Hur det kom sig att jag blev så finsk

När jag var mindre var det nästan en regel att vi åkte till Finland varje sommar. När jag var riktigt liten brydde jag mig inte så mycket om det men när jag blev äldre och ville kommunicera blev det värre. Vi pratade bara svenska hemma, och mina finska släktingar pratade bara finska, med några få undantag. Inte många pratade engelska heller, eftersom det rörde sig om en äldre generation. Pappa är yngst i en syskonskara om sju personer.

(Detta är ju en jätterolig situation i sig, eftersom det betyder att jag har två kusiner som är äldre än min mamma och att jag har flera kusinbarn som då är i samma ålder som jag och mina syskon. Totalt har jag 22 kusiner i Finland. Eller kanske 23 nuförtiden. Jobbigt att hålla reda på.)

Finska flaggan i topp över försvarsön Sveaborg i Helsingfors hamn.

Sommaren 1999 följde jag med min näst äldsta kusin och hennes man, hem. De hade varit på resa i Tyskland och stannade över hos mina föräldrar under sin hemresa. Lite på impuls blev det bestämt att jag skulle hänga på och stanna hos dem en vecka eller två. Det skulle i så fall bli första gången jag åkte till Finland utan mina föräldrar. Jag var lite skrämd, för även om min kusin pratar jättebra svenska (hon är språklärare i svenska och tyska) så skulle jag annars hamna i ett nästan helt finskspråkigt område.

Min kusin bor i Esbo (Espoo på finska) som är Finlands största kommun. Den ligger precis bredvid Helsingfors och i mångt och mycket fungerar den som en sovstad till huvudstaden. Inne i Helsingfors kan man klara sig med svenskan, men i Esbo tycker jag det är lite värre. Hur som helst så hade jag tio trevliga dagar hos dem, där jag åkte in till Helsingfors och upptäckte staden, skrev mängder med brev, läste massor av böcker och lärde mig lite finska. Allt blir så mycket enklare i Finland om man kan några finska fraser. Till exempel bara säga att man inte pratar så mycket finska och att man gärna byter till svenska eller engelska istället.

Akseli Gallen-Kallela's Aino-svit på konstmuseet Ateneum i Helsingfors. Ett besök där är ett måste varje gång jag är i stan.

Men framför allt så lärde jag känna min finska sida.

Min kusin plockade fram fotoalbum med bilder på mina farföräldrar som jag aldrig sett innan (min farmor dog året innan jag föddes och min farfar året efter). Hon konstaterade också att jag hade flera drag som var typiska för min finska släkt, exempelvis mina långa smala fingrar. Det här var en upplevelse i sig, för jag hittade flera små pusselbitar om mig själv och min bakgrund där. Jag tyckte jag blev hel.

Sedan var jag fast. Året därpå åkte jag till Finland och jobbade i sex veckor under sommaren 2000. Höstterminen 2000 läste jag dubbelt och pluggade samtidigt med mina ordinarie studier 20 poäng finska i Lund (vilket var ett jädra pussel att få ihop, och jag hade ingen fritid – jag pluggade hela tiden, så det är verkligen inget jag kan rekommendera).

Och vid den här tiden på året, för nu sju år sedan, bjöd jag in mina vänner i Malmö på en liten finsk fest. För att fira Finlands självständighetsdag den 6 december. Det är nu av samma anledning som min blogg blir ett reellt Italy vs Helsinki och för en vecka kommer att handla om Helsingfors och Finland istället.