Recension av spelet ”Princes of Florence”

(Whopee! Kamerasladden låg i datorväskan, ouppackad sedan julledigheten! Så nu äntligen kommer mitt riktiga nästa blogginlägg!)

Jag har den stora turen att ha människor omkring mig som tycker lika mycket om brädspel som jag själv gör. Att sitta och spela tillsammans, alla med uppmärksamheten på samma sak, är jätteroligt. Gemenskapen, glädjen och naturligtvis taktiken. Vi har en hel del spel här hemma, men vår vän Magnus har ännufler, bland annat ett som jag blev eld och lågor över när jag såg att han skaffat det: Princes of Florence. Ett spel om Florens! Måste testas!!!

Omslaget till spelet.

I lördags spelade vi PoF (fin förkortning!) två gånger och om jag minns rätt var det tredje tillfället vi spelade det. Således hög tid för en recension!

Princes of Florence är ett väldigt invecklat spel. Man har sju omgångar på sig att samla ihop poäng, flest poäng vinner. Samla poäng kan man göra på en rad olika sätt: bygga byggnader, göra bästa arbetet, genom prestigekort och andra prestigefyllda saker, samt genom att köpa sig poäng. För var och en av de sju omgångarna, ska det bli svårare och svårare.

Spelidén kan vara lite svår att koppla till poängsamlandet. Du som spelar är en florentinsk prins med ett palats i valbar färg (jag väljer alltid rött, av politisk anledning men också för att Medicifärgen framför andra var röd). Till sitt palats, eller kanske hov, ska man locka konstnärer och olika yrkesgrupper. Det gör man genom att bygga och skaffa saker som konstnären behöver (till exempel ett laboratorie eller åsiktsfrihet) eller saker som roar dem (till exempel gycklare eller en park).

Min spelbricka med tre nödvändiga byggnader: kapell, workshop och laboratorie. En ynka gycklare i palatset, men både en skog och en park . Dessutom två byggare och två friheter; åsiktsfrihet och religionsfrihet.

När man lockat till sig en konstnär utför denne ett arbete, vilket ger en pengar. För pengarna kan man antingen köpa poäng eller nya förbättringar som nästa yrkesgrupp vill ha. För varje omgång av de sju som spelet består av, kräver konstnärerna mer och mer. Det blir svårare att få arbeten utförda, och därmed svårare att få sina pengar.

Det låter invecklat, inte sant? Det är det också, och det här är en förenklad version. Varje omgång består dessutom av två faser: en auktionsfas (auction på engelska) och en aktions- eller handlingsfas (action på eng). I stundens hetta är de här två orden otroligt lika, auktion och aktion, och omöjligt att hålla reda på för en nybörjare. Sedan tillkommer alla specialkort (bonus-, prestige- och rekryteringskort) och andra hjälpmedel som byggare som förenklar när det gäller byggandet.

Vilken taktik man ska ta till är omöjlig att välja från början. Det finns så många olika sätt, och jag har inte hittat något sätt som fungerat hittills. I lördags kom jag tvåa båda gångerna. Det är extremt frustrerande, vid något tillfälle ser allt ut att gå enligt planerna, vid nästa har ens planer raserats. Upp som en sol och ner som en pannkaka. Så jag vet inte om jag tycker det är ett roligt spel. Frustrerande som sagt, men man blir också som besatt i jakt på flest poäng. Så inte lär jag sluta spela det, men det lär nog dröja innan vi tar fram det igen. Till er som bara vill ha roligt en timme rekommenderar jag istället Ticket to ride, Alias, Mah Jong eller Settlers, till exempel.

I spelets slutspurt ligger jag sist, men tack vare ett prestigekort lyckas jag ta mig upp på en andra plats.

Slutligen – hur mycket har spelet med Florens att göra då? Tja, lite sisådär. Kanske borde spelet hetat DUKES of Florence istället, eftersom det aldrig fanns kungar och prinsar i Florens. Spelprincipen om att man lockar konstnärer till sitt hov gillar jag, men jag är besviken över att man bara får pengar för arbetena som utförs. Inte får man en liten Venus födelse, domkyrkokupol eller Davidstaty här inte! Däremot gillar jag att det på ens lilla spelbricka står Palazzo Rosso (i mitt fall), jag kan leva med att de inte använt någon av de stora familjenamnen som Medici, Pitti eller Pazzi.