Medicivillorna

Eftersom jag haft helt andra saker i fokus de senaste veckorna (Constantinopel, Cloettas ipodjakt, mormors födelsedag och det annalkande sprutcerifikatet) har jag inte haft ro nog att skriva blogginlägg. Därför blir dagens inlägg väldigt hortonomigt med fokus på trädgårdshistoria. Håll till godo, jag vet inte när jag återfår Florensfokus igen, Constantinopel lär behålla mina skrivande fingrar ett tag till framöver.

I Sagan om Simo, som jag skrev innan jul, bodde Simo och hans mor i Kastellet. Det var Villa di Castello som ligger en bit utanför Florens. Jag tänkte skriva lite om den villan och de andra Medicivillorna som finns kvar.

Nåväl. Florens centrala delar är väldigt kompakta. Det är gångavstånd mellan alla historiska byggnader vilket är utmärkt när man turistar. Men jag kan tänka mig att de högt uppsatta Florentinarna under renässansen tyckte det var rätt jobbigt emellanåt. Varje gång man skulle gå hem från jobbet möttes man av andra stadsinvånare. Det var säkert trevligt, men säkerligen också en risk då fiender kunde komma väldigt nära inpå och folk stannade en på gatan och ville klaga eller påpeka fel. Stadens gator var dessutom fulla av smuts och avskräde på gatorna då avloppssystemet var begränsat (det vill säga de som hade tillgång till floden kunde kasta skräpet där istället för ut på gatan).

Lorenzo il Magnifico var den första Medicéen som kom att inneha ett sommarpalats, en villa en bit utanför staden, helt enkelt. Han bjöd in vänner, konstnärer och filosofer till samtal i sin villa, och smyckade den med statyer och målningar. Efter honom skaffade sig fler medlemmar ur familjen Medici sig villor runt Florens och när den ledande familjen gjorde det, följde naturligtvis andra rika familjer efter. Det blev på modet att ha minst en villa att dra sig tillbaka till när det blev för intensivt inne i staden.

Florens är omgivet att kullar, och villorna låg oftast på sluttningarna av dessa, så man hade god uppsikt över alla annalkande besökare. Villorna hade egen mark runt om och fungerade som självförsörjande bondgårdar. De var därför enkla att försvara och hålla stånd i vid belägringar. Inte undra på att Simo och hans mor valde att ständigt leva ute i sitt Kastell!

Villa Petraia, ligger granne med Villa di Castello. Cosimo I köpte in villan till en av sina söner.

Simo, eller Cosimo I, som jag egentligen borde säga, var fäst vid Villa di Castello i resten av sitt liv. Han var där så ofta han kunde och gjorde ständiga förbättringar och förändringar både inom- och utomhus. På sin ålders höst överlämnade han därför stadsmakten till sin son och drog sig tillbaka till Villa di Castello och bodde sedan där på heltid i resten av sitt liv.

Cosimo I var mycket intresserad av parken till Villa di Castello och därför räknas den som en av de första och ursprungligaste renässansträdgårdarna. Vid den här tiden hörde trädgård först och främst samman med nytta. Att därför inte odla på varenda yta, utan använda trädgården för nöjes skull, blev tecken på en oerhörd lyx. Renässansträdgårdarna användes därför för att imponera på besökande. Innan en bankett gick man igenom parken och besökarna fick gå vilse i labyrinter, beskåda statyer, fontäner och uppleva vattenlekar. Vattenlekarna skulle överraska och blöta ner gästerna som tyckte detta var oerhört roligt.

I Villa di Castello utnyttjade man sluttningen och anlade högst upp en damm. Från den dammen leddes vattnet ned, genom ett sinnrikt rörsystem, och försedde grottan på våningen under med rinnande vatten. Grottan var smyckad med skulpterade djur av exotiska slag, var och en i sin egen färg, då man använde en stor mängd olika typer av marmor. Besökarna togs till grottan för att beundra skulpturerna, överraskades med att det forsade vatten ur munnarna på dem och fick en ännu större överraskning av att grottan kunde översvämmas och alla blev våta om fötterna. Skrattandes och plaskvåta togs sedan besökarna inomhus och måltiderna kunde inledas.

Allehanda exotiska djur i den översvämningsbara grottan.

Trädgården till Villa di Castello färdigställdes av Cosimo I:s söner efter hans död, eftersom han själv alltid ville göra fler förbättringar. Trädgården kom sedan att bevaras i mer eller mindre samma skick i flera sekler. Men sedan dog Medicéerna ut, och efterträdarna till just Villa di Castello ville ha en ljusare och betydligt mer komfortabel trädgård och började ändra villt. Parken fick ett typiskt 1800-tals utseende. I det skicket finns trädgården att beskåda idag. Men flera av trädgårdens renässanselement håller på att renoveras, bland annat just grottan och dess vattensystem. Om några år kan man säkert få uppleva översvämningar där igen.

Det kan därför vara värt att göra ett besök i parken till Villa di Castello i framtiden. Speciellt som inträdet är gratis och det kan vara trevigt att dra sig undan stadens brus och stora folkmängder till en avsides sommarvilla.

Behoven av villorna är således fortfarande de samma, inte så mycket har ändrats sedan 1400- och 1500-talen.