Återkomsten – min modeblogg

Ett bra tag sedan gjorde jag en liten parodi på det jag tyckte var "Sveriges vanligaste blogg", nämligen modebloggarna. Då tittade jag på tavlor från 1400- och 1500-talet, och de fantastiska klänningar damerna hade på sig. Nu tänkte jag skriva lite om modernare saker.

Trogna läsare av min blogg vet om att Florens rikedomar byggdes upp av en blomstrande textilindustri, och att Florens under renässansen och lång tid därefter var modecentrum i praktiskt taget hela världen. Men om man idag tänker på städer förknippade med mode, så är det en annan italiensk stad som dyker upp i topp tre: Milano (övriga två är självklart Paris och New York).

Vad det beror på kan man fundera på, men övergången skedde inte förrän under efterkrigstiden, innan andra världskriget var det fortfarande Florens som var modehuvudstad i Italien. En sak är dock Florens ledande av, inom modebranschen: lädervaror.

Inte minst som turist märker man av det stora flödet av lädervaror som finns tillgängliga i Florens. Vissa stråk av torghandel inne i Florens centrala delar, består bara av försäljare av läderartiklar; plånböcker, skor, väskor, jackor, västar och skärp, i alla färger, former och design. Doften av nytt läder ligger här tjock i luften.

Runt kyrkan San Lorenzo finns amssvis av torghandlare som säljer läderartiklar. I högra kanten på bilden kan ni se raderna av torgstånd följa gatan.

Det är därför inte så konstigt att några av de mest kända designerna är bördiga från Florens och startade sina verksamheter inom just läderhantverket:

Roberto Cavalli: Började tidigt med annorlunda tygtryck och teknikutveckling och blev internationellt erkänd då han började tillverka tryck på läder som var helt unika. Roberto Cavalli gjorde en kollektion för H&M i november 2007.

Guccio Gucci: Startade som sadeltillverkare, och utökade sedan sin tillverkning med väskor och skor. Därefter fortsatte företaget att expandera och är idag det kända märket Gucci.

Salvatore Ferragamo: Är det namn som starkast förknippas med Florens och skor. Salvatore kom ursprungligen från Bonito i södra Italien, men efter en sejour i USA, var det i Florens som han startade upp sin skotillverkning. Den ligger kvar där än, och leds fortfarande av delar ur hans familj.

Gucci, Cavalli och Ferragamo har naturligtvis butiker och/eller tillverkning även i Milano, men de namn som man snarare förknippar med Milano är Prada, Dolce&Gabbana och Fendi, bland andra.

Florens har dock inte givit upp kampen om modet till förmån för Milano. Istället har man satsat på herrmode, och en av de största tillställninga i världen inom det området sker två gånger om året på Palazzo Pitti. Tillställningen heter Pitti Immagine Uomo, och sker ungefär i januari och juni varje år. På senare tid har man dessutom utökat med mode för barn.

I Florens ligger dessutom Polimoda, vilket är en förkortning av Instituto Politecnico internazionale della Moda. Polimoda är kort sagt en modedesignskola med kurser inom både dam- och herrmode, samt självklart även inom skodesign. Skolan öppnade 1986 och är starkt knutet till New York's fashion institute of technology. Polimoda är numera ett erkänt namn och fler och fler vill studera mode där. En av huvudkonkurrenterna ligger naturligtvis i Milano.

Jag hade en tjej i min gymnasieklass som alltid sydde om gamla och upp nya kläder, och hon läste faktiskt ett par år på just Polimoda i Florens. DEt är ingen hemlighet att jag själv tycker om att sy och hade jag själv bara haft en aning talang för "High fashion", mönstertillverkning och sömnadslösningar hade jag själv gärna läst där (även om jag är nöjd med min hortonomutbildning)! För vem vill egentligen inte läsa om mode i den stad i världen där modet uppfanns?

Min modeblogg – ett jättetjejigt inlägg

(När jag bestämde mig för det här ämnet mindes jag den här artikeln ur DN som beskriver den typiska bloggaren som en ung, blond tjej som skriver om just mode. I och med detta inlägg har jag alltså blivit standardtypen för en svensk bloggare! Jag är tjej, är blond och är ung, tja i alla fall är jag ung fram till och med nästa år när jag fyller 30 och officiellt blir tant.)

Jag har rotat omkring bland alla mina Florensprylar för att sjunka ner förundrat i allt som rör de dräkter folk gick omkring i under renässansen. Jag har varit lite nere ett tag, det är ju fortfarande vinter, jag har fått alla mina hemska vinterkrämpor (eksem, utslag, rinniga ögon), jag ska ägna alla hjärtans dag ensam (medan Mr Emerson träffar imponerande trädexperter) och jag är fortfarande utan vettig sysselsättning. När livet är pest orkar jag inte med att skriva om vad som helst. Så istället har jag gottat mig i detaljerna på dessa porträtt.

Lyckligtvis finns det mycket att stirra förundrat på. I en stad full av textilindustri var kläderna en viktig sak att visa upp och man visade upp sin rikedom genom dem. Dräkterna broderades rikligt, pryddes med pärlor och man blandade olika typer av tyg: batist, brokad, silke, sammet och äkta siden. Det finns en hel del porträtt där det bästa visades på parad.

Fras, fras, fras… Jag kan höra hur de fina damerna frasande gick omkring i sina Palazzo, iklädda dessa urtjusiga kreationer. Att människorna i Florens började bry sig om hur de såg ut och var noggranna med både kläder, frisyrer och andra yttre attribut, hade även det med renässansen att göra. När kyrkan inte längre ansåg det som en synd att ta ut ränta på lånade pengar, och synen på romersk konst och litteratur förändrades, lättades trycket från kyrkan. Man fördömdes inte längre om man visade sig i överdådiga kläder inför allmänheten, speciellt inte om man samtidigt skänkte frikostigt till kyrkan och till fattiga. När självaste påven visade sig i gulbrokad kunde han ju inte gärna neka sina rika undersåtar att bära det samma, då kanske han inte fick några bidrag i fortsättningen.

Att Florens hade byggt upp sin rikedom mycket på sin textilindustri, hade nog också betydelse. Det var här den finaste ullen fanns, det bästa urvalet av färger och med rika familjer fanns här även sömmerskor som kunde förvandla det färgade tyget till moderiktiga kreationer.

Florentinarna ansågs också, främst under 1400-talet, vara de mest fåfänga i Italien. Här hade till och med de enklaste klänningarna broderier och pärlor, och herrarna smyckade sina vapen och till och med stigbyglar. För fattiga människor stack nog all spets och alla ädelstenar ordentligt i ögonen. Bland de rika blev det en kapplöpning om vem som hade rikast smyckad festklädsel i det senaste snittet.

Några kända exempel på tjusiga porträtt kommer här.

Eleonora di Toledo och hennes äldste son Francesco. Målning av Angelo Bronzino, bild från Wikipedia.

Först har vi det kända porträttet på Simos utländska prinsessa, alltså Eleonora di Toledo. Kolla in guldbrokaden, alla broderier och pärlhalsbanden i olika snitt hon bär! Hon ler inte på bilden, trots att hon var känd för att vara gladlynt och skämtsam. Troligtvis hade hon dåliga tänder, som många människor vid den här tiden. (Det kan vara av samma anledning Mona-Lisa inte heller ler.)

Lucrezia de Medici, porträtterad av Angelo Bronzino, bild från Wikipedia.

Det här är en av Eleonoras och Cosimos döttrar, Lucrezia. Lucrezia är väldigt ung på bilden, och det här kan ha varit ett porträtt som skickades iväg för att visas upp för lämpliga blivande äkta makar. Hennes klänning är sober i färgvalet, så hon skulle anses som kysk, men är trots allt rikligt broderad och har spetsmanschetter. Silke sticker upp ur ärmarna på axlarna och vid kragen. Med sitt ädelstensbälte, rika håruppsättning och sin medaljong, visar hon upp sin rikedom (hemgift). Lucrezia gifte sig med hertigen av Ferrara, Alfonso d’Este, 1558 och dog barnlös endast tre år senare. Ryktet säger att hon förgiftades.

Som ni anat på dessa två porträtt var håruppsättningarna smått fantastiska. Tyvärr syns de inte så tydligt och därför följer här en del av en bild på Simonetta Vespucci, den är gjord nästan hundra år tidigare, från slutet av 1400-talet. Här syns tydligt hur invecklade uppsättningarna var, med flera olika typer av flätning i varierande storlek. Silverband, pärlor och ibland tiaror flätades eller syddes in i håret.

Simonetta Vespucci, målning av Piero di Cosimo, bild från Wikipedia. Originalet fanns inte i Florens (blev mycket besviken) utan går att beskåda i Chantilly i Frankrike.

Det här porträttet är ett av mina absoluta favoriter. Konstnären (som var vansinnigt förälskad i Simonetta) gjorde en mytisk målning av henne, men bibehöll hennes tidstypiska frisyr. Hennes rika håruppsättning kontrasterar starkt mot resten av hennes minimala garderob och det mycket annorlunda halssmycket. (10 poäng till den som först tar reda på vad hon har runt halsen!) Simonetta dog liksom Lucrezia ung och barnlös, men var hyllad i hela Florens för sin jungfruliga skönhet.

Jag har alltid varit förtjust i dräkter och klänningar, även om mitt modeintresse kanske inte är helt självklart. Men det finns inget som frasande klänningar, lager av färggrann chiffong och fantastiska broderier att förundras över, speciellt inte när vintern är lång. Så när det inte räcker med gamla florentinska porträtt går jag in på Diors hemsida och suktar. Om jag någon gång i livet får pengarna och figuren så vill jag ha en cocktailklänning från Dior. Det finns inget annat modehus som tillfredsställer mitt sinne för detaljer så som Dior. Christian Dior gjorde och John Galliano gör idag alltid välsydda klänningar med perfekta proportioner.

Men märk väl att det bara är Diors klänningar jag älskar! Parfymen föredrar jag från Gucci och väskorna från Louis Vuitton. Behöver jag tillägga att alla dessa tre modehus har butiker i Florens men inte i Halmstad (eller ens Malmö för den delen)?! ;)