En av de mest spännande och skräckinjagande perioderna i Florens historia är den då Savonarola styrde staden. Hur han fick makten och fritt kunde uppmana åhörare till förstörelse av konst och litteratur, i en stad där frihet, skönhet och konst länge hade tillbetts, är nästan en gåta. Jag läste om denna period första gången när jag var tio år, och det satte sina spår. Att sedan få komma till Florens några år senare, 1994, och se platsen där Savonarola brändes levande, kändes sanslöst. 504 år senare visste man exakt var bålet var placerat, och EXAKT DÄR STOD JAG!
Exakt HÄR stod jag! (Men alla bilder är från Wikipedia.)
Men jag ska ta det från början. Under styret av Lorenzo de Medici (il Magnifico) och hans förfäder, hade Florens blomstrat upp. Där fanns gott om pengar, tack vare textilindustrin och bankväsendet. Där fanns ett nyuppväckt intresse för antiken och därmed en frihet att måla och skulptera vad man ville. Man började dikta på italienska istället för enbart på latin. Kort sagt; att folk hade pengar gjorde att det kunde byggas vackert, målas och skulpteras vackert, man kunde klä sig och smycka sig i fantastiska färger och man kunde roa sig med skådespel, kortspel och karnevaler. Florens var glädjens och skönhetens stad.
Men när Lorenzo dog 1492 var det slut på de glada dagarna. Hans son Piero var inte alls en lika stark ledare, och hann bara leda Florens i två år innan han blev bannlyst. Hans bannlysning föregicks av att den Franska hären var på väg genom Italien, och skulle korsa Toscana. Först ville Piero hålla sig neutral, men det accepterade inte den franske kungen Karl VIII, och då gick Piero med på allt som Karl VIII begärde. När detta kom fram i Florens blev invånarna så arga att de landsförvisade Piero och återupprättade den Florentinska republiken.
Den nya republiken var starkt influerad av Savonarola, som länge predikat emot det Florentinska levnadssättet och nu kunde säga att den franska armén var ett straff som Gud skickat. Om inte invånarna omedelbart blev mer gudfruktiga skulle det hela sluta i ett blodbad. Savonarola höll så eldiga och medryckande predikningar, att till och med de lärde hade svårt att säga emot honom i diskussioner. Allt fler invånare vände sig bort från konsten och skönheten för att istället lita på Savonarola och Gud.
Staty av Savonarola i hans födelsestad Ferrara, hen ser ut att vara väldigt eldig i sin predikan!
Den franska armén inhystes i staden och fick passera genom landskapet utan våldsamheter. Florens hade klarat sig. Men när det visade sig att armén istället hade spridit en ny våg av pesten till staden var Savonarola inte sen med att hävda att Gud fortfarande var vred på Florens. Nu började det verkliga skräckväldet.
Att bry sig om vad man hade på sig tydde på narcissism och högmod, som var en av de sju dödssynderna. Folk som hade för färggranna kläder eller var rikt smyckade blev jagade genom stadens gator av Savonarolas änglar. Änglarna var en armé av fattiga barn och unga som patrullerade Florens gator i jakt på saker som kunde anses syndfulla.
Florens förändring var total. Konst, poesi, och fester fördömdes och försvann. Om en viss grad av homosexualitet tidigare hade kunnat accepteras, var det nu totalförbjudet och ”sodomiter” straffades med döden. Karnevaler och stadslustspel som tidigare hade varit ett vanligt sätt att fira högtider på, försvann helt. Tavernor förvann eftersom folk inte längre fick vara utomhus om kvällarna. Textilindustrin var hotad i och med att ingen längre ville ha vackra färggranna kläder, alla klädde sig i svart och grått. Savonarolas änglar genomförde dessutom dörrknackningar då de uppmanade stadsinvånarna att lämna över ogudaktiga och syndfulla konstverk. De samlade in dessa och genomförde ett enormt bål där allt insamlat hantverk brändes.
Många konstnärer, lärda och homosexuella flydde naturligtvis Florens under den här perioden, men Savonarola omvände också konstnärer med sina inlevelsefulla predikningar. Flera konstnärer slutade illustrera antika myter för att istället helt ägna sig åt att göra konst åt Gud, genom till exempel kyrkmålningar.
Savonarola fördömde även påvens dekadenta liv i Rom. En man som vigt sitt liv åt att göra Guds arbete, skulle inte klä sig i flärdfulla särkar eller äta tiorättersmiddagar, när fattiga gick i lappade kläder och svalt på Roms gator. Dessutom hade påven Alexander VI tre barn med sin älskarinna, och de bodde alla i påvepalatset. Det var inget sätt att leva för en kyrkans man, ansåg Savonarola.
Att sätta sig emot påven, utan att ta tillbaks det, samt det fortsatta predikandet i Florens om synden världens ände, blev tillslut Savonarolas fall. När det gick dåligt för textilindustrin var det många som gick utan inkomster, även de fattigaste. Tillslut gjorde man uppror mot Savonarola. Invånarna tröttnade säkerligen också på att ständigt leva i skuld och synd, utan att deras offer verkade ge en förändring och utan att någon domedag kom.
Savonarola drog sig tillbaks till sin klostercell under 1497 och avsade sig all makt. Men för påven var detta inte nog. Han krävde att Savonarola fängslades och ålades dödsstraff. Så den 23 maj 1498 brändes Savonarola till döds på torget framför stadshuset.
Målning av bålet.
Savonarolas kritik av påvedömet kan till viss del anses berättigat. Man ska leva som man lär. Men när så mycket anses vara synd, ja, då är det inte heller roligt att vara troende.
Detta kanske den Katolska kyrkan också borde ta till sig, eftersom kyrkan drabbats hårt av pedofilskandaler och dess prästerskap bara blir äldre och äldre. Unga män värvas inte längre i lika hög grad till prästyrket då celibatlöftet känns obestigligt. Och kvinnliga präster är naturligtvis INTE tillåtet.
Och den Italienska staten? Den saknar sambolag, gynnar inte homosexuella och även om det finns en abortlag, kan läkare vägra att genomföra en abort av moraliska skäl, en klausul till abortlagen som den katolska kyrkan lobbat fram. Man lägger fortfarande synd på sina medborgare.
Leva som man lär eller leva i synd?
