Januari och jag längtar bort

Helgerna är praktiskt taget över och vi är inne i januari, som är min absoluta hatmånad. Det är fortfarande mörkt, man har inget att se fram emot och det är aldrig trevligt väder. Så det är i januari jag längtar bort, till varmare platser, där solen alltid skiner i mitt huvud, även om det kanske inte är så i verkligheten.

Florens och hela Toscana är naturligtvis ett sådant ställe. Men för mig personligen är även Öland det. Jag har haft familjens sommarstuga på Öland som den enda fasta punkten under ett liv av flyttande, och jag har släkt där. Så naturligtvis vet jag att vinter på Öland inte är trevligt alls: Ölandsfåken – när det blåser som ingen annan stans, konstiga stormar som bara drabbar ön, men inte fastlandet och den bittra kylan som alltid är närvarande.

Men i mitt huvud är det alltid sommar på Öland, i alla fall i januari och sittandes någon annan stans. Vädret är varmt och torrt och alla badplatser har minst 20 ⁰ C i vattnet. Minns ni sommarloven som kändes evighetslånga när man var liten? Det var tio veckor som aldrig skulle ta slut. Man hade all tid i världen på sig att göra det man ville, oavsett om det var marknad, bada, gå barfota till brevlådan, ligga i en halmstack och molnskåda eller låna en jättehög med böcker och läsa ut alla på mindre än två veckor, liggandes i hängmattan. Det var utflykter, auktioner och loppmarknader.

Bildbevis på att jag är en äkta ölänning, samt att jag alltid varit förtjust i glass! För er som inte fattar, så är det här kortet taget på torget i Borgholm, med Borgholms kyrka i bakgrunden.

Till och med det jag då tyckte var urtråkigt, kan jag uppskatta så här i efterhand: rensa ogräs i trädgårdslandet, plocka av alla krusbären på alla våra fyra buskar eller gräva ut grunden till det rum som just för tillfället gjordes om inne i stugan…

Nu när jag är vuxen bor jag för långt ifrån och är aldrig ledig längre än max en vecka, så det blir nästan aldrig att jag får tillbringa längre stunder på Öland. Så, nu sitter jag här och längtar bort och tillbaka.

Det slår mig också hur många likheter det finns mellan Öland och Toscana. Jorden som är så bördig, men ofta bränns brun om sommaren. Hettan och dammet. De italienska cypresserna och de öländska enarna. Glädjen och uppskattningen för det som är närproducerat i form av mat. Nedgångna hus som rustas upp av en bohemisk konstnär. Solen som går ned medan man sitter och lyssnar på syrsorna på en varm stenmur. Öppenheten och ljuset!

Kanske uppskattar jag Italien och Toscana så mycket för att det liknar Öland som jag är uppväxt med. Jag är heller inte den enda som sett likheterna mellan Öland och Italien. Fråga Axel Munthe och drottning Viktoria! Nåväl, gott nytt år!