Problemet med kupolen

För att förstå hur fantasisk denna Florentinska sevärdhet är måste jag nog skriva lite annorlunda… Innan blev det dessutom skittråkigt, så jag försöker krydda till det lite.

OK, du har bestämt med dina kompisar att ni ska bygga värdens vackraste byggnad. Denna byggnad ska prydas med den största kupolen som någonsin byggts. Ni är slösaktigt rika, för ni tjänar bokstavligt talat pengar åt hela staden, så ni har definitivt råd att bygga något extravagant.

Ni har ingen möjlighet att ta in maskiner, eftersom det typ är år 1296 och de är inte uppfunna ännu. Glöm betong, gips och stålkonstruktioner – de är heller inte uppfunna. Men ni har sandstens- och marmorblock att bygga med. Det tar dock lite tid att frakta in dessa till stan, eftersom det inte finns lastbilar.

Nåväl, ni börjar bygga… Eller, ni anställer naturligtvis flera tusen människor för en spottstyver som bygger åt er, under ledning av en byggmästare. En arkitekt har utformat ett förslag till hur byggnaden ska se ut, men några byggnadstekniska lösningar finns inte med. Det är en ren utseendemässig ritning som byggmästaren går efter.

Krom, stål och glas är inget man kommit på tanken att pryda hus med än. Det här däremot, tre olika sorters marmor - det är grejer det! Mycket rysch pysch, det tycker ni är skitsnyggt!

Bygget går bra, ser schysst ut och följer ritningarna. Men allt eftersom tiden går inser ni att det kommer nog bli en del problem med kupolen. Den ska ju enligt ritningen bli rätt stor, högre än de båda andra stora kupolerna som tidigare byggts. Ni vill alltså ha den största kupolen i VÄRLDEN! Ni är ju bäst och rikast så varför nöja sig med något mindre?

Problemet är bara att den ena av dessa kupoler byggdes av romarna, och ingen kommer längre ihåg hur de bar sig åt. Den andra tycker ni är ful. Där har man använt sidobyggnation för att stödja upp tyngden från kupolen, och den där sidobyggnationen, eller stödbågar som det också kallas är skit som barbariska tyskar använder, så det vill inte ni ha. Er kupol ska vara stor, men framför allt snygg och elegant. UTAN stödbågar!

Fula stödbågar till stöd för byggnad nummer två.

Så, vad gör ni? Typ ingenting.

Det där kommer nog att lösa sig med tiden. Någon lär i en snar framtid komma på hur man ska göra. Gubbarna får fortsätta bygga så länge de kan. Det där med kupolen lär nog få lösning snart. (Med andra ord, ni är helt knäppa i huvudet, vem börjar ens bygga något så stort utan att veta HUR man ska göra INNAN man startar?!)

När sedan hela byggnaden är klar (förutom det där lilla problemet med kupolen) inser ni att något måste göras. Ingen arkitekt eller byggmästare i hela landet eller ens i hela världen (som vid denna tid var mycket mindre, eftersom en massa kontinenter inte blivit upptäckta ännu) har givit sig till känna, och således vet nog ingen hur ert storbygge ska fixas till. Därför utlyser ni en tävling där konstnärer, guldsmeder, arkitekter och andra tekniskt kunniga får delta.

Det tar en jäkla massa tid, medan byggnaden står där med ett stort hål i taket i väntan på lösningen. Men det skiter ni i, det viktigaste är att kupolen kommer att komma upp i samma stil som ni bestämt från början, och att den blir stor. Ni får tävlingsresultatet och två killar verkar ha spännande idéer. De får börja jobba tillsammans (SMART igen, nissar, de två största konkurrenterna ska samarbeta! Hur tror ni det går?!).

Fortsättning följer inom kort…

Pingeling!

Ferrari eller McLaren?

Min förre pojkvän var oerhört intresserad av Formel 1. Efter ett tag smittade det väl av sig på mig med hjälp av att det gick så bra för Mika Häkkinen. Det är alltid roligt när finländare blir världsmästare! Jag höll dessutom på att bejaka mitt finska påbrå som mest genom att vara i finland och jobba en sommar, samma sommar som Mika Häkkinen blev världsmästare. Då fick jag se och ta del i hysterin på riktigt nära håll.

Världens bästa Mercedesreklam!

Mika lade ner sin F1-karriär för att vara pappaledig åt Hugo, och då skaffade hans stall, McLaren-Mercedes genast en ny finländsk förare, nämligen Kimi Räikkönen. Den begåvade unge (och snygge) Kimi med sina isblå ögon ersatte naturligtvis snabbt Mika i allas hjärtan och McLaren-Mercedes hade en ny finsk stjärna. Detta gjorde ju också att de starkt befäste sig om den finska publiken och om mig. McLaren var mitt team!

Men till denna F1-säsong fick jag ett problem. Kimi har bytt och kör numera för Ferrari som hela tiden varit det stora konkurrentteamet, det stall som McLaren hela tiden tävlat mot. Nu utan Schumacher, men med Kimi. Så, när jag nu avskytt Ferrari i flera år, ska jag plötsligt börja älska dem istället? För att Kimi numera kör för dem?!

Kimi i sin numera röda Ferraridräkt - hata eller älska?!

Säsongen kom igång utan att jag bestämt mig, även om det lutade åt Kimis håll. McLaren hade ju inte försett honom med tillräckligt bra bilar för att han skulle kunna bli världsmästare för dem, så självklart byter han till konkurrenterna. Kimi vinner första loppet för säsongen och allt ser väl ut.

Sedan kommer McLarens ny unge oerfarne förare Lewis Hamilton och kör formidabelt. Han blir tvåa och sitt sjätte lopp vinner han, medan det börjar gå sämre för Kimi. Lewis är sensationellt bra sitt första år som F1-förare, och har stor möjlighet att redan i år bli världsmästare. Dessutom verkar han oerhört sympatisk och plötsligt börjar det som Kimis kritiker hävdat ett tag att ha lite sanning i sig: Kimi kanske kör för hårt med bilarna, så att de går sönder... Jag börjar vela i mitt beslut att vara Ferrarisupporter.

Nu äntligen till Florensanknytningen. En av kvällarna då vi var där blev vi hämtade vid hotellet av Nic och hennes far.Vi skulle äta middag hemma hos dem, men innan dess tog de oss till Forte Belvedere för att titta på utsikten och se solen gå ner över Florens. Där pratade Mr Emerson med Nics far bland annat om vilka bilfärger som var vanliga i Italien, jämfört med i Sverige (enkel konversation, alla kan färger och ordet bil oavsett hur mycket man glömt av ett språk man en gång har läst). Vi hade funderat över bilfärgerna tidigare (typ silvermetallic i Sverige, mycket rött i Italien). jag blir inkastad i konversationen och får förklara att jag inte är intresserad av bilar alls. Något Mr Emerson snabbt konstaterar vara osant eftersom jag gillar Formel 1.

Solnedgång över Florens.

Jag erkänner och får samtidigt förklara mitt dilemma över denna säsong för Nic. Nic förstår men menar att det är LIVSVIKTIGT att följa en förare framför ett team och att Kimi gör MYCKET bättre resultat i Ferrari och att jag inte ens borde tänka tanken på att stanna hos ett så URFÅNIGT stall som McLaren.

Ferrari är ett italienskt stall. Nic vill bara få över mig på deras sida. De bryr sig mindre om förarens namn är Michael Schumacher eller Kimi Räikkönen, så länge det går bra för bilen.

Ja, så vad ska jag göra? Tydligen borde jag gilla Ferrari eftersom det både är finskt och florentinskt rätt att göra det.

Så snälla Lewis Hamilton. Varför är du så trevlig och begåvad? Varför leder du poängligan med bara två lopp kvar, och varför har du kvalat in som bästa förare till morgondagens och säsongens näst sista lopp? Det hade varit mycket enklare att vara Ferrarisupporter om du inte gjorde det.

Snälla du, gå inte och bli världsmästare ditt första Formel 1-år. Jag klarar inte av att vara Ferrarisupporter om du gör det!

Favoritstäder

Det blogginlägg som jag arbetat med i en vecka är fortfarande inte färdigt, och jag är lite tveksam om det kommer avslutas ens nu under helgen. Därför kommer detta lilla mellanstick. Nu låter det som att jag bara vispat ihop något snabbt, men det krävdes riktigt mycket tankearbete: att välja ut, motivera och placera. Så, kommentera, fundera själva och lista era egna favoritstäder!

10 – Ystad
Ett par år sedan hade jag ett sommararbete där, som gick ut på att skriva en guide till stadens parker, träd och trädgårdar. Jag gick och cyklade runt i Ystad hela sommaren, med underbart väder till sällskap, och hade jätteroligt. Funderade en hel del på stadens gamla hus och historia.

9 – Cordoba
En andalusisk stad ville jag ha med, det stod mellan Granada och Cordoba. Jag valde Cordoba därför att den moriska gamla moskéen gjorde ett större intryck på mig. Floden med kohägrar medan solen går ned var heller inte så tokig.

Solen går ned över moskén/katedralen i Cordoba.

8 – Göteborg
Har jag älskat sedan min första bokmässa med tillhörande Lisebergsbesök. Det har sedan växt till att uppskatta staden ännu mer, med uppstoppade valar, seriebutiker, parker, engelska tapetbutiker och fortfarande den älskade bokmässan!

7 – Köpenhamn
Nära, men ändå något helt annat. Med en lättsam stämning, mycket konst och museer, ett tivoli och vaxmuseum mitt i staden. Dessutom så utomordentligt enkelt att ta sig dit, med tåg landar man mitt framför Tivoli, med billig spritbutik inom 200 m avstånd. Och… Naturligtvis Faraos Cigarrer inte att förglömma. Bör dock besökas när det är öppet!!!

Palmhuset i Köpenhamns botaniska trädgård.

6 – Visby
Överraskar mig jämt. Man förstår inte fördelarna med isolering förrän man varit på Gotland. Jämfört med Öland är allt öppet, hela tiden, inte bara på sommaren, och man rör sig i en storstad, eftersom det inte finns någon annan stad. Nära till havet och De Badande Wännernas botaniska trädgård gör det lilla extra!

5 – Beijing
Stort, skrämmande, fantastiskt, överväldigande. God mat, billiga kläder, massage för en 50-lapp på hotellet… Kinesiska muren, den förbjudna staden, gamla kejserliga parker, internationalen på kinesiska. Väldigt mycket av Kina men utan fattigdomen på landsbygden.

Eder Lucy på Kinesiska muren i januari 2005.

4 – Helsingfors
Min favorit bland de Nordiska huvudstäderna. Centrum är relativt litet, och därför överskådligt, mycket arkitektoniskt stilrent. En stad med ett levande centrum, inte som Stockholm, där det är för dyrt för folk att bo i de centralaste delarna. Finska, men även Svenska, muminshop, Arabia, Sveaborg, Ateneum med finsk nationalromantisk konst och gångavstånd till allt!

Muminutställning på porslinsmuseet hos Arabia 2005.

3 – Paris
Vive la France! Maken till parker har jag inte upplevt någon annanstans, Lägg in Parc Buttes-Chaumont bland sevärdheterna nästa gång ni är där, ni kommer inte ångra er! Frankrike är dessutom seriernas hemland, med seriebutiker som ser ut som museer! Fantastiska byggnader, myllrande folk, impressionistkonst och jugendstil av högsta klass och det bästa: Je peux parler français avec les gens!

Jag i Parc Buttes-Chaumont i Paris 2002.

2 – Malmö
Mitt älskade Malmö som jag kommer flytta tillbaka till igen. Svårt att säga något om staden som numera är hemma. Men jag tror Möllevångstorget beskriver allt det bästa: billig frukt, människor från massor av länder, falafel för 13 kronor, politik och åsikter, gemenskap. Pildammsparken får min röst för stadens bästa park.

1 – Florens
Inget konstigt med detta val. Finns ju en anledning till att jag startat en blogg som enkom handlar om denna stad. Ständigt återkommande, detta mitt ljus i livet. Mitt älskade Florens.

Familjen Medici syns överallt...

Det var som sagt svårt att lista och framförallt at placera in städer i en rangordning. Om jag skulle göra om detta om ett år, skulle det säkert se annorlunda ut, i alla fall bland de nedersta fem. Dessutom finns ett par platser som jag älskar, men som inte är städer och därför inte kan listas. Dessa är Öland, Alnarp och Wisley Gardens utanför London.
Men i alla fall… Det här var ett roligt inlägg att skriva!

Utmaning till mina kära medbloggare: vill se listor på era favoritstäder inom kort!

Elisa

Foto av Elisa taget den 17 mars 2005 av Nic, under Elisas Florenskonsert.

Det här är Elisa. Elisa är en av de största musikaliska artisterna i Italien, och gör något så ovanligt som att skriva och sjunga sina låtar på engelska (med vissa undantag). Något som inte är helt vanligt med italienska artister alla gånger. I Italien är hon lika stor som Laura Pausini och Gianna Nannini, men här i Sverige är vi typ två som vet vem hon är.

Runt 1999 eller kanske 2000 fick jag hem ett kassettband från Nic med ett brev. Bland låtarna fanns nog tre Elisa låtar, som jag inte brydde mig så mycket om i början. Men eftersom jag spelade kassetten ett par gånger, kom särskilt en låt att fastna i huvudet, och det är fortfarande min favorit bland Elisas musik: Labyrinth.

Lyssna på den en gång så är ni fast. Tyvärr är det dock så att musikvideor ibland kan förstöra låtarna. Ibland lyfter de, i de flesta fall ger de ingenting, och emellanåt stjälper de. När jag såg videon till Labyrinth första gången blev jag mäkta besviken. Så, ni får ett typiskt YouTube-hopkok med Final Fantasy istället… Och ni får förlåta mig om det ser konstigt ut, det är första gånger jag lägger upp saker från YouTube! Hoppas för allt i världen att jag kan få det snyggare nästa gång!!!

Eftersom jag naturligtvis berättade för Nic att jag gillade Elisa och gärna skulle vilja höra mer, har jag under årens lopp fått en hel massa Elisa musik skickat till mig. Till en början kanske det bara var enstaka låtar Nic tyckte var bra, men sedan dess har det blivit konsertupptagningar, specialsinglar och nu till slut hela album.

En samlingsskiva har också givits ut i Sverige och resten av Europa, som jag faktiskt hann skaffa. Nu tror jag inte den går att få tag på längre. Den gavs ut 2002, och hette bara Elisa. Den bestod av låtar från alla Elisas tidigare album, så i stort sett alla låtar är bra! No fillers! Men tyvärr fick inte Elisa något internationellt genombrott då. Någon Elisa i Sverige är än så länge inte att tänka på.

Nic gillar Elisa hur mycket som helst, och har varit på säkert 20 konserter med henne. Konsertlivet verkar milt sagt vara lite annorlunda i Italien jämfört med här i Sverige. Nic åker till en tre, kanske fyra städer runt om i Toscana och ser Elisa uppträda. Här har jag svårt ens hitta något jag vill gå att se (för uppträdandena är få) och följa en och samma artist runt i landskapen är en omöjlighet. Tack och lov för Malmöfestivalen, annars hade min senaste konsert blivit Depeche Mode från början av juli förra året…

Jag har länge velat gå på en Elisa-konsert, de verkar ha så kul där! I alla fall efter vad jag uppsnappat från konsertupptagningarna som jag lyssnat på här hemma i efterhand. Varje gång jag meddelat Nic om att vi funderat på en Florensresa, har hon meddelat mig sommarens konsertdatum för Elisa. Men trots detta: vi lyckades pricka in vår semestervecka under precis de tre veckorna Elisa hade uppehåll. Således missade jag en konsert med fem dagar och nästa skulle inte ske förrän 12 dagar efter vi hade åkt. Ytterligare en anledning för ett återbesök…

Nic har träffat Elisa två gånger. Elisa ställer nämligen upp för olika italienska tidningar, och deras läsare får skriva in och tävla om en träff med henne. Sedan genomförs en träff där Elisa träffar de fem till tio personer som vunnit, och de får ställa frågor till henne om hennes musik med mera. Skulle aldrig göras i Sverige.

Hur som helst, här hade det varit hur grymt som helst att visa upp min Elisa-autograf som Nic skaffade mig vid ett av dessa tillfällen. Det står klart och tydligt (fast på italienska): Till Lucy, Elisa.
MEN – jag hittar inte autografen!!!
När vi flyttade till Windy Corner lade jag den på ett säkert ställe, så den inte skulle försvinna i flytten. Lite för säkert, i och med att jag inte hittar den själv längre. Jippii. Jag har letat i över en vecka, utan resultat. Det är också en anledning till att det här inlägget har dröjt. Mr Emerson får helt enkelt övertyga er om att den har funnits och att jag inte dillar! Istället får det bli ytterligare ett klipp, med den italienska versionen av låten Come speak to me, som då på originalspråket heter Luce.

Och ja just det. Det här inlägget är tillägnat M, jag tror du förstår varför. Och bara för sakens skull: här ändras inga färger. Bakgrunden kommer fortsätta vara svart som natten.

Pazzikonspirationen

Härom veckan fick jag ett mail från en gammal vän och klasskamrat, som jag umgicks med under högstadiet. Han var följaktligen med när det stora hände, när jag åkte iväg över påsk och kom hem med huvudet fyllt av Florens och Medicéer.

I det mail han svarade på hade jag skrivit att vi skulle till Florens på semester, och detta var reaktionen jag fick:

Jag minns att du skrev nåt om Florens i barndomen, något år, jag minns inte när. Jag kommer ihåg det för att jag tyckte att det var så märkligt då, att man kunde veta något om Florens. Jag menar jag hörde talas om Pazzi konspirationen - den där några ur Pazzifamiljen försöker mörda Lorenzo och Guiliano Medici - för första gången för ett par månader sedan.

Min väns brev var mycket bra, och jag uppskattade de mycket. Förutom detta om Florens skrev han flera saker som fick mig att bli på gott humör och fick mig att känna mig upplyft.

Men med detta lilla stycke ovan fick han mig också att tänka på en historia som jag nästan glömt bort. Mitt Florensintresse har de senaste åren varit koncentrerat på två saker: Nics brev och Medicéer aktiva under 1500-talet. Men ibland är det enklaste det bästa, det jag redan vet och uppskattar. Varför krångla när historien om Pazzikonspirationen är en av de bästa?! Den berättelsen har nämligen allt man kan önska sig.

Under mitten av 1400-talet var Medici den ledande och styrande familjen i Florens. Flera andra stora familjer såg dem därför som självklara fiender. Lorenzo il Magnifico styrde staden tillsammans med sin yngre bror Giuliano när deras far dog 1469. Lorenzo var då bara 20 år. De två bröderna var mycket omtyckta i staden, speciellt Giuliano som dessutom ansågs vara mycket vacker, till skillnad från Lorenzo.

Giuliano de Medici porträtterad av Bronzino, från Italienska Wikipedia.

Konspirationen sattes igång av familjen Pazzi som själva hade en familjebank, liksom Medicéerna. Som ledande familj innebar styret av Florens en massa fördelar för den egna banken, och det var naturligtvis vad familjen Pazzi var ute efter. Till stöd för sin sak hade de hjälp av påven Sixtus IV.

Målet var att ta livet av båda bröderna, så att ingen fanns kvar att styra Florens från Medicéernas sida, och detta skulle ske vid ett och samma tillfälle, kring påskhögtiden 1478. Den första planen var att morden skulle ske vid en stor påskbankett som stadens alla nobiliteter var bjudna till. Men Giuliano mådde dåligt, och närvarade därför inte på banketten. Konspiratörerna beslutade därför uppskjuta dådet till morgondagen.

Dagen därpå kom Lorenzo och Giuliano till högmässan i katedralen (Santa Maria del Fiore, med kupolen, ni vet). När församlingen fallit på knä för att be stacks Giuliano ihjäl, medan Lorenzo klarade sig med ett sår på halsen. Tack vare sin goda hörsel hann Lorenzo hastigt vända sig om och kunde fly. Med hjälp av sina närmaste vänner kunde han fly in i en sakristia och där barrikadera sig mot sina angripare.

I staden spreds det som en löpeld att Giuliano hade mördats, och dessutom på en helig plats och på påskdagen, en dag för fred och stillhet. Folket upprördes och gick på jakt efter de skyldiga.

Ledarna för konspirationen hade under tiden givit sig iväg till regeringspalatset, för att där kunna gripa makten när morden var ett faktum och Florens stod utan ledare. Gonfaloniern (stadsöverhuvudet) tyckte dock att de betedde sig underligt, och höll kvar dem på platsen. När ryktet om vad som skett i katedralen nådde gonafloniern fattade han genast beslutet att hänga konspirationsledarna.

Det uppretade folket hade jagat de resterande konspiratörerna genom staden och dödat några av dem. Resten blev landsförvisade. När Lorenzo sedan visade sig kunde han mötas av folkets jubel, men samtidigt mana till lugn. Många av de skyldiga hade redan dödats och Lorenzo behövde därför inte utkräva någon hämnd. Att hämnas hade utan tvivel bara skaffat familjen fler fiender, vilket Lorenzo mycket väl visste och ville undvika.

Lorenzo il Magnifico som staty utanför Uffizierna.

Mordförsöket hade helt misslyckats och istället vänds till total fördel för Lorenzo och familjen Medici.

Som sagt, en historia som har allt: bitter fiendskap, konspiration med stöd av de högsta ledarna, mord och undkommande i sista minuten, djup sorg över att den vackre brodern dör, men ändå ett slut i uppmaning om fred.

Tack så mycket S för att du påminde mig om allt detta!

Reseanalys

Har haft lite problem med att gå vidare med bloggen. Men har fått bra tips och råd från andra bloggare! Tack så mycket! Det bästa tipset är att helt enkelt bara skriva. För texter på en blogg är det viktigare att de är kontinuerliga än håller god kvalitet. Det bär mig dock emot att inte tänka på kvalitet, så jag hoppas ändå kunna prestera bra texter här.

Nåväl, till saken. Jag har nu haft tid på mig att mer fundera på den efterlängtade resan så här i efterhand. Blev det som jag ville? Gjorde vi allt som jag hade planerat? Blev det lyckat? Finns det fler saker att se – eller har jag klarat av Florens nu? Vad har jag tagit med mig hem?

Jo, resan blev som jag ville, vi gjorde nästan allt jag hade planerat, och det var absolut en lyckad resa. Det blir säkert fler resor till Florens, men naturligtvis vill jag då att det ska bli helt annorlunda.

Det jag saknade denna gång var mycket känslan som jag fick första gången jag var där, känslan av vår i luften och att se hela staden i detta skimmer av vårflor, blommande buskar och träd av alla de slag. Nästa resa dit blir helt klart på våren, för att se om den här känslan av vår som inte riktigt tillåts i Sverige vis den tiden på året, går att få åter.

Annars kan jag komma lite senare, när det faktiskt är vår i Sverige också, för att se den fantastiska iristrädgården (ligger precis bredvid Piazzale Michelangelo) i blom. Nu var den stängd, eftersom allt redan var överblommat. Irisen hör ganska starkt ihop med Florens, dessutom. Den ingår i stadsvapnet, och flera trädgårdar innehåller iris. Jag hittade faktiskt en i blom i Bardini-trädgården när vi var där!

Iris i staden Florens stadsvapen (här fotograferad på Palazzo Vecchio) och den enda blommande irisen i Florens, hittades i Bardini-trädgården.

Den här gången prioriterade jag inte heller familjen Medicis gravkapell, som ligger separat från deras familjekyrka San Lorenzo. Det var en för dyr entrébiljett, samtidigt som jag vet att de intressantaste Medicéerna ändå inte har de praktfullaste gravarna. Dessutom var Biblioteca Mediceo Laurenziana stängt på grund av reparationer, så Michelangelos berömda trappa gick inte att se. Utöver detta finns dessutom flera Medici-villor ytterligare att beskåda, samt att se den första Etruskiska byn Fiesole och inte att förglömma: för mycket pengar och ordentlig förbokning, kan man få gå i Vasaris korridor över Arno!

Så, massor mer finns att se och uppleva. Florens är på intet sett avklarat. Självklart finns massor av andra platser jag vill besöka, men det lär absolut bli Florens fler gånger.

Så, vad har jag då tagit med mig hem? Den svåraste frågan, men också det som får mig at vakna om nätterna och le. Jag har fått med mig minnen om renässansskatter, och genom dem en mycket starkare känsla för tidsperioden. Den florentinska renässansen, som var så levande för mig mellan 1994 och 1999 har jag fått tillbaka, och det är mer spännande än någonsin! En och annan av de mest intressantaste historierna lär hitta hit till bloggen, också.

Palazzo Medici fotograferat från katedralens kupol.

Symbol för allt det jag tagit med mig hem, får bli väggmålningarna i kapellet i Palazzo Medici. Jag har sett så många bilder av dessa frescomålningar, i sin helhet, och i detalj. Men nu äntligen har jag sett originalet. Och originalet är så oändligt mycket bättre än alla bilder. Färgerna var helt otroliga, av någon anledning blir alla bilder så bleka, inte ens de på Palazzo Medicis hemsida är tillräckligt bra. Fotografering förbjuden – jag har inga egna bilder att jämföra med heller!

Men jag har sett dem, och minnet av den djupblå färgen finns nu för alltid med mig!

Reseberättelse

Jag är en jädra latmask, men här kommer äntligen en reseberättelse över vad vi tog oss för under den efterlängtade Florenssemestern. Den är inte så kort som jag skulle vilja…

Söndag 29 juli
Vi flög tidigt från Landvetter och kom till Florens kl 10.30. Vi möttes av Nic och hennes far G, som tog oss till Piazzale Michelangelo och en första utsikt. Sedan åkte vi till den närbelägna kyrkan San Miniato. Därefter försökte vi checka in på hotellet, men eftersom rummet inte var tillgängligt redan på förmiddagen lämnade vi bara väskorna där innan vi åkte hem till Nic för lunch. Där blev det god pasta med zucchini och en hel del samtal, gåvoutbyten och allmänna bekantanden. Det var sista dagen på utställningen Cèzanne en Firenze, så vi åkte in till stan och kollade in florensägda målningar av en fransk konstnär. Lite bizarrt, men jag fick se Palazzo Strozzi, så det gjorde inte så mycket. Framåt kvällen checkade vi in på hotellet och gick tidigt till sängs, eftersom vi varit uppe redan kl 4 för att hinna till flyget.

Första utsikten, kupolen syntes till och med från flyget.

Måndag 30 juli
Måndagar håller alla museer stängt, så vi satsade på kyrkor istället. Vid halv nio träffade jag och Mr Emerson enligt överenskommelse Nic utanför ingången till katedralen, (Il Duomo, Santa Maria del Fiore, kärt barn). Vi skulle klättra upp hela vägen upp till kupolen, för att jag nyligen läst en bok om hur arkitekten Brunelleschi byggde den. Det var svårklättrat bitvis, men en fantastisk utsikt och enormt att inse att hela kupolen var byggd med handkraft på 1400-talet. När vi kom ner var det en enorm kö för att få gå in i själva kyrkan, så vi väntade med det. Istället gick vi till Palazzo Medici, där jag fick se den vackra målningen i kapellet. Här har mina Medicéer bott!!! Därefter gick vi och åt lunch (pasta) och sedan gjorde vi ett nytt försök att gå in i katedralen, vilket gick bra (endast fem minuter i kö). Efter katedralen gick vi in i batisteriet, dophuset som ligger separat från kyrkan. Sedan var vi så trötta att vi begav oss till hotellet. Efternågon timmas vila gick jag och Mr Emerson ut för att äta kvällsmat, och jag gjorde då dumheten att ta på mig högklackat som jag gick hela vägen in till stan med. Detta resulterade i massor av blåsor på fötterna.

Utsikt från kupolen.

Tisdag 31 juli
ONT i fötterna, men jag stretar vidare. Dagens höjdpunkt var konstmuseet Uffizierna, ett av världens äldsta konstgallerier. Är såg vi Sandro Bottichelllis mästerverk, porträtt av familjemedlemmar ur Medici-familjen och massor av andra renässansskatter. Helt fantastiskt. Vi inhandlade lunch på ett ”bageri” (inte kak- och brödbageri, utan pizza- och pirogbageri) som vi åt på Piazza Republica. Därefter visade Nic oss den mycket trevliga glassbaren GROM som gör sin glass själva, mm god… Jag velade hela dagen om vi skulle gå in i Medici-gravkapellet i San Lorenzo-kyrkan, som var familjen Medicis egen kyrka (ligger ett stenkast från deras palats). Men jag nöjde mig med att gå in i enbart kyrkan. I kyrkan låg dock Cosimo den äldre bgrevd (mitt framför altaret! Mycket romantiskt att stå brud över förfaderns grav!), så jag fick se en grav i alla fall. Inredningen i San Lorenzo låg mer åt det barocka hållet, jämfört med katedralen, med familjen Medicis pillervapen överallt. Till kvällen var vi hembjudna till Nic igen (pasta) och hämtades på hotellet. Vi tog dock en tur till Forte de Belvedere innan och såg solen gå ned över Florens. Hemma hos Nic slappnade jag av i min ondaste fot så mycket att jag knappt kunde ta mig in på hotellet sedan. ONT!

Cosimo den äldre som staty utanför Uffizierna.

Onsdag 1 augusti
En fot är nästan helt läkt, den andra gör mycket ont, jag haltar hela dagen. Dagens uppgift var i alla fall Palazzo Pitti med tillhörande park, vid namn Boboliträdgårdarna (som jag nämnt tidigare). Vi var självklart mest intresserade av trädgårdarna, så därför köpte vi bara en delad biljett, som förutom parken också gav inträde i delar av palatset. Parken var stor och bitvis lite förvuxen, men det som slår en Svensk turist är bristen på vatten: allt är dammigt och gräsytorna är brunbrända. De hade en utställning om antika trädgårdar som inte var så fantastisk för mig som läst trädgårdshistoria, det roligaste var att de utnyttjade att Boboli är så stor, så de hade byggt upp två exempelträdgårdar med tillhörande växtmaterial! Intressant! Medhavd mat intogs i Boboli. Vi gick igenom kostymmuseet (Ja! Några få renässansdräkter fanns det!) och porslinsmuseet samt tog en kik i den konstgjorda grottan (hoppade över Silvermuseet som också ingick i vår biljett) innan vi fortsatte till nästa trädgård. Det var Bardiniträgården, som sluttar brant ned mot floden Arno. Det häftigaste med denna trädgård var terrasseringarna och det perpektiv de där fått till (se bild). Vi åker med Nic och hennes far och handlar på Coop! Ja, det finns i Italien också! Trött Lucy Honeychurch ägnar kvällen åt att på hotellrummet läka fot, skriva vykort och titta på CNN.

Siktvy från Boboliträdgårdarna.

Torsdag 2 augusti
Utflyktsdag! Mina fötter gjorde bara lite ont. Vi började urtidigt, så tidigt att hotellfrukosten inte ens hade hunnit serveras än. Men i och med besöket på Coop dagen innan var vi förberedda med lite egen frukost. Vi blev inlastade i bilen av Nic och hennes far, och färden bar av i rallystil med första stopp staden San Gimignano. Liten stad med fulländad utsikt över det Toscanska landskapet, och fullt av medeltida försvarstorn. Sedan fortssate vi mot Sienna, med en liten avstickare till Monteriggioni, som vi dock inte stannade vid, endast tittade på från bilen, eftersom stadens stora stolthet är den omgivande försvarsmuren. Äntligen Siena! Vi åt 2nd breakfast (jag fick dricka te!!!) på ett bageri (kakor, mackor och bröd, inte pizza) och besåg det stora torget, det gamla regeringspalatset, berömd fontän och den översmyckade katedralen. I ny rallyfärd bar det så av till Pienza där vi skulle äta lunch (bord beställt – pasta åts) innan de stängde. Vi blev åksjuka, men maten var god. I Pienza tittade vi på katedralen och utsikten. Ny rallyfärd, men nu mot Montepulciano. Där såg vi den mycket vackra renässanskyrkan innan vi tog oss in i själva staden. Där blev det katedral, utsikt, vinkällare. Vi var urtrötta och ville åka hem, men Nic ville absolut att vi skulle se skogen kring Vallombrosa innan vi åkte hem, den låg ju ändå på vägen. Dock sa de inget om att vägen dit var enormt kringelkrokig, och eftersom allt gick i rallyfart fortfarande blev vi MYCKET illamående. Vi fick ta paus, och våra nu lite paffa guider fick i mer maklig takt ta oss tillbaka till hotellet. Det var synd, för skogen verkade vara riktigt intressant, med hela partier bestående av enbart äkta kastanj (släng hästkastanjerna i väggen!). Väl på hotellet var det bara sängen som gällde för mig.

Bild på duschande duvor på torget i Siena

Fredag 3 augusti
Jag sov i elva timmar. Mycket välbehövligt. Har nog aldrig varit så trött och illamående förut. Nåväl, fötterna mådde i alla fall bra denna morgon. När vi väl hade gått upp ringde vi efter skjutsen (Nic och hennes far) som nu tog oss till två Medici-villor: Villa la Petraia och Villa di Castello. Familjen Medici och desras släktingar måste ju ha sommarvillor att dra sig tillbaka till! Det finns ett otal Medici-villor, och dessa är endast två i mängden. Fördelen är dock att de numera ligger i Florens och inte utanför och att det inte är så långt emellan dem Utmärkt för släktingar som vill hälsa på varandra under semestern alltså. Huvuduppgiften var dock att beskåda trädgårdarna, även om de förändrats ordentligt sedan 1400- och 1500-talen. Mycket spännande fanns det, på Villa di Castello fanns en mycket rik samling av citrusplantor i kruka bland annat. Där fick vi dock inte beskåda själva villan, men det fick vi på Villa la Petraia. En rultig italiensk tant gick före igenom villan, medan vi besökare fick beskåda under tystnad. Här gavs också exempel på språkkomplikationer (som vi dock löste). Rultiga tanten pratade italienska med Nic, Nic översatte till engelska och jag som svenska fick översätta till franska, eftersom det var ett franskt par med under rundvandringen. Jag älskar Europa och alla våra kulturella skillnader!!! Efter villabesöken (medhavd mat till lunch i Villa di Castello medan det faktiskt regnade! Vi delade en trappuppgång med en staty av en satyr) åkte vi till Essalunga, en stormarknad. Här handlades det friskt av vin och pasta, presenter och för eget bruk. Efter en vilopaus på hotellet gick Mr Emerson och jag ner mot det mer moderna Florens för att äta kvällsmat (pasta) och köpte frimärken. Eftersom kvällen var ung försökte vi leta upp den utmärkta glassfabriken GROM igen, men misslyckades och fick ta en annan Gelateria istället. Promenaden in till centrum var dock helt otrolig, med solen dalande ned över Ponte Vecchio…

Villa di Castellos citrusträdgård

Lördag 4 augusti
Sista dagen, rent tragiskt. Dagen började dock med en ordentlig promenad till Florens botaniska trädgård. Det är världens näst äldsta botaniska trädgård, endast Pisas är äldre. Inte mycket är kvar sedan 1400-talet dock, då var det mestadels läkeväxter som odlades där. Slutet av 1700-talet gjordes den om och styckades troligtvis av eftersom staden vuxit i omfång och nu nått till trädgården. Mr Emerson och jag hade i alla fall hur kul som helst när vi vandrade runt och kollade in nya växter, gamla favoriter och förundrades över storlekar som vissa växter faktiskt inte når upp i i Sverige. Vi storhortonomerade helt enkelt. Bland annat kan vi nämna att vi såg världens största blomma i knopp, Amorphophallus titanum (jätteknölkalla på ren svenska). Den var STOR. De trodde det skulle dröja ytterligare ett par dagar innan knoppen slog ut, men eftersom blomman luktar äckligt (pollineras av likflugor) var det inget jag tyckte var synd. Efter besöket lämnade Nic oss för att vi skulle äta (pasta på saluhallen) och sedan shoppa. Vi började lugnt med att köpa vykort och sitta i skuggan av kyrkan San Lorenzo och skriva. Sedan skulle jag skaffa en tröja till mig själv och något till lillebror i födelsedagspresent. Det gick så där, men till slut hittades det. Eftersom det var vår sista kväll var vi bjudna hem till Nic igen. Där fick vi närmast fyra rätters middag, med specialiteter från hela Toscana. Mycket gott, mycket trevligt, mycket motvilja att åka tillbaks till hotellet eftersom det ju skulle avsluta dagen som ju skulle avsluta veckan. Vill inte åka hem! Vill stanna i Florens för alltid!!!

Amorphophallus titanum i botaniska trädgården.

Söndag 5 augusti
Nic och hennes far körde oss till flygplatsen i mycket god tid. Det var välbehövligt, för den lilla, lilla flygplatsen var fylld med väldigt, väldigt många människor. Efter att ha köat med oss åkte det till IKEA (granne med flygplatsen) och vi satte oss på planet. Sedan följde en dags resande innan vi var hemma igen: flyg till Landvetter, flygbuss till Göteborgs centralstation, spårarbeten, vi vägrade ta tåget, och fick vänta på Swebus istället, buss till Halmstad, bussbyte till lokaltrafik och sedan gå de sista 300 m hem. Trött, mossig, måste jobba imorgon… Jippii (NOT).