Elisa

Foto av Elisa taget den 17 mars 2005 av Nic, under Elisas Florenskonsert.

Det här är Elisa. Elisa är en av de största musikaliska artisterna i Italien, och gör något så ovanligt som att skriva och sjunga sina låtar på engelska (med vissa undantag). Något som inte är helt vanligt med italienska artister alla gånger. I Italien är hon lika stor som Laura Pausini och Gianna Nannini, men här i Sverige är vi typ två som vet vem hon är.

Runt 1999 eller kanske 2000 fick jag hem ett kassettband från Nic med ett brev. Bland låtarna fanns nog tre Elisa låtar, som jag inte brydde mig så mycket om i början. Men eftersom jag spelade kassetten ett par gånger, kom särskilt en låt att fastna i huvudet, och det är fortfarande min favorit bland Elisas musik: Labyrinth.

Lyssna på den en gång så är ni fast. Tyvärr är det dock så att musikvideor ibland kan förstöra låtarna. Ibland lyfter de, i de flesta fall ger de ingenting, och emellanåt stjälper de. När jag såg videon till Labyrinth första gången blev jag mäkta besviken. Så, ni får ett typiskt YouTube-hopkok med Final Fantasy istället… Och ni får förlåta mig om det ser konstigt ut, det är första gånger jag lägger upp saker från YouTube! Hoppas för allt i världen att jag kan få det snyggare nästa gång!!!

Eftersom jag naturligtvis berättade för Nic att jag gillade Elisa och gärna skulle vilja höra mer, har jag under årens lopp fått en hel massa Elisa musik skickat till mig. Till en början kanske det bara var enstaka låtar Nic tyckte var bra, men sedan dess har det blivit konsertupptagningar, specialsinglar och nu till slut hela album.

En samlingsskiva har också givits ut i Sverige och resten av Europa, som jag faktiskt hann skaffa. Nu tror jag inte den går att få tag på längre. Den gavs ut 2002, och hette bara Elisa. Den bestod av låtar från alla Elisas tidigare album, så i stort sett alla låtar är bra! No fillers! Men tyvärr fick inte Elisa något internationellt genombrott då. Någon Elisa i Sverige är än så länge inte att tänka på.

Nic gillar Elisa hur mycket som helst, och har varit på säkert 20 konserter med henne. Konsertlivet verkar milt sagt vara lite annorlunda i Italien jämfört med här i Sverige. Nic åker till en tre, kanske fyra städer runt om i Toscana och ser Elisa uppträda. Här har jag svårt ens hitta något jag vill gå att se (för uppträdandena är få) och följa en och samma artist runt i landskapen är en omöjlighet. Tack och lov för Malmöfestivalen, annars hade min senaste konsert blivit Depeche Mode från början av juli förra året…

Jag har länge velat gå på en Elisa-konsert, de verkar ha så kul där! I alla fall efter vad jag uppsnappat från konsertupptagningarna som jag lyssnat på här hemma i efterhand. Varje gång jag meddelat Nic om att vi funderat på en Florensresa, har hon meddelat mig sommarens konsertdatum för Elisa. Men trots detta: vi lyckades pricka in vår semestervecka under precis de tre veckorna Elisa hade uppehåll. Således missade jag en konsert med fem dagar och nästa skulle inte ske förrän 12 dagar efter vi hade åkt. Ytterligare en anledning för ett återbesök…

Nic har träffat Elisa två gånger. Elisa ställer nämligen upp för olika italienska tidningar, och deras läsare får skriva in och tävla om en träff med henne. Sedan genomförs en träff där Elisa träffar de fem till tio personer som vunnit, och de får ställa frågor till henne om hennes musik med mera. Skulle aldrig göras i Sverige.

Hur som helst, här hade det varit hur grymt som helst att visa upp min Elisa-autograf som Nic skaffade mig vid ett av dessa tillfällen. Det står klart och tydligt (fast på italienska): Till Lucy, Elisa.
MEN – jag hittar inte autografen!!!
När vi flyttade till Windy Corner lade jag den på ett säkert ställe, så den inte skulle försvinna i flytten. Lite för säkert, i och med att jag inte hittar den själv längre. Jippii. Jag har letat i över en vecka, utan resultat. Det är också en anledning till att det här inlägget har dröjt. Mr Emerson får helt enkelt övertyga er om att den har funnits och att jag inte dillar! Istället får det bli ytterligare ett klipp, med den italienska versionen av låten Come speak to me, som då på originalspråket heter Luce.

Och ja just det. Det här inlägget är tillägnat M, jag tror du förstår varför. Och bara för sakens skull: här ändras inga färger. Bakgrunden kommer fortsätta vara svart som natten.