Sagan om Simo del 2

Mitt i allt julstök och packande inför resa till Öland där julen ska firas i år,kom jag på att jag lovat publicera del två i Sagan om Simo. Eftersom jag inte har en aning om när jag kan få Internet igen, fick jag mycket brått att skriva detta inlägg. Och om jag inte hinner skriva det om ett par dagar - GOD JUL!

Snabb sammanfattning: Sjuårige Simo och hans mor Mia, känner sig hotade av farbror Clem när Simos far, den svarte riddaren dött av en krigsskada.

Simo och hans mor lämnade staden och bosatte sig hos Simos morföräldrar istället. Men han fick trots allt en utbildning värdig en framtida kung. Folket i staden glömde bort Simo, eftersom han ju ändå bara varit ett barn när de flyttat. Ingen kunde riktigt komma ihåg hur Simo ens sett ut. Alesso blev kung över staden istället, med stöd av den inflytelserike farbror Clem.

Simos far, den svarte riddaren.

Tiden gick och Simo blev en ung och rastlös man. Hans mor höll honom dock hemma, och lät honom inte bege sig iväg ut på äventyr, trots att det var ett äventyr en ung man mest av allt önskade sig. Hon visste att Simos eget äventyr snart skulle börja, om han bara kunde vänta lite till. Dagligen fick Mia nämligen rapporter om farbror Clems hälsa, som inte var god.

En dag dog farbror Clem och Simos tre kusiner blev nästan omedelbart osams. Till slut lät Alesso giftmörda Ippo, och sedan stack Zino ned Alesso med en kniv. Morgonen efter knivdådet hade Zino flytt till staden bortom bergen.

Så staden stod åter utan kung, och alla krig som Simos far deltagit i var fortfarande igång. Farbror Clem och Simos kusiner hade inte gjort något för att komma till freds med stadens många grannar. Nu närmade sig flera fiender, med sikte på stadstronen, och invånarna visste inte vad de skulle ta sig till.

Nu var det dags för Simos äventyr, visste Mia, och skickade iväg sin son till staden. Simo var nu 18 år gammal och en stolt ung man med stort självförtroende. När han kom fram till staden kände ingen igen honom. Men efter att ha påkallat minnet av sin far, den svarte riddaren, mindes folket den lille parveln som flytt staden vid sju års ålder. Nu stod han framför dem, som en avbild av sin far, och ingöt förtroende i dem. Med den svarte riddarens son, tydligt lika begåvad med tur som sin far, skulle staden aldrig hamna i fiendens händer. Naturligtvis blev han folkets kandidat till tronen.

Han blev presenterad för stadens råd, som var betydligt mer tveksamma till att sätta honom på tronen som stadens regent. Men Simo var den rätte arvtagaren till tronen och stod näst i tur. Speciellt som hans kusin Zino flytt efter sitt brott. Simo lyckades dock övertala rådet om att kröna honom som kung, mot att han lovade att det var rådet som skulle få fortsätta styra staden.

Efter att krigen var avslutade och Simo var obestridlig kung över staden, tog han dock över det totala styret över staden. Folket ville ha honom och med deras stöd behövde han inte längre rådet. Så Simo avsatte rådet och blev envåldshärskare. Med sin makt, list och militära kunskap lyckades Simo dessutom besegra alla fiendestäder runt om och enade hela bygden under sitt eget baner.

Till en början var han hatad för detta, men med ständig fred och mer samarbete mellan städerna började ekonomin och kulturen blomstra. Folken trivdes och levde gott. Simo blev hyllad som kung och kom att leva lycklig i resten av sitt liv.

Simo efter att han blivit kung. Riktigt stilig 1500-tals riddare!

Simo gifte sig med en klok och vacker utländsk prinsessa, och de fick minst tio barn. När helst stadens angelägenheter tillät det spenderade han och hans familj tid i familjens kastell med den stora trädgården. Simos söner och sonsöner kom att härska över staden och bygden i ett par hundra år.

Som ni förstår var den här riddarsagan nästan ren sanning. Lite får man skarva! Hela berättelsen utspelade sig naturligtvis i Florens, i mitten av 1500-talet.

Simo – Cosimo I de Medici , den förste storhertigen av Toscana.
Mia – Maria Salviati, hans mor.
Den svarte riddaren – Giovanni dalle Bande Nere (med de svarta banden), hans far.

Farbror Clem – Clemens VII, familjen Medicis förste påve.
Kusin Alesso – Alessandro, Clemens illegitime son med en tränsteflicka.
Kusin Ippo – Ippolito, illegitim son till en av Clemens bröder, Alessandros riktiga kusin.
Kusin Zino – Lorenzino, Cosimos riktiga kusin.
De faktiska släktförbindelserna mellan Cosimos och Clemens sidor av familjen är svåra att snabbt förklara. Cosimo hörde till den andre, icke styrande grenen, men när den styrande grenen dog ut kom Cosimo och hans sida att ta över.

Kastellet – Villa di Castello där Cosimo skapade en av de första riktiga renässansträdgårdarna.
Prinsessan – Eleonora av Toledo, dotter till den spanske ställföreträdande hertigen av Neapel.

Pazzikonspirationen

Härom veckan fick jag ett mail från en gammal vän och klasskamrat, som jag umgicks med under högstadiet. Han var följaktligen med när det stora hände, när jag åkte iväg över påsk och kom hem med huvudet fyllt av Florens och Medicéer.

I det mail han svarade på hade jag skrivit att vi skulle till Florens på semester, och detta var reaktionen jag fick:

Jag minns att du skrev nåt om Florens i barndomen, något år, jag minns inte när. Jag kommer ihåg det för att jag tyckte att det var så märkligt då, att man kunde veta något om Florens. Jag menar jag hörde talas om Pazzi konspirationen - den där några ur Pazzifamiljen försöker mörda Lorenzo och Guiliano Medici - för första gången för ett par månader sedan.

Min väns brev var mycket bra, och jag uppskattade de mycket. Förutom detta om Florens skrev han flera saker som fick mig att bli på gott humör och fick mig att känna mig upplyft.

Men med detta lilla stycke ovan fick han mig också att tänka på en historia som jag nästan glömt bort. Mitt Florensintresse har de senaste åren varit koncentrerat på två saker: Nics brev och Medicéer aktiva under 1500-talet. Men ibland är det enklaste det bästa, det jag redan vet och uppskattar. Varför krångla när historien om Pazzikonspirationen är en av de bästa?! Den berättelsen har nämligen allt man kan önska sig.

Under mitten av 1400-talet var Medici den ledande och styrande familjen i Florens. Flera andra stora familjer såg dem därför som självklara fiender. Lorenzo il Magnifico styrde staden tillsammans med sin yngre bror Giuliano när deras far dog 1469. Lorenzo var då bara 20 år. De två bröderna var mycket omtyckta i staden, speciellt Giuliano som dessutom ansågs vara mycket vacker, till skillnad från Lorenzo.

Giuliano de Medici porträtterad av Bronzino, från Italienska Wikipedia.

Konspirationen sattes igång av familjen Pazzi som själva hade en familjebank, liksom Medicéerna. Som ledande familj innebar styret av Florens en massa fördelar för den egna banken, och det var naturligtvis vad familjen Pazzi var ute efter. Till stöd för sin sak hade de hjälp av påven Sixtus IV.

Målet var att ta livet av båda bröderna, så att ingen fanns kvar att styra Florens från Medicéernas sida, och detta skulle ske vid ett och samma tillfälle, kring påskhögtiden 1478. Den första planen var att morden skulle ske vid en stor påskbankett som stadens alla nobiliteter var bjudna till. Men Giuliano mådde dåligt, och närvarade därför inte på banketten. Konspiratörerna beslutade därför uppskjuta dådet till morgondagen.

Dagen därpå kom Lorenzo och Giuliano till högmässan i katedralen (Santa Maria del Fiore, med kupolen, ni vet). När församlingen fallit på knä för att be stacks Giuliano ihjäl, medan Lorenzo klarade sig med ett sår på halsen. Tack vare sin goda hörsel hann Lorenzo hastigt vända sig om och kunde fly. Med hjälp av sina närmaste vänner kunde han fly in i en sakristia och där barrikadera sig mot sina angripare.

I staden spreds det som en löpeld att Giuliano hade mördats, och dessutom på en helig plats och på påskdagen, en dag för fred och stillhet. Folket upprördes och gick på jakt efter de skyldiga.

Ledarna för konspirationen hade under tiden givit sig iväg till regeringspalatset, för att där kunna gripa makten när morden var ett faktum och Florens stod utan ledare. Gonfaloniern (stadsöverhuvudet) tyckte dock att de betedde sig underligt, och höll kvar dem på platsen. När ryktet om vad som skett i katedralen nådde gonafloniern fattade han genast beslutet att hänga konspirationsledarna.

Det uppretade folket hade jagat de resterande konspiratörerna genom staden och dödat några av dem. Resten blev landsförvisade. När Lorenzo sedan visade sig kunde han mötas av folkets jubel, men samtidigt mana till lugn. Många av de skyldiga hade redan dödats och Lorenzo behövde därför inte utkräva någon hämnd. Att hämnas hade utan tvivel bara skaffat familjen fler fiender, vilket Lorenzo mycket väl visste och ville undvika.

Lorenzo il Magnifico som staty utanför Uffizierna.

Mordförsöket hade helt misslyckats och istället vänds till total fördel för Lorenzo och familjen Medici.

Som sagt, en historia som har allt: bitter fiendskap, konspiration med stöd av de högsta ledarna, mord och undkommande i sista minuten, djup sorg över att den vackre brodern dör, men ändå ett slut i uppmaning om fred.

Tack så mycket S för att du påminde mig om allt detta!