Medicivillorna

Eftersom jag haft helt andra saker i fokus de senaste veckorna (Constantinopel, Cloettas ipodjakt, mormors födelsedag och det annalkande sprutcerifikatet) har jag inte haft ro nog att skriva blogginlägg. Därför blir dagens inlägg väldigt hortonomigt med fokus på trädgårdshistoria. Håll till godo, jag vet inte när jag återfår Florensfokus igen, Constantinopel lär behålla mina skrivande fingrar ett tag till framöver.

I Sagan om Simo, som jag skrev innan jul, bodde Simo och hans mor i Kastellet. Det var Villa di Castello som ligger en bit utanför Florens. Jag tänkte skriva lite om den villan och de andra Medicivillorna som finns kvar.

Nåväl. Florens centrala delar är väldigt kompakta. Det är gångavstånd mellan alla historiska byggnader vilket är utmärkt när man turistar. Men jag kan tänka mig att de högt uppsatta Florentinarna under renässansen tyckte det var rätt jobbigt emellanåt. Varje gång man skulle gå hem från jobbet möttes man av andra stadsinvånare. Det var säkert trevligt, men säkerligen också en risk då fiender kunde komma väldigt nära inpå och folk stannade en på gatan och ville klaga eller påpeka fel. Stadens gator var dessutom fulla av smuts och avskräde på gatorna då avloppssystemet var begränsat (det vill säga de som hade tillgång till floden kunde kasta skräpet där istället för ut på gatan).

Lorenzo il Magnifico var den första Medicéen som kom att inneha ett sommarpalats, en villa en bit utanför staden, helt enkelt. Han bjöd in vänner, konstnärer och filosofer till samtal i sin villa, och smyckade den med statyer och målningar. Efter honom skaffade sig fler medlemmar ur familjen Medici sig villor runt Florens och när den ledande familjen gjorde det, följde naturligtvis andra rika familjer efter. Det blev på modet att ha minst en villa att dra sig tillbaka till när det blev för intensivt inne i staden.

Florens är omgivet att kullar, och villorna låg oftast på sluttningarna av dessa, så man hade god uppsikt över alla annalkande besökare. Villorna hade egen mark runt om och fungerade som självförsörjande bondgårdar. De var därför enkla att försvara och hålla stånd i vid belägringar. Inte undra på att Simo och hans mor valde att ständigt leva ute i sitt Kastell!

Villa Petraia, ligger granne med Villa di Castello. Cosimo I köpte in villan till en av sina söner.

Simo, eller Cosimo I, som jag egentligen borde säga, var fäst vid Villa di Castello i resten av sitt liv. Han var där så ofta han kunde och gjorde ständiga förbättringar och förändringar både inom- och utomhus. På sin ålders höst överlämnade han därför stadsmakten till sin son och drog sig tillbaka till Villa di Castello och bodde sedan där på heltid i resten av sitt liv.

Cosimo I var mycket intresserad av parken till Villa di Castello och därför räknas den som en av de första och ursprungligaste renässansträdgårdarna. Vid den här tiden hörde trädgård först och främst samman med nytta. Att därför inte odla på varenda yta, utan använda trädgården för nöjes skull, blev tecken på en oerhörd lyx. Renässansträdgårdarna användes därför för att imponera på besökande. Innan en bankett gick man igenom parken och besökarna fick gå vilse i labyrinter, beskåda statyer, fontäner och uppleva vattenlekar. Vattenlekarna skulle överraska och blöta ner gästerna som tyckte detta var oerhört roligt.

I Villa di Castello utnyttjade man sluttningen och anlade högst upp en damm. Från den dammen leddes vattnet ned, genom ett sinnrikt rörsystem, och försedde grottan på våningen under med rinnande vatten. Grottan var smyckad med skulpterade djur av exotiska slag, var och en i sin egen färg, då man använde en stor mängd olika typer av marmor. Besökarna togs till grottan för att beundra skulpturerna, överraskades med att det forsade vatten ur munnarna på dem och fick en ännu större överraskning av att grottan kunde översvämmas och alla blev våta om fötterna. Skrattandes och plaskvåta togs sedan besökarna inomhus och måltiderna kunde inledas.

Allehanda exotiska djur i den översvämningsbara grottan.

Trädgården till Villa di Castello färdigställdes av Cosimo I:s söner efter hans död, eftersom han själv alltid ville göra fler förbättringar. Trädgården kom sedan att bevaras i mer eller mindre samma skick i flera sekler. Men sedan dog Medicéerna ut, och efterträdarna till just Villa di Castello ville ha en ljusare och betydligt mer komfortabel trädgård och började ändra villt. Parken fick ett typiskt 1800-tals utseende. I det skicket finns trädgården att beskåda idag. Men flera av trädgårdens renässanselement håller på att renoveras, bland annat just grottan och dess vattensystem. Om några år kan man säkert få uppleva översvämningar där igen.

Det kan därför vara värt att göra ett besök i parken till Villa di Castello i framtiden. Speciellt som inträdet är gratis och det kan vara trevigt att dra sig undan stadens brus och stora folkmängder till en avsides sommarvilla.

Behoven av villorna är således fortfarande de samma, inte så mycket har ändrats sedan 1400- och 1500-talen.

Sagan om Simo del 2

Mitt i allt julstök och packande inför resa till Öland där julen ska firas i år,kom jag på att jag lovat publicera del två i Sagan om Simo. Eftersom jag inte har en aning om när jag kan få Internet igen, fick jag mycket brått att skriva detta inlägg. Och om jag inte hinner skriva det om ett par dagar - GOD JUL!

Snabb sammanfattning: Sjuårige Simo och hans mor Mia, känner sig hotade av farbror Clem när Simos far, den svarte riddaren dött av en krigsskada.

Simo och hans mor lämnade staden och bosatte sig hos Simos morföräldrar istället. Men han fick trots allt en utbildning värdig en framtida kung. Folket i staden glömde bort Simo, eftersom han ju ändå bara varit ett barn när de flyttat. Ingen kunde riktigt komma ihåg hur Simo ens sett ut. Alesso blev kung över staden istället, med stöd av den inflytelserike farbror Clem.

Simos far, den svarte riddaren.

Tiden gick och Simo blev en ung och rastlös man. Hans mor höll honom dock hemma, och lät honom inte bege sig iväg ut på äventyr, trots att det var ett äventyr en ung man mest av allt önskade sig. Hon visste att Simos eget äventyr snart skulle börja, om han bara kunde vänta lite till. Dagligen fick Mia nämligen rapporter om farbror Clems hälsa, som inte var god.

En dag dog farbror Clem och Simos tre kusiner blev nästan omedelbart osams. Till slut lät Alesso giftmörda Ippo, och sedan stack Zino ned Alesso med en kniv. Morgonen efter knivdådet hade Zino flytt till staden bortom bergen.

Så staden stod åter utan kung, och alla krig som Simos far deltagit i var fortfarande igång. Farbror Clem och Simos kusiner hade inte gjort något för att komma till freds med stadens många grannar. Nu närmade sig flera fiender, med sikte på stadstronen, och invånarna visste inte vad de skulle ta sig till.

Nu var det dags för Simos äventyr, visste Mia, och skickade iväg sin son till staden. Simo var nu 18 år gammal och en stolt ung man med stort självförtroende. När han kom fram till staden kände ingen igen honom. Men efter att ha påkallat minnet av sin far, den svarte riddaren, mindes folket den lille parveln som flytt staden vid sju års ålder. Nu stod han framför dem, som en avbild av sin far, och ingöt förtroende i dem. Med den svarte riddarens son, tydligt lika begåvad med tur som sin far, skulle staden aldrig hamna i fiendens händer. Naturligtvis blev han folkets kandidat till tronen.

Han blev presenterad för stadens råd, som var betydligt mer tveksamma till att sätta honom på tronen som stadens regent. Men Simo var den rätte arvtagaren till tronen och stod näst i tur. Speciellt som hans kusin Zino flytt efter sitt brott. Simo lyckades dock övertala rådet om att kröna honom som kung, mot att han lovade att det var rådet som skulle få fortsätta styra staden.

Efter att krigen var avslutade och Simo var obestridlig kung över staden, tog han dock över det totala styret över staden. Folket ville ha honom och med deras stöd behövde han inte längre rådet. Så Simo avsatte rådet och blev envåldshärskare. Med sin makt, list och militära kunskap lyckades Simo dessutom besegra alla fiendestäder runt om och enade hela bygden under sitt eget baner.

Till en början var han hatad för detta, men med ständig fred och mer samarbete mellan städerna började ekonomin och kulturen blomstra. Folken trivdes och levde gott. Simo blev hyllad som kung och kom att leva lycklig i resten av sitt liv.

Simo efter att han blivit kung. Riktigt stilig 1500-tals riddare!

Simo gifte sig med en klok och vacker utländsk prinsessa, och de fick minst tio barn. När helst stadens angelägenheter tillät det spenderade han och hans familj tid i familjens kastell med den stora trädgården. Simos söner och sonsöner kom att härska över staden och bygden i ett par hundra år.

Som ni förstår var den här riddarsagan nästan ren sanning. Lite får man skarva! Hela berättelsen utspelade sig naturligtvis i Florens, i mitten av 1500-talet.

Simo – Cosimo I de Medici , den förste storhertigen av Toscana.
Mia – Maria Salviati, hans mor.
Den svarte riddaren – Giovanni dalle Bande Nere (med de svarta banden), hans far.

Farbror Clem – Clemens VII, familjen Medicis förste påve.
Kusin Alesso – Alessandro, Clemens illegitime son med en tränsteflicka.
Kusin Ippo – Ippolito, illegitim son till en av Clemens bröder, Alessandros riktiga kusin.
Kusin Zino – Lorenzino, Cosimos riktiga kusin.
De faktiska släktförbindelserna mellan Cosimos och Clemens sidor av familjen är svåra att snabbt förklara. Cosimo hörde till den andre, icke styrande grenen, men när den styrande grenen dog ut kom Cosimo och hans sida att ta över.

Kastellet – Villa di Castello där Cosimo skapade en av de första riktiga renässansträdgårdarna.
Prinsessan – Eleonora av Toledo, dotter till den spanske ställföreträdande hertigen av Neapel.