Reseanalys

Har haft lite problem med att gå vidare med bloggen. Men har fått bra tips och råd från andra bloggare! Tack så mycket! Det bästa tipset är att helt enkelt bara skriva. För texter på en blogg är det viktigare att de är kontinuerliga än håller god kvalitet. Det bär mig dock emot att inte tänka på kvalitet, så jag hoppas ändå kunna prestera bra texter här.

Nåväl, till saken. Jag har nu haft tid på mig att mer fundera på den efterlängtade resan så här i efterhand. Blev det som jag ville? Gjorde vi allt som jag hade planerat? Blev det lyckat? Finns det fler saker att se – eller har jag klarat av Florens nu? Vad har jag tagit med mig hem?

Jo, resan blev som jag ville, vi gjorde nästan allt jag hade planerat, och det var absolut en lyckad resa. Det blir säkert fler resor till Florens, men naturligtvis vill jag då att det ska bli helt annorlunda.

Det jag saknade denna gång var mycket känslan som jag fick första gången jag var där, känslan av vår i luften och att se hela staden i detta skimmer av vårflor, blommande buskar och träd av alla de slag. Nästa resa dit blir helt klart på våren, för att se om den här känslan av vår som inte riktigt tillåts i Sverige vis den tiden på året, går att få åter.

Annars kan jag komma lite senare, när det faktiskt är vår i Sverige också, för att se den fantastiska iristrädgården (ligger precis bredvid Piazzale Michelangelo) i blom. Nu var den stängd, eftersom allt redan var överblommat. Irisen hör ganska starkt ihop med Florens, dessutom. Den ingår i stadsvapnet, och flera trädgårdar innehåller iris. Jag hittade faktiskt en i blom i Bardini-trädgården när vi var där!

Iris i staden Florens stadsvapen (här fotograferad på Palazzo Vecchio) och den enda blommande irisen i Florens, hittades i Bardini-trädgården.

Den här gången prioriterade jag inte heller familjen Medicis gravkapell, som ligger separat från deras familjekyrka San Lorenzo. Det var en för dyr entrébiljett, samtidigt som jag vet att de intressantaste Medicéerna ändå inte har de praktfullaste gravarna. Dessutom var Biblioteca Mediceo Laurenziana stängt på grund av reparationer, så Michelangelos berömda trappa gick inte att se. Utöver detta finns dessutom flera Medici-villor ytterligare att beskåda, samt att se den första Etruskiska byn Fiesole och inte att förglömma: för mycket pengar och ordentlig förbokning, kan man få gå i Vasaris korridor över Arno!

Så, massor mer finns att se och uppleva. Florens är på intet sett avklarat. Självklart finns massor av andra platser jag vill besöka, men det lär absolut bli Florens fler gånger.

Så, vad har jag då tagit med mig hem? Den svåraste frågan, men också det som får mig at vakna om nätterna och le. Jag har fått med mig minnen om renässansskatter, och genom dem en mycket starkare känsla för tidsperioden. Den florentinska renässansen, som var så levande för mig mellan 1994 och 1999 har jag fått tillbaka, och det är mer spännande än någonsin! En och annan av de mest intressantaste historierna lär hitta hit till bloggen, också.

Palazzo Medici fotograferat från katedralens kupol.

Symbol för allt det jag tagit med mig hem, får bli väggmålningarna i kapellet i Palazzo Medici. Jag har sett så många bilder av dessa frescomålningar, i sin helhet, och i detalj. Men nu äntligen har jag sett originalet. Och originalet är så oändligt mycket bättre än alla bilder. Färgerna var helt otroliga, av någon anledning blir alla bilder så bleka, inte ens de på Palazzo Medicis hemsida är tillräckligt bra. Fotografering förbjuden – jag har inga egna bilder att jämföra med heller!

Men jag har sett dem, och minnet av den djupblå färgen finns nu för alltid med mig!

Reseberättelse

Jag är en jädra latmask, men här kommer äntligen en reseberättelse över vad vi tog oss för under den efterlängtade Florenssemestern. Den är inte så kort som jag skulle vilja…

Söndag 29 juli
Vi flög tidigt från Landvetter och kom till Florens kl 10.30. Vi möttes av Nic och hennes far G, som tog oss till Piazzale Michelangelo och en första utsikt. Sedan åkte vi till den närbelägna kyrkan San Miniato. Därefter försökte vi checka in på hotellet, men eftersom rummet inte var tillgängligt redan på förmiddagen lämnade vi bara väskorna där innan vi åkte hem till Nic för lunch. Där blev det god pasta med zucchini och en hel del samtal, gåvoutbyten och allmänna bekantanden. Det var sista dagen på utställningen Cèzanne en Firenze, så vi åkte in till stan och kollade in florensägda målningar av en fransk konstnär. Lite bizarrt, men jag fick se Palazzo Strozzi, så det gjorde inte så mycket. Framåt kvällen checkade vi in på hotellet och gick tidigt till sängs, eftersom vi varit uppe redan kl 4 för att hinna till flyget.

Första utsikten, kupolen syntes till och med från flyget.

Måndag 30 juli
Måndagar håller alla museer stängt, så vi satsade på kyrkor istället. Vid halv nio träffade jag och Mr Emerson enligt överenskommelse Nic utanför ingången till katedralen, (Il Duomo, Santa Maria del Fiore, kärt barn). Vi skulle klättra upp hela vägen upp till kupolen, för att jag nyligen läst en bok om hur arkitekten Brunelleschi byggde den. Det var svårklättrat bitvis, men en fantastisk utsikt och enormt att inse att hela kupolen var byggd med handkraft på 1400-talet. När vi kom ner var det en enorm kö för att få gå in i själva kyrkan, så vi väntade med det. Istället gick vi till Palazzo Medici, där jag fick se den vackra målningen i kapellet. Här har mina Medicéer bott!!! Därefter gick vi och åt lunch (pasta) och sedan gjorde vi ett nytt försök att gå in i katedralen, vilket gick bra (endast fem minuter i kö). Efter katedralen gick vi in i batisteriet, dophuset som ligger separat från kyrkan. Sedan var vi så trötta att vi begav oss till hotellet. Efternågon timmas vila gick jag och Mr Emerson ut för att äta kvällsmat, och jag gjorde då dumheten att ta på mig högklackat som jag gick hela vägen in till stan med. Detta resulterade i massor av blåsor på fötterna.

Utsikt från kupolen.

Tisdag 31 juli
ONT i fötterna, men jag stretar vidare. Dagens höjdpunkt var konstmuseet Uffizierna, ett av världens äldsta konstgallerier. Är såg vi Sandro Bottichelllis mästerverk, porträtt av familjemedlemmar ur Medici-familjen och massor av andra renässansskatter. Helt fantastiskt. Vi inhandlade lunch på ett ”bageri” (inte kak- och brödbageri, utan pizza- och pirogbageri) som vi åt på Piazza Republica. Därefter visade Nic oss den mycket trevliga glassbaren GROM som gör sin glass själva, mm god… Jag velade hela dagen om vi skulle gå in i Medici-gravkapellet i San Lorenzo-kyrkan, som var familjen Medicis egen kyrka (ligger ett stenkast från deras palats). Men jag nöjde mig med att gå in i enbart kyrkan. I kyrkan låg dock Cosimo den äldre bgrevd (mitt framför altaret! Mycket romantiskt att stå brud över förfaderns grav!), så jag fick se en grav i alla fall. Inredningen i San Lorenzo låg mer åt det barocka hållet, jämfört med katedralen, med familjen Medicis pillervapen överallt. Till kvällen var vi hembjudna till Nic igen (pasta) och hämtades på hotellet. Vi tog dock en tur till Forte de Belvedere innan och såg solen gå ned över Florens. Hemma hos Nic slappnade jag av i min ondaste fot så mycket att jag knappt kunde ta mig in på hotellet sedan. ONT!

Cosimo den äldre som staty utanför Uffizierna.

Onsdag 1 augusti
En fot är nästan helt läkt, den andra gör mycket ont, jag haltar hela dagen. Dagens uppgift var i alla fall Palazzo Pitti med tillhörande park, vid namn Boboliträdgårdarna (som jag nämnt tidigare). Vi var självklart mest intresserade av trädgårdarna, så därför köpte vi bara en delad biljett, som förutom parken också gav inträde i delar av palatset. Parken var stor och bitvis lite förvuxen, men det som slår en Svensk turist är bristen på vatten: allt är dammigt och gräsytorna är brunbrända. De hade en utställning om antika trädgårdar som inte var så fantastisk för mig som läst trädgårdshistoria, det roligaste var att de utnyttjade att Boboli är så stor, så de hade byggt upp två exempelträdgårdar med tillhörande växtmaterial! Intressant! Medhavd mat intogs i Boboli. Vi gick igenom kostymmuseet (Ja! Några få renässansdräkter fanns det!) och porslinsmuseet samt tog en kik i den konstgjorda grottan (hoppade över Silvermuseet som också ingick i vår biljett) innan vi fortsatte till nästa trädgård. Det var Bardiniträgården, som sluttar brant ned mot floden Arno. Det häftigaste med denna trädgård var terrasseringarna och det perpektiv de där fått till (se bild). Vi åker med Nic och hennes far och handlar på Coop! Ja, det finns i Italien också! Trött Lucy Honeychurch ägnar kvällen åt att på hotellrummet läka fot, skriva vykort och titta på CNN.

Siktvy från Boboliträdgårdarna.

Torsdag 2 augusti
Utflyktsdag! Mina fötter gjorde bara lite ont. Vi började urtidigt, så tidigt att hotellfrukosten inte ens hade hunnit serveras än. Men i och med besöket på Coop dagen innan var vi förberedda med lite egen frukost. Vi blev inlastade i bilen av Nic och hennes far, och färden bar av i rallystil med första stopp staden San Gimignano. Liten stad med fulländad utsikt över det Toscanska landskapet, och fullt av medeltida försvarstorn. Sedan fortssate vi mot Sienna, med en liten avstickare till Monteriggioni, som vi dock inte stannade vid, endast tittade på från bilen, eftersom stadens stora stolthet är den omgivande försvarsmuren. Äntligen Siena! Vi åt 2nd breakfast (jag fick dricka te!!!) på ett bageri (kakor, mackor och bröd, inte pizza) och besåg det stora torget, det gamla regeringspalatset, berömd fontän och den översmyckade katedralen. I ny rallyfärd bar det så av till Pienza där vi skulle äta lunch (bord beställt – pasta åts) innan de stängde. Vi blev åksjuka, men maten var god. I Pienza tittade vi på katedralen och utsikten. Ny rallyfärd, men nu mot Montepulciano. Där såg vi den mycket vackra renässanskyrkan innan vi tog oss in i själva staden. Där blev det katedral, utsikt, vinkällare. Vi var urtrötta och ville åka hem, men Nic ville absolut att vi skulle se skogen kring Vallombrosa innan vi åkte hem, den låg ju ändå på vägen. Dock sa de inget om att vägen dit var enormt kringelkrokig, och eftersom allt gick i rallyfart fortfarande blev vi MYCKET illamående. Vi fick ta paus, och våra nu lite paffa guider fick i mer maklig takt ta oss tillbaka till hotellet. Det var synd, för skogen verkade vara riktigt intressant, med hela partier bestående av enbart äkta kastanj (släng hästkastanjerna i väggen!). Väl på hotellet var det bara sängen som gällde för mig.

Bild på duschande duvor på torget i Siena

Fredag 3 augusti
Jag sov i elva timmar. Mycket välbehövligt. Har nog aldrig varit så trött och illamående förut. Nåväl, fötterna mådde i alla fall bra denna morgon. När vi väl hade gått upp ringde vi efter skjutsen (Nic och hennes far) som nu tog oss till två Medici-villor: Villa la Petraia och Villa di Castello. Familjen Medici och desras släktingar måste ju ha sommarvillor att dra sig tillbaka till! Det finns ett otal Medici-villor, och dessa är endast två i mängden. Fördelen är dock att de numera ligger i Florens och inte utanför och att det inte är så långt emellan dem Utmärkt för släktingar som vill hälsa på varandra under semestern alltså. Huvuduppgiften var dock att beskåda trädgårdarna, även om de förändrats ordentligt sedan 1400- och 1500-talen. Mycket spännande fanns det, på Villa di Castello fanns en mycket rik samling av citrusplantor i kruka bland annat. Där fick vi dock inte beskåda själva villan, men det fick vi på Villa la Petraia. En rultig italiensk tant gick före igenom villan, medan vi besökare fick beskåda under tystnad. Här gavs också exempel på språkkomplikationer (som vi dock löste). Rultiga tanten pratade italienska med Nic, Nic översatte till engelska och jag som svenska fick översätta till franska, eftersom det var ett franskt par med under rundvandringen. Jag älskar Europa och alla våra kulturella skillnader!!! Efter villabesöken (medhavd mat till lunch i Villa di Castello medan det faktiskt regnade! Vi delade en trappuppgång med en staty av en satyr) åkte vi till Essalunga, en stormarknad. Här handlades det friskt av vin och pasta, presenter och för eget bruk. Efter en vilopaus på hotellet gick Mr Emerson och jag ner mot det mer moderna Florens för att äta kvällsmat (pasta) och köpte frimärken. Eftersom kvällen var ung försökte vi leta upp den utmärkta glassfabriken GROM igen, men misslyckades och fick ta en annan Gelateria istället. Promenaden in till centrum var dock helt otrolig, med solen dalande ned över Ponte Vecchio…

Villa di Castellos citrusträdgård

Lördag 4 augusti
Sista dagen, rent tragiskt. Dagen började dock med en ordentlig promenad till Florens botaniska trädgård. Det är världens näst äldsta botaniska trädgård, endast Pisas är äldre. Inte mycket är kvar sedan 1400-talet dock, då var det mestadels läkeväxter som odlades där. Slutet av 1700-talet gjordes den om och styckades troligtvis av eftersom staden vuxit i omfång och nu nått till trädgården. Mr Emerson och jag hade i alla fall hur kul som helst när vi vandrade runt och kollade in nya växter, gamla favoriter och förundrades över storlekar som vissa växter faktiskt inte når upp i i Sverige. Vi storhortonomerade helt enkelt. Bland annat kan vi nämna att vi såg världens största blomma i knopp, Amorphophallus titanum (jätteknölkalla på ren svenska). Den var STOR. De trodde det skulle dröja ytterligare ett par dagar innan knoppen slog ut, men eftersom blomman luktar äckligt (pollineras av likflugor) var det inget jag tyckte var synd. Efter besöket lämnade Nic oss för att vi skulle äta (pasta på saluhallen) och sedan shoppa. Vi började lugnt med att köpa vykort och sitta i skuggan av kyrkan San Lorenzo och skriva. Sedan skulle jag skaffa en tröja till mig själv och något till lillebror i födelsedagspresent. Det gick så där, men till slut hittades det. Eftersom det var vår sista kväll var vi bjudna hem till Nic igen. Där fick vi närmast fyra rätters middag, med specialiteter från hela Toscana. Mycket gott, mycket trevligt, mycket motvilja att åka tillbaks till hotellet eftersom det ju skulle avsluta dagen som ju skulle avsluta veckan. Vill inte åka hem! Vill stanna i Florens för alltid!!!

Amorphophallus titanum i botaniska trädgården.

Söndag 5 augusti
Nic och hennes far körde oss till flygplatsen i mycket god tid. Det var välbehövligt, för den lilla, lilla flygplatsen var fylld med väldigt, väldigt många människor. Efter att ha köat med oss åkte det till IKEA (granne med flygplatsen) och vi satte oss på planet. Sedan följde en dags resande innan vi var hemma igen: flyg till Landvetter, flygbuss till Göteborgs centralstation, spårarbeten, vi vägrade ta tåget, och fick vänta på Swebus istället, buss till Halmstad, bussbyte till lokaltrafik och sedan gå de sista 300 m hem. Trött, mossig, måste jobba imorgon… Jippii (NOT).

Andra gången...

Nu så, nu är det äntligen dags att berätta om mitt andra besök i Florens. Det har dröjt eftersom Mr Emerson har semester och jag haft svårt att smita undan. Dessutom har den nya Harry Potter-boken kommit, och den har gravt försenat nästan allt i mitt liv!
I alla fall skedde min andra resa till Florens i juli 1999, och det var också endast över en dag.

Jag hade mycket på gång den sommaren. Det var sommaren mellan mitt första och mitt andra år på universitetet, och jag hade precis varit i Finland. Och då menar jag precis, jag kom hem dagen innan jag skulle iväg till Italien. Min dåvarande pojkvän, Cecil får vi väl kalla honom, bara för sakens skull, var inte glad på mig. Jag hade varit i Finland hos min kusin i nästan två veckor, och nu skulle jag iväg i en vecka till.

Jag är SSU:are, och en av de många fördelarna med att vara medlem i ett så gammalt och stort förbund är att det finns en rad internationella samarbeten man kan delta i. Bland annat ECOSY, som är en sammanslutning mellan alla socialistiska och socialdemokratiska förbund i de europeiska länderna. Motsvarande finns i de olika världsdelarna, och IUSY är den internationella sammanslutningen. Emellanåt anordnas läger där man träffar de andra förbunden och har diskussionsforum och föredrag.

Detta var således vad jag hade på gång, jag skulle på ECOSY-läger, anordnat av Sinistra Juvanile, den italienska motsvarigheten till SSU. Lägerplatsen var strax utanför staden Livorno, invid stranden, på Toscanas västkust. Behöver jag säga att Toscana lockade lika mycket som de politiska diskussionerna?

Här är en liten bild över den svenska delegationen, törs inte förstora upp den, eftersom jag inte frågat personerna på bilden om lov. Vi hade kul i alla fall!

Eftersom SSU skulle ha kongress med ordförandeval (det berömda slaget mellan Mikael Damberg och Luciano Astudillo) under slutet av lägret, hade det bestämts att vi från SSU skulle komma två dagar före lägrets uppstart, och åka två dagar tidigare, innan dess slut. Det innebar att vi var helt ensamma på lägerplatsen till en början, och det var inga aktiviteter. Därför begav sig nästan hela delegationen till Pisa en dag, och en annan åkte jag och tre kompisar till Florens.

Två måsten jag hann med: Santa Maria del Fiore med Brunelleschis vackra kupol (till höger) och Palazzo Medici, där mina Medicéer en gång har levt (ovan)!

Florens, ja. Jag fick träffa Nic och hon fick vara tyst guide, så att säga… Jag frågade om hon kunde ta oss till ett ställe, och det gjorde hon, och sedan guidade jag mina kompisar, helt med mitt specialarbete fortfarande i huvudet. Nic fick inte säga mycket… Jag hade så bråttom med att hinna se allt jag mindes, och allt jag läst om sedan gymnasiet, och så kort tid innan tåget skulle gå tillbaka till Livorno igen…

Vi fick lite tid för oss själva i alla fall, när Nic och jag gick in till Boboliträdgården och tittade igenom den på en timme. Den var stor och dammig, eftersom det var så hett, men jag återfick samma känsla för Florens och Toscana där, som jag fått några år tidigare.

Bild från Boboliträdgården.

Jag fick också ett annat intryck av Nic än från hennes brev. Hon verkade lite tystlåten, på sätt och vis lite oitaliensk på det sättet. Helt klart en komplex, sammansatt, intelligent människa. Och hon kunde massvis om Florens, och om arkitektur. Dessutom var hon förvånansvärt blond och söt! Jag ser så fram emot att få träffa henne igen!

När vi åkte hem igen, var mitt huvud fullt av intryck, och en riktigt stark önskan: att nästa gång jag besökte Florens skulle jag inte hasta igenom det. Då skulle jag vara där en hel vecka och ha tid att titta på saker ordentligt. Så mycket tid att jag hann gå in på Uffizierna och vara där en hel dag…

Nu äntligen kommer jag kunna infria det löftet till mig själv!!!

Jag och Mediceerna del 2

Eftersom jag beslutat att berätta mer eller mindre kronologiskt, måste jag göra ett inlägg om detta innan jag berättar om mitt andra besök i Florens då jag också träffade Nic för första gången. Detta inlägg kommer således att handla om mitt specialarbete som jag gjorde om familjen Medici under gymnasiet.

Som sagt visste jag långt innan det var dags för specialarbete, att det jag ville jobba med var historia och att det skulle handla om familjen Medici. När jag väl kommit så långt som till sommaren innan tredje året skulle börja, hade vi redan varit inne och nosat på ämnet under historielektionerna, men jag var långt ifrån tillfredsställd. Jag ville egentligen veta allt om familjen, lite på sätt och vis göra en släkt- och familjekrönika över dem. Redan sommaren mellan tvåan och trean hade jag lust att börja, men vi hade ju inte ens blivit tilldelade handledare ännu, så det blev inget med det.

Ett par veckor in på höstterminen fick vi dock handledare tilldelade, och jag fick en helt ny lärare, som jag själv inte haft tidigare. Ryktet sa dock att hon var mycket duktig, så jag var nöjd. Tyvärr sattes mina idéer på prov med en gång, eftersom Anita, som läraren hette, ville att vi skulle utföra regelrätt FORSKNING. Det vill säga, skriva en släktkrönika, byggd på andras böcker gick inte för sig. Arbetet skulle innehålla mina analyser och inställningar till det valda ämnet. Helt plötsligt var mitt ämne väldigt svårt, jämfört med mina klasskamrater som valt att göra sitt specialarbete i biologi (bakterieodlingar sköter ju sig själva, sedan analyserar man vad som hänt). Så här i efterhand har jag förstått att det var ambitiöst att begära forskning i varje specialarbete, många skolor i större städer kräver inte alls det. Men intressant blev det likväl.

Efter mycket diskuterande med Anita, kom vi fram till att jag skulle göra en litteraturstudie, läsa om Florens på 1400-talet och om två Mediceer på svenska respektive engelska och se om innehållet och källorna skiljde sig från varandra.
Hon hade då även föreslagit att jag skulle jämföra en skönlitterär bok om Lorenzo il Magnifico med fakta, men det hade en tidigare student redan gjort, och jag ville göra något nytt.
Även om det inte riktigt var vad jag hade tänkt mig, så var jag nöjd. Jag skulle i alla fall få lära mig mer om något jag var intresserad av. För allvarligt talat, dagens gymnasium, och det jag gick i för tio år sedan, där går undervisningen inte ut på att lära eleverna för kunskapens skull. Där lär man sig för att man ska få bra betyg, inte för att få reda på saker.

Så, äntligen fick jag jobba med något jag var uppriktigt intresserad av! Och jag lade ner mycket mer än de 30 klocktimmar det var meningen att arbetet skulle motsvara. Forskningen i sig var väl inte så häpnadsväckande, den svenska litteraturen var i regel gammal, inte många historieforskare idag ägnar sig åt den Florentinska renässansen. Men det gör de i England. Jag läste en bok av Vincent Cronin, som hette The Florentine Renaissance och som var riktigt välskriven och intressant. I England har de specialiserat sig, redan på gymnasienivå, och det var väl den största skillnaden. Man kan där mycket i ett och samma ämne, medan man här i Sverige kan lite om allting. Här specialiserar man sig inte förrän man börjar doktorera...

För min egen del var det mest intressant att få reda på hur Florens och Florentinarna var på 1400-talet. Det var kunskaper jag absolut inte hade sedan tidigare. Vad gäller de två Mediceerna, så tittade jag närmare på Cosimo de Medici den äldre, och Lorenzo il Magnifico. Två av de som nämns oftast av alla. Även om Lorenzo hade stor betydelse för konsten i Italien, var det ju inte förrän 100 år senare som andra Mediceer beställde Vasaris korridor över Ponte Vecchio till exempel. Alltså var det ju inte de Mediceer som jag börjat intressera mig för som jag fick läsa om. Men... Den enda sanna vetenskapen är efterklokheten...

Jag var i alla fall riktigt nöjd med mitt arbete när det var färdigt, och jag fick mitt förväntade MVG för det också. Jag har fortfarande kvar det, finns för beskådande och beundrande hemmavid... :) För min del blev ämnet inte heller uttömt, jag har fler furstar från familjen Medici att lära mig mer om. Och det får ta den tid det tar, jag har inte lika bråttom nu som jag hade för tio år sedan.

JAA! Vi ska åka till Florens!!!

Illa. Mycket illa att det dröjer en hel vecka mellan mina inlägg. Många som bloggar har samma problem, men det beror oftast på att de inte har tid eller för lite att säga. Jag har massor att säga, och hyfsat med tid, men när bloggandet hålls hemligt för alla inklusive Mr Emerson är det svårt att stänga in sig och säga att man arbetar på ett hemligt projekt.

Hur som helst. Följande har jag velat säga sedan förra inlägget:

JAA!!! VI SKA ÅKA TILL FLORENS!!!

Jag lyckades äntligen övertala Mr Emerson om att vår nästa semestertur skulle gå till Florens, även om där är fullt med turister och även om där är väldigt hett om dagarna. Jag är mycket exalterad!!! Så exalterad att jag:

1. Pratar exalterat om vår stundande resa med alla vänner och bekanta.
2. Pratar exalterat om vår stundande resa med obekanta människor.
3. Pratar exalterat och ingående om vår stundande resa med katten.

Vi åker söndagen den 29 juli och stannar i sju nätter. Vi åker med Sterling från Göteborg, som har reguljärflyg till Florens lilla men nu äntligen internationella flygplats, så vi slipper byten och vi slipper landa i Pisa istället. Dessutom är priset bra, vi gillar Sterling! Hotellet vi ska bo på heter Hotel Villa Liberty och ligger på kullen upp mot utkiksplatsen Piazzale Michelangelo. Vi åker tidigt på morgonen, så vi har hela söndagen på oss till inledande sightseeing. Mr Emerson har inte varit i Florens förut, så jag tänkte börja hela vistelsen med att titta på Florens från just Piazzale Michelangelo. Jag får jämföra mina intryck därifrån med de jag fick första gången jag var i Florens, och jag hoppas för allt i världen att Mr Emerson blir lika förtjust i staden som jag är!

Sedan finns det faktiskt någon annan som är lika förtjust i att jag ska åka till Florens, som jag själv är, och det är Nic. Nic är min italienska brevvän som jag nog skrivit till i över 10 år. Hon ska visa oss runt i staden och ta oss till en del gömda pärlor som turister sällan hittar till. Dessutom har hon fullt av ovärderliga tips om Florens med omnejd, eftersom hon ju faktiskt bor där och har gjort det sedan hon var liten. Denna fördel, att ha en Florentinsk kontakt var det som slutligen övertygade Mr Emerson om att Florens var rätt. Annars hade vi nog åkt till Dublin eller fjällen istället.

Åter till Nic. Jag fick en fråga om hur hon och jag fick kontakt, och det var något jag inte tänkt på under lång tid. Hur vår vänskap började, helt enkelt. Det var nog 1996 tror jag (möjligtvis 1997). Jag såg hennes annons om brevvänner i en specialtidning (OK, när den här bloggen blir offentlig kommer jag få sota för att jag skrivit ”specialtidning”. Det var faktiskt tidningen för Bryan Adams fanclub som hennes annons stod med i. Vi gillade båda Bryan Adams i början av 90-talet, nu har den förtjusningen lagt sig, men vår vänskap består!) och det stod bara en adress och ett födelseår. Men dessa tre saker räckte för min del: hon bodde i världens vackraste stad, hon var född samma år som jag och vi gillade samma musik.

Så jag skrev, och fick ett vykort från Budapest, tror jag, som svar. Kunde inte alls placera det till en början, men sedan blev jag jätteglad. Inte nog med att hon valt ut mig som brevvän, hon tyckte dessutom redan att vi var så goda vänner att hon kunde skicka turistvykort utomlands ifrån till mig. Det gör i alla fall jag endast till särskilda personer, inte som julkort som typ skickas till alla man känner…

Till en början så skrev vi bara enkla brev till varandra, men sedan lärde vi känna varann bättre och 2002 damp det ner ett jättepaket från henne i min brevlåda (eller, rättare sagt, gamla brevinkast i Malmö är små, så jag fick hämta ut det på posten). Det var fullt med bilder, kassettband, böcker och kartor samt massvis annat. Den kvällen blev det bara Florens i min lilla studentlägenhet, överväldigad av denna enorma gåva som jag blev! Efter det har våra brev blivit allt längre och dessutom medföljer nästan alltid ett och annat trevligt.

Det här paketet fick jag för ca två veckor sedan, innehållande böcker om Toscana och Florens, intressanta urklipp, en och annan present samt choklad en masse! Det är det trevligaste, vi har kommit på att vi båda uppskattar choklad mycket! Så, nu sänds det god choklad från Sverige och från Italien, till bådas stora glädje! Men, sanningen att säga har de mycket bättre choklad i Italien än vad vi har här. Så, ibland har jag skickat finsk Fazerchoklad istället…

Nic och jag har faktiskt träffats en gång, men bara över dagen, under min andra vistelse i Florens. Det var 1999 och jag var egentligen på läger i Livorno, på Toscanas västkust, men jag rymde från lägret en dag bara för att få se mitt älskade Florens. Men mer om det en annan dag.

Jag har placerat min blogg i
Halmstad på bloggkartan.se

Bloggmanifest

Det jag tänker skriva om på den här bloggen är enkelt. Det kommer at handla om Florens. Det kommer att handla om Florens på alla upptänkliga sätt. Nutid, historiskt, matnyttigt och kanske lite mindre matnyttigt, men allt om Florens. Och jag tänker göra det på ett mer personligt plan, så det handlar om mitt eget Florens. Att skriva mer personligt är lättare och dessutom mycket roligare att läsa. Det är i alla fall den erfarenheten jag har fått genom att läsa andras bloggar.

Varför vill jag skriva om Florens? Jo, om en månad åker jag och min Mr Emerson till Florens, vilket fick mig att vakna upp litet, och att gräva ner mig i gamla minnen. Florens har varit en följeslagare i mitt liv i 13 år, det vill säga nästan mer än halva min livslängd. Jag har förändrats, men kärleken till staden har levt kvar. Därmed har också mina upplevelser av staden förändrats med mig. Att se Florens på nytt, åtta år efter min senaste korta vistelse ska bli intressant. Kanske uppskattar jag andra saker denna gång, säkert är i alla fall att jag blir rik på nya upplevelser.

Sedan kan jag inte förneka att det kliar alltför mycket i mina fingrar för att jag ska kunna låta bli att skriva. Jag har alltid tyckt om att skriva och vet att jag är bra på det, så att bara skriva för byrålådan duger inte längre. Jag behöver en spark i baken, och att ha en blogg som kallar och uppmanar till att skriva regelbundet känns bra. Kanske stillar det skrivklådan också.

Varför skriver jag mer eller mindre anonymt? Svår fråga. Just nu är Florens och vår stundande resa allt jag pratar om med vänner och bekanta. De kommer således inte vara så intresserade av att läsa denna blogg. Kanske skriver jag därför snarare för en redan vunnen publik, alla de som redan älskar Florens. Dessutom kommer flera av mina texter bli ganska personliga, och jag behöver vänja mig vid tanken på att de blir allmän egendom.

Till dess är jag er ödmjuka,

Lucy Honeychurch

Jag och Mediceerna

En stor del av mitt intresse för Florens ligger också i den fascinerande historien om stadens stora mecenatfamilj, Mediceerna. I historien om familjen, dess uppkomst, styre och de två olika falangerna, är mycket spännande och jag är absolut inte ensam om mitt intresse för dem. Runt om på Internet finns flera informativa sidor om dem, jag rekommenderar engelskspråkiga Wikipedia till att börja med.

Allt tog sin början den där första dagen 1994 då jag var på endagsutflykt i Florens. Vi hade en trevlig guide som tog oss runt sevärdheterna efter vår utkikssejour på Piazzale Michelangelo. Det var kyrka efter kyrka, det magnifika domkapellet och den likaledes fantastiska Duomo med sin kupol och sitt klocktorn. Allt pyntat med vit, röd och grön marmor, så att det nästan ser ut som en jättelik spettekaka. Men det som återkom, gång på gång, var namnet Medici. De hade bott i både det ena och det andra palatset, de låg begravda i den och den kyrkan, och de hade styrt Florens under så många hundra år. Att en och samma familj hade påverkat och betytt så mycket för en stad, under så lång tid, var nästan obegripligt.

Det jag då tyckte var mest fascinerande var Vasaris korridor över Ponte Vecchio. Tänk att en man (hertig Cosimo I av Medici, 1519-1574) kunde vara så mäktig att han beställde en privat korridor att gå i, över den centralaste och viktigaste delen av en stad! Bara för att man inte ville beblanda sig med folket och bli överhopad av frågor när man promenerade från jobbet och hem. Idag hade politiker och tjänstemän aldrig fått göra något sådant. Och när man idag gör en åverkan på en befintlig historisk byggnad blir inte heller resultatet så bra. Sen är det klart, idag har man inte Giorgio Vasari att tillgå heller.
Idag är dock Vasaris korridor en helt självklar del av bron, utseendet skulle vara helt annorlunda om den inte hade funnits där.

Hur som helst. Solen sken ordentligt för första gången på den veckan, staden var omgiven av blommande träd och buskar, och jag var förälskad. Allt jag såg och hörde om Florens tog jag in och memorerade. Jag sög upp fakta som en dammsugare. Väl tillbaka på hotellet lusläste jag allt om Florens och Mediceerna i mina föräldrars medhavda guideböcker. Läsningen var bra, men absolut inte tillfredsställande.

Jag gick i 8:an 1994, och när vi kom hem slukade jag allt som hade med renässansen att göra när vi läste om det under historielektionerna. Men familjen Medici nämndes bara marginellt. Ett år senare fick jag reda på att man under gymnasiet gjorde ett specialarbete i valfritt ämne under sitt sista läsår. Redan då bestämde jag att mitt specialarbete skulle handla om familjen Medici. Då skulle jag väl äntligen kunna få veta allt jag ville om Mediceerna?!

Detta var mina två inledande kapitel till min Florensblogg. Helt enkelt hur allt började. Fortsättning följer.