En italiensk kärlekshistoria

Hon erkände att hon hade gått på det. Han valde ut henne, följde efter henne och lade in sin stöt. Hon var naiv, hon gick på det. Men han gick på en nit i sin tur. För de fick ett intressant samtal samtidigt som de tittade ut över den italienska kusten. Och sedan var han fast. Fast för henne, utan att han fick något för det. Naiva små flickor har pojkvänner hemma i Sverige som de är trogna hur trevliga holländare de än träffar.

Men de fortsatte ändå att prata och umgås, och kom att lära känna varandra riktigt bra. Det var så roligt att prata med någon som var som hon, som ville umgås med folk från andra länder. För det var alltför många människor som på detta internationella evenemang uteslutande umgicks med sina landsmän. Urtråkigt, och sanslöst dumt när man hade en massa möjligheter att diskutera med så många människor från hela Europa. Så hon stack gladeligen iväg med sin holländare för att prata engelska, låta sig presenteras för fransmän och belgare och prata massvis med franska.

Hon satte griller i huvudet på honom för att hon med genetiska argument fördömde narkotikabruk och tyckte att även killar kunde vara feminister. Han placerade henne på dansgolvet i mittersta mitten, och lät henne dansa i oändlighet. Hon lärde halva den franska delegationen att dansa Macarena och gladdes åt alla tyskar när Sash ropade ut sin kärlek till Ecuador.

Hans vänner plockade henne åt sidan och sa att han givit upp alla andra flickor och koncentrerade sig på henne. Vilket hon förklarade var dumt eftersom de inte skulle bli annat än vänner. Men det gjorde starkt intryck.

Hennes buss skulle gå hemåt tidigare än alla andras. Så hennes sista natt blev deras sista natt, och hon bestämde sig för att inte gå och lägga sig alls. Sova kunde hon göra på bussen. Han förstod att hon gjorde det mycket för hans skull, och naturligtvis gjorde han henne sällskap. Under större delen av natten umgicks de med andra, vilket resulterade i en pytteliten schlagerfestival. Hon tvingade en fransman att sjunga Marseljäsen, vilket han endast gjorde på villkor att alla andra också sjöng sina nationalhymner. Efter sex europeiska nationalsånger vann slutligen två polska töser.

När det började ljusna var de ensamma, alla andra hade givit upp. Det var lågvatten och plötsligt hade många fler skär dykt upp längs stranden. De gav sig iväg ut, och på ett av de yttersta skären satte de sig. Frågeleken. Snabbsättet att lära känna någon. Man turas om att ställa frågor och de gjorde de i ett par timmar. Men numera minns hon bara hur mycket han skrattade när han upptäckte att Nils Holgersson fanns på en svensk sedel. Vattnet steg, lågvatten blev högvatten och de blev våtare och våtare av vågorna som slog. De fick lämna skäret och vända tillbaks till lägret och det som höll på att bli morgon, avskedsmorgon.

Han fick en snabb kyss innan hon klev på bussen. Det blev några mail och kort under slutet av sommaren och början på hösten. Inte mer och hon har inte hört av honom sedan dess. Men han är levande i minnet.

Jag har letat låtar till min nya ipod. Jag har inte haft mycket digital musik förut, och därför har jag fått börja om. Jag har fått välja ut alla låtar jag gillar och skippat allt jag inte gillar. Högst två låtar per artist, eftersom jag vet från bekantas ipod-listor att det är lätt att fastna i tre timmars spelande av enbart The Ark, och hur kommer man då äntligen fram till Daft Punk, Kula Shaker eller Universal Poplab? Nej, endast två per artist. Jag har CD-skivor för massiva pass med endast en artist och CD-skivor kommer jag fortsätta köpa.

Så det är vad jag ägnat hela påskhelgen och de senaste två dagarna åt. Leta bra låtar. Tracks har varit min musikaliska följeslagare sedan jag var tolv år, och när nu allt är digitaliserat finns alla Trackslistor sedan starten 1984 uppe på nätet. Jag har kollat alla årslistor sedan 1985, och dubbelkollat via YouTube. Nu har jag huvudet fullt av låtar och minnen som jag förträngt. Mestadels bra och roligt, men även hemskt och jobbigt i vissa fall. Här på bloggen kan jag dessutom utnyttja mina friheter som författare och låna, byta ut och ändra lite här och var när jag återberättar. Bättre historier…

Inspirerade till detta stycke:
Macarena – Los del Rio
Ecuador – Sash!
I turn to you – Mel C
Summer son – Texas
Labyrinth – Elisa
She’s so high – Tal Bachman

Annat jag uppskattar att jag hittat:
The Actor – Michael Learns to Rock
Hazard – Richard Marx
Crucify – Tori Amos
Everything about you – Ugly kid Joe
Let’s get rocked – Def Lepard
Traición – Miranda!

Niccolò Machiavelli och Fursten

Sommaren mellan andra och tredje året på gymnasiet hade jag redan bestämt mig för vad jag skulle skriva mitt specialarbete om. Däremot hade jag inte pratat med någon handledare, eftersom vi inte blivit tilldelade några än. Jag gärna lättat mitt arbetstryck genom att skriva specialarbetet under sommarlovet, men jag kunde inte. Med tanke på hur dåligt kemin, fysiken och matten (mina fyra G i slutbetyget) gick sista året, hade jag troligtvis behövt den tiden jag nu istället lade på specialarbetet. Men jag hade inte haft lika kul.

Istället bestämde jag mig för att läsa Machiavellis Fursten under sommarlovet, för att i alla fall göra något med Florenskoppling under sommarlovet. Större delen av boken kom jag att läsa under färjefärden till Gotland.

Det var en fem timmars tur som tog oss från Böda på Öland, till Klintehamn på Gotland. Den här färjelinjen existerade bara denna sommar, 1997. Trots många försök har det hittills aldrig gått att få ekonomi i färjeförbindelser öarna emellan. I mitt tycke gick färjan oerhört långsamt och tiden släpade sig fram ännu långsammare. Jag hade spelat kort med min lillebror och ville inte göra det igen, för det vara bara ett begränsat antal spel knatten kunde och vi hade spelat alla miljoner gånger.

Utan något annat att ägna mig åt läste jag därför Fursten, ett exemplar lånat på biblioteket i Borgholm. Och jag tyckte om den. Eller? Det kanske man inte får göra? Ända sedan den gavs ut 1532, har boken blivit utskälld och man har tagit avstånd från den. Ordet Machiavellisk har tillkommit med betydelsen samvetslös och att man inte skyr några medel för att skydda sin makt eller statens bästa. Får man tycka om en sådan bok?

Fursten är egentligen en sorts guidebok i hur man i renässansens Italien tar makten och hur den sedan bibehålls. Den vänder sig främst till furstar som med våld tagit makten, eftersom de har större problem än de som ärver makten och som folket därför är mer vana vid. Niccolò Machiavelli skrev den redan 1513, som en gåva till Lorenzo de Medici den yngre (alltså inte Il Magnifico, utan dennes sonson). Då Lorenzo Il Magnifico dog, 1492, bildades en Florentinsk republik, och Machiavelli arbetade som medlem i stadens styrelse och som ambassadör, fram till 1512 då Medicéerna åter fick makten, med hjälp av påven (som var Medicée) och fransmännen. Machiavelli försökte blidka den nye härskaren, genom att skriva ner sina erfarenheter och intryck som ambassadör i en bok, denna guidebok i styrande.

Så vad är det spektakulära innehållet som fick påvar och kungadömen att förbjuda boken? Det som fortfarande gör att det ligger lite tabu i att säga att man tycker om boken? Det är att den innehåller väldigt mycket sanning. I alla fall saker som var sanna under 1400- och 1500-talen. Machiavelli bryr sig inte om att vara humanistisk som Erasmus eller barmhärtig och generös framför andra egenskaper, så som kyrkan förespråkade.

Finns att låna hemma hos oss för den som är intresserad!

Nej, Machiavelli ger en realistisk bild av verkligheten och uppmanar fursten att till exempel inte vara alltför generös, eftersom undersåtarna med tiden blir otacksamma och giriga. Han säger att man ska använda grymhet och rädslan det skapar för att hålla i schack stökiga arméer och invånare, så att de får respekt för sin furste. När fursten är respekterad kan han vara barmhärtig och vinna respekt för det i sin tur. Han ska dock inte sprida så mycket fruktan att invånarna börjar hata honom, för det ger en större risk att invånarna gör uppror.

En furste som med våld erövrar en stat, ska, för att undvika uppror på grund av missnöje och hat, låta invånarna behålla sina traditioner, sina egendomar och hustrur. Dessa saker är de som invånare mest uppskattar, och visar fursten respekt för detta, vinner han snart sina invånares gillande. Att inte visa partiskhet och införa rättvisa domstolar, med fullföljda straff, ingav också respekt ansåg Machiavelli.

Det som slog mig när jag hade läst boken var att: ”Så här var det ju! Så här skulle man göra!” Det som gjort folk upprörda under flera hundra år är just att Machiavelli skrivit utifrån härskarens perspektiv, inte ur den lilla människans. Fursten bestämmer själv om han ska vara grym, barmhärtig, öppen eller beräknande. Vissa egenskaper förespråkas som kyrkan absolut inte kunde ställa sig bakom, även om flera påvar använde flera av Machiavellis metoder.

I Machiavellis värld är inte alla lika värda och har inte samma rättigheter. Det är ett konstaterande som fursten ska utnyttja, och som historiskt har utnyttjats. Jag såg sanningen av detta när jag läste boken, och därför kunde jag uppskatta den. Men jag arbetar för att vi alla ska vara lika värda i en framtid inte alltför långt borta. En framtid där alla har samma möjligheter och rättigheter. För det har vi definitivt inte idag.

“Un Martini Bianco, s’il vous plaît!”

Det var vad jag beställde första gången jag beställde in en drink. Det var i Frankrike, under den studieresa jag berättat om ett flertal gånger här på bloggen. Året var 1997 och jag hade fyllt 18 under sluttampen av vårterminen innan. Vi spenderade varje kväll ihop med våra värdsyskon på någon av de miljoner caféer som verkade finnas i Landerneau och som alla hade tillstånd att servera alkohol.

Vi som reste iväg bestod av idel flickor, förutom en ensam stackars kille (som det nog inte var så synd om egentligen). Dessutom skedde det här precis när alkoläsken hade kommit, så våra cafésammankomster handlade inte om att gå ut och ta en öl. Vi drack idel söta saker. Vem det var som började dricka Martini minns jag inte. Men ett glas Martini Bianco kostade bara 14 franc (vilket knappt var 20 kr) och när detta superpris upptäcktes drack vi fortsättningsvis bara Martini Bianco. Vi blev också mäkta förvånade när vi kom hem till Sverige igen, över att ett glas Martini INTE kostade 14 kr eller ens 20 kr, utan mycket, mycket mer.

Martini är vermouth som tillverkas av destilleriet Martini&Rossi i Turin. Turin ligger i norra Italien och i regionen Piemonte. Basen är italienskt vitt vin, smaksatt med (hemliga) aromatiska örter och vanilj. Sedan tillsätts ytterligare alkohol och massvis med socker. Sockerhalten varierar naturligtvis beroende vilken typ av vermouth som ska tillverkas. Idag gör företaget sex olika typer: Rosso, Bianco, Extra dry, Rosato, D’oro och Fiero. Dessutom har företaget köpt upp den franska konkurrenten och står nu även bakom Noilly Prat.

Martini är ett stort märke utomlands och det kanske var en anledning till att vi överhuvudtaget kom på tanken att dricka Martini Bianco i Frankrike – vi påverkades av deras aggressiva marknadsföring. I Sverige, med vår hittills hårda alkoholcensur är det få som känner till märket annat än i eftertanke. Detta trots att Martini alltid haft ett aggressivt sätt att marknadsföra sig, med många kända namn inblandade i reklamfilmer och annonskampanjer. Just nu används till exempel George Clooney i flera olika versioner av reklamfilmer. Deras slogan som använts i många år, känner knappt någon till här: ”Welcome to the party!” Om fler kände till dem kanske det inte skulle vara så konstigt att beställa in en Martini Bianco här i Sverige. För folk tycker faktiskt jag är väldigt konstig när jag gör det.

OCH… Martini Bianco är INTE det samma som James Bonds ”shaken, not stirred” -drink som också heter Martini. Detta är mycket förvirrande, och helt idiotiskt. James Bonds Martini är en cocktail gjord på hälften gin och hälften torr vermouth, med is. Det finns en variant som jag vet att Ian Flemmings hjälte ibland beställer in: vodka martini, där gin är utbytt mot vodka. Min Martini Bianco är en söt vermouth som inte funkar i en tillblandad cocktail, utan, enligt mig, är bäst ensam med rikligt av is och ett par citronskivor.

Den här bilden hade varit mycket snyggare om flaskan var full.

I helgen fick jag tillfälle att dricka Extra Dry-typen av Martini. Det var hemma hos Vicky och Firelight (Tack så mycket, förresten! Vi hade mycket trevligt!) och jag hade aldrig testat den utan vodka/gin förut. Det var en trevlig upplevelse, trots att den inte var söt. Lite sherry till smaken faktiskt. Jag har inte testat D’oro eller Fiero heller, men jag har en aning om att det kommer att vara Martini Bianco som gäller för mig i fortsättningen också.

Medicivillorna

Eftersom jag haft helt andra saker i fokus de senaste veckorna (Constantinopel, Cloettas ipodjakt, mormors födelsedag och det annalkande sprutcerifikatet) har jag inte haft ro nog att skriva blogginlägg. Därför blir dagens inlägg väldigt hortonomigt med fokus på trädgårdshistoria. Håll till godo, jag vet inte när jag återfår Florensfokus igen, Constantinopel lär behålla mina skrivande fingrar ett tag till framöver.

I Sagan om Simo, som jag skrev innan jul, bodde Simo och hans mor i Kastellet. Det var Villa di Castello som ligger en bit utanför Florens. Jag tänkte skriva lite om den villan och de andra Medicivillorna som finns kvar.

Nåväl. Florens centrala delar är väldigt kompakta. Det är gångavstånd mellan alla historiska byggnader vilket är utmärkt när man turistar. Men jag kan tänka mig att de högt uppsatta Florentinarna under renässansen tyckte det var rätt jobbigt emellanåt. Varje gång man skulle gå hem från jobbet möttes man av andra stadsinvånare. Det var säkert trevligt, men säkerligen också en risk då fiender kunde komma väldigt nära inpå och folk stannade en på gatan och ville klaga eller påpeka fel. Stadens gator var dessutom fulla av smuts och avskräde på gatorna då avloppssystemet var begränsat (det vill säga de som hade tillgång till floden kunde kasta skräpet där istället för ut på gatan).

Lorenzo il Magnifico var den första Medicéen som kom att inneha ett sommarpalats, en villa en bit utanför staden, helt enkelt. Han bjöd in vänner, konstnärer och filosofer till samtal i sin villa, och smyckade den med statyer och målningar. Efter honom skaffade sig fler medlemmar ur familjen Medici sig villor runt Florens och när den ledande familjen gjorde det, följde naturligtvis andra rika familjer efter. Det blev på modet att ha minst en villa att dra sig tillbaka till när det blev för intensivt inne i staden.

Florens är omgivet att kullar, och villorna låg oftast på sluttningarna av dessa, så man hade god uppsikt över alla annalkande besökare. Villorna hade egen mark runt om och fungerade som självförsörjande bondgårdar. De var därför enkla att försvara och hålla stånd i vid belägringar. Inte undra på att Simo och hans mor valde att ständigt leva ute i sitt Kastell!

Villa Petraia, ligger granne med Villa di Castello. Cosimo I köpte in villan till en av sina söner.

Simo, eller Cosimo I, som jag egentligen borde säga, var fäst vid Villa di Castello i resten av sitt liv. Han var där så ofta han kunde och gjorde ständiga förbättringar och förändringar både inom- och utomhus. På sin ålders höst överlämnade han därför stadsmakten till sin son och drog sig tillbaka till Villa di Castello och bodde sedan där på heltid i resten av sitt liv.

Cosimo I var mycket intresserad av parken till Villa di Castello och därför räknas den som en av de första och ursprungligaste renässansträdgårdarna. Vid den här tiden hörde trädgård först och främst samman med nytta. Att därför inte odla på varenda yta, utan använda trädgården för nöjes skull, blev tecken på en oerhörd lyx. Renässansträdgårdarna användes därför för att imponera på besökande. Innan en bankett gick man igenom parken och besökarna fick gå vilse i labyrinter, beskåda statyer, fontäner och uppleva vattenlekar. Vattenlekarna skulle överraska och blöta ner gästerna som tyckte detta var oerhört roligt.

I Villa di Castello utnyttjade man sluttningen och anlade högst upp en damm. Från den dammen leddes vattnet ned, genom ett sinnrikt rörsystem, och försedde grottan på våningen under med rinnande vatten. Grottan var smyckad med skulpterade djur av exotiska slag, var och en i sin egen färg, då man använde en stor mängd olika typer av marmor. Besökarna togs till grottan för att beundra skulpturerna, överraskades med att det forsade vatten ur munnarna på dem och fick en ännu större överraskning av att grottan kunde översvämmas och alla blev våta om fötterna. Skrattandes och plaskvåta togs sedan besökarna inomhus och måltiderna kunde inledas.

Allehanda exotiska djur i den översvämningsbara grottan.

Trädgården till Villa di Castello färdigställdes av Cosimo I:s söner efter hans död, eftersom han själv alltid ville göra fler förbättringar. Trädgården kom sedan att bevaras i mer eller mindre samma skick i flera sekler. Men sedan dog Medicéerna ut, och efterträdarna till just Villa di Castello ville ha en ljusare och betydligt mer komfortabel trädgård och började ändra villt. Parken fick ett typiskt 1800-tals utseende. I det skicket finns trädgården att beskåda idag. Men flera av trädgårdens renässanselement håller på att renoveras, bland annat just grottan och dess vattensystem. Om några år kan man säkert få uppleva översvämningar där igen.

Det kan därför vara värt att göra ett besök i parken till Villa di Castello i framtiden. Speciellt som inträdet är gratis och det kan vara trevigt att dra sig undan stadens brus och stora folkmängder till en avsides sommarvilla.

Behoven av villorna är således fortfarande de samma, inte så mycket har ändrats sedan 1400- och 1500-talen.

Min modeblogg – ett jättetjejigt inlägg

(När jag bestämde mig för det här ämnet mindes jag den här artikeln ur DN som beskriver den typiska bloggaren som en ung, blond tjej som skriver om just mode. I och med detta inlägg har jag alltså blivit standardtypen för en svensk bloggare! Jag är tjej, är blond och är ung, tja i alla fall är jag ung fram till och med nästa år när jag fyller 30 och officiellt blir tant.)

Jag har rotat omkring bland alla mina Florensprylar för att sjunka ner förundrat i allt som rör de dräkter folk gick omkring i under renässansen. Jag har varit lite nere ett tag, det är ju fortfarande vinter, jag har fått alla mina hemska vinterkrämpor (eksem, utslag, rinniga ögon), jag ska ägna alla hjärtans dag ensam (medan Mr Emerson träffar imponerande trädexperter) och jag är fortfarande utan vettig sysselsättning. När livet är pest orkar jag inte med att skriva om vad som helst. Så istället har jag gottat mig i detaljerna på dessa porträtt.

Lyckligtvis finns det mycket att stirra förundrat på. I en stad full av textilindustri var kläderna en viktig sak att visa upp och man visade upp sin rikedom genom dem. Dräkterna broderades rikligt, pryddes med pärlor och man blandade olika typer av tyg: batist, brokad, silke, sammet och äkta siden. Det finns en hel del porträtt där det bästa visades på parad.

Fras, fras, fras… Jag kan höra hur de fina damerna frasande gick omkring i sina Palazzo, iklädda dessa urtjusiga kreationer. Att människorna i Florens började bry sig om hur de såg ut och var noggranna med både kläder, frisyrer och andra yttre attribut, hade även det med renässansen att göra. När kyrkan inte längre ansåg det som en synd att ta ut ränta på lånade pengar, och synen på romersk konst och litteratur förändrades, lättades trycket från kyrkan. Man fördömdes inte längre om man visade sig i överdådiga kläder inför allmänheten, speciellt inte om man samtidigt skänkte frikostigt till kyrkan och till fattiga. När självaste påven visade sig i gulbrokad kunde han ju inte gärna neka sina rika undersåtar att bära det samma, då kanske han inte fick några bidrag i fortsättningen.

Att Florens hade byggt upp sin rikedom mycket på sin textilindustri, hade nog också betydelse. Det var här den finaste ullen fanns, det bästa urvalet av färger och med rika familjer fanns här även sömmerskor som kunde förvandla det färgade tyget till moderiktiga kreationer.

Florentinarna ansågs också, främst under 1400-talet, vara de mest fåfänga i Italien. Här hade till och med de enklaste klänningarna broderier och pärlor, och herrarna smyckade sina vapen och till och med stigbyglar. För fattiga människor stack nog all spets och alla ädelstenar ordentligt i ögonen. Bland de rika blev det en kapplöpning om vem som hade rikast smyckad festklädsel i det senaste snittet.

Några kända exempel på tjusiga porträtt kommer här.

Eleonora di Toledo och hennes äldste son Francesco. Målning av Angelo Bronzino, bild från Wikipedia.

Först har vi det kända porträttet på Simos utländska prinsessa, alltså Eleonora di Toledo. Kolla in guldbrokaden, alla broderier och pärlhalsbanden i olika snitt hon bär! Hon ler inte på bilden, trots att hon var känd för att vara gladlynt och skämtsam. Troligtvis hade hon dåliga tänder, som många människor vid den här tiden. (Det kan vara av samma anledning Mona-Lisa inte heller ler.)

Lucrezia de Medici, porträtterad av Angelo Bronzino, bild från Wikipedia.

Det här är en av Eleonoras och Cosimos döttrar, Lucrezia. Lucrezia är väldigt ung på bilden, och det här kan ha varit ett porträtt som skickades iväg för att visas upp för lämpliga blivande äkta makar. Hennes klänning är sober i färgvalet, så hon skulle anses som kysk, men är trots allt rikligt broderad och har spetsmanschetter. Silke sticker upp ur ärmarna på axlarna och vid kragen. Med sitt ädelstensbälte, rika håruppsättning och sin medaljong, visar hon upp sin rikedom (hemgift). Lucrezia gifte sig med hertigen av Ferrara, Alfonso d’Este, 1558 och dog barnlös endast tre år senare. Ryktet säger att hon förgiftades.

Som ni anat på dessa två porträtt var håruppsättningarna smått fantastiska. Tyvärr syns de inte så tydligt och därför följer här en del av en bild på Simonetta Vespucci, den är gjord nästan hundra år tidigare, från slutet av 1400-talet. Här syns tydligt hur invecklade uppsättningarna var, med flera olika typer av flätning i varierande storlek. Silverband, pärlor och ibland tiaror flätades eller syddes in i håret.

Simonetta Vespucci, målning av Piero di Cosimo, bild från Wikipedia. Originalet fanns inte i Florens (blev mycket besviken) utan går att beskåda i Chantilly i Frankrike.

Det här porträttet är ett av mina absoluta favoriter. Konstnären (som var vansinnigt förälskad i Simonetta) gjorde en mytisk målning av henne, men bibehöll hennes tidstypiska frisyr. Hennes rika håruppsättning kontrasterar starkt mot resten av hennes minimala garderob och det mycket annorlunda halssmycket. (10 poäng till den som först tar reda på vad hon har runt halsen!) Simonetta dog liksom Lucrezia ung och barnlös, men var hyllad i hela Florens för sin jungfruliga skönhet.

Jag har alltid varit förtjust i dräkter och klänningar, även om mitt modeintresse kanske inte är helt självklart. Men det finns inget som frasande klänningar, lager av färggrann chiffong och fantastiska broderier att förundras över, speciellt inte när vintern är lång. Så när det inte räcker med gamla florentinska porträtt går jag in på Diors hemsida och suktar. Om jag någon gång i livet får pengarna och figuren så vill jag ha en cocktailklänning från Dior. Det finns inget annat modehus som tillfredsställer mitt sinne för detaljer så som Dior. Christian Dior gjorde och John Galliano gör idag alltid välsydda klänningar med perfekta proportioner.

Men märk väl att det bara är Diors klänningar jag älskar! Parfymen föredrar jag från Gucci och väskorna från Louis Vuitton. Behöver jag tillägga att alla dessa tre modehus har butiker i Florens men inte i Halmstad (eller ens Malmö för den delen)?! ;)

En liten förklaring

Eftersom jag antar att jag har fler läsare av min blogg än av mina Twitter, bör jag väl förklara gårdagens korta, konstiga och parodiska inlägg. De var INTE skrivna av mig, men det kanske ni redan anade.

Jag, Mr Emerson och en rad av våra vänner använder oss av Twitter för att tala om vad vi gör, vad vi har gjort och vad vi vill göra. När ens blogg är uppdaterad talar man således om det via Twitter. Men detta kan Twitter göra själv, genom en tjänst kallad Twitterfeed. Den ska läsa av när det ändras något på en vald hemsida.

För över en vecka sedan försökte jag installera detta alldeles själv, vilket absolut inte funkade. Men eftersom våra vänner är begåvade med allehanda datakunskaper kunde kanske någon av dem hjälpa mig? Jodå, käre Erik lovade i ett svagt ögonblick att fixa till det så gott han kunde.

Vilket han också gjorde igår. För att testa om de nya inställningarna gjorde någon skillnad var han därför tvungen att göra ett inlägg och se hur Twitterfeed fungerade.

Låtsasinlägg nr 1:
Har jag berättat om gången jag var i Florens och såg blommor? Jo, jag var där (jag älskar Florens!!!) och såg diverse blommor.

En av dem var grön. Det ni!

Ingen reaktion efter detta fantastiska inlägg, vilket resulterade i…

Låtsasinlägg nr 2:
Oh! Och jag glömde berätta i mitt förra inlägg att jag även såg EN ANNAN BLOMMA, som en gång växt vid sidan av ett slott eller något, med massvis av intressant historik. Det var faktiskt väldigt intressant och tankeväckande. DEN ANDRA BLOMMAN var röd och hette Hortentius Rediasulis.

Inlägg nr 2 resulterade inte heller i några automatiska Twitterfeedrapporter, vilket gjorde att jag och Erik gav upp. Den enda vinsten var således att jag fick reda på hur Erik alltså hade för syn på min blogg och dess innehåll. Tydligen så skriver jag mycket mer om blommor än jag själv hade en aning om. Eller så är det vad jag borde skriva mer om eftersom jag ändå är hortonom.

Så när jag vaknade idag hade jag bestämt mig för att dumpa Twitterfeed för all framtid och sedan rensa min blogg från allt skräp. Till min stora överraskning fungerar Twitterfeed och även om låtsasinläggen är raderade, så kan folk få ta del av dem i alla fall. Eftersom det varit ont om kommentarer till mina inlägg i år kan jag ju dessutom uppmana till diskussion genom att fråga om ni andra läsare tycker att Eriks parodi stämmer?

Och bara för att förtydliga vill jag säga att jag är överförtjust i Erik och tycker typ att han är bäst i världen, efter Mr Emerson, mina syskon och min katt, visserligen, men i alla fall! Därför får ni en tjusig bild av honom.

Coola Erik hemma hos oss igår!

Post på det gamla goda sättet!

Jag är så lyckligt lottad som har så många fina vänner! Jag blev oerhört överraskad häromdagen när det damp ner ett litet paket i brevlådan här hemma - från Frankrike!

Lycka, hälsa, frid och glädje - trevliga nyårsönskningar!

Som jag tidigare berättat var jag i Landerneu i Bretagne under en specialkurs i franska på gymnasiet. Då bodde jag hemma hos en fransk familj och fick verkligen prata franska hela tiden. Min värdsyster hette Karine och vi hade brevväxlat i ett år eller två innan jag reste ner. Vi var helt enkelt goda vänner.

Vi fortsatte att brevväxla efter mitt besök, men med tiden har det avtagit. Vi skrev allt mer sällan, och kontakten består väl nu bara av enstaka vykort och helgönskingar. MEN... förra året fick jag inget julkort, och jag skickade inget kort från Florens heller. Ibland blir det så här. Man glider isär, slutar skriva för att man inte hinner (kolla brev på franska att stavning, grammatik och uttryck stämmer, tar tid och är urtråkigt!). Liten kontakt blir till ingen kontakt.

När det var dags för årets julkort (de vackra med Lejon i tomteluva, ni vet) skickade jag i alla fall ett, även om jag funderade över att inte göra det. Fick jag inget svar på det här så skulle det antagligen inte bli fler kort till och från Frankrike. Så på Espresso House i Lund, medan Mr Emerson sprang runt på jakt efter en julkklapp till mig, satt jag och skrev den sämsta franskan jag någonsin skrivit, helt på fri hand, utan ord- och grammatikbok.

Och nu kom svaret! En glittrigt kattkort med hälsningar och en jättefin liten receptbok på Crêpes i olika variationer. Je suis très contente! Merci beacoup, Karine! Tu es vraiment une copine formidable!

Min fina receptbok!!!

På kortet påpekade Karine också att det imorgon, den andre februari, är La Chandeleur - La fête de Crêpes. Eftersom jag är fullkomligt fantastik på att göra pannkakor (nej allvarligt, jag överdriver inte - jag kan till och med vända dem i luften!) är detta absolut något jag vill fira. Jag vill gärna testa flera recept ur boken, både matiga och efterrättsvarianter. Så, välkomna hit! Detta gäller naturligtvis Skåningar av alla slag (Lundensare, Malmöiter och Helsingborgare) också!!!

Nytt inlägg kommer riktigt snart. Mr Emerson och jag ska testa en italiensk restaurang inne i Halmstad ikväll, och en kortrecension av den skulle jag vilja lägga upp här.