Florens och Neapel

Det här blir det sista inlägget som handlar om Lorenzo de Medici, il Magnifico, i alla fall för ett litet tag. Han är en av mina absoluta favorit-Medicéer, som ni förstått vid det här laget, så jag lär ju komma tillbaks till honom även i framtiden.

För lite mer än ett år sedan skrev jag om Pazzikonspirationen här på bloggen, det som följer nu är fortsättningen, det som skedde efteråt. Kortfattat så ville medlemmar ur familjen Pazzi tillsammans med påveanhängare undanröja Lorenzo och hans yngre bror Guiliano, och på det sättet hindra dem från att bli framtida makthavare i Florens. Det var 1478 och Lorenzo var 29 år, Guiliano var 24. Konspirationen ledde till att ett överfall på bröderna gjordes under själva påskmässan i katedralen. Guiliano dog medan Lorenzo undkom.

Vasaris porträtt av Lorenzo, målat efter Lorenzos död, något förskönat eftersom Lorenzo ansågs vara ganska ful.

Hela konspirationen var understödd av påven Sixtus IV, och flera av konspiratörerna var dessutom kyrkans män, bland andra en ärkebiskop. Eftersom Lorenzo överlevde, samt att de skyldiga hängdes, kastades i fängelse eller landsförvisats, blev påven rasande. Sixtus IV övertalade staten Neapel att starta krig mot Florens, och Ferdinand, den neapolitanske kungen, inledde ett härtåg som tågade mot Florens.

Florens var ingen krigsstat och Medicéerna var inga krigsfurstar. Både staden Florens och familjen Medici var mer intresserade av konst, filosofi och skönhet, än av krig och våld. Som hjälp kallade man istället på sina bundsförvanter: Frankrike, Venedig och Milano. Men det visade sig ganska snart att Florens skulle få klara sig själva. Venedig var upptagna på eget håll, eftersom osmanerna erövrade deras kolonier runt Medelhavet, i Milano rådde närmast inbördeskrig, eftersom man där trätte om vem som var rättmätig arvtagare till furstetronen och Frankrike, ja de var mycket ledsna, men de kunde helt enkelt inte bistå Florens just nu.

Med hjälp av inhyrda legosoldater kunde Florens i alla fall hindra den neapolitanska hären genom en rad slag innan hären nått staden. De förlorades allihopa och framtiden för Florens såg mörk ut. Påven erbjöd det Florentinska folket en lösning på konflikten: Lämna ut Medicéerna så får ni leva i fred! Florentinarna mindes fortfarande attacken på de två bröderna och vägrade lämna ut Lorenzo och hans familj. Kriget fortsatte, men gick allt sämre för den florentinska sidan. Lorenzo insåg att något måste göras, för annars skulle den stunden komma då florentinarna inte tyckte sig ha något annat val än att lämna ut honom. Belägring med svält och sjukdomar som följd kan få de envisaste att byta åsikt.

Med risk för sitt eget liv, reste Lorenzo ensam till Neapel för att tala med kung Ferdinand. Han blev välmottagen av kungen, även om denne när som helt hade kunnat förgifta, fängsla eller överlämna Lorenzo till påven. Lorenzo var som sagt ingen krigsherre, men väl utbildad och mycket begåvad inom diplomati och argumentation. Under samtal med Ferdinand lyckades han därför övertala denne om att det inte låg i Neapels intresse att utplåna Florens. Om påvens kyrkostat (som var betydligt större och mäktigare än dagens pyttelilla Vatikanstat) skulle ta över Florens, skulle det oåterkalleligt skada den ömtåliga jämvikt som rådde mellan de italienska stadsstaterna. Det i sin tur skulle inverka negativt på Neapel. Ferdinand övertalades och kallade tillbaks sin här från Florens. Lorenzo hade lyckats med sin plan! Istället för att mördas i fiendeland hade han förhandlat fram fred för sin hemstad!

För att hedra Lorenzos framgång målade Sandro Botticelli denna målning av Pallas och kentauren 1482. Bukten i bakgrunden ska vara Neapelbukten, kentauren ska vara lite lik kung Ferdinand och Pallas klänning är mönstrad av tre ihoplänkade ringar, en symbol för familjen Medici.

För att få fred med påven Sixtus IV krävdes dock lite mer än övertalning. Alla landsförvisningar och fängelsestraff för de inblandade i konspirationen, blev återkallade. Några mindre landområden fick man släppa ifrån sig, och Lorenzo fick betala en rejäl lösensumma.

Dessutom diskuteras det fortfarande hur osmanernas intagande av ön Otranto längs Italiens östkust hade betydelse för freden med påven. Osmanerna hade intagit Östrom, Constantinopel 1453, och fortsatt sina härjningståg rund medelhavet. Lorenzo, som den diplomat han var, hade goda kontakter av sultan Mehmet Erövraren. Kanske skulle osmanerna stå på Florens sida om de landsteg på den italienska halvön?! Påven hade nog inget annat val än att sluta fred och visa enighet mot osmanerna.

Lorenzos framgång var efter det här ett faktum. Han hade lätt kunnat ta sig en titel som furste av Florens efter det här, men valde att inte göra det. Med eller utan titel var han dock oemotsagd ledare av Florens och omvärlden betraktade honom som Italiens fredsmäklare.

Den här historien fängslar än idag. Nog för att världsledare reser till oroshärdar för att samtala fram fred, men utsattheten och utlämnandet av sig själv som Lorenzo gjorde, sker aldrig numera.

Mozzarella – och hur mycket mer är förgiftat?

I veckan kom nyheterna om att Korea och Japan stoppat importen av mozzarella från Kampanien i Italien. (Vill ni veta mer kan jag rekommendera DN eller IHT som har flera artiklar i ämnet.) För min del är det här föga överraskande eftersom jag tidigare skrivit om sopproblemen här på bloggen.

Kort sammanfattat så tjänar maffian i Kampanien och Neapel pengar på att officiellt ta hand om soporna, vilket de inte gör. Soporna ligger och skräpar, grävs ner eller bränns. Ofarligtskräp blandas med miljögifter, och allt sprids i mark, luft och vatten. Inte så konstigt att man därför hittat höga halter av dioxin i mozzarella från just Kampanien och Neapeltrakten.

Dioxin bildas ofta som en oönskad biprodukt vid förbränning av olika typer av plaster. Det är ett av de giftigaste ämnena som man känner till och är fettlösligt, så det lagras i lätt i kroppen. Vanligaste sättet att få i sig giftet är via maten, det finns ofta i fettrik mat, animaliska produkter (som mozzarella) och fet fisk. Dioxin påverkar kroppens enzymer, är cancerframkallande, orsakar ofta missfall eller fosterskador då det överförs från modern till barnet.

Mozzarella i sin tur är en välkänd italiensk ost som med fördel ska göras på buffelmjölk istället för komjölk. En mycket stor andel av mozzarellan i världen görs i Italien och då främst i Kampanien. Huvuddelen konsumeras i hemlandet och ca 16 % exporteras.

Mozzarella (bild från Wikipedia)

Jag har väldigt blandade känslor inför allt detta. För det första så hoppas jag att man i Italien ser sambanden mellan sophanteringskrisen och gifterna i livsmedlen och äntligen gör något åt det hela. Dessutom funderar jag på hur mycket mer som produceras i och exporteras från Kampanien som har höga halter av gift i sig, för att dra en sådan slutsats känns också ganska naturlig. Svenska miljögiftsskandaler som på Hallandsåsen och i Teckomatorp påverkade efterfrågan på livsmedel från de områdena negativt, vilket var helt naturligt.

Samtidigt är jag förkrossad över hur moderna människor i Europa idag inte kunnat räkna ut att detta skulle hända. En katastrofal sophantering leder självfallet till miljöskador som självfallet påverkar regionens livsmedelsproduktion. Ilsken, arg och förbannad är vad jag är. Så, frågan är, ska man hoppas på fler miljöskandaler för att situationen ska ändras? Ska man hoppas att fler länder gör som Frankrike gjorde och avvaktar med importen, trots att italienska ministrar intygat att mozzarella som exporterats till andra europeiska länder inte innehöll dioxin? Ska man önska fler onda saker för att de styrande äntligen ska få upp ögonen för vad som händer?

Nåväl, vi får fundera vidare. Tänk på detta när ni står och håller i mozzarella i matvarubutiken. Den är säkerligen från Kampanien, en region med stora miljöproblem. Och även om den inte innehåller för mycket dioxin så är frågan hur nyttig den egentligen är. Jag kommer i alla fall att fundera över det här.