onsdag 25 juli 2007

Andra gången...

Nu så, nu är det äntligen dags att berätta om mitt andra besök i Florens. Det har dröjt eftersom Mr Emerson har semester och jag haft svårt att smita undan. Dessutom har den nya Harry Potter-boken kommit, och den har gravt försenat nästan allt i mitt liv!
I alla fall skedde min andra resa till Florens i juli 1999, och det var också endast över en dag.

Jag hade mycket på gång den sommaren. Det var sommaren mellan mitt första och mitt andra år på universitetet, och jag hade precis varit i Finland. Och då menar jag precis, jag kom hem dagen innan jag skulle iväg till Italien. Min dåvarande pojkvän, Cecil får vi väl kalla honom, bara för sakens skull, var inte glad på mig. Jag hade varit i Finland hos min kusin i nästan två veckor, och nu skulle jag iväg i en vecka till.

Jag är SSU:are, och en av de många fördelarna med att vara medlem i ett så gammalt och stort förbund är att det finns en rad internationella samarbeten man kan delta i. Bland annat ECOSY, som är en sammanslutning mellan alla socialistiska och socialdemokratiska förbund i de europeiska länderna. Motsvarande finns i de olika världsdelarna, och IUSY är den internationella sammanslutningen. Emellanåt anordnas läger där man träffar de andra förbunden och har diskussionsforum och föredrag.

Detta var således vad jag hade på gång, jag skulle på ECOSY-läger, anordnat av Sinistra Juvanile, den italienska motsvarigheten till SSU. Lägerplatsen var strax utanför staden Livorno, invid stranden, på Toscanas västkust. Behöver jag säga att Toscana lockade lika mycket som de politiska diskussionerna?

Här är en liten bild över den svenska delegationen, törs inte förstora upp den, eftersom jag inte frågat personerna på bilden om lov. Vi hade kul i alla fall!

Eftersom SSU skulle ha kongress med ordförandeval (det berömda slaget mellan Mikael Damberg och Luciano Astudillo) under slutet av lägret, hade det bestämts att vi från SSU skulle komma två dagar före lägrets uppstart, och åka två dagar tidigare, innan dess slut. Det innebar att vi var helt ensamma på lägerplatsen till en början, och det var inga aktiviteter. Därför begav sig nästan hela delegationen till Pisa en dag, och en annan åkte jag och tre kompisar till Florens.











Två måsten jag hann med: Santa Maria del Fiore med Brunelleschis vackra kupol (till höger) och Palazzo Medici, där mina Medicéer en gång har levt (ovan)!


Florens, ja. Jag fick träffa Nic och hon fick vara tyst guide, så att säga… Jag frågade om hon kunde ta oss till ett ställe, och det gjorde hon, och sedan guidade jag mina kompisar, helt med mitt specialarbete fortfarande i huvudet. Nic fick inte säga mycket… Jag hade så bråttom med att hinna se allt jag mindes, och allt jag läst om sedan gymnasiet, och så kort tid innan tåget skulle gå tillbaka till Livorno igen…

Vi fick lite tid för oss själva i alla fall, när Nic och jag gick in till Boboliträdgården och tittade igenom den på en timme. Den var stor och dammig, eftersom det var så hett, men jag återfick samma känsla för Florens och Toscana där, som jag fått några år tidigare.

Bild från Boboliträdgården.

Jag fick också ett annat intryck av Nic än från hennes brev. Hon verkade lite tystlåten, på sätt och vis lite oitaliensk på det sättet. Helt klart en komplex, sammansatt, intelligent människa. Och hon kunde massvis om Florens, och om arkitektur. Dessutom var hon förvånansvärt blond och söt! Jag ser så fram emot att få träffa henne igen!

När vi åkte hem igen, var mitt huvud fullt av intryck, och en riktigt stark önskan: att nästa gång jag besökte Florens skulle jag inte hasta igenom det. Då skulle jag vara där en hel vecka och ha tid att titta på saker ordentligt. Så mycket tid att jag hann gå in på Uffizierna och vara där en hel dag…

Nu äntligen kommer jag kunna infria det löftet till mig själv!!!

söndag 15 juli 2007

Jag och Mediceerna del 2

Eftersom jag beslutat att berätta mer eller mindre kronologiskt, måste jag göra ett inlägg om detta innan jag berättar om mitt andra besök i Florens då jag också träffade Nic för första gången. Detta inlägg kommer således att handla om mitt specialarbete som jag gjorde om familjen Medici under gymnasiet.

Som sagt visste jag långt innan det var dags för specialarbete, att det jag ville jobba med var historia och att det skulle handla om familjen Medici. När jag väl kommit så långt som till sommaren innan tredje året skulle börja, hade vi redan varit inne och nosat på ämnet under historielektionerna, men jag var långt ifrån tillfredsställd. Jag ville egentligen veta allt om familjen, lite på sätt och vis göra en släkt- och familjekrönika över dem. Redan sommaren mellan tvåan och trean hade jag lust att börja, men vi hade ju inte ens blivit tilldelade handledare ännu, så det blev inget med det.

Ett par veckor in på höstterminen fick vi dock handledare tilldelade, och jag fick en helt ny lärare, som jag själv inte haft tidigare. Ryktet sa dock att hon var mycket duktig, så jag var nöjd. Tyvärr sattes mina idéer på prov med en gång, eftersom Anita, som läraren hette, ville att vi skulle utföra regelrätt FORSKNING. Det vill säga, skriva en släktkrönika, byggd på andras böcker gick inte för sig. Arbetet skulle innehålla mina analyser och inställningar till det valda ämnet. Helt plötsligt var mitt ämne väldigt svårt, jämfört med mina klasskamrater som valt att göra sitt specialarbete i biologi (bakterieodlingar sköter ju sig själva, sedan analyserar man vad som hänt). Så här i efterhand har jag förstått att det var ambitiöst att begära forskning i varje specialarbete, många skolor i större städer kräver inte alls det. Men intressant blev det likväl.

Efter mycket diskuterande med Anita, kom vi fram till att jag skulle göra en litteraturstudie, läsa om Florens på 1400-talet och om två Mediceer på svenska respektive engelska och se om innehållet och källorna skiljde sig från varandra.
Hon hade då även föreslagit att jag skulle jämföra en skönlitterär bok om Lorenzo il Magnifico med fakta, men det hade en tidigare student redan gjort, och jag ville göra något nytt.
Även om det inte riktigt var vad jag hade tänkt mig, så var jag nöjd. Jag skulle i alla fall få lära mig mer om något jag var intresserad av. För allvarligt talat, dagens gymnasium, och det jag gick i för tio år sedan, där går undervisningen inte ut på att lära eleverna för kunskapens skull. Där lär man sig för att man ska få bra betyg, inte för att få reda på saker.

Så, äntligen fick jag jobba med något jag var uppriktigt intresserad av! Och jag lade ner mycket mer än de 30 klocktimmar det var meningen att arbetet skulle motsvara. Forskningen i sig var väl inte så häpnadsväckande, den svenska litteraturen var i regel gammal, inte många historieforskare idag ägnar sig åt den Florentinska renässansen. Men det gör de i England. Jag läste en bok av Vincent Cronin, som hette The Florentine Renaissance och som var riktigt välskriven och intressant. I England har de specialiserat sig, redan på gymnasienivå, och det var väl den största skillnaden. Man kan där mycket i ett och samma ämne, medan man här i Sverige kan lite om allting. Här specialiserar man sig inte förrän man börjar doktorera...

För min egen del var det mest intressant att få reda på hur Florens och Florentinarna var på 1400-talet. Det var kunskaper jag absolut inte hade sedan tidigare. Vad gäller de två Mediceerna, så tittade jag närmare på Cosimo de Medici den äldre, och Lorenzo il Magnifico. Två av de som nämns oftast av alla. Även om Lorenzo hade stor betydelse för konsten i Italien, var det ju inte förrän 100 år senare som andra Mediceer beställde Vasaris korridor över Ponte Vecchio till exempel. Alltså var det ju inte de Mediceer som jag börjat intressera mig för som jag fick läsa om. Men... Den enda sanna vetenskapen är efterklokheten...

Jag var i alla fall riktigt nöjd med mitt arbete när det var färdigt, och jag fick mitt förväntade MVG för det också. Jag har fortfarande kvar det, finns för beskådande och beundrande hemmavid... :) För min del blev ämnet inte heller uttömt, jag har fler furstar från familjen Medici att lära mig mer om. Och det får ta den tid det tar, jag har inte lika bråttom nu som jag hade för tio år sedan.

måndag 9 juli 2007

JAA! Vi ska åka till Florens!!!

Illa. Mycket illa att det dröjer en hel vecka mellan mina inlägg. Många som bloggar har samma problem, men det beror oftast på att de inte har tid eller för lite att säga. Jag har massor att säga, och hyfsat med tid, men när bloggandet hålls hemligt för alla inklusive Mr Emerson är det svårt att stänga in sig och säga att man arbetar på ett hemligt projekt.

Hur som helst. Följande har jag velat säga sedan förra inlägget:

JAA!!! VI SKA ÅKA TILL FLORENS!!!

Jag lyckades äntligen övertala Mr Emerson om att vår nästa semestertur skulle gå till Florens, även om där är fullt med turister och även om där är väldigt hett om dagarna. Jag är mycket exalterad!!! Så exalterad att jag:

  1. Pratar exalterat om vår stundande resa med alla vänner och bekanta.
  2. Pratar exalterat om vår stundande resa med obekanta människor.
  3. Pratar exalterat och ingående om vår stundande resa med katten.

Vi åker söndagen den 29 juli och stannar i sju nätter. Vi åker med Sterling från Göteborg, som har reguljärflyg till Florens lilla men nu äntligen internationella flygplats, så vi slipper byten och vi slipper landa i Pisa istället. Dessutom är priset bra, vi gillar Sterling! Hotellet vi ska bo på heter Hotel Villa Liberty och ligger på kullen upp mot utkiksplatsen Piazzale Michelangelo. Vi åker tidigt på morgonen, så vi har hela söndagen på oss till inledande sightseeing. Mr Emerson har inte varit i Florens förut, så jag tänkte börja hela vistelsen med att titta på Florens från just Piazzale Michelangelo. Jag får jämföra mina intryck därifrån med de jag fick första gången jag var i Florens, och jag hoppas för allt i världen att Mr Emerson blir lika förtjust i staden som jag är!

Sedan finns det faktiskt någon annan som är lika förtjust i att jag ska åka till Florens, som jag själv är, och det är Nic. Nic är min italienska brevvän som jag nog skrivit till i över 10 år. Hon ska visa oss runt i staden och ta oss till en del gömda pärlor som turister sällan hittar till. Dessutom har hon fullt av ovärderliga tips om Florens med omnejd, eftersom hon ju faktiskt bor där och har gjort det sedan hon var liten. Denna fördel, att ha en Florentinsk kontakt var det som slutligen övertygade Mr Emerson om att Florens var rätt. Annars hade vi nog åkt till Dublin eller fjällen istället.

Åter till Nic. Jag fick en fråga om hur hon och jag fick kontakt, och det var något jag inte tänkt på under lång tid. Hur vår vänskap började, helt enkelt. Det var nog 1996 tror jag (möjligtvis 1997). Jag såg hennes annons om brevvänner i en specialtidning (OK, när den här bloggen blir offentlig kommer jag få sota för att jag skrivit ”specialtidning”. Det var faktiskt tidningen för Bryan Adams fanclub som hennes annons stod med i. Vi gillade båda Bryan Adams i början av 90-talet, nu har den förtjusningen lagt sig, men vår vänskap består!) och det stod bara en adress och ett födelseår. Men dessa tre saker räckte för min del: hon bodde i världens vackraste stad, hon var född samma år som jag och vi gillade samma musik.

Så jag skrev, och fick ett vykort från Budapest, tror jag, som svar. Kunde inte alls placera det till en början, men sedan blev jag jätteglad. Inte nog med att hon valt ut mig som brevvän, hon tyckte dessutom redan att vi var så goda vänner att hon kunde skicka turistvykort utomlands ifrån till mig. Det gör i alla fall jag endast till särskilda personer, inte som julkort som typ skickas till alla man känner…

Till en början så skrev vi bara enkla brev till varandra, men sedan lärde vi känna varann bättre och 2002 damp det ner ett jättepaket från henne i min brevlåda (eller, rättare sagt, gamla brevinkast i Malmö är små, så jag fick hämta ut det på posten). Det var fullt med bilder, kassettband, böcker och kartor samt massvis annat. Den kvällen blev det bara Florens i min lilla studentlägenhet, överväldigad av denna enorma gåva som jag blev! Efter det har våra brev blivit allt längre och dessutom medföljer nästan alltid ett och annat trevligt.

Det här paketet fick jag för ca två veckor sedan, innehållande böcker om Toscana och Florens, intressanta urklipp, en och annan present samt choklad en masse! Det är det trevligaste, vi har kommit på att vi båda uppskattar choklad mycket! Så, nu sänds det god choklad från Sverige och från Italien, till bådas stora glädje! Men, sanningen att säga har de mycket bättre choklad i Italien än vad vi har här. Så, ibland har jag skickat finsk Fazerchoklad istället…

Nic och jag har faktiskt träffats en gång, men bara över dagen, under min andra vistelse i Florens. Det var 1999 och jag var egentligen på läger i Livorno, på Toscanas västkust, men jag rymde från lägret en dag bara för att få se mitt älskade Florens. Men mer om det en annan dag.

Jag har placerat min blogg i
Halmstad
på bloggkartan.se

måndag 2 juli 2007

Bloggmanifest

Det jag tänker skriva om på den här bloggen är enkelt. Det kommer at handla om Florens. Det kommer att handla om Florens på alla upptänkliga sätt. Nutid, historiskt, matnyttigt och kanske lite mindre matnyttigt, men allt om Florens. Och jag tänker göra det på ett mer personligt plan, så det handlar om mitt eget Florens. Att skriva mer personligt är lättare och dessutom mycket roligare att läsa. Det är i alla fall den erfarenheten jag har fått genom att läsa andras bloggar.

Varför vill jag skriva om Florens? Jo, om en månad åker jag och min Mr Emerson till Florens, vilket fick mig att vakna upp litet, och att gräva ner mig i gamla minnen. Florens har varit en följeslagare i mitt liv i 13 år, det vill säga nästan mer än halva min livslängd. Jag har förändrats, men kärleken till staden har levt kvar. Därmed har också mina upplevelser av staden förändrats med mig. Att se Florens på nytt, åtta år efter min senaste korta vistelse ska bli intressant. Kanske uppskattar jag andra saker denna gång, säkert är i alla fall att jag blir rik på nya upplevelser.

Sedan kan jag inte förneka att det kliar alltför mycket i mina fingrar för att jag ska kunna låta bli att skriva. Jag har alltid tyckt om att skriva och vet att jag är bra på det, så att bara skriva för byrålådan duger inte längre. Jag behöver en spark i baken, och att ha en blogg som kallar och uppmanar till att skriva regelbundet känns bra. Kanske stillar det skrivklådan också.

Varför skriver jag mer eller mindre anonymt? Svår fråga. Just nu är Florens och vår stundande resa allt jag pratar om med vänner och bekanta. De kommer således inte vara så intresserade av att läsa denna blogg. Kanske skriver jag därför snarare för en redan vunnen publik, alla de som redan älskar Florens. Dessutom kommer flera av mina texter bli ganska personliga, och jag behöver vänja mig vid tanken på att de blir allmän egendom.

Till dess är jag er ödmjuka,

Lucy Honeychurch

söndag 1 juli 2007

Jag och Mediceerna


En stor del av mitt intresse för Florens ligger också i den fascinerande historien om stadens stora mecenatfamilj, Mediceerna. I historien om familjen, dess uppkomst, styre och de två olika falangerna, är mycket spännande och jag är absolut inte ensam om mitt intresse för dem. Runt om på Internet finns flera informativa sidor om dem, jag rekommenderar engelskspråkiga Wikipedia till att börja med.

Allt tog sin början den där första dagen 1994 då jag var på endagsutflykt i Florens. Vi hade en trevlig guide som tog oss runt sevärdheterna efter vår utkikssejour på Piazzale Michelangelo. Det var kyrka efter kyrka, det magnifika domkapellet och den likaledes fantastiska Duomo med sin kupol och sitt klocktorn. Allt pyntat med vit, röd och grön marmor, så att det nästan ser ut som en jättelik spettekaka. Men det som återkom, gång på gång, var namnet Medici. De hade bott i både det ena och det andra palatset, de låg begravda i den och den kyrkan, och de hade styrt Florens under så många hundra år. Att en och samma familj hade påverkat och betytt så mycket för en stad, under så lång tid, var nästan obegripligt.

Det jag då tyckte var mest fascinerande var Vasaris korridor över Ponte Vecchio. Tänk att en man (hertig Cosimo I av Medici, 1519-1574) kunde vara så mäktig att han beställde en privat korridor att gå i, över den centralaste och viktigaste delen av en stad! Bara för att man inte ville beblanda sig med folket och bli överhopad av frågor när man promenerade från jobbet och hem. Idag hade politiker och tjänstemän aldrig fått göra något sådant. Och när man idag gör en åverkan på en befintlig historisk byggnad blir inte heller resultatet så bra. Sen är det klart, idag har man inte Giorgio Vasari att tillgå heller.
Idag är dock Vasaris korridor en helt självklar del av bron, utseendet skulle vara helt annorlunda om den inte hade funnits där.

Hur som helst. Solen sken ordentligt för första gången på den veckan, staden var omgiven av blommande träd och buskar, och jag var förälskad. Allt jag såg och hörde om Florens tog jag in och memorerade. Jag sög upp fakta som en dammsugare. Väl tillbaka på hotellet lusläste jag allt om Florens och Mediceerna i mina föräldrars medhavda guideböcker. Läsningen var bra, men absolut inte tillfredsställande.

Jag gick i 8:an 1994, och när vi kom hem slukade jag allt som hade med renässansen att göra när vi läste om det under historielektionerna. Men familjen Medici nämndes bara marginellt. Ett år senare fick jag reda på att man under gymnasiet gjorde ett specialarbete i valfritt ämne under sitt sista läsår. Redan då bestämde jag att mitt specialarbete skulle handla om familjen Medici. Då skulle jag väl äntligen kunna få veta allt jag ville om Mediceerna?!

Detta var mina två inledande kapitel till min Florensblogg. Helt enkelt hur allt började. Fortsättning följer.