För lite mer än ett år sedan skrev jag om Pazzikonspirationen här på bloggen, det som följer nu är fortsättningen, det som skedde efteråt. Kortfattat så ville medlemmar ur familjen Pazzi tillsammans med påveanhängare undanröja Lorenzo och hans yngre bror Guiliano, och på det sättet hindra dem från att bli framtida makthavare i Florens. Det var 1478 och Lorenzo var 29 år, Guiliano var 24. Konspirationen ledde till att ett överfall på bröderna gjordes under själva påskmässan i katedralen. Guiliano dog medan Lorenzo undkom.
Vasaris porträtt av Lorenzo, målat efter Lorenzos död, något förskönat eftersom Lorenzo ansågs vara ganska ful.
Hela konspirationen var understödd av påven Sixtus IV, och flera av konspiratörerna var dessutom kyrkans män, bland andra en ärkebiskop. Eftersom Lorenzo överlevde, samt att de skyldiga hängdes, kastades i fängelse eller landsförvisats, blev påven rasande. Sixtus IV övertalade staten Neapel att starta krig mot Florens, och Ferdinand, den neapolitanske kungen, inledde ett härtåg som tågade mot Florens.
Florens var ingen krigsstat och Medicéerna var inga krigsfurstar. Både staden Florens och familjen Medici var mer intresserade av konst, filosofi och skönhet, än av krig och våld. Som hjälp kallade man istället på sina bundsförvanter: Frankrike, Venedig och Milano. Men det visade sig ganska snart att Florens skulle få klara sig själva. Venedig var upptagna på eget håll, eftersom osmanerna erövrade deras kolonier runt Medelhavet, i Milano rådde närmast inbördeskrig, eftersom man där trätte om vem som var rättmätig arvtagare till furstetronen och Frankrike, ja de var mycket ledsna, men de kunde helt enkelt inte bistå Florens just nu.
Med hjälp av inhyrda legosoldater kunde Florens i alla fall hindra den neapolitanska hären genom en rad slag innan hären nått staden. De förlorades allihopa och framtiden för Florens såg mörk ut. Påven erbjöd det Florentinska folket en lösning på konflikten: Lämna ut Medicéerna så får ni leva i fred! Florentinarna mindes fortfarande attacken på de två bröderna och vägrade lämna ut Lorenzo och hans familj. Kriget fortsatte, men gick allt sämre för den florentinska sidan. Lorenzo insåg att något måste göras, för annars skulle den stunden komma då florentinarna inte tyckte sig ha något annat val än att lämna ut honom. Belägring med svält och sjukdomar som följd kan få de envisaste att byta åsikt.
Med risk för sitt eget liv, reste Lorenzo ensam till Neapel för att tala med kung Ferdinand. Han blev välmottagen av kungen, även om denne när som helt hade kunnat förgifta, fängsla eller överlämna Lorenzo till påven. Lorenzo var som sagt ingen krigsherre, men väl utbildad och mycket begåvad inom diplomati och argumentation. Under samtal med Ferdinand lyckades han därför övertala denne om att det inte låg i Neapels intresse att utplåna Florens. Om påvens kyrkostat (som var betydligt större och mäktigare än dagens pyttelilla Vatikanstat) skulle ta över Florens, skulle det oåterkalleligt skada den ömtåliga jämvikt som rådde mellan de italienska stadsstaterna. Det i sin tur skulle inverka negativt på Neapel. Ferdinand övertalades och kallade tillbaks sin här från Florens. Lorenzo hade lyckats med sin plan! Istället för att mördas i fiendeland hade han förhandlat fram fred för sin hemstad!
För att hedra Lorenzos framgång målade Sandro Botticelli denna målning av Pallas och kentauren 1482. Bukten i bakgrunden ska vara Neapelbukten, kentauren ska vara lite lik kung Ferdinand och Pallas klänning är mönstrad av tre ihoplänkade ringar, en symbol för familjen Medici.
För att få fred med påven Sixtus IV krävdes dock lite mer än övertalning. Alla landsförvisningar och fängelsestraff för de inblandade i konspirationen, blev återkallade. Några mindre landområden fick man släppa ifrån sig, och Lorenzo fick betala en rejäl lösensumma.
Dessutom diskuteras det fortfarande hur osmanernas intagande av ön Otranto längs Italiens östkust hade betydelse för freden med påven. Osmanerna hade intagit Östrom, Constantinopel 1453, och fortsatt sina härjningståg rund medelhavet. Lorenzo, som den diplomat han var, hade goda kontakter av sultan Mehmet Erövraren. Kanske skulle osmanerna stå på Florens sida om de landsteg på den italienska halvön?! Påven hade nog inget annat val än att sluta fred och visa enighet mot osmanerna.
Lorenzos framgång var efter det här ett faktum. Han hade lätt kunnat ta sig en titel som furste av Florens efter det här, men valde att inte göra det. Med eller utan titel var han dock oemotsagd ledare av Florens och omvärlden betraktade honom som Italiens fredsmäklare.
Den här historien fängslar än idag. Nog för att världsledare reser till oroshärdar för att samtala fram fred, men utsattheten och utlämnandet av sig själv som Lorenzo gjorde, sker aldrig numera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar