje omgång av de sju som spelet består av, kräver konstnärerna mer och mer. Det blir svårare att få arbeten utförda, och därmed svårare att få sina pengar.

Det låter invecklat, inte sant? Det är det också, och det här är en förenklad version. Varje omgång består dessutom av två faser: en auktionsfas (auction på engelska) och en aktions- eller handlingsfas (action på eng). I stundens hetta är de här två orden otroligt lika, auktion och aktion, och omöjligt att hålla reda på för en nybörjare. Sedan tillkommer alla specialkort (bonus-, prestige- och rekryteringskort) och andra hjälpmedel som byggare som förenklar när det gäller byggandet.

Vilken taktik man ska ta till är omöjlig att välja från början. Det finns så många olika sätt, och jag har inte hittat något sätt som fungerat hittills. I lördags kom jag tvåa båda gångerna. Det är extremt frustrerande, vid något tillfälle ser allt ut att gå enligt planerna, vid nästa har ens planer raserats. Upp som en sol och ner som en pannkaka. Så jag vet inte om jag tycker det är ett roligt spel. Frustrerande som sagt, men man blir också som besatt i jakt på flest poäng. Så inte lär jag sluta spela det, men det lär nog dröja innan vi tar fram det igen. Till er som bara vill ha roligt en timme rekommenderar jag istället Ticket to ride, Alias, Mah Jong eller Settlers, till exempel.

I spelets slutspurt ligger jag sist, men tack vare ett prestigekort lyckas jag ta mig upp på en andra plats.

Slutligen – hur mycket har spelet med Florens att göra då? Tja, lite sisådär. Kanske borde spelet hetat DUKES of Florence istället, eftersom det aldrig fanns kungar och prinsar i Florens. Spelprincipen om att man lockar konstnärer till sitt hov gillar jag, men jag är besviken över att man bara får pengar för arbetena som utförs. Inte får man en liten Venus födelse, domkyrkokupol eller Davidstaty här inte! Däremot gillar jag att det på ens lilla spelbricka står Palazzo Rosso (i mitt fall), jag kan leva med att de inte använt någon av de stora familjenamnen som Medici, Pitti eller Pazzi.

Andra bloggar jag läser

Jag har inga länkar till andra bloggar här på min blogg. Det verkar nästan kutym att ha det, alltså en lista på bloggar man läser och rekommenderar. Jag valde bort det i början, dels för att jag valde att skriva anonymt då (vilket jag lyckades med i ca tre månader) och dels för att jag var så otroligt fokuserad på mitt bloggämne. Skulle jag ha en lista på rekommenderade bloggar så skulle de bloggarna handla om Italien och helst också Florens, och många sådana kände jag inte till då! Nu håller jag inte lika hårt på ämnet, det dyker titt som tätt upp inlägg här som handlar om något jag är alldeles för exalterad över, för att kunna låta bli att skriva om.

För saken är den att jag faktiskt läser en himla massa bloggar. Det är ca 10 st som läses regelbundet, och ytterligare fem till som inte bloggar regelbundet och som jag därför bara kollar upp någon gång då och då. De allra flesta bloggarna handlar om mina vänner och deras liv och jag följer endast en känd person. Resten har faktiskt blivit bloggar som handlar om Italien och Florens. Från att inte kunnat lista en enda, har jag nu hittat fyra bra, i mitt eget ämne!

Jag börjar rekommendera några av mina vänners bloggar, inte alla dock!

Markus Blombergs blogg:

Markus och jag är SSU-kamrater från Malmö. Markus bloggar om politik, men även om sitt liv och sitt stora intresse för musik och litteratur. Jag tycker ofta att Markus lämnar originella och alternativa åsikter om nyheter och politik liksom om musik och annan kultur. Det är alltid uppfriskande att läsa vad han skriver, för man kan vara säker på att det inte är en upprepning av vad någon annan redan uttryckt i tv, tidningar eller på radio. Jag är glad att jag har Markus blogg att läsa som ett komplement till mitt övriga nyhetsflöde.

Epona & ett liv i ord:

Malin, eller Epona som hon oftast kallar sig över nätet, är en vän jag har haft väldigt, väldigt länge. Vi träffades på ett skrivarläger på Öland 1994, så jag har känt henne i mer än halva mitt liv numera! Malin skriver om sitt liv och sin stora hobby, scrapbooking och om sin dotter som nyligen fyllt 1 år. Jag har via hennes blogg fått följa hur hon har varit gravid och nu som nybliven mor, och det är fantastiskt kul att följa hennes vardag, trots att vi lever långt från varandra.

Wil Wheaton dot Net:

Wil Wheaton är den enda kända personen vars blogg jag följer. Jag orkar inte med svenska toppolitikers bloggar och jag har inte så mycket till övers för bloggkändisar som Schulmans och liknande. Wil skriver om stort och smått, mycket medryckande och ibland lite för ofta och för nördigt för att jag ska hänga med. Men emellanåt kommer klockrena skämt och kommentarer som jag inte kan annat än att gapskratta åt, och berätta vidare. Numera skriver Wil på heltid, men annars är han känd som barnskådespelare, med Wesley Crusher i Star Trek – The Next Generation som mest kända roll. Jag är definitivt en liten Trekker, så det var så jag upptäckte honom. Trots det, är det en av hans kommentarer som fått mig att alltid fira Star Wars den fjärde maj: May the 4th be with you!

Men nu kommer vi till Italienbloggarna som jag följer. Det har som sagt tagit mig ett och ett halvt år att hitta allihop, dels via knuff-sökningar och dels via kommentarer och besök som lämnats på min egen blogg.

Vallinotti:

Det här är den blogg jag följt längst. Ewa skriver om sitt liv, arbete och stundande bröllop från Montepulciano i Toscana. Ibland publicerar hon bilder från Montepulciano som gör mig svag i knäna av avundsjuka och ibland skriver hon om Berlusconis senaste påhitt som gör att jag tackar alla högre makter för att jag är kvar i Sverige. En kort tid sedan skrev hon ett fantastiskt inlägg om il Berlusca som jag skrattade högt åt och som måste läsas: här hittar ni det. Ewa är precis som jag SSUare från början och jag anar att vi nog kan ha gemensamma bekanta…

Den helt sanslöst vackra katedralen San Biagio, strax utanför murarna runt Montepulciano. Bild från Wikipedia, eftersom jag hade solsting OCH var åksjuk när vi var där förra sommaren.

Sophie (mi trovate qui):

Sophie är en tjej som läser på universitetet i Florens. Hon skriver om sitt liv och om alla skillnader och likheter mellan Sverige och Italien som hon stöter på. Nu på senare tid har hon mest bloggat genom korta inlägg (och många färgglada kort) men jag kan varmt rekommendera äldre och längre inlägg hon skrivit om sitt florentinska liv.

Thoughts on the Renaissance:

Mikael Pawlo skriver (mycket sällan men intensivt när han väl gör det) om renässanshistoria på sin blogg. Fantastiskt kul med en annan blogg med historiska inlägg, även om han gör det ur en mycket mer vetenskaplig prägel än vad jag själv gör.

Viola Club Scandinavia:

En blogg som handlar om Fiorentina, Florens fotbollslag skriven av Thomas Wilbacher. Jag är inte alls intresserad av fotboll, men med mottot: Det som är bra för Florens är bra för mig! kan jag komma långt. Naturligtvis håller jag på Fiorentina, även om de kombinerar omöjliga färger i sina lagfärger (Lila och rött!!! Mitt fashionabla mode-jag dör långsamt!). Samma motto gör att jag absolut håller på MFF (ljusblått är skitsnyggt för övrigt!) men att jag har känslor för Liverpool har bara med en viss blond spanjor att göra… Thomas Wilbacher skriver mycket bra om Fiorentina men jag lyckas bara hålla intresset uppe eftersom det emellanåt dyker upp riktigt vackra beskrivningar. Exempelvis en reseberättelse eller en förklaring till hans kärlek till Florens och Fiorentina.

Det märkliga med att följa bloggar till personer man inte känner är att man får en känsla av att känna personen som skriver. När jag ibland får lust att skicka en isskrapa eller en affisch till en person jag egentligen inte alls känner, blir utelämnandet man gör på en blogg, väldigt tydligt. Ibland känns det som om man känner varandra, tills man kommer på att förhållandet man har är ensidigt. De vet inte om att man existerar, men deras liv blir väldigt tydligt för mig som läsare. Så, i fortsättningen ska jag sluta vara rädd för troll och kommentera mera på andras bloggar!

Florens och Neapel

Det här blir det sista inlägget som handlar om Lorenzo de Medici, il Magnifico, i alla fall för ett litet tag. Han är en av mina absoluta favorit-Medicéer, som ni förstått vid det här laget, så jag lär ju komma tillbaks till honom även i framtiden.

För lite mer än ett år sedan skrev jag om Pazzikonspirationen här på bloggen, det som följer nu är fortsättningen, det som skedde efteråt. Kortfattat så ville medlemmar ur familjen Pazzi tillsammans med påveanhängare undanröja Lorenzo och hans yngre bror Guiliano, och på det sättet hindra dem från att bli framtida makthavare i Florens. Det var 1478 och Lorenzo var 29 år, Guiliano var 24. Konspirationen ledde till att ett överfall på bröderna gjordes under själva påskmässan i katedralen. Guiliano dog medan Lorenzo undkom.

Vasaris porträtt av Lorenzo, målat efter Lorenzos död, något förskönat eftersom Lorenzo ansågs vara ganska ful.

Hela konspirationen var understödd av påven Sixtus IV, och flera av konspiratörerna var dessutom kyrkans män, bland andra en ärkebiskop. Eftersom Lorenzo överlevde, samt att de skyldiga hängdes, kastades i fängelse eller landsförvisats, blev påven rasande. Sixtus IV övertalade staten Neapel att starta krig mot Florens, och Ferdinand, den neapolitanske kungen, inledde ett härtåg som tågade mot Florens.

Florens var ingen krigsstat och Medicéerna var inga krigsfurstar. Både staden Florens och familjen Medici var mer intresserade av konst, filosofi och skönhet, än av krig och våld. Som hjälp kallade man istället på sina bundsförvanter: Frankrike, Venedig och Milano. Men det visade sig ganska snart att Florens skulle få klara sig själva. Venedig var upptagna på eget håll, eftersom osmanerna erövrade deras kolonier runt Medelhavet, i Milano rådde närmast inbördeskrig, eftersom man där trätte om vem som var rättmätig arvtagare till furstetronen och Frankrike, ja de var mycket ledsna, men de kunde helt enkelt inte bistå Florens just nu.

Med hjälp av inhyrda legosoldater kunde Florens i alla fall hindra den neapolitanska hären genom en rad slag innan hären nått staden. De förlorades allihopa och framtiden för Florens såg mörk ut. Påven erbjöd det Florentinska folket en lösning på konflikten: Lämna ut Medicéerna så får ni leva i fred! Florentinarna mindes fortfarande attacken på de två bröderna och vägrade lämna ut Lorenzo och hans familj. Kriget fortsatte, men gick allt sämre för den florentinska sidan. Lorenzo insåg att något måste göras, för annars skulle den stunden komma då florentinarna inte tyckte sig ha något annat val än att lämna ut honom. Belägring med svält och sjukdomar som följd kan få de envisaste att byta åsikt.

Med risk för sitt eget liv, reste Lorenzo ensam till Neapel för att tala med kung Ferdinand. Han blev välmottagen av kungen, även om denne när som helt hade kunnat förgifta, fängsla eller överlämna Lorenzo till påven. Lorenzo var som sagt ingen krigsherre, men väl utbildad och mycket begåvad inom diplomati och argumentation. Under samtal med Ferdinand lyckades han därför övertala denne om att det inte låg i Neapels intresse att utplåna Florens. Om påvens kyrkostat (som var betydligt större och mäktigare än dagens pyttelilla Vatikanstat) skulle ta över Florens, skulle det oåterkalleligt skada den ömtåliga jämvikt som rådde mellan de italienska stadsstaterna. Det i sin tur skulle inverka negativt på Neapel. Ferdinand övertalades och kallade tillbaks sin här från Florens. Lorenzo hade lyckats med sin plan! Istället för att mördas i fiendeland hade han förhandlat fram fred för sin hemstad!

För att hedra Lorenzos framgång målade Sandro Botticelli denna målning av Pallas och kentauren 1482. Bukten i bakgrunden ska vara Neapelbukten, kentauren ska vara lite lik kung Ferdinand och Pallas klänning är mönstrad av tre ihoplänkade ringar, en symbol för familjen Medici.

För att få fred med påven Sixtus IV krävdes dock lite mer än övertalning. Alla landsförvisningar och fängelsestraff för de inblandade i konspirationen, blev återkallade. Några mindre landområden fick man släppa ifrån sig, och Lorenzo fick betala en rejäl lösensumma.

Dessutom diskuteras det fortfarande hur osmanernas intagande av ön Otranto längs Italiens östkust hade betydelse för freden med påven. Osmanerna hade intagit Östrom, Constantinopel 1453, och fortsatt sina härjningståg rund medelhavet. Lorenzo, som den diplomat han var, hade goda kontakter av sultan Mehmet Erövraren. Kanske skulle osmanerna stå på Florens sida om de landsteg på den italienska halvön?! Påven hade nog inget annat val än att sluta fred och visa enighet mot osmanerna.

Lorenzos framgång var efter det här ett faktum. Han hade lätt kunnat ta sig en titel som furste av Florens efter det här, men valde att inte göra det. Med eller utan titel var han dock oemotsagd ledare av Florens och omvärlden betraktade honom som Italiens fredsmäklare.

Den här historien fängslar än idag. Nog för att världsledare reser till oroshärdar för att samtala fram fred, men utsattheten och utlämnandet av sig själv som Lorenzo gjorde, sker aldrig numera.

Kort mellanstick

Jag har massvis på gång som jag försöker avsluta, och dessutom är jag förkyld så min produktivitet ligger på noll just nu. Därför blir det endast detta kort mellanstick till blogginlägg den här veckan. Tiden räcker inte till när allt tar dubbelt så sång tid som det brukar, för att hjärnan är full med snor.

När jag inte orkar göra något annat just nu lägger jag mig och läser Leoparden av G T di Lampedusa. En riktig italiensk klassiker. För de som inte känner till den så handlar boken om prinsfamiljen på Sicilien 1860. 1860 var det år då alla italienska små stadsstater enades under en gemensam kung. Det är mycket nytt och många politiska saker att ta hänsyn till för prinsen, som ändå står för det gamla sättet. Mycket bra och fantastiskt språk i boken!

För att hålla reda på alla namn och händelseförloppen, var jag tvungen att leta upp ett skolarbete i historia som jag gjorde på gymnasiet. Jag var ju Italienintresserad redan då, och ville verkligen veta hur enandet gick till och hur det kom sig att Florens faktiskt var huvudstad ett tag. Så just nu ligger mitt småkassa gymnasiearbete på nattduksbordet ihop med Lampedusas fantastiska bok, och jag kan inte annat än att flina åt detta udda par.

Samtidigt har jag och min vän Louise bestämt oss för att göra ett projekt ihop om en annan episod i Florens historia. Mycket tidigare än enandet 1860, men med stark anknytning för mig, eftersom jag letade upp några historiska kartor igår, som vi behövde titta på, med alla små stadsstader utsatta. Man förstår verkligen meningen bakom ett enande av alla dessa småstater. Det är en helt annan kartbild än den vi är vana att se, och kanske kan den också hjälpa till att förstå skillnaderna mellan norra och södra Italien, som lever vidare än idag.

Och prinsen fick prinsessan och halva kungariket, och plötsligt bestod landet av massvis av pyttesmå stadsstater...

Tids nog kommer jag skriva mer om enandet av Italien och om Leoparden. Men jag har ju precis börjat närma mig slutet av 1400-talet, så det kanske dröjer ett litet tag. Jag är heller inte riktigt klar med Lorenzo de Medici, men det planerade inlägget om honom är inte digitaliserat än (ja, ibland skriver jag analogt, för hand i en vacker röd anteckningsbok! Så det så!) så det dröjer några dagar till. Tills dess får alla som klagar på mina långa blogginlägg gotta sig år detta korta!

Äntligen nytt paket!!!

Det tog en månad för paketet att ta sig från Italien och hit. Detta tack vare den italienska postens benägenhet att ta semestern i augusti på extremt stort allvar. Eftersom vi befarade att paketet var borttappat är vi nu mycket glada att det kommit fram, trots allt.


Förutom att Nic producerat ett 30-sidor långt brev (inget man vill skriva en gång till) så innehöll paketet många intressanta broschyrer, min försenade födelsedagspresent (kokboken), italienska skönhetsprodukter som jag numera är helt beroende av, och det jag blev gladast över: en stämpel med Ponte Vecchio, den berömda bron!



Fick genast idén att göra visitkort till bloggen med hjälp av stämpeln. Här har ni första exklusiva versionen. Efter lite övning ska de nog kunna bli riktigt snygga!

Florens förste och hemlige ledare

Hur himla svårt kan det vara att skriva ett fyndigt inlägg om Cosimo de Medici? Jag har ju ändå förberett mig inför det här med ett inlägg både om hans far och om det Florentinska valsystemet. Men det behövs lite humor och alternativa skrivsätt. Inte lätt att göra om en allvarlig man med stor insikt och djupa kunskaper. Men tja, jag kan ju alltid leka lite idéer. Tänk om Cosimo …

-----------------------------------------------------------------------------------

1433

Sitter i Venedig eftersom jag är landsförvisad från min hemstad. Det enda jag gjort var att vara negativ till ett krig mot Lucca. Ett jädra skitkrig som inte borde fått ske över huvud taget. Det blev ett fiasko och det visste jag redan från början. Idioten Albizzi kunde inte ta den förlusten utan skyllde på mig. Som om jag någonsin skulle ha lånat ut pengar till någon som skulle rustat upp fiendens härar. Det handlar bara om bra och dålig krigsföring, vår var dålig, deras var bra. Men nu sitter jag här och är landsförvisad i 25 år.

Glöm att jag sitter här och möglar i 25 år! Jag ska hem och om bara rätt regering väljs så kan jag bli hemkallad. Om mina vänner hamnar i regeringen, skulle de nog häva landsförvisningen. Hmm, om jag köper valkommittén så ordnar det sig. Köpa en valkommitté har ju gjorts förut!

1434

Jag är tillbaka hemma. Albizzi är skitsur, men det struntar jag i. Han törs inte göra något, eftersom jag landsförvisat alla hans kamrater. Han kan inte utkräva hämnd på mig heller eftersom jag inte krökt ett hår på hans huvud. Eller ens några i hans familj. Men jag tänker inte låta honom få makten igen. Jag tänker kontrollera valkommittén ett tag till framöver. Hmm, kanske genom att införa en lag om att kommittén sitter i fem år innan den byts ut. Ja! Det är en bra idé!

1435

Alla köpte idén om kontinuitet inom valkommittén. Skitbra. Har förresten träffat Francesco Sforza. Han är förlovad med Bianca av Milano nu för tiden. Hon har inga bröder utan är den enda arvingen. Tja, jag ska låna ut pengar till ynglingen i alla fall. Schysst att ha en egen bank i ryggen.

1436

I RULE! Men säg det inte till någon. Jag försöker smälta in och vara som vanligt folk, men egentligen så kontrollerar jag staden. Har beställt ritningar till ny bostad. Det får inte vara för pampigt, som sagt, jag vill smälta in.

1437

Brunnellesci är en tölp. Han ritade värsta slottet till mig. Som om jag skulle smälta in med en sådan bostad. Tänker anlita Michelozzo istället. Hans hus ser mer normalt ut. Enkelt och värdigt. Jag som inte ens rider runt i staden på en häst. Mulåsna ser mer enkelt ut. En stolt vit springare som jag faktiskt blivit erbjuden som gåva en gång, skulle ju bara bekräfta att jag är stadens ledare. Det vill jag inte. Jag är ju bara en enkel medborgare (NOT! Haha ha!).

1441

Hörde att Francesco Sforza och Bianca av Milano äntligen gift sig. Nu ska bara hennes galne far, hertigen av Milano trilla av pinn också, så kanske vi kan få någon ordning här i vår landsända också.

1444

Folket är i staden är rätt intresserade av antiken, konst, filosofi och en massa annat. Det jag gör bäst är ju att förvalta pengar, men jag kan ju diskutera lite grann då och då. Tänkte fixa till ett bibliotek också, som alla medborgare kan besöka. Schysst idé. Ett allmänt bibliotek har ju aldrig existerat tidigare.

1447

Hertigen av Milano har äntligen andats sitt sista andetag. Nu ska vi bara se till så att Francesco och Bianca tar över tronen, och inte någon himla kusin till henne. Eller för den delen att någon republik återuppstår. Alla republiker går ju inte att styra, som vår.

1450

Sforza har äntligen lyckats bli hertig av Milano! FINALMENTE! Alla pengar har äntligen kommit till nytta, för nu är killen och jag typ bästa polarna! Nu kan vi tillsammans fixa världsfred eller något liknande.

1455

Inte världsfred, men nästan! Vi har skrivit fredsavtal mellan Milano, Florens, Neapel och Venedig. Det ska hålla i 25 år och alla ska hjälpa till att skydda varandra om någon stat blir angripen av en utomstående. Nu kan jag luta mig tillbaks, det här betyder att jag ordnat utrikespolitiken för all framtid, eller i alla fall all MIN framtid. Nu ska jag gå ut i trädgården och se sysselsatt ut. Det ska komma någon från valkommittén och meddela att jag blivit invald i regeringen. Jag får väl ta ett ämbete ibland då och då, för att se ut som en vanlig medborgare. Men lite motsträvigt, som om jag hellre skulle vilja odla citrus istället för att syssla med politik. Hihihi!

1458

Vet ni! Brunnelleschi sålde sina slottsritningar till Luca Pitti. Nu håller han på att uppföra jättebyggnaden på andra sidan floden. Det blir gigantiskt stort, och det gräver ett gigantiskt hål i Lucas plånbok. Jag bara vet att han kommer ta av bankens pengar också, och då är jag av med en konkurrent. För de har INTE råd med det där mastodontbygget. Tur att jag valde Michelozzo.

1460

Mitt husbygge är äntligen klart! Har till och med fått kapellet målat. Har sagt till konstnären att han ska slänga in ansiktsdrag från mina barn och barnbarn i de religiösa bilderna. Min sonson Lorenzo är en magnifik kille.

1463

Attans. Favoritsonen gick och dog. Han var en jädra bråkstake medan han levde, men jag trodde alltid att han skulle ta sig i kragen och bli min efterträdare. Min andre son är sjuk och har typ alltid varit det, så nu satsar jag mina kort på sonsonen Lorenzo istället.

1464

Jag är död. Det var väl dags. Jag har bett om att få en värdig begravning i all enkelhet, men det ser ut som att hela staden följer min kista till gravplatsen. Jisses. Få se, vad har de skrivit på min gravsten? Pater patriae. Fadern av faderslandet. Vilken titel! Tja, det kan jag väl "leva" med. Jag har ju ändå gjort rätt mycket för den här staden: ordnat varaktig fred, skapat fortsatt rikedom för både staden, min bank och min familj och dessutom hejade jag på den konstnärliga utvecklingen. Ja, jag kan nog vara ganska nöjd ändå.

Er alles

Cosimo de Medici

aka Pater patriae, aka il Vecchio

Att börja från början, eller Giovanni di Bicci de Medici

Jag får be mina läsare ödmjukt om ursäkt för att jag inte skriver så ofta som jag vill. Jag försöker ha sommarlov samtidigt som jag jobbar, och tyvärr blir bloggen lidande emellanåt. Att jag fått hem en massa tyg helt gratis gör dessutom att jag sitter och syr oftare än annars. Men nu är både ni och jag äntligen redo att börja från början…

Börja från början. Något kronologiskt upplägg har jag aldrig haft på bloggen, men det är hög tid att förklara hur en liten bondfamilj utan adliga släktband kunnat få så stor betydelse. Ur familjen Medici kom tre påvar, minst två franska drottningar och en österrikisk dito, en storhertig som enade hela landskapet Toscana, för att inte tala om alla konstnärer, arkitekter och filosofer som stöddes av de ledande ur familjen. Hur kunde en vanlig medelklassfamilj få en så stor makt och betydelse?

Hur blir man så mäktig att man får sitt familjeemblem PLANTERAT utanför ett av sina residens?

De första medicéerna kom från ett litet landskap norr om Florens, Mugello. De lämnade under slutet av 1200-talet, ett liv som bönder bakom sig för att istället pröva lyckan som handelsmän inne i Florens. De köpte in sig i den knoppande textilindustrin, vilket naturligtvis var lyckat.

Den förste Medicée som kom att få inflytelse var en man vid namn Giovanni di Bicci de Medici. Han var inte särskilt rik från början, arvet efter sin far skulle delas mellan honom och hans brors änka och hennes söner. Men Giovanni var affärsman ut i fingerspetsarna och kunde använda sitt lilla arv klokt. De första fyrtio åren av sitt liv ägnade Giovanni sig helhjärtat och exklusivt åt sina affärer. Mycket god organisation, administration och koll på utgifter och inkomster gjorde Giovanni till slut till en av Florens mest framgångsrika affärsmän. Han hörde fortfarande inte till någon adlig eller erkänd familj, och betraktades av sina motståndare ofta som en vulgär nyrik

1344 lånade familjen Bardi ut minst 400 000 guldfloriner från sin familjebank i Florens, till den Engelske kungen Edward den III. Ingen kunde väl ana att detta skulle bli en dålig affär? Den engelske kunden var ju en sann kristen kung, det meddelade ju till och med påven. Och om banken inte fick tillbaks sina pengar i guld, så kunde man få det i ull, samma ull som den florentinska textilindustrin nu köpte av England, eftersom den var av den bästa kvaliteten. Så familjen Bardi och en rad andra erkända bankirfamiljer lånade gladeligen ut pengar till Edward III.

Som de naturligtvis INTE fick tillbaks. Bank efter bank blev bankrutta, och familjen Bardi stod på ruinens brant. Då kom Giovanni di Bicci de Medici in i bilden. Han lade in sina egna pengar i banken och blev delägare tillsammans med familjen Bardi. Giovanni fick nu tillgång till en etablerad organisation med kontor över hela Italien, samt även i Frankrike, Spanien Tyskland och Nederländerna. Med sitt ordningssinne och stora noggrannhet fick han ordning på banken igen och blev ännu rikare. Familjen Bardi var i praktiken utblottad, men hade fortfarande ett erkänt släktnamn. Giovanni ordnade därför så att hans son gifte in sig i familjen. Nu hade han lagt grunden för familjens framtid, med en ekonomisk trygghet och ett växande erkännande inom samhället.

Under första och större delen av sitt liv var Giovanni bara indirekt verksam politiskt. (Läs gärna förra inlägget!) Det vill säga, han var vän med och kunde stödja maktinnehavarna, mycket tack vare sina tillgångar. Med en så välbärgad man som Giovanni i ryggen, kunde hans kandidater övertyga valkommittén om att de var rätt personer att sitta i regeringen. De skulle lägga ner dessa namn i säckarna inför nästa val, framför andras. Själv gav sig inte Giovanni in i politiken förrän i början av 1400-talet. Han valdes då till talesman för bank- och växlingsskrået (skrå = guild, för er som spelar dataspel). Som sådan blev han också vald till Gonfalonier minst en gång.

Med sin privata förmögenhet gjorde Giovanni även mycket för Florens invånare. Han skänkte pengar i samband med en epidemi av pesten och han lät uppföra ett barnhem, "Ospedale degli Innocenti" som ritades av Brunelleschi. Mot slutet av sitt liv var han en omtyckt person i Florens, och folk aktade sig för att kalla honom för vulgär och nyrik. I alla fall öppet och publikt, eftersom det fanns vissa familjer som kände sig hotade av denne starke uppkomling. Men det är en annan historia.

Demokrati för 700 år sedan

Ibland undrar jag om tiden gick långsammare förr i världen. En ålder på 35-40 år ansågs vara en livstid, och kvinnor gifte sig och fick barn innan de ens var femton år gamla. Och i Florens valde man ny regering varannan månad.

Fast jag ska ta det från början. Florens hade under 1200-talet drabbats av inre konflikter mellan bland annat aristokrati och vanliga arbetare. Liksom många andra stadsstater, införde Florens republik för att värja sig mot att en enskild familj eller envåldshärskare tog makten. Konstitutionen var invecklad, och ämbetsperioden var på endast två månader. Ingen hann sitta länge nog för att skapa någon maktstruktur och ge sig och de sina några fördelar. Men nackdelen var att staten blev svag i och med sin dåliga kontinuitet.

Stadens regering bestod av nio personer. Sex kom från de övre skråna och två från de lägre. Den nionde personen (i regel från något högre skrå) valdes till Gonfalonier, eller stadsöverhuvud.

Skråna var, när de var fullt utvecklade, 21 till antalet. Sju var högre och resterande 14 var de lägre skråna. I de högre skråna var folk som hade högre utbildning organiserade. Även människor med låg utbildning men med stort kapital (till exempel genom textilhandel) hörde till de högre skråna. Det var till exempel läkare, apotekare eller bankirer. Exempel på yrken inom de lägre skråna var smeder, snickare eller läderarbetare.

Varannan månad valdes alltså en ny regering i Palazzo Vecchio, stadshuset. Folk ansåg det var ett spännande tillfälle och hade som nöje att se hur valet gick till. Processen var ganska enkel. Ur säckar med lappar med namn på alla valbara, drogs nio namn fram. Valbar var man om man var man, över 25 år och tillhörde något av stadens skrån. Några tillfälliga hinder fick heller inte föreligga. Man fick inte ha suttit i regeringen precis innan och man måste ha betalat sin skatt. Någon chans att bli omvald för att man gjort något bra, existerade inte.

Den enda ynka bilden på Palazzo Vecchio jag tog i Florens förra sommaren.

På pappret såg nog det här vettigt ut, men kraven för att bli vald var egentligen ganska tuffa. Namnen i säckarna valdes ut av kommittéer som hade tillåtelse att använda "sitt goda omdöme". Det innebar medlemmarna i något av de lägre skråna hade betydligt lägre chans att bli valda än medlemmar i något av de högre skråna. Dels för att det bara fanns två platser för dem i regeringen och dels för att de ofta blev bortsorterade av kommittéerna.

Till sin hjälp att styra hade regeringen församlingen som bestod av folkrådet (300 medlemmar) och stadsrådet (200 medlemmar). De valdes på samma sätt som regeringen och satt också i två månader.

Med tiden kom kommittéerna som valde ut namnen i säckarna och därmed också regeringen och församlingen att inofficiellt stå under ledningen av framgångsrika borgar- och köpmanna familjer. Dessa styrde sedan indirekt republiken till sin fördel. Familjen Medici blev ledande på detta sätt, liksom flera framstående familjer före dem. Men hur det kom sig får bli nästa kapitel.

Florentinarna själva, medvetna eller omedvetna om de inofficiella ledarna, var i alla fall mycket stolta över sin konstitution. Man ansåg att det gavs lika rättigheter till fattig som rik, till aristokrat som arbetare. Genom sin konstitution kom Florentinarna själva att bli duktiga på att hålla tal, att utrycka sig tydligt och göra detta med kraft. Därmed var de Florentinska diplomaterna framgångsrika utomlands och etablerade Florens som en stark stat.

Vad vill jag säga med detta? Gick tiden långsammare förr, ansågs man kunna leda en stat under två månader? Det är fantastiskt hur annorlunda man ser på ämbetstider numera. Sverige med 4 år mellan valen anses vara en kort mandattid jämfört med andra länder. Annars är det inget att förvåna sig över, kvinnlig rösträtt och rösträtt för slavar existerade inte, och arbetare i de smutsigaste yrken värderades mycket lågt. Intressantast är dock hur människan skapar sin egen väg när det finns en vilja. Hur man tillsätter eller mutar kommittéerna för att få regeringen på sin sida, eftersom allt annat, direkt tyranni eller konsitutionsförändringar inte hade accepterats av folket. Vara på god fot med folket är livsviktigt i en stadstat, om man över huvud taget vill leva när man kliver ut på gatan.

Och det finns en anledning till att jag tar upp hur demokratin och konstitutionen såg ut i Florens för 700 år sedan. Vänta får ni se!

Savonarola och den katolska kyrkan

En av de mest spännande och skräckinjagande perioderna i Florens historia är den då Savonarola styrde staden. Hur han fick makten och fritt kunde uppmana åhörare till förstörelse av konst och litteratur, i en stad där frihet, skönhet och konst länge hade tillbetts, är nästan en gåta. Jag läste om denna period första gången när jag var tio år, och det satte sina spår. Att sedan få komma till Florens några år senare, 1994, och se platsen där Savonarola brändes levande, kändes sanslöst. 504 år senare visste man exakt var bålet var placerat, och EXAKT DÄR STOD JAG!

Exakt HÄR stod jag! (Men alla bilder är från Wikipedia.)

Men jag ska ta det från början. Under styret av Lorenzo de Medici (il Magnifico) och hans förfäder, hade Florens blomstrat upp. Där fanns gott om pengar, tack vare textilindustrin och bankväsendet. Där fanns ett nyuppväckt intresse för antiken och därmed en frihet att måla och skulptera vad man ville. Man började dikta på italienska istället för enbart på latin. Kort sagt; att folk hade pengar gjorde att det kunde byggas vackert, målas och skulpteras vackert, man kunde klä sig och smycka sig i fantastiska färger och man kunde roa sig med skådespel, kortspel och karnevaler. Florens var glädjens och skönhetens stad.

Men när Lorenzo dog 1492 var det slut på de glada dagarna. Hans son Piero var inte alls en lika stark ledare, och hann bara leda Florens i två år innan han blev bannlyst. Hans bannlysning föregicks av att den Franska hären var på väg genom Italien, och skulle korsa Toscana. Först ville Piero hålla sig neutral, men det accepterade inte den franske kungen Karl VIII, och då gick Piero med på allt som Karl VIII begärde. När detta kom fram i Florens blev invånarna så arga att de landsförvisade Piero och återupprättade den Florentinska republiken.

Den nya republiken var starkt influerad av Savonarola, som länge predikat emot det Florentinska levnadssättet och nu kunde säga att den franska armén var ett straff som Gud skickat. Om inte invånarna omedelbart blev mer gudfruktiga skulle det hela sluta i ett blodbad. Savonarola höll så eldiga och medryckande predikningar, att till och med de lärde hade svårt att säga emot honom i diskussioner. Allt fler invånare vände sig bort från konsten och skönheten för att istället lita på Savonarola och Gud.

Staty av Savonarola i hans födelsestad Ferrara, hen ser ut att vara väldigt eldig i sin predikan!

Den franska armén inhystes i staden och fick passera genom landskapet utan våldsamheter. Florens hade klarat sig. Men när det visade sig att armén istället hade spridit en ny våg av pesten till staden var Savonarola inte sen med att hävda att Gud fortfarande var vred på Florens. Nu började det verkliga skräckväldet.

Att bry sig om vad man hade på sig tydde på narcissism och högmod, som var en av de sju dödssynderna. Folk som hade för färggranna kläder eller var rikt smyckade blev jagade genom stadens gator av Savonarolas änglar. Änglarna var en armé av fattiga barn och unga som patrullerade Florens gator i jakt på saker som kunde anses syndfulla.

Florens förändring var total. Konst, poesi, och fester fördömdes och försvann. Om en viss grad av homosexualitet tidigare hade kunnat accepteras, var det nu totalförbjudet och ”sodomiter” straffades med döden. Karnevaler och stadslustspel som tidigare hade varit ett vanligt sätt att fira högtider på, försvann helt. Tavernor förvann eftersom folk inte längre fick vara utomhus om kvällarna. Textilindustrin var hotad i och med att ingen längre ville ha vackra färggranna kläder, alla klädde sig i svart och grått. Savonarolas änglar genomförde dessutom dörrknackningar då de uppmanade stadsinvånarna att lämna över ogudaktiga och syndfulla konstverk. De samlade in dessa och genomförde ett enormt bål där allt insamlat hantverk brändes.

Många konstnärer, lärda och homosexuella flydde naturligtvis Florens under den här perioden, men Savonarola omvände också konstnärer med sina inlevelsefulla predikningar. Flera konstnärer slutade illustrera antika myter för att istället helt ägna sig åt att göra konst åt Gud, genom till exempel kyrkmålningar.

Savonarola fördömde även påvens dekadenta liv i Rom. En man som vigt sitt liv åt att göra Guds arbete, skulle inte klä sig i flärdfulla särkar eller äta tiorättersmiddagar, när fattiga gick i lappade kläder och svalt på Roms gator. Dessutom hade påven Alexander VI tre barn med sin älskarinna, och de bodde alla i påvepalatset. Det var inget sätt att leva för en kyrkans man, ansåg Savonarola.

Att sätta sig emot påven, utan att ta tillbaks det, samt det fortsatta predikandet i Florens om synden världens ände, blev tillslut Savonarolas fall. När det gick dåligt för textilindustrin var det många som gick utan inkomster, även de fattigaste. Tillslut gjorde man uppror mot Savonarola. Invånarna tröttnade säkerligen också på att ständigt leva i skuld och synd, utan att deras offer verkade ge en förändring och utan att någon domedag kom.

Savonarola drog sig tillbaks till sin klostercell under 1497 och avsade sig all makt. Men för påven var detta inte nog. Han krävde att Savonarola fängslades och ålades dödsstraff. Så den 23 maj 1498 brändes Savonarola till döds på torget framför stadshuset.

Målning av bålet.

Savonarolas kritik av påvedömet kan till viss del anses berättigat. Man ska leva som man lär. Men när så mycket anses vara synd, ja, då är det inte heller roligt att vara troende.

Detta kanske den Katolska kyrkan också borde ta till sig, eftersom kyrkan drabbats hårt av pedofilskandaler och dess prästerskap bara blir äldre och äldre. Unga män värvas inte längre i lika hög grad till prästyrket då celibatlöftet känns obestigligt. Och kvinnliga präster är naturligtvis INTE tillåtet.

Och den Italienska staten? Den saknar sambolag, gynnar inte homosexuella och även om det finns en abortlag, kan läkare vägra att genomföra en abort av moraliska skäl, en klausul till abortlagen som den katolska kyrkan lobbat fram. Man lägger fortfarande synd på sina medborgare.

Leva som man lär eller leva i synd?

Niccolò Machiavelli och Fursten

Sommaren mellan andra och tredje året på gymnasiet hade jag redan bestämt mig för vad jag skulle skriva mitt specialarbete om. Däremot hade jag inte pratat med någon handledare, eftersom vi inte blivit tilldelade några än. Jag gärna lättat mitt arbetstryck genom att skriva specialarbetet under sommarlovet, men jag kunde inte. Med tanke på hur dåligt kemin, fysiken och matten (mina fyra G i slutbetyget) gick sista året, hade jag troligtvis behövt den tiden jag nu istället lade på specialarbetet. Men jag hade inte haft lika kul.

Istället bestämde jag mig för att läsa Machiavellis Fursten under sommarlovet, för att i alla fall göra något med Florenskoppling under sommarlovet. Större delen av boken kom jag att läsa under färjefärden till Gotland.

Det var en fem timmars tur som tog oss från Böda på Öland, till Klintehamn på Gotland. Den här färjelinjen existerade bara denna sommar, 1997. Trots många försök har det hittills aldrig gått att få ekonomi i färjeförbindelser öarna emellan. I mitt tycke gick färjan oerhört långsamt och tiden släpade sig fram ännu långsammare. Jag hade spelat kort med min lillebror och ville inte göra det igen, för det vara bara ett begränsat antal spel knatten kunde och vi hade spelat alla miljoner gånger.

Utan något annat att ägna mig åt läste jag därför Fursten, ett exemplar lånat på biblioteket i Borgholm. Och jag tyckte om den. Eller? Det kanske man inte får göra? Ända sedan den gavs ut 1532, har boken blivit utskälld och man har tagit avstånd från den. Ordet Machiavellisk har tillkommit med betydelsen samvetslös och att man inte skyr några medel för att skydda sin makt eller statens bästa. Får man tycka om en sådan bok?

Fursten är egentligen en sorts guidebok i hur man i renässansens Italien tar makten och hur den sedan bibehålls. Den vänder sig främst till furstar som med våld tagit makten, eftersom de har större problem än de som ärver makten och som folket därför är mer vana vid. Niccolò Machiavelli skrev den redan 1513, som en gåva till Lorenzo de Medici den yngre (alltså inte Il Magnifico, utan dennes sonson). Då Lorenzo Il Magnifico dog, 1492, bildades en Florentinsk republik, och Machiavelli arbetade som medlem i stadens styrelse och som ambassadör, fram till 1512 då Medicéerna åter fick makten, med hjälp av påven (som var Medicée) och fransmännen. Machiavelli försökte blidka den nye härskaren, genom att skriva ner sina erfarenheter och intryck som ambassadör i en bok, denna guidebok i styrande.

Så vad är det spektakulära innehållet som fick påvar och kungadömen att förbjuda boken? Det som fortfarande gör att det ligger lite tabu i att säga att man tycker om boken? Det är att den innehåller väldigt mycket sanning. I alla fall saker som var sanna under 1400- och 1500-talen. Machiavelli bryr sig inte om att vara humanistisk som Erasmus eller barmhärtig och generös framför andra egenskaper, så som kyrkan förespråkade.

Finns att låna hemma hos oss för den som är intresserad!

Nej, Machiavelli ger en realistisk bild av verkligheten och uppmanar fursten att till exempel inte vara alltför generös, eftersom undersåtarna med tiden blir otacksamma och giriga. Han säger att man ska använda grymhet och rädslan det skapar för att hålla i schack stökiga arméer och invånare, så att de får respekt för sin furste. När fursten är respekterad kan han vara barmhärtig och vinna respekt för det i sin tur. Han ska dock inte sprida så mycket fruktan att invånarna börjar hata honom, för det ger en större risk att invånarna gör uppror.

En furste som med våld erövrar en stat, ska, för att undvika uppror på grund av missnöje och hat, låta invånarna behålla sina traditioner, sina egendomar och hustrur. Dessa saker är de som invånare mest uppskattar, och visar fursten respekt för detta, vinner han snart sina invånares gillande. Att inte visa partiskhet och införa rättvisa domstolar, med fullföljda straff, ingav också respekt ansåg Machiavelli.

Det som slog mig när jag hade läst boken var att: ”Så här var det ju! Så här skulle man göra!” Det som gjort folk upprörda under flera hundra år är just att Machiavelli skrivit utifrån härskarens perspektiv, inte ur den lilla människans. Fursten bestämmer själv om han ska vara grym, barmhärtig, öppen eller beräknande. Vissa egenskaper förespråkas som kyrkan absolut inte kunde ställa sig bakom, även om flera påvar använde flera av Machiavellis metoder.

I Machiavellis värld är inte alla lika värda och har inte samma rättigheter. Det är ett konstaterande som fursten ska utnyttja, och som historiskt har utnyttjats. Jag såg sanningen av detta när jag läste boken, och därför kunde jag uppskatta den. Men jag arbetar för att vi alla ska vara lika värda i en framtid inte alltför långt borta. En framtid där alla har samma möjligheter och rättigheter. För det har vi definitivt inte idag.

Medicivillorna

Eftersom jag haft helt andra saker i fokus de senaste veckorna (Constantinopel, Cloettas ipodjakt, mormors födelsedag och det annalkande sprutcerifikatet) har jag inte haft ro nog att skriva blogginlägg. Därför blir dagens inlägg väldigt hortonomigt med fokus på trädgårdshistoria. Håll till godo, jag vet inte när jag återfår Florensfokus igen, Constantinopel lär behålla mina skrivande fingrar ett tag till framöver.

I Sagan om Simo, som jag skrev innan jul, bodde Simo och hans mor i Kastellet. Det var Villa di Castello som ligger en bit utanför Florens. Jag tänkte skriva lite om den villan och de andra Medicivillorna som finns kvar.

Nåväl. Florens centrala delar är väldigt kompakta. Det är gångavstånd mellan alla historiska byggnader vilket är utmärkt när man turistar. Men jag kan tänka mig att de högt uppsatta Florentinarna under renässansen tyckte det var rätt jobbigt emellanåt. Varje gång man skulle gå hem från jobbet möttes man av andra stadsinvånare. Det var säkert trevligt, men säkerligen också en risk då fiender kunde komma väldigt nära inpå och folk stannade en på gatan och ville klaga eller påpeka fel. Stadens gator var dessutom fulla av smuts och avskräde på gatorna då avloppssystemet var begränsat (det vill säga de som hade tillgång till floden kunde kasta skräpet där istället för ut på gatan).

Lorenzo il Magnifico var den första Medicéen som kom att inneha ett sommarpalats, en villa en bit utanför staden, helt enkelt. Han bjöd in vänner, konstnärer och filosofer till samtal i sin villa, och smyckade den med statyer och målningar. Efter honom skaffade sig fler medlemmar ur familjen Medici sig villor runt Florens och när den ledande familjen gjorde det, följde naturligtvis andra rika familjer efter. Det blev på modet att ha minst en villa att dra sig tillbaka till när det blev för intensivt inne i staden.

Florens är omgivet att kullar, och villorna låg oftast på sluttningarna av dessa, så man hade god uppsikt över alla annalkande besökare. Villorna hade egen mark runt om och fungerade som självförsörjande bondgårdar. De var därför enkla att försvara och hålla stånd i vid belägringar. Inte undra på att Simo och hans mor valde att ständigt leva ute i sitt Kastell!

Villa Petraia, ligger granne med Villa di Castello. Cosimo I köpte in villan till en av sina söner.

Simo, eller Cosimo I, som jag egentligen borde säga, var fäst vid Villa di Castello i resten av sitt liv. Han var där så ofta han kunde och gjorde ständiga förbättringar och förändringar både inom- och utomhus. På sin ålders höst överlämnade han därför stadsmakten till sin son och drog sig tillbaka till Villa di Castello och bodde sedan där på heltid i resten av sitt liv.

Cosimo I var mycket intresserad av parken till Villa di Castello och därför räknas den som en av de första och ursprungligaste renässansträdgårdarna. Vid den här tiden hörde trädgård först och främst samman med nytta. Att därför inte odla på varenda yta, utan använda trädgården för nöjes skull, blev tecken på en oerhörd lyx. Renässansträdgårdarna användes därför för att imponera på besökande. Innan en bankett gick man igenom parken och besökarna fick gå vilse i labyrinter, beskåda statyer, fontäner och uppleva vattenlekar. Vattenlekarna skulle överraska och blöta ner gästerna som tyckte detta var oerhört roligt.

I Villa di Castello utnyttjade man sluttningen och anlade högst upp en damm. Från den dammen leddes vattnet ned, genom ett sinnrikt rörsystem, och försedde grottan på våningen under med rinnande vatten. Grottan var smyckad med skulpterade djur av exotiska slag, var och en i sin egen färg, då man använde en stor mängd olika typer av marmor. Besökarna togs till grottan för att beundra skulpturerna, överraskades med att det forsade vatten ur munnarna på dem och fick en ännu större överraskning av att grottan kunde översvämmas och alla blev våta om fötterna. Skrattandes och plaskvåta togs sedan besökarna inomhus och måltiderna kunde inledas.

Allehanda exotiska djur i den översvämningsbara grottan.

Trädgården till Villa di Castello färdigställdes av Cosimo I:s söner efter hans död, eftersom han själv alltid ville göra fler förbättringar. Trädgården kom sedan att bevaras i mer eller mindre samma skick i flera sekler. Men sedan dog Medicéerna ut, och efterträdarna till just Villa di Castello ville ha en ljusare och betydligt mer komfortabel trädgård och började ändra villt. Parken fick ett typiskt 1800-tals utseende. I det skicket finns trädgården att beskåda idag. Men flera av trädgårdens renässanselement håller på att renoveras, bland annat just grottan och dess vattensystem. Om några år kan man säkert få uppleva översvämningar där igen.

Det kan därför vara värt att göra ett besök i parken till Villa di Castello i framtiden. Speciellt som inträdet är gratis och det kan vara trevigt att dra sig undan stadens brus och stora folkmängder till en avsides sommarvilla.

Behoven av villorna är således fortfarande de samma, inte så mycket har ändrats sedan 1400- och 1500-talen.

Min modeblogg – ett jättetjejigt inlägg

(När jag bestämde mig för det här ämnet mindes jag den här artikeln ur DN som beskriver den typiska bloggaren som en ung, blond tjej som skriver om just mode. I och med detta inlägg har jag alltså blivit standardtypen för en svensk bloggare! Jag är tjej, är blond och är ung, tja i alla fall är jag ung fram till och med nästa år när jag fyller 30 och officiellt blir tant.)

Jag har rotat omkring bland alla mina Florensprylar för att sjunka ner förundrat i allt som rör de dräkter folk gick omkring i under renässansen. Jag har varit lite nere ett tag, det är ju fortfarande vinter, jag har fått alla mina hemska vinterkrämpor (eksem, utslag, rinniga ögon), jag ska ägna alla hjärtans dag ensam (medan Mr Emerson träffar imponerande trädexperter) och jag är fortfarande utan vettig sysselsättning. När livet är pest orkar jag inte med att skriva om vad som helst. Så istället har jag gottat mig i detaljerna på dessa porträtt.

Lyckligtvis finns det mycket att stirra förundrat på. I en stad full av textilindustri var kläderna en viktig sak att visa upp och man visade upp sin rikedom genom dem. Dräkterna broderades rikligt, pryddes med pärlor och man blandade olika typer av tyg: batist, brokad, silke, sammet och äkta siden. Det finns en hel del porträtt där det bästa visades på parad.

Fras, fras, fras… Jag kan höra hur de fina damerna frasande gick omkring i sina Palazzo, iklädda dessa urtjusiga kreationer. Att människorna i Florens började bry sig om hur de såg ut och var noggranna med både kläder, frisyrer och andra yttre attribut, hade även det med renässansen att göra. När kyrkan inte längre ansåg det som en synd att ta ut ränta på lånade pengar, och synen på romersk konst och litteratur förändrades, lättades trycket från kyrkan. Man fördömdes inte längre om man visade sig i överdådiga kläder inför allmänheten, speciellt inte om man samtidigt skänkte frikostigt till kyrkan och till fattiga. När självaste påven visade sig i gulbrokad kunde han ju inte gärna neka sina rika undersåtar att bära det samma, då kanske han inte fick några bidrag i fortsättningen.

Att Florens hade byggt upp sin rikedom mycket på sin textilindustri, hade nog också betydelse. Det var här den finaste ullen fanns, det bästa urvalet av färger och med rika familjer fanns här även sömmerskor som kunde förvandla det färgade tyget till moderiktiga kreationer.

Florentinarna ansågs också, främst under 1400-talet, vara de mest fåfänga i Italien. Här hade till och med de enklaste klänningarna broderier och pärlor, och herrarna smyckade sina vapen och till och med stigbyglar. För fattiga människor stack nog all spets och alla ädelstenar ordentligt i ögonen. Bland de rika blev det en kapplöpning om vem som hade rikast smyckad festklädsel i det senaste snittet.

Några kända exempel på tjusiga porträtt kommer här.

Eleonora di Toledo och hennes äldste son Francesco. Målning av Angelo Bronzino, bild från Wikipedia.

Först har vi det kända porträttet på Simos utländska prinsessa, alltså Eleonora di Toledo. Kolla in guldbrokaden, alla broderier och pärlhalsbanden i olika snitt hon bär! Hon ler inte på bilden, trots att hon var känd för att vara gladlynt och skämtsam. Troligtvis hade hon dåliga tänder, som många människor vid den här tiden. (Det kan vara av samma anledning Mona-Lisa inte heller ler.)

Lucrezia de Medici, porträtterad av Angelo Bronzino, bild från Wikipedia.

Det här är en av Eleonoras och Cosimos döttrar, Lucrezia. Lucrezia är väldigt ung på bilden, och det här kan ha varit ett porträtt som skickades iväg för att visas upp för lämpliga blivande äkta makar. Hennes klänning är sober i färgvalet, så hon skulle anses som kysk, men är trots allt rikligt broderad och har spetsmanschetter. Silke sticker upp ur ärmarna på axlarna och vid kragen. Med sitt ädelstensbälte, rika håruppsättning och sin medaljong, visar hon upp sin rikedom (hemgift). Lucrezia gifte sig med hertigen av Ferrara, Alfonso d’Este, 1558 och dog barnlös endast tre år senare. Ryktet säger att hon förgiftades.

Som ni anat på dessa två porträtt var håruppsättningarna smått fantastiska. Tyvärr syns de inte så tydligt och därför följer här en del av en bild på Simonetta Vespucci, den är gjord nästan hundra år tidigare, från slutet av 1400-talet. Här syns tydligt hur invecklade uppsättningarna var, med flera olika typer av flätning i varierande storlek. Silverband, pärlor och ibland tiaror flätades eller syddes in i håret.

Simonetta Vespucci, målning av Piero di Cosimo, bild från Wikipedia. Originalet fanns inte i Florens (blev mycket besviken) utan går att beskåda i Chantilly i Frankrike.

Det här porträttet är ett av mina absoluta favoriter. Konstnären (som var vansinnigt förälskad i Simonetta) gjorde en mytisk målning av henne, men bibehöll hennes tidstypiska frisyr. Hennes rika håruppsättning kontrasterar starkt mot resten av hennes minimala garderob och det mycket annorlunda halssmycket. (10 poäng till den som först tar reda på vad hon har runt halsen!) Simonetta dog liksom Lucrezia ung och barnlös, men var hyllad i hela Florens för sin jungfruliga skönhet.

Jag har alltid varit förtjust i dräkter och klänningar, även om mitt modeintresse kanske inte är helt självklart. Men det finns inget som frasande klänningar, lager av färggrann chiffong och fantastiska broderier att förundras över, speciellt inte när vintern är lång. Så när det inte räcker med gamla florentinska porträtt går jag in på Diors hemsida och suktar. Om jag någon gång i livet får pengarna och figuren så vill jag ha en cocktailklänning från Dior. Det finns inget annat modehus som tillfredsställer mitt sinne för detaljer så som Dior. Christian Dior gjorde och John Galliano gör idag alltid välsydda klänningar med perfekta proportioner.

Men märk väl att det bara är Diors klänningar jag älskar! Parfymen föredrar jag från Gucci och väskorna från Louis Vuitton. Behöver jag tillägga att alla dessa tre modehus har butiker i Florens men inte i Halmstad (eller ens Malmö för den delen)?! ;)

Iridaceae

Jag sitter här och är vintersjuk. Då menar jag inte sjuk på riktigt, utan att jag snarare har vinterdepression eller vinterångest. Jag tycker inte om vintern, och har nog inte gjort det sedan jag var liten. Då bodde vi utanför Stockholm och hade ordentliga vintrar med massor av snö, skidor och skridskor. Nu är vintern mest slask och när det väl kommer snö är den också slask, i alla fall när man kommer inomhus och allt man haft på sig är blött.

Nej, jag tycker inte om vintern. Jag blir deprimerad och nedslagen. Men eftersom jag är en i grunden glad person försöker jag förtränga sådana känslor genom att tänka på annat. Jag läser massor av böcker (så slipper jag vara där jag är och får uppleva annat istället). Planerar saker inför resten av året (jo, jag vet vad jag ska göra till min födelsedag i maj) och försöker på alla sätt se vårtecken runt omkring mig (påskliljelökarna ÄR faktiskt redan uppe!).

Jag har den senaste veckan funderat till och från på vår lilla frimärksstora plätt till trädgård. Då handlar det inte så mycket om vad som ska planteras, ansas och klippas, utan snarare om hur snygg trädgården kommer att vara. Skitsnygg, underbar och blommande! Och det jag mest av allt längtar efter är att få se mina irisar i blom.

Enda irisen som blommade i trädgården förra året och den har jag inget vetenskapligt namn på.

Iris är min favoritblomma, och det var den långt innan jag blev Florensfantast. Utanför vår tomt till vår sommarstuga på Öland fanns det stora tuvor av iris, blommande i gult och blått. Har man en gång sett en hel sådan tuva i blom med stora klarblå blommor är man förtjust utan återvändo! Nu har jag en elva-tolv olika sorters iris i trädgården, men förra året blommade bara en eftersom alla tuvor flyttades/köptes in förra säsongen. Irisen är en otroligt tålig växt, den klarar att grävas upp, fraktas omilt och klarar dessutom torka bra. Men i gengäld så blommar irisen inte förrän den är väl etablerad på sin växtplats. Om jag har otur får jag alltså inte se min chokladdoftande iris i blom förrän om ett par år.

Iris plicata 'Provençal' med chokladdoft. Inköpt hos Bohus perenner utanför Båstad.

Irisen råkar sedan vara en symbol för staden Florens. Det är en version av den stiliserade franska liljan, (som bland annat de manliga scouterna har som symbol) men har två extra spröt ut från blommans inre. Irisen blev symbol för staden då en vildväxande sort med vita blommor växte på stadsmurarna kring staden. Som flagga tog florentinarna en stiliserad version av den vita irisen mot en röd botten. Detta var symbolen för Florens fram tills familjen Medici tog över makten. För att markera det nya politiska styret bytte man färgerna på flaggan, den vita irisen blev röd mot en vit botten.

Medicéernas version av stadens irisvapen! Inzoomad på Palazzo Vecchio i Florens.

MEN…
Det finns inga röda irisar. Även om Medicéerna säkert ville byta färg på alla irisar som växte på stadsmuren, så fanns det inga röda irisar att byta dem mot. Jag vet inte om det var då man först började förädlingsarbetet med att få fram en röd iris, men jag vet att det fortgår. Det finns fortfarande ingen klarröd iris, även om det finns rosa och orangea sorter. Liksom det inte finns blå rosor finns det ingen röd iris. Det är väldigt ofta detta händer i naturen, att ett släkte saknar genen för blått men inte för rött och tvärt om. En rolig liten hortonomanekdot!

Jag vet i alla fall att Florentinarna är minst lika förtjusta i irisar som jag, trots att blomman inte finns i en röd version. På sluttningen upp mot utkiksplatsen Piazzale Michelangelo finns iristrädgården, som är full med irisar. Den var stängd när vi var i Florens i somras, så nästa gång hoppas jag kunna åka i maj och få möjlighet att se mängder med blommande irisar i alla färger och former. Till dess får jag nöja mig med rapporter från Nic.

Florens iristrädgården en vårdag 1994.

Nu är dagens vinterdeppighet över, eftersom jag nu har huvudet fullt av vackra irisblommor. Hoppas färggladheten smittat av sig på er!

Welcome, Nic!

As you know, I am writing here more or less anonymous. I'm not using my normal name and I give the people in my surronding aliases as well. As I tell people to read my blog, they usually get what and who I am talking about, so this is not a really secret blog. OK, it was at first, but I am now telling more and more people to read my texts.

And I finally had the courage to tell Nic about my blog. As she have come to mean a great deal to me and to my feelings about Florence, you all know she is often mentioned and quoted here. And now she knows this herself. So I just want to say: Welcome, Nic! Enjoy what you can - photos and clips! See how I introduced more people to Elisa's music? We'll make her concour the world!

I enjoy writing in Swedish too much to change this into an international blog, but I guess I can write a piece in English every now and then, just for fun. We just have to wait and see!