En ljusglimt i mörkret

Håller fortfarande på att kämpa med mitt blivande jobb. Mycket har ordnat sig, annat har varit djävulskt jobbigt. Lite kamp återstår, men äntligen ser det ut som om vi når resultat.

En ljusglimt i det annars totala mörkret, var i lördags, då jag och Mr Emerson hängde på när våra vänner spelade in film. De har ett nytt projekt, som går ut på att skriva, spela in, klippa och lägga upp en film på en och samma dag, varannan lördag. Så jag tömde hela min överarbetade hjärna och hade bara filmprojektet i huvudet under åtta timmar, och lite till. Jag gjorde min stora insats i manusarbetet, medan Mr Emerson regisserade. Vi är alla extremt nöjda med resultatet:



I was part of this! My lovely friends have a new project: writing, filming, producing and uploading a short film on the same day. They do this every second Saturday, and this Saturday we joined them. We really had a blast! This film has subtitles in English, just activate them in the right corner and watch!

Min modeblogg – ett jättetjejigt inlägg

(När jag bestämde mig för det här ämnet mindes jag den här artikeln ur DN som beskriver den typiska bloggaren som en ung, blond tjej som skriver om just mode. I och med detta inlägg har jag alltså blivit standardtypen för en svensk bloggare! Jag är tjej, är blond och är ung, tja i alla fall är jag ung fram till och med nästa år när jag fyller 30 och officiellt blir tant.)

Jag har rotat omkring bland alla mina Florensprylar för att sjunka ner förundrat i allt som rör de dräkter folk gick omkring i under renässansen. Jag har varit lite nere ett tag, det är ju fortfarande vinter, jag har fått alla mina hemska vinterkrämpor (eksem, utslag, rinniga ögon), jag ska ägna alla hjärtans dag ensam (medan Mr Emerson träffar imponerande trädexperter) och jag är fortfarande utan vettig sysselsättning. När livet är pest orkar jag inte med att skriva om vad som helst. Så istället har jag gottat mig i detaljerna på dessa porträtt.

Lyckligtvis finns det mycket att stirra förundrat på. I en stad full av textilindustri var kläderna en viktig sak att visa upp och man visade upp sin rikedom genom dem. Dräkterna broderades rikligt, pryddes med pärlor och man blandade olika typer av tyg: batist, brokad, silke, sammet och äkta siden. Det finns en hel del porträtt där det bästa visades på parad.

Fras, fras, fras… Jag kan höra hur de fina damerna frasande gick omkring i sina Palazzo, iklädda dessa urtjusiga kreationer. Att människorna i Florens började bry sig om hur de såg ut och var noggranna med både kläder, frisyrer och andra yttre attribut, hade även det med renässansen att göra. När kyrkan inte längre ansåg det som en synd att ta ut ränta på lånade pengar, och synen på romersk konst och litteratur förändrades, lättades trycket från kyrkan. Man fördömdes inte längre om man visade sig i överdådiga kläder inför allmänheten, speciellt inte om man samtidigt skänkte frikostigt till kyrkan och till fattiga. När självaste påven visade sig i gulbrokad kunde han ju inte gärna neka sina rika undersåtar att bära det samma, då kanske han inte fick några bidrag i fortsättningen.

Att Florens hade byggt upp sin rikedom mycket på sin textilindustri, hade nog också betydelse. Det var här den finaste ullen fanns, det bästa urvalet av färger och med rika familjer fanns här även sömmerskor som kunde förvandla det färgade tyget till moderiktiga kreationer.

Florentinarna ansågs också, främst under 1400-talet, vara de mest fåfänga i Italien. Här hade till och med de enklaste klänningarna broderier och pärlor, och herrarna smyckade sina vapen och till och med stigbyglar. För fattiga människor stack nog all spets och alla ädelstenar ordentligt i ögonen. Bland de rika blev det en kapplöpning om vem som hade rikast smyckad festklädsel i det senaste snittet.

Några kända exempel på tjusiga porträtt kommer här.

Eleonora di Toledo och hennes äldste son Francesco. Målning av Angelo Bronzino, bild från Wikipedia.

Först har vi det kända porträttet på Simos utländska prinsessa, alltså Eleonora di Toledo. Kolla in guldbrokaden, alla broderier och pärlhalsbanden i olika snitt hon bär! Hon ler inte på bilden, trots att hon var känd för att vara gladlynt och skämtsam. Troligtvis hade hon dåliga tänder, som många människor vid den här tiden. (Det kan vara av samma anledning Mona-Lisa inte heller ler.)

Lucrezia de Medici, porträtterad av Angelo Bronzino, bild från Wikipedia.

Det här är en av Eleonoras och Cosimos döttrar, Lucrezia. Lucrezia är väldigt ung på bilden, och det här kan ha varit ett porträtt som skickades iväg för att visas upp för lämpliga blivande äkta makar. Hennes klänning är sober i färgvalet, så hon skulle anses som kysk, men är trots allt rikligt broderad och har spetsmanschetter. Silke sticker upp ur ärmarna på axlarna och vid kragen. Med sitt ädelstensbälte, rika håruppsättning och sin medaljong, visar hon upp sin rikedom (hemgift). Lucrezia gifte sig med hertigen av Ferrara, Alfonso d’Este, 1558 och dog barnlös endast tre år senare. Ryktet säger att hon förgiftades.

Som ni anat på dessa två porträtt var håruppsättningarna smått fantastiska. Tyvärr syns de inte så tydligt och därför följer här en del av en bild på Simonetta Vespucci, den är gjord nästan hundra år tidigare, från slutet av 1400-talet. Här syns tydligt hur invecklade uppsättningarna var, med flera olika typer av flätning i varierande storlek. Silverband, pärlor och ibland tiaror flätades eller syddes in i håret.

Simonetta Vespucci, målning av Piero di Cosimo, bild från Wikipedia. Originalet fanns inte i Florens (blev mycket besviken) utan går att beskåda i Chantilly i Frankrike.

Det här porträttet är ett av mina absoluta favoriter. Konstnären (som var vansinnigt förälskad i Simonetta) gjorde en mytisk målning av henne, men bibehöll hennes tidstypiska frisyr. Hennes rika håruppsättning kontrasterar starkt mot resten av hennes minimala garderob och det mycket annorlunda halssmycket. (10 poäng till den som först tar reda på vad hon har runt halsen!) Simonetta dog liksom Lucrezia ung och barnlös, men var hyllad i hela Florens för sin jungfruliga skönhet.

Jag har alltid varit förtjust i dräkter och klänningar, även om mitt modeintresse kanske inte är helt självklart. Men det finns inget som frasande klänningar, lager av färggrann chiffong och fantastiska broderier att förundras över, speciellt inte när vintern är lång. Så när det inte räcker med gamla florentinska porträtt går jag in på Diors hemsida och suktar. Om jag någon gång i livet får pengarna och figuren så vill jag ha en cocktailklänning från Dior. Det finns inget annat modehus som tillfredsställer mitt sinne för detaljer så som Dior. Christian Dior gjorde och John Galliano gör idag alltid välsydda klänningar med perfekta proportioner.

Men märk väl att det bara är Diors klänningar jag älskar! Parfymen föredrar jag från Gucci och väskorna från Louis Vuitton. Behöver jag tillägga att alla dessa tre modehus har butiker i Florens men inte i Halmstad (eller ens Malmö för den delen)?! ;)

Iridaceae

Jag sitter här och är vintersjuk. Då menar jag inte sjuk på riktigt, utan att jag snarare har vinterdepression eller vinterångest. Jag tycker inte om vintern, och har nog inte gjort det sedan jag var liten. Då bodde vi utanför Stockholm och hade ordentliga vintrar med massor av snö, skidor och skridskor. Nu är vintern mest slask och när det väl kommer snö är den också slask, i alla fall när man kommer inomhus och allt man haft på sig är blött.

Nej, jag tycker inte om vintern. Jag blir deprimerad och nedslagen. Men eftersom jag är en i grunden glad person försöker jag förtränga sådana känslor genom att tänka på annat. Jag läser massor av böcker (så slipper jag vara där jag är och får uppleva annat istället). Planerar saker inför resten av året (jo, jag vet vad jag ska göra till min födelsedag i maj) och försöker på alla sätt se vårtecken runt omkring mig (påskliljelökarna ÄR faktiskt redan uppe!).

Jag har den senaste veckan funderat till och från på vår lilla frimärksstora plätt till trädgård. Då handlar det inte så mycket om vad som ska planteras, ansas och klippas, utan snarare om hur snygg trädgården kommer att vara. Skitsnygg, underbar och blommande! Och det jag mest av allt längtar efter är att få se mina irisar i blom.

Enda irisen som blommade i trädgården förra året och den har jag inget vetenskapligt namn på.

Iris är min favoritblomma, och det var den långt innan jag blev Florensfantast. Utanför vår tomt till vår sommarstuga på Öland fanns det stora tuvor av iris, blommande i gult och blått. Har man en gång sett en hel sådan tuva i blom med stora klarblå blommor är man förtjust utan återvändo! Nu har jag en elva-tolv olika sorters iris i trädgården, men förra året blommade bara en eftersom alla tuvor flyttades/köptes in förra säsongen. Irisen är en otroligt tålig växt, den klarar att grävas upp, fraktas omilt och klarar dessutom torka bra. Men i gengäld så blommar irisen inte förrän den är väl etablerad på sin växtplats. Om jag har otur får jag alltså inte se min chokladdoftande iris i blom förrän om ett par år.

Iris plicata 'Provençal' med chokladdoft. Inköpt hos Bohus perenner utanför Båstad.

Irisen råkar sedan vara en symbol för staden Florens. Det är en version av den stiliserade franska liljan, (som bland annat de manliga scouterna har som symbol) men har två extra spröt ut från blommans inre. Irisen blev symbol för staden då en vildväxande sort med vita blommor växte på stadsmurarna kring staden. Som flagga tog florentinarna en stiliserad version av den vita irisen mot en röd botten. Detta var symbolen för Florens fram tills familjen Medici tog över makten. För att markera det nya politiska styret bytte man färgerna på flaggan, den vita irisen blev röd mot en vit botten.

Medicéernas version av stadens irisvapen! Inzoomad på Palazzo Vecchio i Florens.

MEN…
Det finns inga röda irisar. Även om Medicéerna säkert ville byta färg på alla irisar som växte på stadsmuren, så fanns det inga röda irisar att byta dem mot. Jag vet inte om det var då man först började förädlingsarbetet med att få fram en röd iris, men jag vet att det fortgår. Det finns fortfarande ingen klarröd iris, även om det finns rosa och orangea sorter. Liksom det inte finns blå rosor finns det ingen röd iris. Det är väldigt ofta detta händer i naturen, att ett släkte saknar genen för blått men inte för rött och tvärt om. En rolig liten hortonomanekdot!

Jag vet i alla fall att Florentinarna är minst lika förtjusta i irisar som jag, trots att blomman inte finns i en röd version. På sluttningen upp mot utkiksplatsen Piazzale Michelangelo finns iristrädgården, som är full med irisar. Den var stängd när vi var i Florens i somras, så nästa gång hoppas jag kunna åka i maj och få möjlighet att se mängder med blommande irisar i alla färger och former. Till dess får jag nöja mig med rapporter från Nic.

Florens iristrädgården en vårdag 1994.

Nu är dagens vinterdeppighet över, eftersom jag nu har huvudet fullt av vackra irisblommor. Hoppas färggladheten smittat av sig på er!