För saken är den att jag faktiskt läser en himla massa bloggar. Det är ca 10 st som läses regelbundet, och ytterligare fem till som inte bloggar regelbundet och som jag därför bara kollar upp någon gång då och då. De allra flesta bloggarna handlar om mina vänner och deras liv och jag följer endast en känd person. Resten har faktiskt blivit bloggar som handlar om Italien och Florens. Från att inte kunnat lista en enda, har jag nu hittat fyra bra, i mitt eget ämne!
Jag börjar rekommendera några av mina vänners bloggar, inte alla dock!
Markus och jag är SSU-kamrater från Malmö. Markus bloggar om politik, men även om sitt liv och sitt stora intresse för musik och litteratur. Jag tycker ofta att Markus lämnar originella och alternativa åsikter om nyheter och politik liksom om musik och annan kultur. Det är alltid uppfriskande att läsa vad han skriver, för man kan vara säker på att det inte är en upprepning av vad någon annan redan uttryckt i tv, tidningar eller på radio. Jag är glad att jag har Markus blogg att läsa som ett komplement till mitt övriga nyhetsflöde.
Malin, eller Epona som hon oftast kallar sig över nätet, är en vän jag har haft väldigt, väldigt länge. Vi träffades på ett skrivarläger på Öland 1994, så jag har känt henne i mer än halva mitt liv numera! Malin skriver om sitt liv och sin stora hobby, scrapbooking och om sin dotter som nyligen fyllt 1 år. Jag har via hennes blogg fått följa hur hon har varit gravid och nu som nybliven mor, och det är fantastiskt kul att följa hennes vardag, trots att vi lever långt från varandra.
Wil Wheaton är den enda kända personen vars blogg jag följer. Jag orkar inte med svenska toppolitikers bloggar och jag har inte så mycket till övers för bloggkändisar som Schulmans och liknande. Wil skriver om stort och smått, mycket medryckande och ibland lite för ofta och för nördigt för att jag ska hänga med. Men emellanåt kommer klockrena skämt och kommentarer som jag inte kan annat än att gapskratta åt, och berätta vidare. Numera skriver Wil på heltid, men annars är han känd som barnskådespelare, med Wesley Crusher i Star Trek – The Next Generation som mest kända roll. Jag är definitivt en liten Trekker, så det var så jag upptäckte honom. Trots det, är det en av hans kommentarer som fått mig att alltid fira Star Wars den fjärde maj: May the 4th be with you!
Men nu kommer vi till Italienbloggarna som jag följer. Det har som sagt tagit mig ett och ett halvt år att hitta allihop, dels via knuff-sökningar och dels via kommentarer och besök som lämnats på min egen blogg.
Det här är den blogg jag följt längst. Ewa skriver om sitt liv, arbete och stundande bröllop från Montepulciano i Toscana. Ibland publicerar hon bilder från Montepulciano som gör mig svag i knäna av avundsjuka och ibland skriver hon om Berlusconis senaste påhitt som gör att jag tackar alla högre makter för att jag är kvar i Sverige. En kort tid sedan skrev hon ett fantastiskt inlägg om il Berlusca som jag skrattade högt åt och som måste läsas: här hittar ni det. Ewa är precis som jag SSUare från början och jag anar att vi nog kan ha gemensamma bekanta… 
Den helt sanslöst vackra katedralen San Biagio, strax utanför murarna runt Montepulciano. Bild från Wikipedia, eftersom jag hade solsting OCH var åksjuk när vi var där förra sommaren.
Sophie är en tjej som läser på universitetet i Florens. Hon skriver om sitt liv och om alla skillnader och likheter mellan Sverige och Italien som hon stöter på. Nu på senare tid har hon mest bloggat genom korta inlägg (och många färgglada kort) men jag kan varmt rekommendera äldre och längre inlägg hon skrivit om sitt florentinska liv.
Mikael Pawlo skriver (mycket sällan men intensivt när han väl gör det) om renässanshistoria på sin blogg. Fantastiskt kul med en annan blogg med historiska inlägg, även om han gör det ur en mycket mer vetenskaplig prägel än vad jag själv gör.
En blogg som handlar om Fiorentina, Florens fotbollslag skriven av Thomas Wilbacher. Jag är inte alls intresserad av fotboll, men med mottot: Det som är bra för Florens är bra för mig! kan jag komma långt. Naturligtvis håller jag på Fiorentina, även om de kombinerar omöjliga färger i sina lagfärger (Lila och rött!!! Mitt fashionabla mode-jag dör långsamt!). Samma motto gör att jag absolut håller på MFF (ljusblått är skitsnyggt för övrigt!) men att jag har känslor för Liverpool har bara med en viss blond spanjor att göra… Thomas Wilbacher skriver mycket bra om Fiorentina men jag lyckas bara hålla intresset uppe eftersom det emellanåt dyker upp riktigt vackra beskrivningar. Exempelvis en reseberättelse eller en förklaring till hans kärlek till Florens och Fiorentina.
Det märkliga med att följa bloggar till personer man inte känner är att man får en känsla av att känna personen som skriver. När jag ibland får lust att skicka en isskrapa eller en affisch till en person jag egentligen inte alls känner, blir utelämnandet man gör på en blogg, väldigt tydligt. Ibland känns det som om man känner varandra, tills man kommer på att förhållandet man har är ensidigt. De vet inte om att man existerar, men deras liv blir väldigt tydligt för mig som läsare. Så, i fortsättningen ska jag sluta vara rädd för troll och kommentera mera på andras bloggar!
Nu så, nu är det äntligen dags att berätta om mitt andra besök i Florens. Det har dröjt eftersom Mr Emerson har semester och jag haft svårt att smita undan. Dessutom har den nya Harry Potter-boken kommit, och den har gravt försenat nästan allt i mitt liv!
I alla fall skedde min andra resa till Florens i juli 1999, och det var också endast över en dag.
Här är en liten bild över den svenska delegationen, törs inte förstora upp den, eftersom jag inte frågat personerna på bilden om lov. Vi hade kul i alla fall!
Två måsten jag hann med: Santa Maria del Fiore med Brunelleschis vackra kupol (till höger) och Palazzo Medici, där mina Medicéer en gång har levt (ovan)!
Florens, ja. Jag fick träffa Nic och hon fick vara tyst guide, så att säga… Jag frågade om hon kunde ta oss till ett ställe, och det gjorde hon, och sedan guidade jag mina kompisar, helt med mitt specialarbete fortfarande i huvudet. Nic fick inte säga mycket… Jag hade så bråttom med att hinna se allt jag mindes, och allt jag läst om sedan gymnasiet, och så kort tid innan tåget skulle gå tillbaka till Livorno igen…
Vi fick lite tid för oss själva i alla fall, när Nic och jag gick in till Boboliträdgården och tittade igenom den på en timme. Den var stor och dammig, eftersom det var så hett, men jag återfick samma känsla för Florens och Toscana där, som jag fått några år tidigare.
Bild från Boboliträdgården.
Jag fick också ett annat intryck av Nic än från hennes brev. Hon verkade lite tystlåten, på sätt och vis lite oitaliensk på det sättet. Helt klart en komplex, sammansatt, intelligent människa. Och hon kunde massvis om Florens, och om arkitektur. Dessutom var hon förvånansvärt blond och söt! Jag ser så fram emot att få träffa henne igen!
