Medicivillorna

Eftersom jag haft helt andra saker i fokus de senaste veckorna (Constantinopel, Cloettas ipodjakt, mormors födelsedag och det annalkande sprutcerifikatet) har jag inte haft ro nog att skriva blogginlägg. Därför blir dagens inlägg väldigt hortonomigt med fokus på trädgårdshistoria. Håll till godo, jag vet inte när jag återfår Florensfokus igen, Constantinopel lär behålla mina skrivande fingrar ett tag till framöver.

I Sagan om Simo, som jag skrev innan jul, bodde Simo och hans mor i Kastellet. Det var Villa di Castello som ligger en bit utanför Florens. Jag tänkte skriva lite om den villan och de andra Medicivillorna som finns kvar.

Nåväl. Florens centrala delar är väldigt kompakta. Det är gångavstånd mellan alla historiska byggnader vilket är utmärkt när man turistar. Men jag kan tänka mig att de högt uppsatta Florentinarna under renässansen tyckte det var rätt jobbigt emellanåt. Varje gång man skulle gå hem från jobbet möttes man av andra stadsinvånare. Det var säkert trevligt, men säkerligen också en risk då fiender kunde komma väldigt nära inpå och folk stannade en på gatan och ville klaga eller påpeka fel. Stadens gator var dessutom fulla av smuts och avskräde på gatorna då avloppssystemet var begränsat (det vill säga de som hade tillgång till floden kunde kasta skräpet där istället för ut på gatan).

Lorenzo il Magnifico var den första Medicéen som kom att inneha ett sommarpalats, en villa en bit utanför staden, helt enkelt. Han bjöd in vänner, konstnärer och filosofer till samtal i sin villa, och smyckade den med statyer och målningar. Efter honom skaffade sig fler medlemmar ur familjen Medici sig villor runt Florens och när den ledande familjen gjorde det, följde naturligtvis andra rika familjer efter. Det blev på modet att ha minst en villa att dra sig tillbaka till när det blev för intensivt inne i staden.

Florens är omgivet att kullar, och villorna låg oftast på sluttningarna av dessa, så man hade god uppsikt över alla annalkande besökare. Villorna hade egen mark runt om och fungerade som självförsörjande bondgårdar. De var därför enkla att försvara och hålla stånd i vid belägringar. Inte undra på att Simo och hans mor valde att ständigt leva ute i sitt Kastell!

Villa Petraia, ligger granne med Villa di Castello. Cosimo I köpte in villan till en av sina söner.

Simo, eller Cosimo I, som jag egentligen borde säga, var fäst vid Villa di Castello i resten av sitt liv. Han var där så ofta han kunde och gjorde ständiga förbättringar och förändringar både inom- och utomhus. På sin ålders höst överlämnade han därför stadsmakten till sin son och drog sig tillbaka till Villa di Castello och bodde sedan där på heltid i resten av sitt liv.

Cosimo I var mycket intresserad av parken till Villa di Castello och därför räknas den som en av de första och ursprungligaste renässansträdgårdarna. Vid den här tiden hörde trädgård först och främst samman med nytta. Att därför inte odla på varenda yta, utan använda trädgården för nöjes skull, blev tecken på en oerhörd lyx. Renässansträdgårdarna användes därför för att imponera på besökande. Innan en bankett gick man igenom parken och besökarna fick gå vilse i labyrinter, beskåda statyer, fontäner och uppleva vattenlekar. Vattenlekarna skulle överraska och blöta ner gästerna som tyckte detta var oerhört roligt.

I Villa di Castello utnyttjade man sluttningen och anlade högst upp en damm. Från den dammen leddes vattnet ned, genom ett sinnrikt rörsystem, och försedde grottan på våningen under med rinnande vatten. Grottan var smyckad med skulpterade djur av exotiska slag, var och en i sin egen färg, då man använde en stor mängd olika typer av marmor. Besökarna togs till grottan för att beundra skulpturerna, överraskades med att det forsade vatten ur munnarna på dem och fick en ännu större överraskning av att grottan kunde översvämmas och alla blev våta om fötterna. Skrattandes och plaskvåta togs sedan besökarna inomhus och måltiderna kunde inledas.

Allehanda exotiska djur i den översvämningsbara grottan.

Trädgården till Villa di Castello färdigställdes av Cosimo I:s söner efter hans död, eftersom han själv alltid ville göra fler förbättringar. Trädgården kom sedan att bevaras i mer eller mindre samma skick i flera sekler. Men sedan dog Medicéerna ut, och efterträdarna till just Villa di Castello ville ha en ljusare och betydligt mer komfortabel trädgård och började ändra villt. Parken fick ett typiskt 1800-tals utseende. I det skicket finns trädgården att beskåda idag. Men flera av trädgårdens renässanselement håller på att renoveras, bland annat just grottan och dess vattensystem. Om några år kan man säkert få uppleva översvämningar där igen.

Det kan därför vara värt att göra ett besök i parken till Villa di Castello i framtiden. Speciellt som inträdet är gratis och det kan vara trevigt att dra sig undan stadens brus och stora folkmängder till en avsides sommarvilla.

Behoven av villorna är således fortfarande de samma, inte så mycket har ändrats sedan 1400- och 1500-talen.

Min modeblogg – ett jättetjejigt inlägg

(När jag bestämde mig för det här ämnet mindes jag den här artikeln ur DN som beskriver den typiska bloggaren som en ung, blond tjej som skriver om just mode. I och med detta inlägg har jag alltså blivit standardtypen för en svensk bloggare! Jag är tjej, är blond och är ung, tja i alla fall är jag ung fram till och med nästa år när jag fyller 30 och officiellt blir tant.)

Jag har rotat omkring bland alla mina Florensprylar för att sjunka ner förundrat i allt som rör de dräkter folk gick omkring i under renässansen. Jag har varit lite nere ett tag, det är ju fortfarande vinter, jag har fått alla mina hemska vinterkrämpor (eksem, utslag, rinniga ögon), jag ska ägna alla hjärtans dag ensam (medan Mr Emerson träffar imponerande trädexperter) och jag är fortfarande utan vettig sysselsättning. När livet är pest orkar jag inte med att skriva om vad som helst. Så istället har jag gottat mig i detaljerna på dessa porträtt.

Lyckligtvis finns det mycket att stirra förundrat på. I en stad full av textilindustri var kläderna en viktig sak att visa upp och man visade upp sin rikedom genom dem. Dräkterna broderades rikligt, pryddes med pärlor och man blandade olika typer av tyg: batist, brokad, silke, sammet och äkta siden. Det finns en hel del porträtt där det bästa visades på parad.

Fras, fras, fras… Jag kan höra hur de fina damerna frasande gick omkring i sina Palazzo, iklädda dessa urtjusiga kreationer. Att människorna i Florens började bry sig om hur de såg ut och var noggranna med både kläder, frisyrer och andra yttre attribut, hade även det med renässansen att göra. När kyrkan inte längre ansåg det som en synd att ta ut ränta på lånade pengar, och synen på romersk konst och litteratur förändrades, lättades trycket från kyrkan. Man fördömdes inte längre om man visade sig i överdådiga kläder inför allmänheten, speciellt inte om man samtidigt skänkte frikostigt till kyrkan och till fattiga. När självaste påven visade sig i gulbrokad kunde han ju inte gärna neka sina rika undersåtar att bära det samma, då kanske han inte fick några bidrag i fortsättningen.

Att Florens hade byggt upp sin rikedom mycket på sin textilindustri, hade nog också betydelse. Det var här den finaste ullen fanns, det bästa urvalet av färger och med rika familjer fanns här även sömmerskor som kunde förvandla det färgade tyget till moderiktiga kreationer.

Florentinarna ansågs också, främst under 1400-talet, vara de mest fåfänga i Italien. Här hade till och med de enklaste klänningarna broderier och pärlor, och herrarna smyckade sina vapen och till och med stigbyglar. För fattiga människor stack nog all spets och alla ädelstenar ordentligt i ögonen. Bland de rika blev det en kapplöpning om vem som hade rikast smyckad festklädsel i det senaste snittet.

Några kända exempel på tjusiga porträtt kommer här.

Eleonora di Toledo och hennes äldste son Francesco. Målning av Angelo Bronzino, bild från Wikipedia.

Först har vi det kända porträttet på Simos utländska prinsessa, alltså Eleonora di Toledo. Kolla in guldbrokaden, alla broderier och pärlhalsbanden i olika snitt hon bär! Hon ler inte på bilden, trots att hon var känd för att vara gladlynt och skämtsam. Troligtvis hade hon dåliga tänder, som många människor vid den här tiden. (Det kan vara av samma anledning Mona-Lisa inte heller ler.)

Lucrezia de Medici, porträtterad av Angelo Bronzino, bild från Wikipedia.

Det här är en av Eleonoras och Cosimos döttrar, Lucrezia. Lucrezia är väldigt ung på bilden, och det här kan ha varit ett porträtt som skickades iväg för att visas upp för lämpliga blivande äkta makar. Hennes klänning är sober i färgvalet, så hon skulle anses som kysk, men är trots allt rikligt broderad och har spetsmanschetter. Silke sticker upp ur ärmarna på axlarna och vid kragen. Med sitt ädelstensbälte, rika håruppsättning och sin medaljong, visar hon upp sin rikedom (hemgift). Lucrezia gifte sig med hertigen av Ferrara, Alfonso d’Este, 1558 och dog barnlös endast tre år senare. Ryktet säger att hon förgiftades.

Som ni anat på dessa två porträtt var håruppsättningarna smått fantastiska. Tyvärr syns de inte så tydligt och därför följer här en del av en bild på Simonetta Vespucci, den är gjord nästan hundra år tidigare, från slutet av 1400-talet. Här syns tydligt hur invecklade uppsättningarna var, med flera olika typer av flätning i varierande storlek. Silverband, pärlor och ibland tiaror flätades eller syddes in i håret.

Simonetta Vespucci, målning av Piero di Cosimo, bild från Wikipedia. Originalet fanns inte i Florens (blev mycket besviken) utan går att beskåda i Chantilly i Frankrike.

Det här porträttet är ett av mina absoluta favoriter. Konstnären (som var vansinnigt förälskad i Simonetta) gjorde en mytisk målning av henne, men bibehöll hennes tidstypiska frisyr. Hennes rika håruppsättning kontrasterar starkt mot resten av hennes minimala garderob och det mycket annorlunda halssmycket. (10 poäng till den som först tar reda på vad hon har runt halsen!) Simonetta dog liksom Lucrezia ung och barnlös, men var hyllad i hela Florens för sin jungfruliga skönhet.

Jag har alltid varit förtjust i dräkter och klänningar, även om mitt modeintresse kanske inte är helt självklart. Men det finns inget som frasande klänningar, lager av färggrann chiffong och fantastiska broderier att förundras över, speciellt inte när vintern är lång. Så när det inte räcker med gamla florentinska porträtt går jag in på Diors hemsida och suktar. Om jag någon gång i livet får pengarna och figuren så vill jag ha en cocktailklänning från Dior. Det finns inget annat modehus som tillfredsställer mitt sinne för detaljer så som Dior. Christian Dior gjorde och John Galliano gör idag alltid välsydda klänningar med perfekta proportioner.

Men märk väl att det bara är Diors klänningar jag älskar! Parfymen föredrar jag från Gucci och väskorna från Louis Vuitton. Behöver jag tillägga att alla dessa tre modehus har butiker i Florens men inte i Halmstad (eller ens Malmö för den delen)?! ;)

En liten förklaring

Eftersom jag antar att jag har fler läsare av min blogg än av mina Twitter, bör jag väl förklara gårdagens korta, konstiga och parodiska inlägg. De var INTE skrivna av mig, men det kanske ni redan anade.

Jag, Mr Emerson och en rad av våra vänner använder oss av Twitter för att tala om vad vi gör, vad vi har gjort och vad vi vill göra. När ens blogg är uppdaterad talar man således om det via Twitter. Men detta kan Twitter göra själv, genom en tjänst kallad Twitterfeed. Den ska läsa av när det ändras något på en vald hemsida.

För över en vecka sedan försökte jag installera detta alldeles själv, vilket absolut inte funkade. Men eftersom våra vänner är begåvade med allehanda datakunskaper kunde kanske någon av dem hjälpa mig? Jodå, käre Erik lovade i ett svagt ögonblick att fixa till det så gott han kunde.

Vilket han också gjorde igår. För att testa om de nya inställningarna gjorde någon skillnad var han därför tvungen att göra ett inlägg och se hur Twitterfeed fungerade.

Låtsasinlägg nr 1:
Har jag berättat om gången jag var i Florens och såg blommor? Jo, jag var där (jag älskar Florens!!!) och såg diverse blommor.

En av dem var grön. Det ni!

Ingen reaktion efter detta fantastiska inlägg, vilket resulterade i…

Låtsasinlägg nr 2:
Oh! Och jag glömde berätta i mitt förra inlägg att jag även såg EN ANNAN BLOMMA, som en gång växt vid sidan av ett slott eller något, med massvis av intressant historik. Det var faktiskt väldigt intressant och tankeväckande. DEN ANDRA BLOMMAN var röd och hette Hortentius Rediasulis.

Inlägg nr 2 resulterade inte heller i några automatiska Twitterfeedrapporter, vilket gjorde att jag och Erik gav upp. Den enda vinsten var således att jag fick reda på hur Erik alltså hade för syn på min blogg och dess innehåll. Tydligen så skriver jag mycket mer om blommor än jag själv hade en aning om. Eller så är det vad jag borde skriva mer om eftersom jag ändå är hortonom.

Så när jag vaknade idag hade jag bestämt mig för att dumpa Twitterfeed för all framtid och sedan rensa min blogg från allt skräp. Till min stora överraskning fungerar Twitterfeed och även om låtsasinläggen är raderade, så kan folk få ta del av dem i alla fall. Eftersom det varit ont om kommentarer till mina inlägg i år kan jag ju dessutom uppmana till diskussion genom att fråga om ni andra läsare tycker att Eriks parodi stämmer?

Och bara för att förtydliga vill jag säga att jag är överförtjust i Erik och tycker typ att han är bäst i världen, efter Mr Emerson, mina syskon och min katt, visserligen, men i alla fall! Därför får ni en tjusig bild av honom.

Coola Erik hemma hos oss igår!

Post på det gamla goda sättet!

Jag är så lyckligt lottad som har så många fina vänner! Jag blev oerhört överraskad häromdagen när det damp ner ett litet paket i brevlådan här hemma - från Frankrike!

Lycka, hälsa, frid och glädje - trevliga nyårsönskningar!

Som jag tidigare berättat var jag i Landerneu i Bretagne under en specialkurs i franska på gymnasiet. Då bodde jag hemma hos en fransk familj och fick verkligen prata franska hela tiden. Min värdsyster hette Karine och vi hade brevväxlat i ett år eller två innan jag reste ner. Vi var helt enkelt goda vänner.

Vi fortsatte att brevväxla efter mitt besök, men med tiden har det avtagit. Vi skrev allt mer sällan, och kontakten består väl nu bara av enstaka vykort och helgönskingar. MEN... förra året fick jag inget julkort, och jag skickade inget kort från Florens heller. Ibland blir det så här. Man glider isär, slutar skriva för att man inte hinner (kolla brev på franska att stavning, grammatik och uttryck stämmer, tar tid och är urtråkigt!). Liten kontakt blir till ingen kontakt.

När det var dags för årets julkort (de vackra med Lejon i tomteluva, ni vet) skickade jag i alla fall ett, även om jag funderade över att inte göra det. Fick jag inget svar på det här så skulle det antagligen inte bli fler kort till och från Frankrike. Så på Espresso House i Lund, medan Mr Emerson sprang runt på jakt efter en julkklapp till mig, satt jag och skrev den sämsta franskan jag någonsin skrivit, helt på fri hand, utan ord- och grammatikbok.

Och nu kom svaret! En glittrigt kattkort med hälsningar och en jättefin liten receptbok på Crêpes i olika variationer. Je suis très contente! Merci beacoup, Karine! Tu es vraiment une copine formidable!

Min fina receptbok!!!

På kortet påpekade Karine också att det imorgon, den andre februari, är La Chandeleur - La fête de Crêpes. Eftersom jag är fullkomligt fantastik på att göra pannkakor (nej allvarligt, jag överdriver inte - jag kan till och med vända dem i luften!) är detta absolut något jag vill fira. Jag vill gärna testa flera recept ur boken, både matiga och efterrättsvarianter. Så, välkomna hit! Detta gäller naturligtvis Skåningar av alla slag (Lundensare, Malmöiter och Helsingborgare) också!!!

Nytt inlägg kommer riktigt snart. Mr Emerson och jag ska testa en italiensk restaurang inne i Halmstad ikväll, och en kortrecension av den skulle jag vilja lägga upp här.