Dagens storhertig av Toscana

Jag fick en knäpp i veckan, ungefär samtidigt som kronprinsessan Victoria fyllde år, då jag insåg att även om Toscana har varit del av det enade Italien sedan 1859-60, trots allt fortfarande har en ”storhertig”. Även om hertigdömet inte existerar i realiteten, kan man ändå ärva titeln ”storhertig”.

Sedan Florens och därefter resten av Toscana blivit ett storhertigdöme under början av 1500-talet, hade familjen Medici varit hertigar. Den siste manlige ättlingen dog 1737, utan arvingar. Storhertigdömet var då fattigt och hade inget att säga till om i världspolitiken.

Sedan lång tid tillbaka hade Medicéerna gift sig med och gift in sig den Österrikiska kungaätten Habsburg-Lothringen. Efter diskuterande kom man därför ganska naturligt fram till att storhertigdömet Toscana skulle tillfalla Frans I. Fram till processen om Italiens enande, alltså i ungefär hundra år, var således Toscana enkelt uttryckt, en del av det Österrikiska kejsardömet.

Även om den siste manlige Medicéen hade dött, fanns det kvinnliga familjemedlemmar kvar. Anna Maria Luisa de Medici beslutade i samarbete med storhertigdömets regering och Frans I att alla familjen Medicis personliga ägodelar skulle tillfalla den Florentinska staten, så länge inget flyttades från staden. Denna överenskommelse kallas Patto di Famiglia, och skrevs under efter hennes siste bror död.

Tack vare denna finns många av renässansens mest fantastiska konstverk kvar i Florens. Annars hade nog mycket tagits till Wien. En hel del hamnade dock ändå i österrikiska händer. Till exempel familjens olika sommarvillor, som under 1800-talet skulle moderniseras och de fantastiska renässansträdgårdarna skövlades. Villorna skänktes till staden Florens först under 1900-talets senare hälft, i mycket dåligt skick.

Grottan i trädgården till Villa di Castello. Vattenlekarna i grottan sattes igen under 1800-talet, och hörr på att renoveras när vi var där 2007.

MEN, även om storhertigdömet i realiteten inte existerar, eller för den delen att inte heller det Österrikiska kejsardömet existerar, spelar ingen roll. Det finns i alla fall människor som ärver titlarna (och en hel del pengar). Så, naturligtvis finns det fortfarande en människa som går omkring och är ”Storhertig av Toscana”. I detta fall en man levandes i Skottland med det enkla namnet Sigismund Otto Maria Josef Gottfried Henrich Erik Leopold Ferdinand von Habsburg-Lothringen.

Jag trodde verkligen inte att man fortsatte att ärva titlar efter en sådan lång tid gått efter att hertigdömet slutat existera. Jag fick verkligen en knäpp. Nog för att Sverige är en monarki, men i jämförelse med detta är vi i alla fall väldigt titellösa.

Med denna pärs bakom mig, behöver jag få säga detta: REPUBLIK NU! Alla människor lika värda!

Solens mat

Det finns miljoner matbloggar och jag bestämde tidigt att det här inte skulle bli en av dem. Jag är inte speciellt intresserad av att laga mat. Mr Emerson är det. Nic och hela hennes familj är det. Men för min del är det ganska ointressant. Det är inget mer än bukfylla.

Men jag tycker om italiensk mat. Pasta framför allt. Helst med färska grönsaker, tomater och basilika. Inget på burk, bara grejer man får tvätta skala och skära upp själv. Och mitt sug efter detta blir större under varma sommarmånader. När vi var i Florens 2007, när jag precis startat den här bloggen, var det guld att kunna gå in på vilken trattoria som helst och veta att man kunde få pasta med zucchini eller fyllda squashblommor...

Så för min del känns det ganska självklart att SVT sänder en ny säsong av solens mat nu mitt i sommaren. Äta italienskt just nu känns helt naturligt. Däremot förundras jag alltid över denna programserie. Hur den föddes och hur den numera kan attrahera i stort sett alla åldersgrupper.

Bild från svt.se.

Det borjade som ett 5-minutersinslag i Go´kväll, som blev så populärt, att man sände de fem minutrarna som separata pausprogram. Som i sin tur blev så populära att man bestämde sig för att göra ett "riktigt" tv-program på idén. Vilka blev så populära att serien nu gått i 6 säsonger. Inte illa för en idé om ett inslag i ett annat program! Och att alla tycker om det, är också jätteintressant!

Jag har berättat om det här programmet för Nic som tyckte det var helknas att svenskar kunde bli så intresserade av något som var så självklart för henne. Nu i veckan så berättade jag om programmet för min kusin i Finland också, som kanske skulle se på det hela med lite mer nordiska ögon. Kanske gillar finländare också italiensk mat, speciellt under sommaren? Men nej, något liknande hade de inte där, och intresset för ett sådant program var nog inte större än för vilket 5-minutersinslag som helst.

Så är det hela typiskt svenskt? Skulle det funka med samma grej, fast i kanske Frankrike istället? Och kommer SVT någonsin lägga ned en braksuccé som denna? Innan dess lär vi nog ha kompletta DVD-boxar att köpa, förutom CD-skivor och kokböcker, nyckelringar och t-shirts...

Faktum är att jag själv håller på att bli lite trött på allt rabalder kring serien. Därför var det enormt befriande att höra en repris från Pang Prego i P3s reprisprogram Kompisar från förr, där fantastiske Jesper Rönndahl gjorde en parodi på just karusellen omkringprogrammet.

Podradio versionen av programmet hittar ni här, ett litet tag in i programmet.

Helt klockrent! Som bara P3 kan vara!

Pre-Rafaeliterna

Sommaren gör mig virrig,detta inlägg skrev jag förra veckan, men laddade aldrig upp det här. Nåväl, håll till godo:

I maj nämnde jag att jag passade på att se Nationalmuseums utställning om Pre-Rafaeliterna när jag var i Stockholm. Pre-Rafaeliterna har starka kopplingar till min italienska renässans, och därför har den här utställningen varit något jag tänkt på länge efteråt.

Pre-Rafaeliterna var en grupp unga konstnärer som på mitten av 1800-talet tog avstånd från och motsatte sig den tidens rådande ideal och regler för hur målningar och annan konst skulle skapas.

Då, under 1800-talet fanns tonvis med anvisningar om hur motiven skulle placeras, med ett avstånd till betraktaren. Man använde också med förtjusning ett färgämne baserat på olja, bitumen(ja, samma som asfalt), som var svart och tjockt men som med sin oljebas skapade effekter av suddigt mörker (eh, tänk Edgar Allan Poe så fattar ni nog vad jag menar).

Det här var saker som Pre-Rafaeliterna avskydde. Unga som de var (18-22 år) skrädde de heller inte orden när de beskrev sina lärare och grundaren av The Royal Art Academy. Pre-Rafaeliterna tyckte att dåtidens målningar bara var reproduktioner av verk av Rafael och Michelangelo. Istället ville de tillbaka till idealen som rådde innan Rafael (därav deras namn). Så det var från medeltiden och renässansen de tog sina bildval, färguppsättningar, målartekniker och motivplaceringar.

Idag är det lätt att förstå varför de ville måla annorlunda, och vi har svårt att förstå kontroversen. För vem vill måla/äga en tavla som ser ut så här:

Självporträtt av David Wilkie vid 20 års ålder.

Lägg märke till den svartglänsande bakgrunden = bitumen! Wilkie dog 1841, och var då en hyllad konstnär.

Nej, en sådan här tavla är det man vill ha målat!

Porträtt av Pre-Rafaeliten Dante Gabriel Rosetti, av hans kollega William Holden Hunt. Två av de mest kända Pre-Rafaeliterna.

Nej, idag känns deras bildspråk inte alls kontroversiellt. Snarare välbekant, Carl Larsson fast med oljefärger ungefär.

Ihop med nationalromantiken och sedan också Arts & Craft-rörelsen, fick Pre-Rafaeliternas bildspråk allmänt genomslag. Något som de alla hade gemensamt, oavsett om de gäller de sju ursprungsmedlemmarna eller alla deras efterföljare, är naturens genomslag i bilderna. Noggranna målningar av det vackraste Brittisk (och även utländsk) natur kunde erbjuda! Såsmåningom skiljdes de ursprungliga medlemmarna, men då hade de redan influerat en rad nya konstrnärer och givit upphov till påverkan på alla möjliga konstformer: måleri, skulptering, poesi, fönsterglas, tapeter, bokillustrationer och även möbeldesign.

Jag hade stor glädje av utställningen, där man fick följa utvecklingen av rörelsen i allmänhet och huvudmålarna i synnerhet. Jag gillade särskilt det korta bildspelet som visade jämförelser mellan Pre-Rafaeliternas målningar och moderna foton från filmer och bildreklam. Man kunde verkligen se hur deras bildspråk påverkat oss in till idag.

Jag ska härmas lite som avslutning:

Sandro Botticelli, 1480.

John William Waterhouse, 1888.

The Fellowship of the Ring, 2001.

Och för er som inte fattar Italien-sammanhanget ännu kan jag upplysa om att:

• Dante Gabriel Rosetti, en av de viktigaste, duktigaste och bästa konstnärerna och en av grundarna, var bördig från Italien.
• Motiven plockades ofta från medeltida och renässansberättelser,till exempel från Boccacio's Decamerone.
• Pre-Rafael dvs innan Rafael och nu kan jag helt plötsligt förstå varför jag inte kunde placera något känt verk av Rafael i mitt TMNT-inlägg. Rafaels ideal är bortstädade! Cirkeln är sluten!!!

The Lesbian Twist

Ok, I had already written a new blog post,a really serious one too. BUT, since we produced such an excellent film with our 8amsharp group yesterday, I just have to share it.Especially since I made my director's debut!!!

And feel free to give us all the credit you can, as we actually went up at 7 the morning after midsummer night's eve, which we celebrated heavily!

Iris update 2009

As it seems as if all my irises that are supposed to boom either blooms or have been blooming, I can make my annual report! And as I have international readers that follows my iris gardening skills, I better make this in English. (Can't any of you people surfing in here from that russian website tell me what you report about?!)

First out to bloom was of course my Iris sibirica, lovely as ever.

Purple iris above, NOT 'Aubade' at the bottom.

Old variety of iris from Öland.

Then the ones I told you about last year, the purple one I stole in Lomma, the Iris germanica NOT 'Aubade' and the old one I stole at our neighbours on Öland. Pity it seems as if I didn't get the black iris with me from the space at Mr Emerson's mum's, where I stored the irises a winter a few years ago. Because I keep getting purple flowers everywhere. Or the purple one just over grew the black one. Either way, I will dig a pit of the purple one up, and plant another one just beside it (I am already getting excited about the new iris I am going to buy for myself! Don't tell Mr Emerson, he's convinced the garden is full and can't take more plants.) So, any one up for a purple iris (Markus?)?!

Now for some new exciting irises I haven't seen bloom before!

Iris germanica 'Exotic Isle'

Iris germanica 'Tomorrow's Child' - My new favourite!

Iris germanica 'Provençal' - with a hint of chocolate in it's scent!

Iris germanica 'Loop the loop' - Which I bought just because I really wanted an iris with a blue outer lining, as I was so dissapointed with the one that was not 'Aubade' last year.

This year's surprise - light pink!

I'll end with some stolen favourites, of which you at least have seen two of last year. New this year was the light pink one. And no, I don't remember where I stole that one, or the lilac-pink one. The blue one I stole outside our friend Mattias house when he lived at Blåsbackegatan, here in Halmstad.

I promise, this looks way more pink irl!

Iris germanica 'Blåsbackegatan' - Hahahaha!!!

Next year I am hoping my Iris germanica 'Dazzling Gold' will bloom, because I am longing for a colourful yellow iris to enter the stage here at home! Greetings until then!

Berlusconi och flickorna

Sist jag skrev om italiensk politik var för ungefär ett år sedan. Jag har funderat på att göra det flera gånger, eftersom Silvio Berlusconi inte sällan kväker ur sig rent sensationella grodor, som gör att man bara står och gapar. Hade vilken annan ledare som helst sagt att Obama är en solbränd kille eller att jordbävningsdrabbade människor i Italien som förlorat allt bara ska se situationen som en campinghelg... Ja då hade den ledaren varit tvungen att avgå på stört.

Men som vi alla vet överlever Berlusconi allt, och alla vi andra i omvärlden står och fortsätter gapa av förvåning. För min del är det inte mycket nytt som hänt som man kan kommentera. Berlusconi säger något dumt, det slätas över, han sitter kvar. Det finns inget att skriva om! Det är samma gamla vanliga.

Därför var det väldigt intressant att läsa Peter Loewes artikel i DN, där Berlusconis fru som nu begärt skilsmässa, mer eller mindre fungerar som opposition i Italien. Berlusca har överlevt allt möjligt under sin politiska karriär, men inte detta. För trots att artikeln ovan publicerades den 17 maj (då jag var i England, och ja, det är först nu jag kommit ikapp med mitt läsande) följde DN upp med denna artikel igår. Där skriver Peter Loewe igen om Berlusconis situation och att EU-valsdiskussionerna i Italien numera handlar mer om Berlusconis umgänge med minderåriga flickor än om EU-frågor.

När nu äntligen EU-valsdiskussionerna kommit igång riktigt hälsosamt runt om i Europa och Sverige, diskuterar man alltså om varför Berlusconi var med på en tjejs 18 års fest tidigare i år. Jag kan inte annat än att skaka på huvudet, men önska Veronica Lario och alla vackra flickor lycka till i stjälpandet av denna fula gubbe!

Vad har jag haft för mig?

Jag har varit på resande fot i över två veckor, kom hem igår kväll. Därav det sparsamma bloggandet. Nu kommer en snabb uppdatering, häng med:

Var i Stockholm på jobbuppdrag. Om kvällarna passade jag på att gå på bio (Wolverine och Star Trek), besöka min kusin och hennes lilla familj och hamnade även på Nationalmuseums utställning om Pre-Rafaeliterna som var mycket spännande, och jag nog kommer att göra ett utförligare blogginlägg om snart!

Introduktion till PRB-utställningen som till och med finns upplagd på YouTube! Eloge till museet för denna modernitet!

Efter Stockholmsveckan tog jag mig via Halmstad, Lund, Köpenhamn och Stansted äntligen till Cambridge för att hälsa på min syster. Det var fantastiskt roligt, vi hann med att gå på hattutställning i London, jaga rätt på en fantastisk klänning till mig, samt punta på Cam! Puntandet gjorde verkligen hela resan, även om vi bara var iväg en enda timme.

Jag försöker staka oss rakt på Cam, det går inte så bra. Syster min plockar fram sin kamera för att fotografera sitt eget King's College som vi strax tar oss förbi.

Sedan bar det av till Öland. Tack vare min snälla morbror och moster kunde jag åka bekvämt i bil från Svågertorp i Malmö, istället för tåg hela vägen från Kastrup. Mr Emerson mötte sedan upp oss i Kalmar, och jag fick byta bil. Hela Ölandsvistelsen spenderades i Segerstad, där Mr Emersons storebror giftes bort med söta rara Camilla.

Jag och mina svärsystrar (bruden i mitten). Jag fick tillåtelse att ha min fantastiska klänning från Karen Millen i Cambridge, även om den var vit.

Igår när vi skulle åka hem därifrån råkade vi dessutom ut för ytterligare äventyr. Katten ville hellre stanna på Öland än åka bil, och alla Ölandsturistande bilister skulle över bron samtidigt (olycka och köer).

Men hemma är vi nu, och vardagen återkom. Men det är en fantastisk vardag att komma tillbaks till, när det första man möter på väg från bilen är detta:

En rosa iris jag snott någonstans - minns ej var! Blommade inte förra året.

Iris sibirica,alltid först och alltid praktfull!

En mer utförlig irisrapport kommer när alla väntande knoppar slagit ut! (Speciellt som ett par internationella växtforum länkade till min lilla blogg och jag fick upp besöksantalet, hahaha!)