Mozzarella – och hur mycket mer är förgiftat?

I veckan kom nyheterna om att Korea och Japan stoppat importen av mozzarella från Kampanien i Italien. (Vill ni veta mer kan jag rekommendera DN eller IHT som har flera artiklar i ämnet.) För min del är det här föga överraskande eftersom jag tidigare skrivit om sopproblemen här på bloggen.

Kort sammanfattat så tjänar maffian i Kampanien och Neapel pengar på att officiellt ta hand om soporna, vilket de inte gör. Soporna ligger och skräpar, grävs ner eller bränns. Ofarligtskräp blandas med miljögifter, och allt sprids i mark, luft och vatten. Inte så konstigt att man därför hittat höga halter av dioxin i mozzarella från just Kampanien och Neapeltrakten.

Dioxin bildas ofta som en oönskad biprodukt vid förbränning av olika typer av plaster. Det är ett av de giftigaste ämnena som man känner till och är fettlösligt, så det lagras i lätt i kroppen. Vanligaste sättet att få i sig giftet är via maten, det finns ofta i fettrik mat, animaliska produkter (som mozzarella) och fet fisk. Dioxin påverkar kroppens enzymer, är cancerframkallande, orsakar ofta missfall eller fosterskador då det överförs från modern till barnet.

Mozzarella i sin tur är en välkänd italiensk ost som med fördel ska göras på buffelmjölk istället för komjölk. En mycket stor andel av mozzarellan i världen görs i Italien och då främst i Kampanien. Huvuddelen konsumeras i hemlandet och ca 16 % exporteras.

Mozzarella (bild från Wikipedia)

Jag har väldigt blandade känslor inför allt detta. För det första så hoppas jag att man i Italien ser sambanden mellan sophanteringskrisen och gifterna i livsmedlen och äntligen gör något åt det hela. Dessutom funderar jag på hur mycket mer som produceras i och exporteras från Kampanien som har höga halter av gift i sig, för att dra en sådan slutsats känns också ganska naturlig. Svenska miljögiftsskandaler som på Hallandsåsen och i Teckomatorp påverkade efterfrågan på livsmedel från de områdena negativt, vilket var helt naturligt.

Samtidigt är jag förkrossad över hur moderna människor i Europa idag inte kunnat räkna ut att detta skulle hända. En katastrofal sophantering leder självfallet till miljöskador som självfallet påverkar regionens livsmedelsproduktion. Ilsken, arg och förbannad är vad jag är. Så, frågan är, ska man hoppas på fler miljöskandaler för att situationen ska ändras? Ska man hoppas att fler länder gör som Frankrike gjorde och avvaktar med importen, trots att italienska ministrar intygat att mozzarella som exporterats till andra europeiska länder inte innehöll dioxin? Ska man önska fler onda saker för att de styrande äntligen ska få upp ögonen för vad som händer?

Nåväl, vi får fundera vidare. Tänk på detta när ni står och håller i mozzarella i matvarubutiken. Den är säkerligen från Kampanien, en region med stora miljöproblem. Och även om den inte innehåller för mycket dioxin så är frågan hur nyttig den egentligen är. Jag kommer i alla fall att fundera över det här.

Utan regering men med växande sopberg

Tänkte försöka mig på att skriva lite om italiensk politik eftersom det rapporterats rätt mycket om detta i media den senaste tiden. Dels om Neapels sopor, som Camorran, en av Italiens Maffior styr över, och dels om regeringskrisen, som inleddes genom korruptionsanklagelser för två veckor sedan.

Regeringskrisen vet de flesta handlar om att en ledare för det lilla partiet Udeur blev anklagad för korruption och då valde att lämna regeringssamarbetet. Premiärministern Romano Prodi genomförde då förtroendeomröstningar i kammaren och senaten för att få stöd att fortsätta regera. Redan i förväg visste man att det skulle bli problem i senaten, men Prodi valde ändå att gå till omröstning och försökte innan att få senatsmedlemmarna att förstå att stabilitet var det som Italien behövde. Trots det röstade senaten emot Prodis regering, och landet står nu utan politisk ledning.

Sophanteringen i regionen Kampanien kanske inte alla hört talas om. Maffian i trakten, Camorran, (ej att blanda ihop med Cosa Nostra på Sicilien) har tagit över sophanteringen och kan genom den tvätta sina knarkpengar. Inget satsas på en reell sophantering utan industriavfall som tungmetaller och även radioaktiva rester bränns ihop med vanliga sopor, på fält eller åkrar. Trots att cancerfallen i regionen stiger och fårmjölken inte får säljas vidare, görs inget för att stoppa den minst sagt bristfälliga hanteringen. Varken lokalpolitiker eller industriledare är intresserad av att ändra på något. Politikerna mutas och industrierna blir av med sitt avfall enormt mycket billigare än genom den lagliga vägen. Neapel har därför varit i en sophanteringskris sedan 1994.

Bild ur DN den 7/4 2007, på Neapels växande sopproblem. Fotograf Peter Loewe.

Båda de här händelseförloppen symboliserar det man tycker att italiensk politik står för idag: politisk instabilitet, korruption och maffiaverksamhet.

Som svensk är det svårt att förstå hur man kan låta det vara så här. Hur sopsituationen i Kampanien får lov att uppstå, och än värre att låta den fortgå? Hur ytterligare en regering kan splittras, innan den ens haft makten i två år? Och den viktigaste frågan av alla – hur har man kunnat låta maffian behålla sin stora makt?

Korruptionen är väl svaret på alla dessa frågor. Genom mutor har Maffian behållit sin makt, genom mutor väljer människor att tänka på sitt eget personliga bästa istället för på vanliga människor och landet som helhet. Men jag har svårt att förstå varför män sitter och glädjeskålar över att Prodi-regeringen fallit samtidigt som mer asbest bränns i Neapel. Är det ingen som lärt dessa gubbar (för det är ont om kvinnliga ledamöter i senaten) något vettigt? Att man ska lyssna på dem som röstat istället för på maffian? Eller kanske på sitt eget samvete ibland?

Just nu ser jag heller ingen ljusning. Jag trodde på Romano Prodi och den regering han bildat, även om den var bräcklig och innehöll många småpartier. Att den nu fallit kommer inte att innebära några förändringar till det bättre. Jag fick genom Nic en inblick i de ungas kamp för regeringsbyte under våren 2006, och det är synd att nu se deras arbete vara förgäves. Jag kan bara hoppas att de fortsätter kämpa vidare. Trots att det är sådana här händelser som får unga att helt tappa tron på politik. Själv avskyr jag att vara del av omvärlden som bara ser på och skakar på huvudet åt Italiens ”inre angelägenheter”: politisk instabilitet och miljöförstöring av högsta grad.

Läs Ingrid Hedströms analys om situationen i Italien i dagens DN! Mycket intressant och läsvärd.