God jul allesamman!

För mig är en av julens högtider Karl-Bertil Jonssons julafton. Denna fantastiska korta lilla saga av Tage Danielsson och Per Åhlin får man absolut inte missa under julaftonskvällen. Eftersom min kära syster är i Camebridge får hon inte chansen att se Karl-Bertil i år, därför är vi evigt tacksamma över att YouTube existerar! God jul syster!

Other foreign friends are unaware that this lovely story even excists, so now you know! There is no real christmas without Karl-Bertil Jonsson in this short film!







Glöm för allt i världen inte bort att man skymtar en annan av mina favoriter i Karl-Bertil! Filmen familjen tittar på, på tv, heter "Lilla helgonet" och musikläraren med glasögon, Celestin, spelas av Åke Söderblom!

God Jul, Merry Christmas, Hyvää Joulua, Joyeux Noel et Buon Natale!

Julstress - anledningen till att jag inte bloggat på länge

Ja, jag har julstressat med julkort, julklappar, pynt och pyssel. Vi ska fira jul i Skåne i år, tillsammans med Mr Emersons familj. De bestämde att julklappar inte var nödvändigt, även om det är roligt att ge en liten gåva... Vilket gjorde att dessa regler sattes upp:

1. Det är tillåtet att köpa julklappar för max 20 kr.
2. Det är tillåtet att skänka pengar till välgörenhet som julklappar.
3. Det är tillåtet att tillverka julklappar att ge bort.

För er som minns, så hade vi en kändisfest på Norrviken i somras. Den gick i cirkustema och både Villa Abelin och delar av parken pyntades därför våldsamt. En massa pelare kläddes in i tyg i färgerna vitt, blått och rosa. Dagen efter festen samlade jag ihop en hel sopsäck med tygrester, som jag nu kunnat använda vilt i tillverkandet av julklappar. Nere i det vattenskadade arkivet i Villa Abelin, hittade dessutom jag och min kollega Carin var sin rulle med växtmönstrat tyg. Jag fick "fikonrullen". Här kan ni se vad jag producerat de senaste två veckorna:

Mina snygga modeller Louise och Mr Emerson har på sig/håller i: förkläden, två par grytlappar och en tygväska.

Eftersom jag nu har brytit mot flera regler jag satte upp för min blogg, kan jag nu bryta några till genom att lägga in en bild på mig själv, som Mr Emerson tog några dagar sedan, med motiveringen: "Eftersom det här är det jag ser nästan jämt, kan jag lika gärna dokumentera det!"

Jag och min älskade Huskystar-symaskin. Lägg märke till Lejon som ligger och sover bredvid mig.

Jag tror inte jag avslöjar alltför mycket genom att lägga upp bilder här, det är nog ingen av de som jag ska fira jul med som läser min blogg. Något jag kan säga med ganska stor säkerhet, eftersom det den senaste månaden bara är 9 träffar på min blogg från Lund (Tack för det, Google Analytics!).

Hur som helst, så är jag nästan klar med allt jag julstressat med, så jag hoppas snart kunna skriva normalt igen.

För övrigt: Allt stöd till Musikhjälpen! Skänk pengar nu!


I've been busy sowing Christmas gifts, due to rules not spend too much money buying presents. That's why I haven't been writing much here. That's also why I haven't sent the yearly christmas package to Italy yet, either. But I have planned to put everything together tomorrow, so hopefully, the package will reach you before New Year's?! The swedish mail wanted all packages before the 5th of December, if they were to deliver them before Christmas, around Europe...

Andra bloggar jag läser

Jag har inga länkar till andra bloggar här på min blogg. Det verkar nästan kutym att ha det, alltså en lista på bloggar man läser och rekommenderar. Jag valde bort det i början, dels för att jag valde att skriva anonymt då (vilket jag lyckades med i ca tre månader) och dels för att jag var så otroligt fokuserad på mitt bloggämne. Skulle jag ha en lista på rekommenderade bloggar så skulle de bloggarna handla om Italien och helst också Florens, och många sådana kände jag inte till då! Nu håller jag inte lika hårt på ämnet, det dyker titt som tätt upp inlägg här som handlar om något jag är alldeles för exalterad över, för att kunna låta bli att skriva om.

För saken är den att jag faktiskt läser en himla massa bloggar. Det är ca 10 st som läses regelbundet, och ytterligare fem till som inte bloggar regelbundet och som jag därför bara kollar upp någon gång då och då. De allra flesta bloggarna handlar om mina vänner och deras liv och jag följer endast en känd person. Resten har faktiskt blivit bloggar som handlar om Italien och Florens. Från att inte kunnat lista en enda, har jag nu hittat fyra bra, i mitt eget ämne!

Jag börjar rekommendera några av mina vänners bloggar, inte alla dock!

Markus Blombergs blogg:

Markus och jag är SSU-kamrater från Malmö. Markus bloggar om politik, men även om sitt liv och sitt stora intresse för musik och litteratur. Jag tycker ofta att Markus lämnar originella och alternativa åsikter om nyheter och politik liksom om musik och annan kultur. Det är alltid uppfriskande att läsa vad han skriver, för man kan vara säker på att det inte är en upprepning av vad någon annan redan uttryckt i tv, tidningar eller på radio. Jag är glad att jag har Markus blogg att läsa som ett komplement till mitt övriga nyhetsflöde.

Epona & ett liv i ord:

Malin, eller Epona som hon oftast kallar sig över nätet, är en vän jag har haft väldigt, väldigt länge. Vi träffades på ett skrivarläger på Öland 1994, så jag har känt henne i mer än halva mitt liv numera! Malin skriver om sitt liv och sin stora hobby, scrapbooking och om sin dotter som nyligen fyllt 1 år. Jag har via hennes blogg fått följa hur hon har varit gravid och nu som nybliven mor, och det är fantastiskt kul att följa hennes vardag, trots att vi lever långt från varandra.

Wil Wheaton dot Net:

Wil Wheaton är den enda kända personen vars blogg jag följer. Jag orkar inte med svenska toppolitikers bloggar och jag har inte så mycket till övers för bloggkändisar som Schulmans och liknande. Wil skriver om stort och smått, mycket medryckande och ibland lite för ofta och för nördigt för att jag ska hänga med. Men emellanåt kommer klockrena skämt och kommentarer som jag inte kan annat än att gapskratta åt, och berätta vidare. Numera skriver Wil på heltid, men annars är han känd som barnskådespelare, med Wesley Crusher i Star Trek – The Next Generation som mest kända roll. Jag är definitivt en liten Trekker, så det var så jag upptäckte honom. Trots det, är det en av hans kommentarer som fått mig att alltid fira Star Wars den fjärde maj: May the 4th be with you!

Men nu kommer vi till Italienbloggarna som jag följer. Det har som sagt tagit mig ett och ett halvt år att hitta allihop, dels via knuff-sökningar och dels via kommentarer och besök som lämnats på min egen blogg.

Vallinotti:

Det här är den blogg jag följt längst. Ewa skriver om sitt liv, arbete och stundande bröllop från Montepulciano i Toscana. Ibland publicerar hon bilder från Montepulciano som gör mig svag i knäna av avundsjuka och ibland skriver hon om Berlusconis senaste påhitt som gör att jag tackar alla högre makter för att jag är kvar i Sverige. En kort tid sedan skrev hon ett fantastiskt inlägg om il Berlusca som jag skrattade högt åt och som måste läsas: här hittar ni det. Ewa är precis som jag SSUare från början och jag anar att vi nog kan ha gemensamma bekanta…

Den helt sanslöst vackra katedralen San Biagio, strax utanför murarna runt Montepulciano. Bild från Wikipedia, eftersom jag hade solsting OCH var åksjuk när vi var där förra sommaren.

Sophie (mi trovate qui):

Sophie är en tjej som läser på universitetet i Florens. Hon skriver om sitt liv och om alla skillnader och likheter mellan Sverige och Italien som hon stöter på. Nu på senare tid har hon mest bloggat genom korta inlägg (och många färgglada kort) men jag kan varmt rekommendera äldre och längre inlägg hon skrivit om sitt florentinska liv.

Thoughts on the Renaissance:

Mikael Pawlo skriver (mycket sällan men intensivt när han väl gör det) om renässanshistoria på sin blogg. Fantastiskt kul med en annan blogg med historiska inlägg, även om han gör det ur en mycket mer vetenskaplig prägel än vad jag själv gör.

Viola Club Scandinavia:

En blogg som handlar om Fiorentina, Florens fotbollslag skriven av Thomas Wilbacher. Jag är inte alls intresserad av fotboll, men med mottot: Det som är bra för Florens är bra för mig! kan jag komma långt. Naturligtvis håller jag på Fiorentina, även om de kombinerar omöjliga färger i sina lagfärger (Lila och rött!!! Mitt fashionabla mode-jag dör långsamt!). Samma motto gör att jag absolut håller på MFF (ljusblått är skitsnyggt för övrigt!) men att jag har känslor för Liverpool har bara med en viss blond spanjor att göra… Thomas Wilbacher skriver mycket bra om Fiorentina men jag lyckas bara hålla intresset uppe eftersom det emellanåt dyker upp riktigt vackra beskrivningar. Exempelvis en reseberättelse eller en förklaring till hans kärlek till Florens och Fiorentina.

Det märkliga med att följa bloggar till personer man inte känner är att man får en känsla av att känna personen som skriver. När jag ibland får lust att skicka en isskrapa eller en affisch till en person jag egentligen inte alls känner, blir utelämnandet man gör på en blogg, väldigt tydligt. Ibland känns det som om man känner varandra, tills man kommer på att förhållandet man har är ensidigt. De vet inte om att man existerar, men deras liv blir väldigt tydligt för mig som läsare. Så, i fortsättningen ska jag sluta vara rädd för troll och kommentera mera på andras bloggar!

Florens och Neapel

Det här blir det sista inlägget som handlar om Lorenzo de Medici, il Magnifico, i alla fall för ett litet tag. Han är en av mina absoluta favorit-Medicéer, som ni förstått vid det här laget, så jag lär ju komma tillbaks till honom även i framtiden.

För lite mer än ett år sedan skrev jag om Pazzikonspirationen här på bloggen, det som följer nu är fortsättningen, det som skedde efteråt. Kortfattat så ville medlemmar ur familjen Pazzi tillsammans med påveanhängare undanröja Lorenzo och hans yngre bror Guiliano, och på det sättet hindra dem från att bli framtida makthavare i Florens. Det var 1478 och Lorenzo var 29 år, Guiliano var 24. Konspirationen ledde till att ett överfall på bröderna gjordes under själva påskmässan i katedralen. Guiliano dog medan Lorenzo undkom.

Vasaris porträtt av Lorenzo, målat efter Lorenzos död, något förskönat eftersom Lorenzo ansågs vara ganska ful.

Hela konspirationen var understödd av påven Sixtus IV, och flera av konspiratörerna var dessutom kyrkans män, bland andra en ärkebiskop. Eftersom Lorenzo överlevde, samt att de skyldiga hängdes, kastades i fängelse eller landsförvisats, blev påven rasande. Sixtus IV övertalade staten Neapel att starta krig mot Florens, och Ferdinand, den neapolitanske kungen, inledde ett härtåg som tågade mot Florens.

Florens var ingen krigsstat och Medicéerna var inga krigsfurstar. Både staden Florens och familjen Medici var mer intresserade av konst, filosofi och skönhet, än av krig och våld. Som hjälp kallade man istället på sina bundsförvanter: Frankrike, Venedig och Milano. Men det visade sig ganska snart att Florens skulle få klara sig själva. Venedig var upptagna på eget håll, eftersom osmanerna erövrade deras kolonier runt Medelhavet, i Milano rådde närmast inbördeskrig, eftersom man där trätte om vem som var rättmätig arvtagare till furstetronen och Frankrike, ja de var mycket ledsna, men de kunde helt enkelt inte bistå Florens just nu.

Med hjälp av inhyrda legosoldater kunde Florens i alla fall hindra den neapolitanska hären genom en rad slag innan hären nått staden. De förlorades allihopa och framtiden för Florens såg mörk ut. Påven erbjöd det Florentinska folket en lösning på konflikten: Lämna ut Medicéerna så får ni leva i fred! Florentinarna mindes fortfarande attacken på de två bröderna och vägrade lämna ut Lorenzo och hans familj. Kriget fortsatte, men gick allt sämre för den florentinska sidan. Lorenzo insåg att något måste göras, för annars skulle den stunden komma då florentinarna inte tyckte sig ha något annat val än att lämna ut honom. Belägring med svält och sjukdomar som följd kan få de envisaste att byta åsikt.

Med risk för sitt eget liv, reste Lorenzo ensam till Neapel för att tala med kung Ferdinand. Han blev välmottagen av kungen, även om denne när som helt hade kunnat förgifta, fängsla eller överlämna Lorenzo till påven. Lorenzo var som sagt ingen krigsherre, men väl utbildad och mycket begåvad inom diplomati och argumentation. Under samtal med Ferdinand lyckades han därför övertala denne om att det inte låg i Neapels intresse att utplåna Florens. Om påvens kyrkostat (som var betydligt större och mäktigare än dagens pyttelilla Vatikanstat) skulle ta över Florens, skulle det oåterkalleligt skada den ömtåliga jämvikt som rådde mellan de italienska stadsstaterna. Det i sin tur skulle inverka negativt på Neapel. Ferdinand övertalades och kallade tillbaks sin här från Florens. Lorenzo hade lyckats med sin plan! Istället för att mördas i fiendeland hade han förhandlat fram fred för sin hemstad!

För att hedra Lorenzos framgång målade Sandro Botticelli denna målning av Pallas och kentauren 1482. Bukten i bakgrunden ska vara Neapelbukten, kentauren ska vara lite lik kung Ferdinand och Pallas klänning är mönstrad av tre ihoplänkade ringar, en symbol för familjen Medici.

För att få fred med påven Sixtus IV krävdes dock lite mer än övertalning. Alla landsförvisningar och fängelsestraff för de inblandade i konspirationen, blev återkallade. Några mindre landområden fick man släppa ifrån sig, och Lorenzo fick betala en rejäl lösensumma.

Dessutom diskuteras det fortfarande hur osmanernas intagande av ön Otranto längs Italiens östkust hade betydelse för freden med påven. Osmanerna hade intagit Östrom, Constantinopel 1453, och fortsatt sina härjningståg rund medelhavet. Lorenzo, som den diplomat han var, hade goda kontakter av sultan Mehmet Erövraren. Kanske skulle osmanerna stå på Florens sida om de landsteg på den italienska halvön?! Påven hade nog inget annat val än att sluta fred och visa enighet mot osmanerna.

Lorenzos framgång var efter det här ett faktum. Han hade lätt kunnat ta sig en titel som furste av Florens efter det här, men valde att inte göra det. Med eller utan titel var han dock oemotsagd ledare av Florens och omvärlden betraktade honom som Italiens fredsmäklare.

Den här historien fängslar än idag. Nog för att världsledare reser till oroshärdar för att samtala fram fred, men utsattheten och utlämnandet av sig själv som Lorenzo gjorde, sker aldrig numera.

Kort mellanstick

Jag har massvis på gång som jag försöker avsluta, och dessutom är jag förkyld så min produktivitet ligger på noll just nu. Därför blir det endast detta kort mellanstick till blogginlägg den här veckan. Tiden räcker inte till när allt tar dubbelt så sång tid som det brukar, för att hjärnan är full med snor.

När jag inte orkar göra något annat just nu lägger jag mig och läser Leoparden av G T di Lampedusa. En riktig italiensk klassiker. För de som inte känner till den så handlar boken om prinsfamiljen på Sicilien 1860. 1860 var det år då alla italienska små stadsstater enades under en gemensam kung. Det är mycket nytt och många politiska saker att ta hänsyn till för prinsen, som ändå står för det gamla sättet. Mycket bra och fantastiskt språk i boken!

För att hålla reda på alla namn och händelseförloppen, var jag tvungen att leta upp ett skolarbete i historia som jag gjorde på gymnasiet. Jag var ju Italienintresserad redan då, och ville verkligen veta hur enandet gick till och hur det kom sig att Florens faktiskt var huvudstad ett tag. Så just nu ligger mitt småkassa gymnasiearbete på nattduksbordet ihop med Lampedusas fantastiska bok, och jag kan inte annat än att flina åt detta udda par.

Samtidigt har jag och min vän Louise bestämt oss för att göra ett projekt ihop om en annan episod i Florens historia. Mycket tidigare än enandet 1860, men med stark anknytning för mig, eftersom jag letade upp några historiska kartor igår, som vi behövde titta på, med alla små stadsstader utsatta. Man förstår verkligen meningen bakom ett enande av alla dessa småstater. Det är en helt annan kartbild än den vi är vana att se, och kanske kan den också hjälpa till att förstå skillnaderna mellan norra och södra Italien, som lever vidare än idag.

Och prinsen fick prinsessan och halva kungariket, och plötsligt bestod landet av massvis av pyttesmå stadsstater...

Tids nog kommer jag skriva mer om enandet av Italien och om Leoparden. Men jag har ju precis börjat närma mig slutet av 1400-talet, så det kanske dröjer ett litet tag. Jag är heller inte riktigt klar med Lorenzo de Medici, men det planerade inlägget om honom är inte digitaliserat än (ja, ibland skriver jag analogt, för hand i en vacker röd anteckningsbok! Så det så!) så det dröjer några dagar till. Tills dess får alla som klagar på mina långa blogginlägg gotta sig år detta korta!

Lorenzo och ninja mutant sköldpaddorna

Min favorithistoria om turtles handlar egentligen om min lillebor. Det är åtta år mellan mig och min lillebror, och när turtles var som störst, i början på 90-talet, var han som mottagligast. Det ritades gröna gubbar med skal överallt och det stående samtalet rörde Leonardo, Raphael, Donatello och Michelangelo. Vi var måttligt roade inom familjen.

Hjälp vad jag hatade den tecknade tv-serien om Turtles. Lillebror hade ett par avsnitt inspelade, eftersom vi inte hade kabel-tv, som kördes om och om och om och om och om igen...

Nu till själva historien. Vid ett tillfälle under sommaren 1992 så var lillebor och vår mor hemma hos vänner till familjen. En äldre dam var med vid tillfället och lillebror visade sina bästa sidor: han var social och pratade med alla och hela tiden, fastän han bara var fem. Bubbligare unge fanns inte då. Efter middagen fick lillebror börja rita som sysselsättning, medan de vuxna pratade. Men naturligtvis fortsatte han att dominera rummet, eftersom han pratade HELA tiden, samtidigt som han ritade fightande gröna sköldpaddsgubbar. Den gamla damen blev helt förtjust! "Vilket begåvat barn! Som känner till renässanskonstnärer vid så låg ålder!". Mamma hade svårt att hålla masken. Renässanskonstnärer? Glöm det! Turtles handlade det om!

Nu när jag suttit och tittat bakåt på Lorenzo de Medicis liv, och försökt förklara hans storhet, då dyker ideligen namnen på turtles-medlemmarna upp. Det är självklart att någon blir kallad Il Magnifico, när han från barnsben växer upp med högklassiga konstverk runt om sig, och sedan har pengar nog att omge sig med de bästa konstnärerna av sin tid.

Men en sak i sänder. Jag har alltid tyckt att årtal är ointressanta, händelserna och människorna är det viktigaste. Alltför många historielärare tvingar in årtal i elevers huvuden så att massvis med människor går runt i världen och avskyr historia. Så synd! Men årtalen kan vara bra att hänga upp saker på så därför ska jag göra ett undantag nu.

Lorenzo de Medici levde mellan 1449 och 1492.

Turtles-konstnärernas levnadstider:

Donatello 1386 - 1466

Michelangelo 1475-1564

Leonardo da Vinci 1452 - 1519

Raphael 1483 – 1520

Av det här går att utläsa att Donatello var verksam då Lorenzo var barn, och att Raphael troligtvis bara var lärling då Lorenzo dog. Men allt hänger ihop! Nu till resultatet av min sköldpaddsjakt!

Donatello stöddes under hela sitt verksamma liv av Lorenzos farfar, Cosimo de Medici (Pater Patriae som jag skämtsamt skrev om här). Det mest kända konstverket av Donatello är en bronsfigur av David som beställdes av Cosimo, och som stod i trädgården i Medicipalatset. Lorenzo sprang säkert runt statyn som barn när han lekte på innegården. Idag får barn (och andra) endast se bronsstatyn från behörigt avstånd, eftersom den finns för beskådan i Bargello-museet.

Bronsstatyn av David, inne på Bargello-museet.

Michelangelo är väl den som haft mest kontakt med Lorenzo de Medici. Han upptäcktes av just Lorenzo när han och en massa andra lärlingar var inbjudna till Medicipalatset tillsammans med sin lärare för att titta på återupptäckta romerska statyer. Lorenzo erbjöd sig att stå för pojkens utbildning och uppehälle, vilket de också accepterade, efter att Lorenzo givit Michelangelos far en plats inom tullväsendet. Efter det levde Michelangelo i Medicipalatset och uppfostrades tillsammans med Lorenzos söner. Michelangelos mest kända verk är dels målningarna i taket på Sixtinska kapellet i Rom och dels den jättestaty av David som stod utanför Palazzo Vecchio, rådhuset, i Florens. Nu står där en kopia, originalet är undanflyttat.

Leonardo da Vinci var en rival till Michelangelo under hans tid i Florens. Han var klart före sin tid i både idéer och teknik, och kanske var det därför som Michelangelo favoriserades framför honom av familjen Medici. Lorenzo gav i alla fall Leonardo möjligheten att verka i Milano via sina vida kontakter. Men för min del är det en annan sak som får Leonardo att hänga ihop med Lorenzo. Jag har tidigare skrivit om Pazzikonspirationen (och jag lär nog göra det igen). Då den skedde var Leonardo lärling och han tog sig för att teckna kropparna av konspiratörerna som hängts utanför Palazzo Vecchio. Kändaste verk? Mona Lisa naturligtvis!

Hängd man, tecknad av Leonardo da Vinci som lärling 1478.

Raphael är den som har minst med Lorenzo att göra. Han föddes i Urbino som son till hovkonstnären, så att han skulle bli konstnär var självklart från början. Raphael kom inte till Florens förrän han var utbildad mästare och då var Lorenzo död sedan tio år tillbaka. Raphael stod för den nya tidens måleriideal och var mycket eftertraktad. Så eftertraktad att han blev hovmålare åt påven, både Julius II och hans efterföljare Leo X. Här kommer Lorenzo in i bilden igen, även om han inte längre levde. För vem är Leo X? Jo, Lorenzos näst äldste son! Kändaste verk? Vet faktiskt inte, han målade massvis av religiösa motiv, men ingen av dem slår mig som "bäst igenkänd".

Egentligen har jag lite svårt att förstå varför skaparna av Teenage Mutant Ninja Turtles valde just Raphael som namn till en av sköldpaddorna. Han är nog den minst kända av renässanskonstnärerna. Jag hade nog valt Botticelli som ett av namnen istället. Sandro Botticelli var högt uppskattad av Medicieerna och definitivt den konstnär man mest förknippar med renässansen. Min teori om att Lorenzo egentligen är ledaren Splinter, (hahaha) faller lite på att Raphael är med och inte Botticelli. Men så kanske Raphael är ett slagkraftigare namn när man inte kunde hitta fler konstnärsnamn som slutade på o.

Äntligen marginalen på rätt sida!

Lewis Hamilton tog hem världsmästerskapet i Formel 1 igår kväll!!! Jag vet att jag är den enda som bryr sig i, i stort sett, hela min vänkrets så jag ska hålla det kort. Ni borde ändå vara vana vid mina udda intressen och nörderier vid det här laget.

Innan loppet ledde Lewis värdsmästerskapet med 7 poäng. Det innebar att om tvåan, Felipe Massa tog hem segern (vilket var väntat eftersom sista loppet gavs på Interlagos i hans hemland Brasilien) och Lewis tog mindre än 3 poäng, skulle Felipe Massa bli världsmästare istället. Lewis låg hela loppet på fjärde eller femte plats (5 resp 4 poäng) och säkrade världsmästar titeln.

Mot slutet av loppet började det dock regna och efter byte till regndäck när det bara ver fem varv kvar hamnade Lewis på en femte plats. Efter honom låg Sebastian Vettel som ju vann Italiens Grand Prix, med en bil som var mycket starkare så här i slutet av loppet. Vettel körde om, vilket gjorde att Hamilton helt plötsligt låg på en sjätte plats, som hade gjort Massa till världsmästare istället.

Själv håller jag på att dö hemma i soffan över att livet kan vara så jävligt och att marginalerna alltid verkar vara på fel sida för Hamilton. Förra årets världsmästartitel förlorade han nämligen just på sista loppet, också det i Brasilien.

Äntligen världsmästare!!! (Bild som vanligt från www.dailyf1.com)

På sista varvet , i någon av de sista kurvorna, blir Lewis världsmästare igen. Då har Massa redan gått i mål och Ferrariteamet har börjat fira. Men tysken Timo Glock blir omkörd, av både Vettel och Hamilton, eftersom Glock aldrig bytte till regndäck och nu hade fullt sjå med att hålla bilen på banan. Plötsigt är Hamilton uppe på femte plats igen och är världsmästare! Massa är ledsnast i världen, men jag är bara så glad över att Hamilton äntligen fick segern, som han borde fått redan förra året (även om det då var rätt OK med att Ferrari tog hem segern, eftersom det innebar att Kimi Räikönen blev världsmästare.

DN rapporterade idag inte bara om loppet utan även om vinnaren Lewis Hamilton. En kort artikel om hur han jämförs med Tiger Woods och att man hoppas att han kan bredda Formel 1-publiken. I all välmening väntar jag dock fortfarande på en kvinnlig förare! ;)