Äntligen nytt paket!!!

Det tog en månad för paketet att ta sig från Italien och hit. Detta tack vare den italienska postens benägenhet att ta semestern i augusti på extremt stort allvar. Eftersom vi befarade att paketet var borttappat är vi nu mycket glada att det kommit fram, trots allt.


Förutom att Nic producerat ett 30-sidor långt brev (inget man vill skriva en gång till) så innehöll paketet många intressanta broschyrer, min försenade födelsedagspresent (kokboken), italienska skönhetsprodukter som jag numera är helt beroende av, och det jag blev gladast över: en stämpel med Ponte Vecchio, den berömda bron!



Fick genast idén att göra visitkort till bloggen med hjälp av stämpeln. Här har ni första exklusiva versionen. Efter lite övning ska de nog kunna bli riktigt snygga!

Bebyggda broar

– Den är väldigt vacker, men vad är det för speciellt med den?

Det var min första reaktion på Ponte Vecchio, den där första gången jag var i Florens 1994. Jag och min familj (samt resten av busslasten bestående av bibliotekarier) stod på utkiksplatsen Piazzale Michelangelo och tittade på staden. Lillebror Freddy (får kalla honom så för sakens skull) sprang omkring i sin psykedeliskt mönstrade fleecetröja och tog miljoner foton som alla fick solkatter.

Och min mor fick förklara för mig vad det var med Ponte Vecchio som var så speciellt:
– Det finns hus på bron.
Jo, det kunde jag ju se. Men det var väl inte så fantastiskt? Sedan tittade jag på alla andra broar över floden Arno, inte en enda av dem hade hus. När jag tänkte efter kunde jag inte komma på en enda bro med byggnader på som jag sett med egna ögon. Då fattade jag.

Nu vet jag att det finns fler saker med Ponte Vecchio som är lika fantastiska. Till exempel var det den enda florentinska bron som inte bombades under andra världskriget. Ryktet säger att en av de högsta tyska flygofficerarna hade varit arkitekt innan kriget och inte hade hjärta att bomba bron. Byggnader på båda sidor om bron bombades dock för att försöka hindra de allierades telegraftrådar.

Ponte Vecchio i Florens, foto från vår resa i somras.

Grunden för Ponte Vecchio är alltså bevarad från Medeltiden, men sitt nuvarande utseende fick bron först på 1500-talet. Under medeltiden låg stadens alla slaktare på bron, och de slängde allt slaktavfall i Arno. Vattnet var således inte rent, men Florentinarna tyckte att deras stad var bland de renaste i världen för att just slaktavfallet inte låg och ruttnade i högar på stadens gator. På 1500-talet blev det dock ändring, när Cosimo I inte ville beblanda sig med vanligt folk när han promenerade hem från sitt kontor. Vasari byggde sin korridor åt honom, från Uffizierna till Palazzo Pitti, rakt över Ponte Vecchio. Cosimo ville inte känna slakteridoften på sin tio minuters promenad hem, och körde bort slaktarna. Istället uppmuntrades guldsmeder att slå sig ned där. En fantastisk bro med fantastisk historia helt enkelt!

Däremot vet jag numera att det finns en mängd andra broar som är bebyggda runt om i världen. I Nordamerika finns miljoner broar med väggar och tak, laduliknande skydd enkelt uttryckt. I Europa finns också broar med tak (Suckarnas bro i Venedig till exempel) men dessutom broar med reella byggnader. Flera sådana finns i Frankrike och Tyskland, samt enstaka även i Holland och Belgien. En i Frankrike har jag faktiskt besökt.

I trean på gymnasiet valde jag en fördjupningskurs i franska. I kursen ingick en resa till Landerneau i Bretagne. Min gymnasieskola hade ett utbyte med gymnasieskolan där, och vi fick bo hemma hos elever vid den skolan. Jag hade tidigare tagit emot en tjej att bo hemma hos mig när de besökte Linköping, men när vi kom bodde jag hemma hos en tjej jag brevväxlat med sedan mitt första gymnasieår istället. Det var en fantastisk upplevelse, och man var verkligen tvungen att prata franska eftersom man bodde hemma hos folk. Dessutom fick man en inblick i deras liv som man nog aldrig annars fått. För att inte tala om hur mycket bättre ens franska blev.

Hur som helst. Mitt i Landerneau flyter floden Elorn. Över den går bron Pont de Rohan (Rohan är namnet på hertigfamiljen som styrde Bretagne en gång i tiden. Det har inget att göra med Sagan om ringen.) som har flera byggnader ovan sig. Naturligtvis menade jag att Ponte Vecchio var en betydligt vackrare bro men, fick jag påpekat från Landerneau-borna, ingen bodde längre på den. Pont de Rohan var en levande bro, eftersom husen faktiskt var bebodda. Guldsmederna på Ponte Vecchio levde inte där, de bara arbetade där. Det kanske fransmännen hade en poäng med.

Inlandssidan av Pont de Rohan i Landerneau, vid ebb.

Som del i vår resa fick vi bland annat intervjua arbetande fransmän. De flesta intervjuade någon av sina värdföräldrar, men jag och en tjej besökte en farmaceut som jobbade på ett apotek som låg just på Pont de Rohan. Jag minns inte så mycket av intervjun längre, men jag kommer ihåg att vi hade ett fasligt sjå med att säga NI och inte DU till henne. När vi för hundrade gången bad om ursäkt så tog hon inte illa upp längre i alla fall… Förutom det minns jag bara något hon sa om att apoteket låg på bron: det blev ganska kallt om vintern, eftersom det kalla vattnet ständigt forsade under dem.

Även om både Ponte Vecchio och Pont de Rohan således är bebyggda, upplevde jag dem som helt olika. I Florens har Ponte Vecchio fortfarande en brokänsla kvar. Man kan mitt på bron se ut över Arno och husen som kantar floden medan man på Pont de Rohan kunde gå över bron utan att vara medveten om att det var en bro. Husen på bron var så höga och breda att det kändes som om man var på vilken fransk gata som helst. Däremot var floden Elorn så totalt annorlunda än Arno. Jag har aldrig varit någon stans där skillnaden mellan ebb och flod var så tydlig. En tid på dagen fanns inget vatten alls. En annan stjälpte det nästan över kanterna.

Jag och Mediceerna

En stor del av mitt intresse för Florens ligger också i den fascinerande historien om stadens stora mecenatfamilj, Mediceerna. I historien om familjen, dess uppkomst, styre och de två olika falangerna, är mycket spännande och jag är absolut inte ensam om mitt intresse för dem. Runt om på Internet finns flera informativa sidor om dem, jag rekommenderar engelskspråkiga Wikipedia till att börja med.

Allt tog sin början den där första dagen 1994 då jag var på endagsutflykt i Florens. Vi hade en trevlig guide som tog oss runt sevärdheterna efter vår utkikssejour på Piazzale Michelangelo. Det var kyrka efter kyrka, det magnifika domkapellet och den likaledes fantastiska Duomo med sin kupol och sitt klocktorn. Allt pyntat med vit, röd och grön marmor, så att det nästan ser ut som en jättelik spettekaka. Men det som återkom, gång på gång, var namnet Medici. De hade bott i både det ena och det andra palatset, de låg begravda i den och den kyrkan, och de hade styrt Florens under så många hundra år. Att en och samma familj hade påverkat och betytt så mycket för en stad, under så lång tid, var nästan obegripligt.

Det jag då tyckte var mest fascinerande var Vasaris korridor över Ponte Vecchio. Tänk att en man (hertig Cosimo I av Medici, 1519-1574) kunde vara så mäktig att han beställde en privat korridor att gå i, över den centralaste och viktigaste delen av en stad! Bara för att man inte ville beblanda sig med folket och bli överhopad av frågor när man promenerade från jobbet och hem. Idag hade politiker och tjänstemän aldrig fått göra något sådant. Och när man idag gör en åverkan på en befintlig historisk byggnad blir inte heller resultatet så bra. Sen är det klart, idag har man inte Giorgio Vasari att tillgå heller.
Idag är dock Vasaris korridor en helt självklar del av bron, utseendet skulle vara helt annorlunda om den inte hade funnits där.

Hur som helst. Solen sken ordentligt för första gången på den veckan, staden var omgiven av blommande träd och buskar, och jag var förälskad. Allt jag såg och hörde om Florens tog jag in och memorerade. Jag sög upp fakta som en dammsugare. Väl tillbaka på hotellet lusläste jag allt om Florens och Mediceerna i mina föräldrars medhavda guideböcker. Läsningen var bra, men absolut inte tillfredsställande.

Jag gick i 8:an 1994, och när vi kom hem slukade jag allt som hade med renässansen att göra när vi läste om det under historielektionerna. Men familjen Medici nämndes bara marginellt. Ett år senare fick jag reda på att man under gymnasiet gjorde ett specialarbete i valfritt ämne under sitt sista läsår. Redan då bestämde jag att mitt specialarbete skulle handla om familjen Medici. Då skulle jag väl äntligen kunna få veta allt jag ville om Mediceerna?!

Detta var mina två inledande kapitel till min Florensblogg. Helt enkelt hur allt började. Fortsättning följer.