En italiensk kärlekshistoria

Hon erkände att hon hade gått på det. Han valde ut henne, följde efter henne och lade in sin stöt. Hon var naiv, hon gick på det. Men han gick på en nit i sin tur. För de fick ett intressant samtal samtidigt som de tittade ut över den italienska kusten. Och sedan var han fast. Fast för henne, utan att han fick något för det. Naiva små flickor har pojkvänner hemma i Sverige som de är trogna hur trevliga holländare de än träffar.

Men de fortsatte ändå att prata och umgås, och kom att lära känna varandra riktigt bra. Det var så roligt att prata med någon som var som hon, som ville umgås med folk från andra länder. För det var alltför många människor som på detta internationella evenemang uteslutande umgicks med sina landsmän. Urtråkigt, och sanslöst dumt när man hade en massa möjligheter att diskutera med så många människor från hela Europa. Så hon stack gladeligen iväg med sin holländare för att prata engelska, låta sig presenteras för fransmän och belgare och prata massvis med franska.

Hon satte griller i huvudet på honom för att hon med genetiska argument fördömde narkotikabruk och tyckte att även killar kunde vara feminister. Han placerade henne på dansgolvet i mittersta mitten, och lät henne dansa i oändlighet. Hon lärde halva den franska delegationen att dansa Macarena och gladdes åt alla tyskar när Sash ropade ut sin kärlek till Ecuador.

Hans vänner plockade henne åt sidan och sa att han givit upp alla andra flickor och koncentrerade sig på henne. Vilket hon förklarade var dumt eftersom de inte skulle bli annat än vänner. Men det gjorde starkt intryck.

Hennes buss skulle gå hemåt tidigare än alla andras. Så hennes sista natt blev deras sista natt, och hon bestämde sig för att inte gå och lägga sig alls. Sova kunde hon göra på bussen. Han förstod att hon gjorde det mycket för hans skull, och naturligtvis gjorde han henne sällskap. Under större delen av natten umgicks de med andra, vilket resulterade i en pytteliten schlagerfestival. Hon tvingade en fransman att sjunga Marseljäsen, vilket han endast gjorde på villkor att alla andra också sjöng sina nationalhymner. Efter sex europeiska nationalsånger vann slutligen två polska töser.

När det började ljusna var de ensamma, alla andra hade givit upp. Det var lågvatten och plötsligt hade många fler skär dykt upp längs stranden. De gav sig iväg ut, och på ett av de yttersta skären satte de sig. Frågeleken. Snabbsättet att lära känna någon. Man turas om att ställa frågor och de gjorde de i ett par timmar. Men numera minns hon bara hur mycket han skrattade när han upptäckte att Nils Holgersson fanns på en svensk sedel. Vattnet steg, lågvatten blev högvatten och de blev våtare och våtare av vågorna som slog. De fick lämna skäret och vända tillbaks till lägret och det som höll på att bli morgon, avskedsmorgon.

Han fick en snabb kyss innan hon klev på bussen. Det blev några mail och kort under slutet av sommaren och början på hösten. Inte mer och hon har inte hört av honom sedan dess. Men han är levande i minnet.

Jag har letat låtar till min nya ipod. Jag har inte haft mycket digital musik förut, och därför har jag fått börja om. Jag har fått välja ut alla låtar jag gillar och skippat allt jag inte gillar. Högst två låtar per artist, eftersom jag vet från bekantas ipod-listor att det är lätt att fastna i tre timmars spelande av enbart The Ark, och hur kommer man då äntligen fram till Daft Punk, Kula Shaker eller Universal Poplab? Nej, endast två per artist. Jag har CD-skivor för massiva pass med endast en artist och CD-skivor kommer jag fortsätta köpa.

Så det är vad jag ägnat hela påskhelgen och de senaste två dagarna åt. Leta bra låtar. Tracks har varit min musikaliska följeslagare sedan jag var tolv år, och när nu allt är digitaliserat finns alla Trackslistor sedan starten 1984 uppe på nätet. Jag har kollat alla årslistor sedan 1985, och dubbelkollat via YouTube. Nu har jag huvudet fullt av låtar och minnen som jag förträngt. Mestadels bra och roligt, men även hemskt och jobbigt i vissa fall. Här på bloggen kan jag dessutom utnyttja mina friheter som författare och låna, byta ut och ändra lite här och var när jag återberättar. Bättre historier…

Inspirerade till detta stycke:
Macarena – Los del Rio
Ecuador – Sash!
I turn to you – Mel C
Summer son – Texas
Labyrinth – Elisa
She’s so high – Tal Bachman

Annat jag uppskattar att jag hittat:
The Actor – Michael Learns to Rock
Hazard – Richard Marx
Crucify – Tori Amos
Everything about you – Ugly kid Joe
Let’s get rocked – Def Lepard
Traición – Miranda!

Elisa

Foto av Elisa taget den 17 mars 2005 av Nic, under Elisas Florenskonsert.

Det här är Elisa. Elisa är en av de största musikaliska artisterna i Italien, och gör något så ovanligt som att skriva och sjunga sina låtar på engelska (med vissa undantag). Något som inte är helt vanligt med italienska artister alla gånger. I Italien är hon lika stor som Laura Pausini och Gianna Nannini, men här i Sverige är vi typ två som vet vem hon är.

Runt 1999 eller kanske 2000 fick jag hem ett kassettband från Nic med ett brev. Bland låtarna fanns nog tre Elisa låtar, som jag inte brydde mig så mycket om i början. Men eftersom jag spelade kassetten ett par gånger, kom särskilt en låt att fastna i huvudet, och det är fortfarande min favorit bland Elisas musik: Labyrinth.

Lyssna på den en gång så är ni fast. Tyvärr är det dock så att musikvideor ibland kan förstöra låtarna. Ibland lyfter de, i de flesta fall ger de ingenting, och emellanåt stjälper de. När jag såg videon till Labyrinth första gången blev jag mäkta besviken. Så, ni får ett typiskt YouTube-hopkok med Final Fantasy istället… Och ni får förlåta mig om det ser konstigt ut, det är första gånger jag lägger upp saker från YouTube! Hoppas för allt i världen att jag kan få det snyggare nästa gång!!!

Eftersom jag naturligtvis berättade för Nic att jag gillade Elisa och gärna skulle vilja höra mer, har jag under årens lopp fått en hel massa Elisa musik skickat till mig. Till en början kanske det bara var enstaka låtar Nic tyckte var bra, men sedan dess har det blivit konsertupptagningar, specialsinglar och nu till slut hela album.

En samlingsskiva har också givits ut i Sverige och resten av Europa, som jag faktiskt hann skaffa. Nu tror jag inte den går att få tag på längre. Den gavs ut 2002, och hette bara Elisa. Den bestod av låtar från alla Elisas tidigare album, så i stort sett alla låtar är bra! No fillers! Men tyvärr fick inte Elisa något internationellt genombrott då. Någon Elisa i Sverige är än så länge inte att tänka på.

Nic gillar Elisa hur mycket som helst, och har varit på säkert 20 konserter med henne. Konsertlivet verkar milt sagt vara lite annorlunda i Italien jämfört med här i Sverige. Nic åker till en tre, kanske fyra städer runt om i Toscana och ser Elisa uppträda. Här har jag svårt ens hitta något jag vill gå att se (för uppträdandena är få) och följa en och samma artist runt i landskapen är en omöjlighet. Tack och lov för Malmöfestivalen, annars hade min senaste konsert blivit Depeche Mode från början av juli förra året…

Jag har länge velat gå på en Elisa-konsert, de verkar ha så kul där! I alla fall efter vad jag uppsnappat från konsertupptagningarna som jag lyssnat på här hemma i efterhand. Varje gång jag meddelat Nic om att vi funderat på en Florensresa, har hon meddelat mig sommarens konsertdatum för Elisa. Men trots detta: vi lyckades pricka in vår semestervecka under precis de tre veckorna Elisa hade uppehåll. Således missade jag en konsert med fem dagar och nästa skulle inte ske förrän 12 dagar efter vi hade åkt. Ytterligare en anledning för ett återbesök…

Nic har träffat Elisa två gånger. Elisa ställer nämligen upp för olika italienska tidningar, och deras läsare får skriva in och tävla om en träff med henne. Sedan genomförs en träff där Elisa träffar de fem till tio personer som vunnit, och de får ställa frågor till henne om hennes musik med mera. Skulle aldrig göras i Sverige.

Hur som helst, här hade det varit hur grymt som helst att visa upp min Elisa-autograf som Nic skaffade mig vid ett av dessa tillfällen. Det står klart och tydligt (fast på italienska): Till Lucy, Elisa.
MEN – jag hittar inte autografen!!!
När vi flyttade till Windy Corner lade jag den på ett säkert ställe, så den inte skulle försvinna i flytten. Lite för säkert, i och med att jag inte hittar den själv längre. Jippii. Jag har letat i över en vecka, utan resultat. Det är också en anledning till att det här inlägget har dröjt. Mr Emerson får helt enkelt övertyga er om att den har funnits och att jag inte dillar! Istället får det bli ytterligare ett klipp, med den italienska versionen av låten Come speak to me, som då på originalspråket heter Luce.

Och ja just det. Det här inlägget är tillägnat M, jag tror du förstår varför. Och bara för sakens skull: här ändras inga färger. Bakgrunden kommer fortsätta vara svart som natten.