Florens och Neapel

Det här blir det sista inlägget som handlar om Lorenzo de Medici, il Magnifico, i alla fall för ett litet tag. Han är en av mina absoluta favorit-Medicéer, som ni förstått vid det här laget, så jag lär ju komma tillbaks till honom även i framtiden.

För lite mer än ett år sedan skrev jag om Pazzikonspirationen här på bloggen, det som följer nu är fortsättningen, det som skedde efteråt. Kortfattat så ville medlemmar ur familjen Pazzi tillsammans med påveanhängare undanröja Lorenzo och hans yngre bror Guiliano, och på det sättet hindra dem från att bli framtida makthavare i Florens. Det var 1478 och Lorenzo var 29 år, Guiliano var 24. Konspirationen ledde till att ett överfall på bröderna gjordes under själva påskmässan i katedralen. Guiliano dog medan Lorenzo undkom.

Vasaris porträtt av Lorenzo, målat efter Lorenzos död, något förskönat eftersom Lorenzo ansågs vara ganska ful.

Hela konspirationen var understödd av påven Sixtus IV, och flera av konspiratörerna var dessutom kyrkans män, bland andra en ärkebiskop. Eftersom Lorenzo överlevde, samt att de skyldiga hängdes, kastades i fängelse eller landsförvisats, blev påven rasande. Sixtus IV övertalade staten Neapel att starta krig mot Florens, och Ferdinand, den neapolitanske kungen, inledde ett härtåg som tågade mot Florens.

Florens var ingen krigsstat och Medicéerna var inga krigsfurstar. Både staden Florens och familjen Medici var mer intresserade av konst, filosofi och skönhet, än av krig och våld. Som hjälp kallade man istället på sina bundsförvanter: Frankrike, Venedig och Milano. Men det visade sig ganska snart att Florens skulle få klara sig själva. Venedig var upptagna på eget håll, eftersom osmanerna erövrade deras kolonier runt Medelhavet, i Milano rådde närmast inbördeskrig, eftersom man där trätte om vem som var rättmätig arvtagare till furstetronen och Frankrike, ja de var mycket ledsna, men de kunde helt enkelt inte bistå Florens just nu.

Med hjälp av inhyrda legosoldater kunde Florens i alla fall hindra den neapolitanska hären genom en rad slag innan hären nått staden. De förlorades allihopa och framtiden för Florens såg mörk ut. Påven erbjöd det Florentinska folket en lösning på konflikten: Lämna ut Medicéerna så får ni leva i fred! Florentinarna mindes fortfarande attacken på de två bröderna och vägrade lämna ut Lorenzo och hans familj. Kriget fortsatte, men gick allt sämre för den florentinska sidan. Lorenzo insåg att något måste göras, för annars skulle den stunden komma då florentinarna inte tyckte sig ha något annat val än att lämna ut honom. Belägring med svält och sjukdomar som följd kan få de envisaste att byta åsikt.

Med risk för sitt eget liv, reste Lorenzo ensam till Neapel för att tala med kung Ferdinand. Han blev välmottagen av kungen, även om denne när som helt hade kunnat förgifta, fängsla eller överlämna Lorenzo till påven. Lorenzo var som sagt ingen krigsherre, men väl utbildad och mycket begåvad inom diplomati och argumentation. Under samtal med Ferdinand lyckades han därför övertala denne om att det inte låg i Neapels intresse att utplåna Florens. Om påvens kyrkostat (som var betydligt större och mäktigare än dagens pyttelilla Vatikanstat) skulle ta över Florens, skulle det oåterkalleligt skada den ömtåliga jämvikt som rådde mellan de italienska stadsstaterna. Det i sin tur skulle inverka negativt på Neapel. Ferdinand övertalades och kallade tillbaks sin här från Florens. Lorenzo hade lyckats med sin plan! Istället för att mördas i fiendeland hade han förhandlat fram fred för sin hemstad!

För att hedra Lorenzos framgång målade Sandro Botticelli denna målning av Pallas och kentauren 1482. Bukten i bakgrunden ska vara Neapelbukten, kentauren ska vara lite lik kung Ferdinand och Pallas klänning är mönstrad av tre ihoplänkade ringar, en symbol för familjen Medici.

För att få fred med påven Sixtus IV krävdes dock lite mer än övertalning. Alla landsförvisningar och fängelsestraff för de inblandade i konspirationen, blev återkallade. Några mindre landområden fick man släppa ifrån sig, och Lorenzo fick betala en rejäl lösensumma.

Dessutom diskuteras det fortfarande hur osmanernas intagande av ön Otranto längs Italiens östkust hade betydelse för freden med påven. Osmanerna hade intagit Östrom, Constantinopel 1453, och fortsatt sina härjningståg rund medelhavet. Lorenzo, som den diplomat han var, hade goda kontakter av sultan Mehmet Erövraren. Kanske skulle osmanerna stå på Florens sida om de landsteg på den italienska halvön?! Påven hade nog inget annat val än att sluta fred och visa enighet mot osmanerna.

Lorenzos framgång var efter det här ett faktum. Han hade lätt kunnat ta sig en titel som furste av Florens efter det här, men valde att inte göra det. Med eller utan titel var han dock oemotsagd ledare av Florens och omvärlden betraktade honom som Italiens fredsmäklare.

Den här historien fängslar än idag. Nog för att världsledare reser till oroshärdar för att samtala fram fred, men utsattheten och utlämnandet av sig själv som Lorenzo gjorde, sker aldrig numera.

Pazzikonspirationen

Härom veckan fick jag ett mail från en gammal vän och klasskamrat, som jag umgicks med under högstadiet. Han var följaktligen med när det stora hände, när jag åkte iväg över påsk och kom hem med huvudet fyllt av Florens och Medicéer.

I det mail han svarade på hade jag skrivit att vi skulle till Florens på semester, och detta var reaktionen jag fick:

Jag minns att du skrev nåt om Florens i barndomen, något år, jag minns inte när. Jag kommer ihåg det för att jag tyckte att det var så märkligt då, att man kunde veta något om Florens. Jag menar jag hörde talas om Pazzi konspirationen - den där några ur Pazzifamiljen försöker mörda Lorenzo och Guiliano Medici - för första gången för ett par månader sedan.

Min väns brev var mycket bra, och jag uppskattade de mycket. Förutom detta om Florens skrev han flera saker som fick mig att bli på gott humör och fick mig att känna mig upplyft.

Men med detta lilla stycke ovan fick han mig också att tänka på en historia som jag nästan glömt bort. Mitt Florensintresse har de senaste åren varit koncentrerat på två saker: Nics brev och Medicéer aktiva under 1500-talet. Men ibland är det enklaste det bästa, det jag redan vet och uppskattar. Varför krångla när historien om Pazzikonspirationen är en av de bästa?! Den berättelsen har nämligen allt man kan önska sig.

Under mitten av 1400-talet var Medici den ledande och styrande familjen i Florens. Flera andra stora familjer såg dem därför som självklara fiender. Lorenzo il Magnifico styrde staden tillsammans med sin yngre bror Giuliano när deras far dog 1469. Lorenzo var då bara 20 år. De två bröderna var mycket omtyckta i staden, speciellt Giuliano som dessutom ansågs vara mycket vacker, till skillnad från Lorenzo.

Giuliano de Medici porträtterad av Bronzino, från Italienska Wikipedia.

Konspirationen sattes igång av familjen Pazzi som själva hade en familjebank, liksom Medicéerna. Som ledande familj innebar styret av Florens en massa fördelar för den egna banken, och det var naturligtvis vad familjen Pazzi var ute efter. Till stöd för sin sak hade de hjälp av påven Sixtus IV.

Målet var att ta livet av båda bröderna, så att ingen fanns kvar att styra Florens från Medicéernas sida, och detta skulle ske vid ett och samma tillfälle, kring påskhögtiden 1478. Den första planen var att morden skulle ske vid en stor påskbankett som stadens alla nobiliteter var bjudna till. Men Giuliano mådde dåligt, och närvarade därför inte på banketten. Konspiratörerna beslutade därför uppskjuta dådet till morgondagen.

Dagen därpå kom Lorenzo och Giuliano till högmässan i katedralen (Santa Maria del Fiore, med kupolen, ni vet). När församlingen fallit på knä för att be stacks Giuliano ihjäl, medan Lorenzo klarade sig med ett sår på halsen. Tack vare sin goda hörsel hann Lorenzo hastigt vända sig om och kunde fly. Med hjälp av sina närmaste vänner kunde han fly in i en sakristia och där barrikadera sig mot sina angripare.

I staden spreds det som en löpeld att Giuliano hade mördats, och dessutom på en helig plats och på påskdagen, en dag för fred och stillhet. Folket upprördes och gick på jakt efter de skyldiga.

Ledarna för konspirationen hade under tiden givit sig iväg till regeringspalatset, för att där kunna gripa makten när morden var ett faktum och Florens stod utan ledare. Gonfaloniern (stadsöverhuvudet) tyckte dock att de betedde sig underligt, och höll kvar dem på platsen. När ryktet om vad som skett i katedralen nådde gonafloniern fattade han genast beslutet att hänga konspirationsledarna.

Det uppretade folket hade jagat de resterande konspiratörerna genom staden och dödat några av dem. Resten blev landsförvisade. När Lorenzo sedan visade sig kunde han mötas av folkets jubel, men samtidigt mana till lugn. Många av de skyldiga hade redan dödats och Lorenzo behövde därför inte utkräva någon hämnd. Att hämnas hade utan tvivel bara skaffat familjen fler fiender, vilket Lorenzo mycket väl visste och ville undvika.

Lorenzo il Magnifico som staty utanför Uffizierna.

Mordförsöket hade helt misslyckats och istället vänds till total fördel för Lorenzo och familjen Medici.

Som sagt, en historia som har allt: bitter fiendskap, konspiration med stöd av de högsta ledarna, mord och undkommande i sista minuten, djup sorg över att den vackre brodern dör, men ändå ett slut i uppmaning om fred.

Tack så mycket S för att du påminde mig om allt detta!