Mozzarella – och hur mycket mer är förgiftat?

I veckan kom nyheterna om att Korea och Japan stoppat importen av mozzarella från Kampanien i Italien. (Vill ni veta mer kan jag rekommendera DN eller IHT som har flera artiklar i ämnet.) För min del är det här föga överraskande eftersom jag tidigare skrivit om sopproblemen här på bloggen.

Kort sammanfattat så tjänar maffian i Kampanien och Neapel pengar på att officiellt ta hand om soporna, vilket de inte gör. Soporna ligger och skräpar, grävs ner eller bränns. Ofarligtskräp blandas med miljögifter, och allt sprids i mark, luft och vatten. Inte så konstigt att man därför hittat höga halter av dioxin i mozzarella från just Kampanien och Neapeltrakten.

Dioxin bildas ofta som en oönskad biprodukt vid förbränning av olika typer av plaster. Det är ett av de giftigaste ämnena som man känner till och är fettlösligt, så det lagras i lätt i kroppen. Vanligaste sättet att få i sig giftet är via maten, det finns ofta i fettrik mat, animaliska produkter (som mozzarella) och fet fisk. Dioxin påverkar kroppens enzymer, är cancerframkallande, orsakar ofta missfall eller fosterskador då det överförs från modern till barnet.

Mozzarella i sin tur är en välkänd italiensk ost som med fördel ska göras på buffelmjölk istället för komjölk. En mycket stor andel av mozzarellan i världen görs i Italien och då främst i Kampanien. Huvuddelen konsumeras i hemlandet och ca 16 % exporteras.

Mozzarella (bild från Wikipedia)

Jag har väldigt blandade känslor inför allt detta. För det första så hoppas jag att man i Italien ser sambanden mellan sophanteringskrisen och gifterna i livsmedlen och äntligen gör något åt det hela. Dessutom funderar jag på hur mycket mer som produceras i och exporteras från Kampanien som har höga halter av gift i sig, för att dra en sådan slutsats känns också ganska naturlig. Svenska miljögiftsskandaler som på Hallandsåsen och i Teckomatorp påverkade efterfrågan på livsmedel från de områdena negativt, vilket var helt naturligt.

Samtidigt är jag förkrossad över hur moderna människor i Europa idag inte kunnat räkna ut att detta skulle hända. En katastrofal sophantering leder självfallet till miljöskador som självfallet påverkar regionens livsmedelsproduktion. Ilsken, arg och förbannad är vad jag är. Så, frågan är, ska man hoppas på fler miljöskandaler för att situationen ska ändras? Ska man hoppas att fler länder gör som Frankrike gjorde och avvaktar med importen, trots att italienska ministrar intygat att mozzarella som exporterats till andra europeiska länder inte innehöll dioxin? Ska man önska fler onda saker för att de styrande äntligen ska få upp ögonen för vad som händer?

Nåväl, vi får fundera vidare. Tänk på detta när ni står och håller i mozzarella i matvarubutiken. Den är säkerligen från Kampanien, en region med stora miljöproblem. Och även om den inte innehåller för mycket dioxin så är frågan hur nyttig den egentligen är. Jag kommer i alla fall att fundera över det här.

En italiensk kärlekshistoria

Hon erkände att hon hade gått på det. Han valde ut henne, följde efter henne och lade in sin stöt. Hon var naiv, hon gick på det. Men han gick på en nit i sin tur. För de fick ett intressant samtal samtidigt som de tittade ut över den italienska kusten. Och sedan var han fast. Fast för henne, utan att han fick något för det. Naiva små flickor har pojkvänner hemma i Sverige som de är trogna hur trevliga holländare de än träffar.

Men de fortsatte ändå att prata och umgås, och kom att lära känna varandra riktigt bra. Det var så roligt att prata med någon som var som hon, som ville umgås med folk från andra länder. För det var alltför många människor som på detta internationella evenemang uteslutande umgicks med sina landsmän. Urtråkigt, och sanslöst dumt när man hade en massa möjligheter att diskutera med så många människor från hela Europa. Så hon stack gladeligen iväg med sin holländare för att prata engelska, låta sig presenteras för fransmän och belgare och prata massvis med franska.

Hon satte griller i huvudet på honom för att hon med genetiska argument fördömde narkotikabruk och tyckte att även killar kunde vara feminister. Han placerade henne på dansgolvet i mittersta mitten, och lät henne dansa i oändlighet. Hon lärde halva den franska delegationen att dansa Macarena och gladdes åt alla tyskar när Sash ropade ut sin kärlek till Ecuador.

Hans vänner plockade henne åt sidan och sa att han givit upp alla andra flickor och koncentrerade sig på henne. Vilket hon förklarade var dumt eftersom de inte skulle bli annat än vänner. Men det gjorde starkt intryck.

Hennes buss skulle gå hemåt tidigare än alla andras. Så hennes sista natt blev deras sista natt, och hon bestämde sig för att inte gå och lägga sig alls. Sova kunde hon göra på bussen. Han förstod att hon gjorde det mycket för hans skull, och naturligtvis gjorde han henne sällskap. Under större delen av natten umgicks de med andra, vilket resulterade i en pytteliten schlagerfestival. Hon tvingade en fransman att sjunga Marseljäsen, vilket han endast gjorde på villkor att alla andra också sjöng sina nationalhymner. Efter sex europeiska nationalsånger vann slutligen två polska töser.

När det började ljusna var de ensamma, alla andra hade givit upp. Det var lågvatten och plötsligt hade många fler skär dykt upp längs stranden. De gav sig iväg ut, och på ett av de yttersta skären satte de sig. Frågeleken. Snabbsättet att lära känna någon. Man turas om att ställa frågor och de gjorde de i ett par timmar. Men numera minns hon bara hur mycket han skrattade när han upptäckte att Nils Holgersson fanns på en svensk sedel. Vattnet steg, lågvatten blev högvatten och de blev våtare och våtare av vågorna som slog. De fick lämna skäret och vända tillbaks till lägret och det som höll på att bli morgon, avskedsmorgon.

Han fick en snabb kyss innan hon klev på bussen. Det blev några mail och kort under slutet av sommaren och början på hösten. Inte mer och hon har inte hört av honom sedan dess. Men han är levande i minnet.

Jag har letat låtar till min nya ipod. Jag har inte haft mycket digital musik förut, och därför har jag fått börja om. Jag har fått välja ut alla låtar jag gillar och skippat allt jag inte gillar. Högst två låtar per artist, eftersom jag vet från bekantas ipod-listor att det är lätt att fastna i tre timmars spelande av enbart The Ark, och hur kommer man då äntligen fram till Daft Punk, Kula Shaker eller Universal Poplab? Nej, endast två per artist. Jag har CD-skivor för massiva pass med endast en artist och CD-skivor kommer jag fortsätta köpa.

Så det är vad jag ägnat hela påskhelgen och de senaste två dagarna åt. Leta bra låtar. Tracks har varit min musikaliska följeslagare sedan jag var tolv år, och när nu allt är digitaliserat finns alla Trackslistor sedan starten 1984 uppe på nätet. Jag har kollat alla årslistor sedan 1985, och dubbelkollat via YouTube. Nu har jag huvudet fullt av låtar och minnen som jag förträngt. Mestadels bra och roligt, men även hemskt och jobbigt i vissa fall. Här på bloggen kan jag dessutom utnyttja mina friheter som författare och låna, byta ut och ändra lite här och var när jag återberättar. Bättre historier…

Inspirerade till detta stycke:
Macarena – Los del Rio
Ecuador – Sash!
I turn to you – Mel C
Summer son – Texas
Labyrinth – Elisa
She’s so high – Tal Bachman

Annat jag uppskattar att jag hittat:
The Actor – Michael Learns to Rock
Hazard – Richard Marx
Crucify – Tori Amos
Everything about you – Ugly kid Joe
Let’s get rocked – Def Lepard
Traición – Miranda!

Niccolò Machiavelli och Fursten

Sommaren mellan andra och tredje året på gymnasiet hade jag redan bestämt mig för vad jag skulle skriva mitt specialarbete om. Däremot hade jag inte pratat med någon handledare, eftersom vi inte blivit tilldelade några än. Jag gärna lättat mitt arbetstryck genom att skriva specialarbetet under sommarlovet, men jag kunde inte. Med tanke på hur dåligt kemin, fysiken och matten (mina fyra G i slutbetyget) gick sista året, hade jag troligtvis behövt den tiden jag nu istället lade på specialarbetet. Men jag hade inte haft lika kul.

Istället bestämde jag mig för att läsa Machiavellis Fursten under sommarlovet, för att i alla fall göra något med Florenskoppling under sommarlovet. Större delen av boken kom jag att läsa under färjefärden till Gotland.

Det var en fem timmars tur som tog oss från Böda på Öland, till Klintehamn på Gotland. Den här färjelinjen existerade bara denna sommar, 1997. Trots många försök har det hittills aldrig gått att få ekonomi i färjeförbindelser öarna emellan. I mitt tycke gick färjan oerhört långsamt och tiden släpade sig fram ännu långsammare. Jag hade spelat kort med min lillebror och ville inte göra det igen, för det vara bara ett begränsat antal spel knatten kunde och vi hade spelat alla miljoner gånger.

Utan något annat att ägna mig åt läste jag därför Fursten, ett exemplar lånat på biblioteket i Borgholm. Och jag tyckte om den. Eller? Det kanske man inte får göra? Ända sedan den gavs ut 1532, har boken blivit utskälld och man har tagit avstånd från den. Ordet Machiavellisk har tillkommit med betydelsen samvetslös och att man inte skyr några medel för att skydda sin makt eller statens bästa. Får man tycka om en sådan bok?

Fursten är egentligen en sorts guidebok i hur man i renässansens Italien tar makten och hur den sedan bibehålls. Den vänder sig främst till furstar som med våld tagit makten, eftersom de har större problem än de som ärver makten och som folket därför är mer vana vid. Niccolò Machiavelli skrev den redan 1513, som en gåva till Lorenzo de Medici den yngre (alltså inte Il Magnifico, utan dennes sonson). Då Lorenzo Il Magnifico dog, 1492, bildades en Florentinsk republik, och Machiavelli arbetade som medlem i stadens styrelse och som ambassadör, fram till 1512 då Medicéerna åter fick makten, med hjälp av påven (som var Medicée) och fransmännen. Machiavelli försökte blidka den nye härskaren, genom att skriva ner sina erfarenheter och intryck som ambassadör i en bok, denna guidebok i styrande.

Så vad är det spektakulära innehållet som fick påvar och kungadömen att förbjuda boken? Det som fortfarande gör att det ligger lite tabu i att säga att man tycker om boken? Det är att den innehåller väldigt mycket sanning. I alla fall saker som var sanna under 1400- och 1500-talen. Machiavelli bryr sig inte om att vara humanistisk som Erasmus eller barmhärtig och generös framför andra egenskaper, så som kyrkan förespråkade.

Finns att låna hemma hos oss för den som är intresserad!

Nej, Machiavelli ger en realistisk bild av verkligheten och uppmanar fursten att till exempel inte vara alltför generös, eftersom undersåtarna med tiden blir otacksamma och giriga. Han säger att man ska använda grymhet och rädslan det skapar för att hålla i schack stökiga arméer och invånare, så att de får respekt för sin furste. När fursten är respekterad kan han vara barmhärtig och vinna respekt för det i sin tur. Han ska dock inte sprida så mycket fruktan att invånarna börjar hata honom, för det ger en större risk att invånarna gör uppror.

En furste som med våld erövrar en stat, ska, för att undvika uppror på grund av missnöje och hat, låta invånarna behålla sina traditioner, sina egendomar och hustrur. Dessa saker är de som invånare mest uppskattar, och visar fursten respekt för detta, vinner han snart sina invånares gillande. Att inte visa partiskhet och införa rättvisa domstolar, med fullföljda straff, ingav också respekt ansåg Machiavelli.

Det som slog mig när jag hade läst boken var att: ”Så här var det ju! Så här skulle man göra!” Det som gjort folk upprörda under flera hundra år är just att Machiavelli skrivit utifrån härskarens perspektiv, inte ur den lilla människans. Fursten bestämmer själv om han ska vara grym, barmhärtig, öppen eller beräknande. Vissa egenskaper förespråkas som kyrkan absolut inte kunde ställa sig bakom, även om flera påvar använde flera av Machiavellis metoder.

I Machiavellis värld är inte alla lika värda och har inte samma rättigheter. Det är ett konstaterande som fursten ska utnyttja, och som historiskt har utnyttjats. Jag såg sanningen av detta när jag läste boken, och därför kunde jag uppskatta den. Men jag arbetar för att vi alla ska vara lika värda i en framtid inte alltför långt borta. En framtid där alla har samma möjligheter och rättigheter. För det har vi definitivt inte idag.

“Un Martini Bianco, s’il vous plaît!”

Det var vad jag beställde första gången jag beställde in en drink. Det var i Frankrike, under den studieresa jag berättat om ett flertal gånger här på bloggen. Året var 1997 och jag hade fyllt 18 under sluttampen av vårterminen innan. Vi spenderade varje kväll ihop med våra värdsyskon på någon av de miljoner caféer som verkade finnas i Landerneau och som alla hade tillstånd att servera alkohol.

Vi som reste iväg bestod av idel flickor, förutom en ensam stackars kille (som det nog inte var så synd om egentligen). Dessutom skedde det här precis när alkoläsken hade kommit, så våra cafésammankomster handlade inte om att gå ut och ta en öl. Vi drack idel söta saker. Vem det var som började dricka Martini minns jag inte. Men ett glas Martini Bianco kostade bara 14 franc (vilket knappt var 20 kr) och när detta superpris upptäcktes drack vi fortsättningsvis bara Martini Bianco. Vi blev också mäkta förvånade när vi kom hem till Sverige igen, över att ett glas Martini INTE kostade 14 kr eller ens 20 kr, utan mycket, mycket mer.

Martini är vermouth som tillverkas av destilleriet Martini&Rossi i Turin. Turin ligger i norra Italien och i regionen Piemonte. Basen är italienskt vitt vin, smaksatt med (hemliga) aromatiska örter och vanilj. Sedan tillsätts ytterligare alkohol och massvis med socker. Sockerhalten varierar naturligtvis beroende vilken typ av vermouth som ska tillverkas. Idag gör företaget sex olika typer: Rosso, Bianco, Extra dry, Rosato, D’oro och Fiero. Dessutom har företaget köpt upp den franska konkurrenten och står nu även bakom Noilly Prat.

Martini är ett stort märke utomlands och det kanske var en anledning till att vi överhuvudtaget kom på tanken att dricka Martini Bianco i Frankrike – vi påverkades av deras aggressiva marknadsföring. I Sverige, med vår hittills hårda alkoholcensur är det få som känner till märket annat än i eftertanke. Detta trots att Martini alltid haft ett aggressivt sätt att marknadsföra sig, med många kända namn inblandade i reklamfilmer och annonskampanjer. Just nu används till exempel George Clooney i flera olika versioner av reklamfilmer. Deras slogan som använts i många år, känner knappt någon till här: ”Welcome to the party!” Om fler kände till dem kanske det inte skulle vara så konstigt att beställa in en Martini Bianco här i Sverige. För folk tycker faktiskt jag är väldigt konstig när jag gör det.

OCH… Martini Bianco är INTE det samma som James Bonds ”shaken, not stirred” -drink som också heter Martini. Detta är mycket förvirrande, och helt idiotiskt. James Bonds Martini är en cocktail gjord på hälften gin och hälften torr vermouth, med is. Det finns en variant som jag vet att Ian Flemmings hjälte ibland beställer in: vodka martini, där gin är utbytt mot vodka. Min Martini Bianco är en söt vermouth som inte funkar i en tillblandad cocktail, utan, enligt mig, är bäst ensam med rikligt av is och ett par citronskivor.

Den här bilden hade varit mycket snyggare om flaskan var full.

I helgen fick jag tillfälle att dricka Extra Dry-typen av Martini. Det var hemma hos Vicky och Firelight (Tack så mycket, förresten! Vi hade mycket trevligt!) och jag hade aldrig testat den utan vodka/gin förut. Det var en trevlig upplevelse, trots att den inte var söt. Lite sherry till smaken faktiskt. Jag har inte testat D’oro eller Fiero heller, men jag har en aning om att det kommer att vara Martini Bianco som gäller för mig i fortsättningen också.