Sagan om Simo del 2

Mitt i allt julstök och packande inför resa till Öland där julen ska firas i år,kom jag på att jag lovat publicera del två i Sagan om Simo. Eftersom jag inte har en aning om när jag kan få Internet igen, fick jag mycket brått att skriva detta inlägg. Och om jag inte hinner skriva det om ett par dagar - GOD JUL!

Snabb sammanfattning: Sjuårige Simo och hans mor Mia, känner sig hotade av farbror Clem när Simos far, den svarte riddaren dött av en krigsskada.

Simo och hans mor lämnade staden och bosatte sig hos Simos morföräldrar istället. Men han fick trots allt en utbildning värdig en framtida kung. Folket i staden glömde bort Simo, eftersom han ju ändå bara varit ett barn när de flyttat. Ingen kunde riktigt komma ihåg hur Simo ens sett ut. Alesso blev kung över staden istället, med stöd av den inflytelserike farbror Clem.

Simos far, den svarte riddaren.

Tiden gick och Simo blev en ung och rastlös man. Hans mor höll honom dock hemma, och lät honom inte bege sig iväg ut på äventyr, trots att det var ett äventyr en ung man mest av allt önskade sig. Hon visste att Simos eget äventyr snart skulle börja, om han bara kunde vänta lite till. Dagligen fick Mia nämligen rapporter om farbror Clems hälsa, som inte var god.

En dag dog farbror Clem och Simos tre kusiner blev nästan omedelbart osams. Till slut lät Alesso giftmörda Ippo, och sedan stack Zino ned Alesso med en kniv. Morgonen efter knivdådet hade Zino flytt till staden bortom bergen.

Så staden stod åter utan kung, och alla krig som Simos far deltagit i var fortfarande igång. Farbror Clem och Simos kusiner hade inte gjort något för att komma till freds med stadens många grannar. Nu närmade sig flera fiender, med sikte på stadstronen, och invånarna visste inte vad de skulle ta sig till.

Nu var det dags för Simos äventyr, visste Mia, och skickade iväg sin son till staden. Simo var nu 18 år gammal och en stolt ung man med stort självförtroende. När han kom fram till staden kände ingen igen honom. Men efter att ha påkallat minnet av sin far, den svarte riddaren, mindes folket den lille parveln som flytt staden vid sju års ålder. Nu stod han framför dem, som en avbild av sin far, och ingöt förtroende i dem. Med den svarte riddarens son, tydligt lika begåvad med tur som sin far, skulle staden aldrig hamna i fiendens händer. Naturligtvis blev han folkets kandidat till tronen.

Han blev presenterad för stadens råd, som var betydligt mer tveksamma till att sätta honom på tronen som stadens regent. Men Simo var den rätte arvtagaren till tronen och stod näst i tur. Speciellt som hans kusin Zino flytt efter sitt brott. Simo lyckades dock övertala rådet om att kröna honom som kung, mot att han lovade att det var rådet som skulle få fortsätta styra staden.

Efter att krigen var avslutade och Simo var obestridlig kung över staden, tog han dock över det totala styret över staden. Folket ville ha honom och med deras stöd behövde han inte längre rådet. Så Simo avsatte rådet och blev envåldshärskare. Med sin makt, list och militära kunskap lyckades Simo dessutom besegra alla fiendestäder runt om och enade hela bygden under sitt eget baner.

Till en början var han hatad för detta, men med ständig fred och mer samarbete mellan städerna började ekonomin och kulturen blomstra. Folken trivdes och levde gott. Simo blev hyllad som kung och kom att leva lycklig i resten av sitt liv.

Simo efter att han blivit kung. Riktigt stilig 1500-tals riddare!

Simo gifte sig med en klok och vacker utländsk prinsessa, och de fick minst tio barn. När helst stadens angelägenheter tillät det spenderade han och hans familj tid i familjens kastell med den stora trädgården. Simos söner och sonsöner kom att härska över staden och bygden i ett par hundra år.

Som ni förstår var den här riddarsagan nästan ren sanning. Lite får man skarva! Hela berättelsen utspelade sig naturligtvis i Florens, i mitten av 1500-talet.

Simo – Cosimo I de Medici , den förste storhertigen av Toscana.
Mia – Maria Salviati, hans mor.
Den svarte riddaren – Giovanni dalle Bande Nere (med de svarta banden), hans far.

Farbror Clem – Clemens VII, familjen Medicis förste påve.
Kusin Alesso – Alessandro, Clemens illegitime son med en tränsteflicka.
Kusin Ippo – Ippolito, illegitim son till en av Clemens bröder, Alessandros riktiga kusin.
Kusin Zino – Lorenzino, Cosimos riktiga kusin.
De faktiska släktförbindelserna mellan Cosimos och Clemens sidor av familjen är svåra att snabbt förklara. Cosimo hörde till den andre, icke styrande grenen, men när den styrande grenen dog ut kom Cosimo och hans sida att ta över.

Kastellet – Villa di Castello där Cosimo skapade en av de första riktiga renässansträdgårdarna.
Prinsessan – Eleonora av Toledo, dotter till den spanske ställföreträdande hertigen av Neapel.

Sagan om Simo del 1

Alla ni som har uppskattat min finska blogg: tack, och välkomna åter om ett drygt år. Alla ni som har saknat mina Florentinska och Italienska skildringar: varmt välkomna tillbaka. Ni kan se fram emot en renodlad Florensblogg hädanefter. För Helsningfors och Finland må vara intressanta, men när ni läst Sagan om Simo, förstår ni att Florens inte går att slå.

Det har tagit lite tid att få ihop den här berättelsen, och det blir inte bättre av att blanda Smirnoff med julmust (tack käre Erik). Därför blir det en berättelse i två delar, med start nedan:

Det var en gång en liten pojke vid namn Simo. Han bodde i utkanten av en stor stad tillsammans med sin mor som hette Mia. Han hade en far också, en tapper och modig riddare, men han var nästan aldrig hemma. Han var alltid ute i krig för det fanns alltid folk att undsätta och fiender att hämnas på.

Simos far kallades den svarte riddaren, och det var inte hans fel att han aldrig var hemma förklarade Simos mor. Det han helst av allt ville, var att vara hemma hos Simo och Mia i deras kastell och kanske påta med växterna. Så Simo tog på sig att ta hand om trädgården och svor att göra allt han kunde för att i framtiden avsluta krigen i trakten.

Simo hade andra släktingar också. Han hade tre kusiner vid namn Alesso, Ippo och Zino och han tyckte inte särskilt mycket om någon av dem. De var alla äldre än han och alltid elaka. Men de fick göra som de ville, för Simos farbror Clem tyckte om dem. Farbror Clem tyckte allra bäst om Alesso, vilket gjorde Alesso högfärdig och ännu elakare. Farbror Clem tyckte dock inte alls om Simo och Simo kunde inte förstå varför.

Mia hade förklarat varför en gång, och då hade hon också förklarat att det var farbror Clem som alltid såg till så att Simos far hade ett krig att strida i. Farbror Clem ville inte att Simos far skulle börja bry sig om stadens andra angelägenheter, utan att han skulle koncentrera sig på att vara den svarte riddaren och göra det riddare gör bäst. Simos far var duktig och tapper och hade alltid en massa tur med sig, men Mia var ändå rädd att något skulle hända med fadern i krigen. Men farbror Clem satt istället och hoppades att något skulle hända Simos far i något av de hundra krig riddaren stred i. Både Mia och Clem visste att den svarte riddarens tur snart skulle ta slut.

När Simo var sju år kom det hemska men trots allt väntade beskedet om att den svarte riddaren hade dött. Han hade fått ett spjut i benet under en belägring, vilket inte hade varit en livshotande skada. Men såret hade inte rengjorts, och blivit infekterat. Infektionen hade spritt sig i kroppen och några dagar senare hade den svarte riddaren dött.

Simo kände inte så mycket över bortgången, han hade aldrig riktigt känt sin far. Men han visste att hans mor skulle vara ledsen. Nu skulle Simo aldrig få några syskon. Men till Simos stora förvåning var hans mor snarare beslutsam och rädd, än ledsen.

- Vi ska omedelbart flytta härifrån, Simo.
Det var det första hon sa när de blev ensamma efter att sändebudet lämnat dem.
- Vi ska flytta ut på landet, långt bort från staden och farbror Clem. Varken du eller jag är säkra här längre.
Sedan upprepade hon det som hon tidigare berättat för Simo om farbror Clems planer. Att han skulle göra en av Simos kusiner till kung över staden, troligtvis Alesso. Han hade inte kunnat göra det innan, eftersom Simos far varit i livet, och folket hellre ville ha den svarte riddaren som kung än en av Simos elaka kusiner.

- Farbror Clem kommer alltid se dig som ett hot till sina planer och jag är rädd att han kommer vilja låta dig dö också, precis som han lät din far dö. Det här gjorde Simo helt livrädd för farbror Clem. Han ville aldrig träffa Clem mer i hela sitt liv, och gick med på Mias planer om att flytta. Även om flytten innebar att han fick lämna sitt hem Kastellet med den stora vackra trädgården.

Simos barndomshem, kastellet med den stora trädgården.

Innan Simo och hans mor flyttade från staden träffade Mia Clem och förklarade att de aldrig skulle återvända. Varken hon eller Simo var intresserade av att han någon gång i framtiden skulle bli kung över staden och folket skulle snart glömma bort dem. Det var totalt struntprat alltihop, man kunde inte lämna folket i staden under ett styre av en illasinnad kung. Men Clem var en mäktig man som lätt kunnat se till så att det gick illa för Simo och hans mor. Genom att övertyga Clem om deras lojalitet till honom och kusinerna fick Mia Clem att tro att de inte var något hot mot tronen. Genom ett vädjande till Clem om blodsbanden mellan dem, fick Mia dessutom honom att lova att lämna Simo i fred, eftersom de ju ändå var helt ointresserade av att Simo skulle bli regent.

Hur ska det här sluta? Fortsättning följer om ett par dagar (onsdag eller torsdag tror jag).

Kaos och mumintroll

Kaos slog till i mitt liv i torsdags och stegrades under fredagen. Därför har jag, trots tidigare planer, inte kunnat skriva så många inlägg som planerat under den här veckan. Det har i alla fall varit trevligt att få informera om Helsingfors och skriva om en annan stad än om Florens ett litet tag. Men nu börjar jag åter längta söderut, så denna finska episod går mot sitt slut.

Jag hade egentligen tänkt skriva ett inlägg under, eller möjligtvis dagen efter, själva självständighetsdagen om hur Finland blev en egen stat och om det årslånga inbördeskriget som följde. Inbördeskriget som varit ett sår i den finska folksjälen under lång tid och som är svårt för oss utomstående att förstå. Det är inte ens säkert att folk känner till att Finländare slogs, sköt och mördade andra Finländare under 1918, det första året som självständig nation. Men tiden är knapp och jag vill hellre avsluta veckan med något roligt. Alltså vill jag bara kort säga två saker:

1. man firar en självständighetsdag, inte nödvändigtvis en nationaldag (skillnaden är viktig).
2. självständighetsdagen är en allvarlig dag för eftertanke men även en stilla glädje. (Inget rusande på Karl Johann alltså.)

Men nu till något roligare – Mumin!
Jag älskar Tove Janssons muminfamilj. De har nog varit med i min vardag hela mitt liv, från att jag var liten. Bilderböcker och sedan vanliga böcker har lästs och slitits av användning från barnsben. Och varje gång jag har sett ett troll eller en mumrik eller kanske ett litet knytt, har jag blivit glad.

Muminfamiljen i porslin på Arabias muminutställning i Helsingfors.

När jag blev så finsk några år sedan, började jag köpa på mig en och annan muminsak. Det började med en kylskåpsmagnet med Lilla My på. Lilla My är helt klart min favorit, föjlt av Snusmumriken och Too-Tikki. Lilla My är glad eller arg och har ett hetsigt humör. Hon blir inte rädd, istället blir hon arg och går till anfall. Lite som jag skulle vilja vara men tyvärr inte alltid är. Som en av mina arbetskamrater sa, den sommaren jag jobbade i Finland:
-Du är inte som Lilla My, du är för snäll för att vara Lilla My. Du är nog mer som hennes syster, Mymlan.
Det var nog sant, även om jag inte riktigt är så sentimentalt romantisk som Mymlan kan vara. Hon blir kär (och gärna olyckligt kär) bara för sakens skull. Personen hon blir kär i är inte alls lika viktig som själva känslan. Och där skiljer vi oss åt.

Lilla My var också den första jag skaffade mig som mugg ur Arabias numera berömda muminmuggsamling. Sedan blev det mumintrollet, för man måste ju i alla fall ha ETT riktigt mumintroll i samlingen.

Nu är samlingen muggar stor, men eftersom Arabia ständigt ger ut nya motiv (och tar bort gamla – ständig skräck för att de man inte skaffat kommer att sluta tillverkas) är den långt ifrån komplett. Jag har till exempel fortfarande inte skaffat in Snorkfröken, som jag tycker är så otroligt fjantig. Kan inte fatta att Mumintrollet gillar henne. Istället har jag haft mycket mer ut av beskrivningarna av vänskapsförhållandena mellan Mumin, Snusmumriken och Too-Tikki.

Snusmumriken är Mumintrollets bästa kompis, men är sin egen person. Funderar mycket, men delger kanske bara en bråkdel av sina tankar. Dessutom vandrar han ju runt och är bara i Mumindalen under vår och sommar. Därmed är han en stor glädjekälla när han kommer, men också den djupaste sorg när han går. Too-Tikki är en totalt annorlunda person från alla andra som mumintrollet någonsin träffat förut. Först chockar hon honom, men sedan blir de riktigt goda vänner. Too-Tikki säger vad hon tycker och himlar inte med grejer.

Mumintrollet och Too-Tikki framför en snölyckta i Tove Janssons bok Trollvinter.

Men vem av dem tycker Mumintrollet egentligen mest om? Det är det här jag tycker är intressantast och det är också detta som gör att jag nu, nästan 30 år gammal, fortfarande kan uppskatta alla äventyr i Mumindalen.

Grattis – du ska till Helsingfors!!!

Mesa inte, försök inte ändra resmålet till en Kanarieholme eller Köpenhamn. Vänta ska jag berätta vad du ska göra, hur du ska bete dig och vad du ska se.

Förberedelser: Innan resan är det jättebra om du kan lära dig några finska fraser. Att komma som storsvensk och förvänta sig att alla pratar svenska kan upplevas som förmätet. Att direkt gå på engelskan är nedvärderande för de som faktiskt pratar svenska. Bäst är att kunna säga på finska att man inte talar språket och gärna pratar svenska eller engelska istället, så att personen man pratar med själv får avgöra vilket språk den vill kommunicera på. Fraserna du i så fall behöver är:

Minä en puhuu suomea. (Jag pratar inte finska)
Puhutko sinä ruotsia tai englantia? (Pratar du svenska eller engelska?)

I övrigt kan det vara bra att kunna säga tack (kiitos), god dag (hyvää huomenta, eller bara huomenta) och ja tack/nej tack (kyllä kiitos, ei kiitos).

Sedan brukar ju svenskar ha svårt med uttalet, vilket kan irritera mig till döds, eftersom det inte är svårt, bara ovanligt. Det brukar gå utmärkt om man anstränger sig lite. ANSTRÄNG ER! Den som nu inte klarar att uttala mitt efternamn får stryk!

U uttalas som svenskans O
O uttalas som svenskans Å

Två lika vokaler efter varandra ska uttalas långt, man säger inte kitos när tack ju heter kiitos [ki:tås]. Och se up med vokalerna: tuli (eld), tuuli (blåst), tuoli (stol).

Under resan:tar man flyget är det som vilken annan resa som helst. Åker man Finlandsfärja får man en reseupplevelse i sig. Detta ska du i så fall passa på att göra:

• Boka biljetterna i god tid om du reser under sommaren. Båtarna är proppfyllda!
• Gå ut på däck och kolla in skärgården med massor av tjusiga hus och vinka till förbipasserande båtar.
• Ät medhavd kvällsmat, men lägg en 50-60 kr på frukosten och ät tills du storknar av frukostbuffén istället.
• Köp godis och alkoholhaltiga drycker på hemresan så slipper du kånka flaskor. Men kolla gärna in priserna!
• Kolla in läget på discot och barer (varning för finsk tangokaraoke) men kom ihåg frukostbuffén.
• Finland ligger en timme före oss i tid, så man är framme fortare än man tror. Gå upp i tid och ät frukost i lugn och ro medan färjan kryssar in till Helsingfors mellan kobbar och skär.

Helsingfors hamn med Finlandsfärjor.

Framme i Helsingfors:

centrala Helsingfors är ganska litet, så det är gångavstånd till allting. Mycket byggdes upp under 1930-talet, så det är väldigt stilrent. Snygg, ljus funkis. Äldre hus från 1800-talet och den finska nationalromantiken finns också, vilket givit Helsingfors smeknamnet Lilla S:t Petersburg. Ta en promenad längs Esplanaden, gå en bit längs Mannerheimsgatan (affärer, moderna konstmuseet Kiasma) sväng ned mot Järnvägsstationen (snygg, nationalromantisk byggnad) och gå mot Senatstorget med den vita domkyrkan (ännu snyggare, kritvit kyrka). Då har du sett centralaste Helsingfors på en enkel spatsertur.

Viktigaste sevärdheterna:

du hinner med att se de flesta sevärdheterna på ett par dagar eller en långhelg i Helsingfors.
• Sveaborg – finns med på Unescos världsarvlista och är ett par öar hopbyggda av nästan enbart försvarsbyggnader av olika slag. Sveaborg har aldrig erövrats i krig. En utmärkt utflykt för en dag, med badplats.
• Ateneum – konstmuseum med äldre konst. Personligen så föredrar jag Ateneum framför Kiasma (modern konst), men det är en smaksak. Här finns massor av klassiker, Helene Schjerfbecks Konvalecenten och Akseli Gallen-Kallelas illustrationer av nationaleposet Kalevala.
• Domkyrkan – ett måste! Kolla in utsikten, och sedan resten av byggnaderna kring Senatstorget, för här finns universitetet och stadsrådsborgen bland annat.
• Botaniska trädgården – fullt av växter som tål kallt klimat.
• Riksdagshuset – stort och pampigt, med många guidade turer.
• Kyrkan i berget – En kyrka som ligger insprängd i en bergsklippa.
• Finlandiahuset – en av många byggnader ritade av Alvar Aalto. Konserthus.
• Borgbacken – tivoli med fantastisk Helsingforsutsikt.

Foto inifrån kyrkan i berget.

Shopping:

Helsingfors är fullt av stora varuhus och jättegallerior, där man säljer allt från heminredning till musik och böcker. Man kan lätt spendera en dag enbart med shopping. Fyra butiker/varuhus vill jag dock särskilt rekommendera:
• Stockmanns – motsvarar NK i Stockholm, men är mer vänligt inställt mot vanliga människor. Har allt, verkligen ALLT! Matvaror i källaren, parfymer, kläder, musik, elektronik, böcker och turistsouvenirer.
• Akademiska bokhandeln – bästa bokhandeln i världen. Bättre än SF-bokhandeln. Har allt, på alla språk, och om de inte har kan de beställa hem. Köpte Asterix översatt till Savolaxfinska till pappa i present därifrån till exempel.
• Moomin Shop i KÄMP galleria. Need I say more?
• Arabias fabriksförsäljning vid Arabias porslinsfabrik. Man får ta spårvagnen ut dit visserligen, men man får se så många vackra funkisbyggnader på vägen ut dit att det är värt besväret.

Mat:

enklast och ibland godast är att leta upp en matvarubutik. I brödavdelningen finns massor av fantastisk färdigmat att välja mellan. Karelska piroger, naturligtvis, men även andra piroger (med fyllning av köttfärs, ost, tomat, spenat, feta…) och minipizzor. Utmärkt om man ska iväg till Sveaborg eller porslinsfabriken under dagen. Fika gör man bäst i Glaspalatset längs Mannerheimsgatan.

Nu kan du lugnt säga att du klarat av Helsingfors. Det var väl trevligt? Inget att vara rädd för! Och visst vill du väl åka tillbaka till Nordens bästa och vackraste huvudstad igen snart? Jag har fått många samtal/SMS/mail från vänner som blivit positivt överraskade av Helsingfors, av hur vackert och trevligt där är. Så var ingen mes, banga inte när Helsingforstrippen kommer på tal. Det är värt det!!! Hundra gånger om!!!

Hur det kom sig att jag blev så finsk

När jag var mindre var det nästan en regel att vi åkte till Finland varje sommar. När jag var riktigt liten brydde jag mig inte så mycket om det men när jag blev äldre och ville kommunicera blev det värre. Vi pratade bara svenska hemma, och mina finska släktingar pratade bara finska, med några få undantag. Inte många pratade engelska heller, eftersom det rörde sig om en äldre generation. Pappa är yngst i en syskonskara om sju personer.

(Detta är ju en jätterolig situation i sig, eftersom det betyder att jag har två kusiner som är äldre än min mamma och att jag har flera kusinbarn som då är i samma ålder som jag och mina syskon. Totalt har jag 22 kusiner i Finland. Eller kanske 23 nuförtiden. Jobbigt att hålla reda på.)

Finska flaggan i topp över försvarsön Sveaborg i Helsingfors hamn.

Sommaren 1999 följde jag med min näst äldsta kusin och hennes man, hem. De hade varit på resa i Tyskland och stannade över hos mina föräldrar under sin hemresa. Lite på impuls blev det bestämt att jag skulle hänga på och stanna hos dem en vecka eller två. Det skulle i så fall bli första gången jag åkte till Finland utan mina föräldrar. Jag var lite skrämd, för även om min kusin pratar jättebra svenska (hon är språklärare i svenska och tyska) så skulle jag annars hamna i ett nästan helt finskspråkigt område.

Min kusin bor i Esbo (Espoo på finska) som är Finlands största kommun. Den ligger precis bredvid Helsingfors och i mångt och mycket fungerar den som en sovstad till huvudstaden. Inne i Helsingfors kan man klara sig med svenskan, men i Esbo tycker jag det är lite värre. Hur som helst så hade jag tio trevliga dagar hos dem, där jag åkte in till Helsingfors och upptäckte staden, skrev mängder med brev, läste massor av böcker och lärde mig lite finska. Allt blir så mycket enklare i Finland om man kan några finska fraser. Till exempel bara säga att man inte pratar så mycket finska och att man gärna byter till svenska eller engelska istället.

Akseli Gallen-Kallela's Aino-svit på konstmuseet Ateneum i Helsingfors. Ett besök där är ett måste varje gång jag är i stan.

Men framför allt så lärde jag känna min finska sida.

Min kusin plockade fram fotoalbum med bilder på mina farföräldrar som jag aldrig sett innan (min farmor dog året innan jag föddes och min farfar året efter). Hon konstaterade också att jag hade flera drag som var typiska för min finska släkt, exempelvis mina långa smala fingrar. Det här var en upplevelse i sig, för jag hittade flera små pusselbitar om mig själv och min bakgrund där. Jag tyckte jag blev hel.

Sedan var jag fast. Året därpå åkte jag till Finland och jobbade i sex veckor under sommaren 2000. Höstterminen 2000 läste jag dubbelt och pluggade samtidigt med mina ordinarie studier 20 poäng finska i Lund (vilket var ett jädra pussel att få ihop, och jag hade ingen fritid – jag pluggade hela tiden, så det är verkligen inget jag kan rekommendera).

Och vid den här tiden på året, för nu sju år sedan, bjöd jag in mina vänner i Malmö på en liten finsk fest. För att fira Finlands självständighetsdag den 6 december. Det är nu av samma anledning som min blogg blir ett reellt Italy vs Helsinki och för en vecka kommer att handla om Helsingfors och Finland istället.