“Un Martini Bianco, s’il vous plaît!”

Det var vad jag beställde första gången jag beställde in en drink. Det var i Frankrike, under den studieresa jag berättat om ett flertal gånger här på bloggen. Året var 1997 och jag hade fyllt 18 under sluttampen av vårterminen innan. Vi spenderade varje kväll ihop med våra värdsyskon på någon av de miljoner caféer som verkade finnas i Landerneau och som alla hade tillstånd att servera alkohol.

Vi som reste iväg bestod av idel flickor, förutom en ensam stackars kille (som det nog inte var så synd om egentligen). Dessutom skedde det här precis när alkoläsken hade kommit, så våra cafésammankomster handlade inte om att gå ut och ta en öl. Vi drack idel söta saker. Vem det var som började dricka Martini minns jag inte. Men ett glas Martini Bianco kostade bara 14 franc (vilket knappt var 20 kr) och när detta superpris upptäcktes drack vi fortsättningsvis bara Martini Bianco. Vi blev också mäkta förvånade när vi kom hem till Sverige igen, över att ett glas Martini INTE kostade 14 kr eller ens 20 kr, utan mycket, mycket mer.

Martini är vermouth som tillverkas av destilleriet Martini&Rossi i Turin. Turin ligger i norra Italien och i regionen Piemonte. Basen är italienskt vitt vin, smaksatt med (hemliga) aromatiska örter och vanilj. Sedan tillsätts ytterligare alkohol och massvis med socker. Sockerhalten varierar naturligtvis beroende vilken typ av vermouth som ska tillverkas. Idag gör företaget sex olika typer: Rosso, Bianco, Extra dry, Rosato, D’oro och Fiero. Dessutom har företaget köpt upp den franska konkurrenten och står nu även bakom Noilly Prat.

Martini är ett stort märke utomlands och det kanske var en anledning till att vi överhuvudtaget kom på tanken att dricka Martini Bianco i Frankrike – vi påverkades av deras aggressiva marknadsföring. I Sverige, med vår hittills hårda alkoholcensur är det få som känner till märket annat än i eftertanke. Detta trots att Martini alltid haft ett aggressivt sätt att marknadsföra sig, med många kända namn inblandade i reklamfilmer och annonskampanjer. Just nu används till exempel George Clooney i flera olika versioner av reklamfilmer. Deras slogan som använts i många år, känner knappt någon till här: ”Welcome to the party!” Om fler kände till dem kanske det inte skulle vara så konstigt att beställa in en Martini Bianco här i Sverige. För folk tycker faktiskt jag är väldigt konstig när jag gör det.

OCH… Martini Bianco är INTE det samma som James Bonds ”shaken, not stirred” -drink som också heter Martini. Detta är mycket förvirrande, och helt idiotiskt. James Bonds Martini är en cocktail gjord på hälften gin och hälften torr vermouth, med is. Det finns en variant som jag vet att Ian Flemmings hjälte ibland beställer in: vodka martini, där gin är utbytt mot vodka. Min Martini Bianco är en söt vermouth som inte funkar i en tillblandad cocktail, utan, enligt mig, är bäst ensam med rikligt av is och ett par citronskivor.

Den här bilden hade varit mycket snyggare om flaskan var full.

I helgen fick jag tillfälle att dricka Extra Dry-typen av Martini. Det var hemma hos Vicky och Firelight (Tack så mycket, förresten! Vi hade mycket trevligt!) och jag hade aldrig testat den utan vodka/gin förut. Det var en trevlig upplevelse, trots att den inte var söt. Lite sherry till smaken faktiskt. Jag har inte testat D’oro eller Fiero heller, men jag har en aning om att det kommer att vara Martini Bianco som gäller för mig i fortsättningen också.

Bebyggda broar

– Den är väldigt vacker, men vad är det för speciellt med den?

Det var min första reaktion på Ponte Vecchio, den där första gången jag var i Florens 1994. Jag och min familj (samt resten av busslasten bestående av bibliotekarier) stod på utkiksplatsen Piazzale Michelangelo och tittade på staden. Lillebror Freddy (får kalla honom så för sakens skull) sprang omkring i sin psykedeliskt mönstrade fleecetröja och tog miljoner foton som alla fick solkatter.

Och min mor fick förklara för mig vad det var med Ponte Vecchio som var så speciellt:
– Det finns hus på bron.
Jo, det kunde jag ju se. Men det var väl inte så fantastiskt? Sedan tittade jag på alla andra broar över floden Arno, inte en enda av dem hade hus. När jag tänkte efter kunde jag inte komma på en enda bro med byggnader på som jag sett med egna ögon. Då fattade jag.

Nu vet jag att det finns fler saker med Ponte Vecchio som är lika fantastiska. Till exempel var det den enda florentinska bron som inte bombades under andra världskriget. Ryktet säger att en av de högsta tyska flygofficerarna hade varit arkitekt innan kriget och inte hade hjärta att bomba bron. Byggnader på båda sidor om bron bombades dock för att försöka hindra de allierades telegraftrådar.

Ponte Vecchio i Florens, foto från vår resa i somras.

Grunden för Ponte Vecchio är alltså bevarad från Medeltiden, men sitt nuvarande utseende fick bron först på 1500-talet. Under medeltiden låg stadens alla slaktare på bron, och de slängde allt slaktavfall i Arno. Vattnet var således inte rent, men Florentinarna tyckte att deras stad var bland de renaste i världen för att just slaktavfallet inte låg och ruttnade i högar på stadens gator. På 1500-talet blev det dock ändring, när Cosimo I inte ville beblanda sig med vanligt folk när han promenerade hem från sitt kontor. Vasari byggde sin korridor åt honom, från Uffizierna till Palazzo Pitti, rakt över Ponte Vecchio. Cosimo ville inte känna slakteridoften på sin tio minuters promenad hem, och körde bort slaktarna. Istället uppmuntrades guldsmeder att slå sig ned där. En fantastisk bro med fantastisk historia helt enkelt!

Däremot vet jag numera att det finns en mängd andra broar som är bebyggda runt om i världen. I Nordamerika finns miljoner broar med väggar och tak, laduliknande skydd enkelt uttryckt. I Europa finns också broar med tak (Suckarnas bro i Venedig till exempel) men dessutom broar med reella byggnader. Flera sådana finns i Frankrike och Tyskland, samt enstaka även i Holland och Belgien. En i Frankrike har jag faktiskt besökt.

I trean på gymnasiet valde jag en fördjupningskurs i franska. I kursen ingick en resa till Landerneau i Bretagne. Min gymnasieskola hade ett utbyte med gymnasieskolan där, och vi fick bo hemma hos elever vid den skolan. Jag hade tidigare tagit emot en tjej att bo hemma hos mig när de besökte Linköping, men när vi kom bodde jag hemma hos en tjej jag brevväxlat med sedan mitt första gymnasieår istället. Det var en fantastisk upplevelse, och man var verkligen tvungen att prata franska eftersom man bodde hemma hos folk. Dessutom fick man en inblick i deras liv som man nog aldrig annars fått. För att inte tala om hur mycket bättre ens franska blev.

Hur som helst. Mitt i Landerneau flyter floden Elorn. Över den går bron Pont de Rohan (Rohan är namnet på hertigfamiljen som styrde Bretagne en gång i tiden. Det har inget att göra med Sagan om ringen.) som har flera byggnader ovan sig. Naturligtvis menade jag att Ponte Vecchio var en betydligt vackrare bro men, fick jag påpekat från Landerneau-borna, ingen bodde längre på den. Pont de Rohan var en levande bro, eftersom husen faktiskt var bebodda. Guldsmederna på Ponte Vecchio levde inte där, de bara arbetade där. Det kanske fransmännen hade en poäng med.

Inlandssidan av Pont de Rohan i Landerneau, vid ebb.

Som del i vår resa fick vi bland annat intervjua arbetande fransmän. De flesta intervjuade någon av sina värdföräldrar, men jag och en tjej besökte en farmaceut som jobbade på ett apotek som låg just på Pont de Rohan. Jag minns inte så mycket av intervjun längre, men jag kommer ihåg att vi hade ett fasligt sjå med att säga NI och inte DU till henne. När vi för hundrade gången bad om ursäkt så tog hon inte illa upp längre i alla fall… Förutom det minns jag bara något hon sa om att apoteket låg på bron: det blev ganska kallt om vintern, eftersom det kalla vattnet ständigt forsade under dem.

Även om både Ponte Vecchio och Pont de Rohan således är bebyggda, upplevde jag dem som helt olika. I Florens har Ponte Vecchio fortfarande en brokänsla kvar. Man kan mitt på bron se ut över Arno och husen som kantar floden medan man på Pont de Rohan kunde gå över bron utan att vara medveten om att det var en bro. Husen på bron var så höga och breda att det kändes som om man var på vilken fransk gata som helst. Däremot var floden Elorn så totalt annorlunda än Arno. Jag har aldrig varit någon stans där skillnaden mellan ebb och flod var så tydlig. En tid på dagen fanns inget vatten alls. En annan stjälpte det nästan över kanterna.