Dagens storhertig av Toscana

Jag fick en knäpp i veckan, ungefär samtidigt som kronprinsessan Victoria fyllde år, då jag insåg att även om Toscana har varit del av det enade Italien sedan 1859-60, trots allt fortfarande har en ”storhertig”. Även om hertigdömet inte existerar i realiteten, kan man ändå ärva titeln ”storhertig”.

Sedan Florens och därefter resten av Toscana blivit ett storhertigdöme under början av 1500-talet, hade familjen Medici varit hertigar. Den siste manlige ättlingen dog 1737, utan arvingar. Storhertigdömet var då fattigt och hade inget att säga till om i världspolitiken.

Sedan lång tid tillbaka hade Medicéerna gift sig med och gift in sig den Österrikiska kungaätten Habsburg-Lothringen. Efter diskuterande kom man därför ganska naturligt fram till att storhertigdömet Toscana skulle tillfalla Frans I. Fram till processen om Italiens enande, alltså i ungefär hundra år, var således Toscana enkelt uttryckt, en del av det Österrikiska kejsardömet.

Även om den siste manlige Medicéen hade dött, fanns det kvinnliga familjemedlemmar kvar. Anna Maria Luisa de Medici beslutade i samarbete med storhertigdömets regering och Frans I att alla familjen Medicis personliga ägodelar skulle tillfalla den Florentinska staten, så länge inget flyttades från staden. Denna överenskommelse kallas Patto di Famiglia, och skrevs under efter hennes siste bror död.

Tack vare denna finns många av renässansens mest fantastiska konstverk kvar i Florens. Annars hade nog mycket tagits till Wien. En hel del hamnade dock ändå i österrikiska händer. Till exempel familjens olika sommarvillor, som under 1800-talet skulle moderniseras och de fantastiska renässansträdgårdarna skövlades. Villorna skänktes till staden Florens först under 1900-talets senare hälft, i mycket dåligt skick.

Grottan i trädgården till Villa di Castello. Vattenlekarna i grottan sattes igen under 1800-talet, och hörr på att renoveras när vi var där 2007.

MEN, även om storhertigdömet i realiteten inte existerar, eller för den delen att inte heller det Österrikiska kejsardömet existerar, spelar ingen roll. Det finns i alla fall människor som ärver titlarna (och en hel del pengar). Så, naturligtvis finns det fortfarande en människa som går omkring och är ”Storhertig av Toscana”. I detta fall en man levandes i Skottland med det enkla namnet Sigismund Otto Maria Josef Gottfried Henrich Erik Leopold Ferdinand von Habsburg-Lothringen.

Jag trodde verkligen inte att man fortsatte att ärva titlar efter en sådan lång tid gått efter att hertigdömet slutat existera. Jag fick verkligen en knäpp. Nog för att Sverige är en monarki, men i jämförelse med detta är vi i alla fall väldigt titellösa.

Med denna pärs bakom mig, behöver jag få säga detta: REPUBLIK NU! Alla människor lika värda!

Januari och jag längtar bort

Helgerna är praktiskt taget över och vi är inne i januari, som är min absoluta hatmånad. Det är fortfarande mörkt, man har inget att se fram emot och det är aldrig trevligt väder. Så det är i januari jag längtar bort, till varmare platser, där solen alltid skiner i mitt huvud, även om det kanske inte är så i verkligheten.

Florens och hela Toscana är naturligtvis ett sådant ställe. Men för mig personligen är även Öland det. Jag har haft familjens sommarstuga på Öland som den enda fasta punkten under ett liv av flyttande, och jag har släkt där. Så naturligtvis vet jag att vinter på Öland inte är trevligt alls: Ölandsfåken – när det blåser som ingen annan stans, konstiga stormar som bara drabbar ön, men inte fastlandet och den bittra kylan som alltid är närvarande.

Men i mitt huvud är det alltid sommar på Öland, i alla fall i januari och sittandes någon annan stans. Vädret är varmt och torrt och alla badplatser har minst 20 ⁰ C i vattnet. Minns ni sommarloven som kändes evighetslånga när man var liten? Det var tio veckor som aldrig skulle ta slut. Man hade all tid i världen på sig att göra det man ville, oavsett om det var marknad, bada, gå barfota till brevlådan, ligga i en halmstack och molnskåda eller låna en jättehög med böcker och läsa ut alla på mindre än två veckor, liggandes i hängmattan. Det var utflykter, auktioner och loppmarknader.

Bildbevis på att jag är en äkta ölänning, samt att jag alltid varit förtjust i glass! För er som inte fattar, så är det här kortet taget på torget i Borgholm, med Borgholms kyrka i bakgrunden.

Till och med det jag då tyckte var urtråkigt, kan jag uppskatta så här i efterhand: rensa ogräs i trädgårdslandet, plocka av alla krusbären på alla våra fyra buskar eller gräva ut grunden till det rum som just för tillfället gjordes om inne i stugan…

Nu när jag är vuxen bor jag för långt ifrån och är aldrig ledig längre än max en vecka, så det blir nästan aldrig att jag får tillbringa längre stunder på Öland. Så, nu sitter jag här och längtar bort och tillbaka.

Det slår mig också hur många likheter det finns mellan Öland och Toscana. Jorden som är så bördig, men ofta bränns brun om sommaren. Hettan och dammet. De italienska cypresserna och de öländska enarna. Glädjen och uppskattningen för det som är närproducerat i form av mat. Nedgångna hus som rustas upp av en bohemisk konstnär. Solen som går ned medan man sitter och lyssnar på syrsorna på en varm stenmur. Öppenheten och ljuset!

Kanske uppskattar jag Italien och Toscana så mycket för att det liknar Öland som jag är uppväxt med. Jag är heller inte den enda som sett likheterna mellan Öland och Italien. Fråga Axel Munthe och drottning Viktoria! Nåväl, gott nytt år!

Andra gången...

Nu så, nu är det äntligen dags att berätta om mitt andra besök i Florens. Det har dröjt eftersom Mr Emerson har semester och jag haft svårt att smita undan. Dessutom har den nya Harry Potter-boken kommit, och den har gravt försenat nästan allt i mitt liv!
I alla fall skedde min andra resa till Florens i juli 1999, och det var också endast över en dag.

Jag hade mycket på gång den sommaren. Det var sommaren mellan mitt första och mitt andra år på universitetet, och jag hade precis varit i Finland. Och då menar jag precis, jag kom hem dagen innan jag skulle iväg till Italien. Min dåvarande pojkvän, Cecil får vi väl kalla honom, bara för sakens skull, var inte glad på mig. Jag hade varit i Finland hos min kusin i nästan två veckor, och nu skulle jag iväg i en vecka till.

Jag är SSU:are, och en av de många fördelarna med att vara medlem i ett så gammalt och stort förbund är att det finns en rad internationella samarbeten man kan delta i. Bland annat ECOSY, som är en sammanslutning mellan alla socialistiska och socialdemokratiska förbund i de europeiska länderna. Motsvarande finns i de olika världsdelarna, och IUSY är den internationella sammanslutningen. Emellanåt anordnas läger där man träffar de andra förbunden och har diskussionsforum och föredrag.

Detta var således vad jag hade på gång, jag skulle på ECOSY-läger, anordnat av Sinistra Juvanile, den italienska motsvarigheten till SSU. Lägerplatsen var strax utanför staden Livorno, invid stranden, på Toscanas västkust. Behöver jag säga att Toscana lockade lika mycket som de politiska diskussionerna?

Här är en liten bild över den svenska delegationen, törs inte förstora upp den, eftersom jag inte frågat personerna på bilden om lov. Vi hade kul i alla fall!

Eftersom SSU skulle ha kongress med ordförandeval (det berömda slaget mellan Mikael Damberg och Luciano Astudillo) under slutet av lägret, hade det bestämts att vi från SSU skulle komma två dagar före lägrets uppstart, och åka två dagar tidigare, innan dess slut. Det innebar att vi var helt ensamma på lägerplatsen till en början, och det var inga aktiviteter. Därför begav sig nästan hela delegationen till Pisa en dag, och en annan åkte jag och tre kompisar till Florens.

Två måsten jag hann med: Santa Maria del Fiore med Brunelleschis vackra kupol (till höger) och Palazzo Medici, där mina Medicéer en gång har levt (ovan)!

Florens, ja. Jag fick träffa Nic och hon fick vara tyst guide, så att säga… Jag frågade om hon kunde ta oss till ett ställe, och det gjorde hon, och sedan guidade jag mina kompisar, helt med mitt specialarbete fortfarande i huvudet. Nic fick inte säga mycket… Jag hade så bråttom med att hinna se allt jag mindes, och allt jag läst om sedan gymnasiet, och så kort tid innan tåget skulle gå tillbaka till Livorno igen…

Vi fick lite tid för oss själva i alla fall, när Nic och jag gick in till Boboliträdgården och tittade igenom den på en timme. Den var stor och dammig, eftersom det var så hett, men jag återfick samma känsla för Florens och Toscana där, som jag fått några år tidigare.

Bild från Boboliträdgården.

Jag fick också ett annat intryck av Nic än från hennes brev. Hon verkade lite tystlåten, på sätt och vis lite oitaliensk på det sättet. Helt klart en komplex, sammansatt, intelligent människa. Och hon kunde massvis om Florens, och om arkitektur. Dessutom var hon förvånansvärt blond och söt! Jag ser så fram emot att få träffa henne igen!

När vi åkte hem igen, var mitt huvud fullt av intryck, och en riktigt stark önskan: att nästa gång jag besökte Florens skulle jag inte hasta igenom det. Då skulle jag vara där en hel vecka och ha tid att titta på saker ordentligt. Så mycket tid att jag hann gå in på Uffizierna och vara där en hel dag…

Nu äntligen kommer jag kunna infria det löftet till mig själv!!!