Att börja från början, eller Giovanni di Bicci de Medici

Jag får be mina läsare ödmjukt om ursäkt för att jag inte skriver så ofta som jag vill. Jag försöker ha sommarlov samtidigt som jag jobbar, och tyvärr blir bloggen lidande emellanåt. Att jag fått hem en massa tyg helt gratis gör dessutom att jag sitter och syr oftare än annars. Men nu är både ni och jag äntligen redo att börja från början…

Börja från början. Något kronologiskt upplägg har jag aldrig haft på bloggen, men det är hög tid att förklara hur en liten bondfamilj utan adliga släktband kunnat få så stor betydelse. Ur familjen Medici kom tre påvar, minst två franska drottningar och en österrikisk dito, en storhertig som enade hela landskapet Toscana, för att inte tala om alla konstnärer, arkitekter och filosofer som stöddes av de ledande ur familjen. Hur kunde en vanlig medelklassfamilj få en så stor makt och betydelse?

Hur blir man så mäktig att man får sitt familjeemblem PLANTERAT utanför ett av sina residens?

De första medicéerna kom från ett litet landskap norr om Florens, Mugello. De lämnade under slutet av 1200-talet, ett liv som bönder bakom sig för att istället pröva lyckan som handelsmän inne i Florens. De köpte in sig i den knoppande textilindustrin, vilket naturligtvis var lyckat.

Den förste Medicée som kom att få inflytelse var en man vid namn Giovanni di Bicci de Medici. Han var inte särskilt rik från början, arvet efter sin far skulle delas mellan honom och hans brors änka och hennes söner. Men Giovanni var affärsman ut i fingerspetsarna och kunde använda sitt lilla arv klokt. De första fyrtio åren av sitt liv ägnade Giovanni sig helhjärtat och exklusivt åt sina affärer. Mycket god organisation, administration och koll på utgifter och inkomster gjorde Giovanni till slut till en av Florens mest framgångsrika affärsmän. Han hörde fortfarande inte till någon adlig eller erkänd familj, och betraktades av sina motståndare ofta som en vulgär nyrik

1344 lånade familjen Bardi ut minst 400 000 guldfloriner från sin familjebank i Florens, till den Engelske kungen Edward den III. Ingen kunde väl ana att detta skulle bli en dålig affär? Den engelske kunden var ju en sann kristen kung, det meddelade ju till och med påven. Och om banken inte fick tillbaks sina pengar i guld, så kunde man få det i ull, samma ull som den florentinska textilindustrin nu köpte av England, eftersom den var av den bästa kvaliteten. Så familjen Bardi och en rad andra erkända bankirfamiljer lånade gladeligen ut pengar till Edward III.

Som de naturligtvis INTE fick tillbaks. Bank efter bank blev bankrutta, och familjen Bardi stod på ruinens brant. Då kom Giovanni di Bicci de Medici in i bilden. Han lade in sina egna pengar i banken och blev delägare tillsammans med familjen Bardi. Giovanni fick nu tillgång till en etablerad organisation med kontor över hela Italien, samt även i Frankrike, Spanien Tyskland och Nederländerna. Med sitt ordningssinne och stora noggrannhet fick han ordning på banken igen och blev ännu rikare. Familjen Bardi var i praktiken utblottad, men hade fortfarande ett erkänt släktnamn. Giovanni ordnade därför så att hans son gifte in sig i familjen. Nu hade han lagt grunden för familjens framtid, med en ekonomisk trygghet och ett växande erkännande inom samhället.

Under första och större delen av sitt liv var Giovanni bara indirekt verksam politiskt. (Läs gärna förra inlägget!) Det vill säga, han var vän med och kunde stödja maktinnehavarna, mycket tack vare sina tillgångar. Med en så välbärgad man som Giovanni i ryggen, kunde hans kandidater övertyga valkommittén om att de var rätt personer att sitta i regeringen. De skulle lägga ner dessa namn i säckarna inför nästa val, framför andras. Själv gav sig inte Giovanni in i politiken förrän i början av 1400-talet. Han valdes då till talesman för bank- och växlingsskrået (skrå = guild, för er som spelar dataspel). Som sådan blev han också vald till Gonfalonier minst en gång.

Med sin privata förmögenhet gjorde Giovanni även mycket för Florens invånare. Han skänkte pengar i samband med en epidemi av pesten och han lät uppföra ett barnhem, "Ospedale degli Innocenti" som ritades av Brunelleschi. Mot slutet av sitt liv var han en omtyckt person i Florens, och folk aktade sig för att kalla honom för vulgär och nyrik. I alla fall öppet och publikt, eftersom det fanns vissa familjer som kände sig hotade av denne starke uppkomling. Men det är en annan historia.