Sagan om Simo del 2

Mitt i allt julstök och packande inför resa till Öland där julen ska firas i år,kom jag på att jag lovat publicera del två i Sagan om Simo. Eftersom jag inte har en aning om när jag kan få Internet igen, fick jag mycket brått att skriva detta inlägg. Och om jag inte hinner skriva det om ett par dagar - GOD JUL!

Snabb sammanfattning: Sjuårige Simo och hans mor Mia, känner sig hotade av farbror Clem när Simos far, den svarte riddaren dött av en krigsskada.

Simo och hans mor lämnade staden och bosatte sig hos Simos morföräldrar istället. Men han fick trots allt en utbildning värdig en framtida kung. Folket i staden glömde bort Simo, eftersom han ju ändå bara varit ett barn när de flyttat. Ingen kunde riktigt komma ihåg hur Simo ens sett ut. Alesso blev kung över staden istället, med stöd av den inflytelserike farbror Clem.

Simos far, den svarte riddaren.

Tiden gick och Simo blev en ung och rastlös man. Hans mor höll honom dock hemma, och lät honom inte bege sig iväg ut på äventyr, trots att det var ett äventyr en ung man mest av allt önskade sig. Hon visste att Simos eget äventyr snart skulle börja, om han bara kunde vänta lite till. Dagligen fick Mia nämligen rapporter om farbror Clems hälsa, som inte var god.

En dag dog farbror Clem och Simos tre kusiner blev nästan omedelbart osams. Till slut lät Alesso giftmörda Ippo, och sedan stack Zino ned Alesso med en kniv. Morgonen efter knivdådet hade Zino flytt till staden bortom bergen.

Så staden stod åter utan kung, och alla krig som Simos far deltagit i var fortfarande igång. Farbror Clem och Simos kusiner hade inte gjort något för att komma till freds med stadens många grannar. Nu närmade sig flera fiender, med sikte på stadstronen, och invånarna visste inte vad de skulle ta sig till.

Nu var det dags för Simos äventyr, visste Mia, och skickade iväg sin son till staden. Simo var nu 18 år gammal och en stolt ung man med stort självförtroende. När han kom fram till staden kände ingen igen honom. Men efter att ha påkallat minnet av sin far, den svarte riddaren, mindes folket den lille parveln som flytt staden vid sju års ålder. Nu stod han framför dem, som en avbild av sin far, och ingöt förtroende i dem. Med den svarte riddarens son, tydligt lika begåvad med tur som sin far, skulle staden aldrig hamna i fiendens händer. Naturligtvis blev han folkets kandidat till tronen.

Han blev presenterad för stadens råd, som var betydligt mer tveksamma till att sätta honom på tronen som stadens regent. Men Simo var den rätte arvtagaren till tronen och stod näst i tur. Speciellt som hans kusin Zino flytt efter sitt brott. Simo lyckades dock övertala rådet om att kröna honom som kung, mot att han lovade att det var rådet som skulle få fortsätta styra staden.

Efter att krigen var avslutade och Simo var obestridlig kung över staden, tog han dock över det totala styret över staden. Folket ville ha honom och med deras stöd behövde han inte längre rådet. Så Simo avsatte rådet och blev envåldshärskare. Med sin makt, list och militära kunskap lyckades Simo dessutom besegra alla fiendestäder runt om och enade hela bygden under sitt eget baner.

Till en början var han hatad för detta, men med ständig fred och mer samarbete mellan städerna började ekonomin och kulturen blomstra. Folken trivdes och levde gott. Simo blev hyllad som kung och kom att leva lycklig i resten av sitt liv.

Simo efter att han blivit kung. Riktigt stilig 1500-tals riddare!

Simo gifte sig med en klok och vacker utländsk prinsessa, och de fick minst tio barn. När helst stadens angelägenheter tillät det spenderade han och hans familj tid i familjens kastell med den stora trädgården. Simos söner och sonsöner kom att härska över staden och bygden i ett par hundra år.

Som ni förstår var den här riddarsagan nästan ren sanning. Lite får man skarva! Hela berättelsen utspelade sig naturligtvis i Florens, i mitten av 1500-talet.

Simo – Cosimo I de Medici , den förste storhertigen av Toscana.
Mia – Maria Salviati, hans mor.
Den svarte riddaren – Giovanni dalle Bande Nere (med de svarta banden), hans far.

Farbror Clem – Clemens VII, familjen Medicis förste påve.
Kusin Alesso – Alessandro, Clemens illegitime son med en tränsteflicka.
Kusin Ippo – Ippolito, illegitim son till en av Clemens bröder, Alessandros riktiga kusin.
Kusin Zino – Lorenzino, Cosimos riktiga kusin.
De faktiska släktförbindelserna mellan Cosimos och Clemens sidor av familjen är svåra att snabbt förklara. Cosimo hörde till den andre, icke styrande grenen, men när den styrande grenen dog ut kom Cosimo och hans sida att ta över.

Kastellet – Villa di Castello där Cosimo skapade en av de första riktiga renässansträdgårdarna.
Prinsessan – Eleonora av Toledo, dotter till den spanske ställföreträdande hertigen av Neapel.

Sagan om Simo del 1

Alla ni som har uppskattat min finska blogg: tack, och välkomna åter om ett drygt år. Alla ni som har saknat mina Florentinska och Italienska skildringar: varmt välkomna tillbaka. Ni kan se fram emot en renodlad Florensblogg hädanefter. För Helsningfors och Finland må vara intressanta, men när ni läst Sagan om Simo, förstår ni att Florens inte går att slå.

Det har tagit lite tid att få ihop den här berättelsen, och det blir inte bättre av att blanda Smirnoff med julmust (tack käre Erik). Därför blir det en berättelse i två delar, med start nedan:

Det var en gång en liten pojke vid namn Simo. Han bodde i utkanten av en stor stad tillsammans med sin mor som hette Mia. Han hade en far också, en tapper och modig riddare, men han var nästan aldrig hemma. Han var alltid ute i krig för det fanns alltid folk att undsätta och fiender att hämnas på.

Simos far kallades den svarte riddaren, och det var inte hans fel att han aldrig var hemma förklarade Simos mor. Det han helst av allt ville, var att vara hemma hos Simo och Mia i deras kastell och kanske påta med växterna. Så Simo tog på sig att ta hand om trädgården och svor att göra allt han kunde för att i framtiden avsluta krigen i trakten.

Simo hade andra släktingar också. Han hade tre kusiner vid namn Alesso, Ippo och Zino och han tyckte inte särskilt mycket om någon av dem. De var alla äldre än han och alltid elaka. Men de fick göra som de ville, för Simos farbror Clem tyckte om dem. Farbror Clem tyckte allra bäst om Alesso, vilket gjorde Alesso högfärdig och ännu elakare. Farbror Clem tyckte dock inte alls om Simo och Simo kunde inte förstå varför.

Mia hade förklarat varför en gång, och då hade hon också förklarat att det var farbror Clem som alltid såg till så att Simos far hade ett krig att strida i. Farbror Clem ville inte att Simos far skulle börja bry sig om stadens andra angelägenheter, utan att han skulle koncentrera sig på att vara den svarte riddaren och göra det riddare gör bäst. Simos far var duktig och tapper och hade alltid en massa tur med sig, men Mia var ändå rädd att något skulle hända med fadern i krigen. Men farbror Clem satt istället och hoppades att något skulle hända Simos far i något av de hundra krig riddaren stred i. Både Mia och Clem visste att den svarte riddarens tur snart skulle ta slut.

När Simo var sju år kom det hemska men trots allt väntade beskedet om att den svarte riddaren hade dött. Han hade fått ett spjut i benet under en belägring, vilket inte hade varit en livshotande skada. Men såret hade inte rengjorts, och blivit infekterat. Infektionen hade spritt sig i kroppen och några dagar senare hade den svarte riddaren dött.

Simo kände inte så mycket över bortgången, han hade aldrig riktigt känt sin far. Men han visste att hans mor skulle vara ledsen. Nu skulle Simo aldrig få några syskon. Men till Simos stora förvåning var hans mor snarare beslutsam och rädd, än ledsen.

- Vi ska omedelbart flytta härifrån, Simo.
Det var det första hon sa när de blev ensamma efter att sändebudet lämnat dem.
- Vi ska flytta ut på landet, långt bort från staden och farbror Clem. Varken du eller jag är säkra här längre.
Sedan upprepade hon det som hon tidigare berättat för Simo om farbror Clems planer. Att han skulle göra en av Simos kusiner till kung över staden, troligtvis Alesso. Han hade inte kunnat göra det innan, eftersom Simos far varit i livet, och folket hellre ville ha den svarte riddaren som kung än en av Simos elaka kusiner.

- Farbror Clem kommer alltid se dig som ett hot till sina planer och jag är rädd att han kommer vilja låta dig dö också, precis som han lät din far dö. Det här gjorde Simo helt livrädd för farbror Clem. Han ville aldrig träffa Clem mer i hela sitt liv, och gick med på Mias planer om att flytta. Även om flytten innebar att han fick lämna sitt hem Kastellet med den stora vackra trädgården.

Simos barndomshem, kastellet med den stora trädgården.

Innan Simo och hans mor flyttade från staden träffade Mia Clem och förklarade att de aldrig skulle återvända. Varken hon eller Simo var intresserade av att han någon gång i framtiden skulle bli kung över staden och folket skulle snart glömma bort dem. Det var totalt struntprat alltihop, man kunde inte lämna folket i staden under ett styre av en illasinnad kung. Men Clem var en mäktig man som lätt kunnat se till så att det gick illa för Simo och hans mor. Genom att övertyga Clem om deras lojalitet till honom och kusinerna fick Mia Clem att tro att de inte var något hot mot tronen. Genom ett vädjande till Clem om blodsbanden mellan dem, fick Mia dessutom honom att lova att lämna Simo i fred, eftersom de ju ändå var helt ointresserade av att Simo skulle bli regent.

Hur ska det här sluta? Fortsättning följer om ett par dagar (onsdag eller torsdag tror jag).

Kaos och mumintroll

Kaos slog till i mitt liv i torsdags och stegrades under fredagen. Därför har jag, trots tidigare planer, inte kunnat skriva så många inlägg som planerat under den här veckan. Det har i alla fall varit trevligt att få informera om Helsingfors och skriva om en annan stad än om Florens ett litet tag. Men nu börjar jag åter längta söderut, så denna finska episod går mot sitt slut.

Jag hade egentligen tänkt skriva ett inlägg under, eller möjligtvis dagen efter, själva självständighetsdagen om hur Finland blev en egen stat och om det årslånga inbördeskriget som följde. Inbördeskriget som varit ett sår i den finska folksjälen under lång tid och som är svårt för oss utomstående att förstå. Det är inte ens säkert att folk känner till att Finländare slogs, sköt och mördade andra Finländare under 1918, det första året som självständig nation. Men tiden är knapp och jag vill hellre avsluta veckan med något roligt. Alltså vill jag bara kort säga två saker:

1. man firar en självständighetsdag, inte nödvändigtvis en nationaldag (skillnaden är viktig).
2. självständighetsdagen är en allvarlig dag för eftertanke men även en stilla glädje. (Inget rusande på Karl Johann alltså.)

Men nu till något roligare – Mumin!
Jag älskar Tove Janssons muminfamilj. De har nog varit med i min vardag hela mitt liv, från att jag var liten. Bilderböcker och sedan vanliga böcker har lästs och slitits av användning från barnsben. Och varje gång jag har sett ett troll eller en mumrik eller kanske ett litet knytt, har jag blivit glad.

Muminfamiljen i porslin på Arabias muminutställning i Helsingfors.

När jag blev så finsk några år sedan, började jag köpa på mig en och annan muminsak. Det började med en kylskåpsmagnet med Lilla My på. Lilla My är helt klart min favorit, föjlt av Snusmumriken och Too-Tikki. Lilla My är glad eller arg och har ett hetsigt humör. Hon blir inte rädd, istället blir hon arg och går till anfall. Lite som jag skulle vilja vara men tyvärr inte alltid är. Som en av mina arbetskamrater sa, den sommaren jag jobbade i Finland:
-Du är inte som Lilla My, du är för snäll för att vara Lilla My. Du är nog mer som hennes syster, Mymlan.
Det var nog sant, även om jag inte riktigt är så sentimentalt romantisk som Mymlan kan vara. Hon blir kär (och gärna olyckligt kär) bara för sakens skull. Personen hon blir kär i är inte alls lika viktig som själva känslan. Och där skiljer vi oss åt.

Lilla My var också den första jag skaffade mig som mugg ur Arabias numera berömda muminmuggsamling. Sedan blev det mumintrollet, för man måste ju i alla fall ha ETT riktigt mumintroll i samlingen.

Nu är samlingen muggar stor, men eftersom Arabia ständigt ger ut nya motiv (och tar bort gamla – ständig skräck för att de man inte skaffat kommer att sluta tillverkas) är den långt ifrån komplett. Jag har till exempel fortfarande inte skaffat in Snorkfröken, som jag tycker är så otroligt fjantig. Kan inte fatta att Mumintrollet gillar henne. Istället har jag haft mycket mer ut av beskrivningarna av vänskapsförhållandena mellan Mumin, Snusmumriken och Too-Tikki.

Snusmumriken är Mumintrollets bästa kompis, men är sin egen person. Funderar mycket, men delger kanske bara en bråkdel av sina tankar. Dessutom vandrar han ju runt och är bara i Mumindalen under vår och sommar. Därmed är han en stor glädjekälla när han kommer, men också den djupaste sorg när han går. Too-Tikki är en totalt annorlunda person från alla andra som mumintrollet någonsin träffat förut. Först chockar hon honom, men sedan blir de riktigt goda vänner. Too-Tikki säger vad hon tycker och himlar inte med grejer.

Mumintrollet och Too-Tikki framför en snölyckta i Tove Janssons bok Trollvinter.

Men vem av dem tycker Mumintrollet egentligen mest om? Det är det här jag tycker är intressantast och det är också detta som gör att jag nu, nästan 30 år gammal, fortfarande kan uppskatta alla äventyr i Mumindalen.

Grattis – du ska till Helsingfors!!!

Mesa inte, försök inte ändra resmålet till en Kanarieholme eller Köpenhamn. Vänta ska jag berätta vad du ska göra, hur du ska bete dig och vad du ska se.

Förberedelser: Innan resan är det jättebra om du kan lära dig några finska fraser. Att komma som storsvensk och förvänta sig att alla pratar svenska kan upplevas som förmätet. Att direkt gå på engelskan är nedvärderande för de som faktiskt pratar svenska. Bäst är att kunna säga på finska att man inte talar språket och gärna pratar svenska eller engelska istället, så att personen man pratar med själv får avgöra vilket språk den vill kommunicera på. Fraserna du i så fall behöver är:

Minä en puhuu suomea. (Jag pratar inte finska)
Puhutko sinä ruotsia tai englantia? (Pratar du svenska eller engelska?)

I övrigt kan det vara bra att kunna säga tack (kiitos), god dag (hyvää huomenta, eller bara huomenta) och ja tack/nej tack (kyllä kiitos, ei kiitos).

Sedan brukar ju svenskar ha svårt med uttalet, vilket kan irritera mig till döds, eftersom det inte är svårt, bara ovanligt. Det brukar gå utmärkt om man anstränger sig lite. ANSTRÄNG ER! Den som nu inte klarar att uttala mitt efternamn får stryk!

U uttalas som svenskans O
O uttalas som svenskans Å

Två lika vokaler efter varandra ska uttalas långt, man säger inte kitos när tack ju heter kiitos [ki:tås]. Och se up med vokalerna: tuli (eld), tuuli (blåst), tuoli (stol).

Under resan:tar man flyget är det som vilken annan resa som helst. Åker man Finlandsfärja får man en reseupplevelse i sig. Detta ska du i så fall passa på att göra:

• Boka biljetterna i god tid om du reser under sommaren. Båtarna är proppfyllda!
• Gå ut på däck och kolla in skärgården med massor av tjusiga hus och vinka till förbipasserande båtar.
• Ät medhavd kvällsmat, men lägg en 50-60 kr på frukosten och ät tills du storknar av frukostbuffén istället.
• Köp godis och alkoholhaltiga drycker på hemresan så slipper du kånka flaskor. Men kolla gärna in priserna!
• Kolla in läget på discot och barer (varning för finsk tangokaraoke) men kom ihåg frukostbuffén.
• Finland ligger en timme före oss i tid, så man är framme fortare än man tror. Gå upp i tid och ät frukost i lugn och ro medan färjan kryssar in till Helsingfors mellan kobbar och skär.

Helsingfors hamn med Finlandsfärjor.

Framme i Helsingfors:

centrala Helsingfors är ganska litet, så det är gångavstånd till allting. Mycket byggdes upp under 1930-talet, så det är väldigt stilrent. Snygg, ljus funkis. Äldre hus från 1800-talet och den finska nationalromantiken finns också, vilket givit Helsingfors smeknamnet Lilla S:t Petersburg. Ta en promenad längs Esplanaden, gå en bit längs Mannerheimsgatan (affärer, moderna konstmuseet Kiasma) sväng ned mot Järnvägsstationen (snygg, nationalromantisk byggnad) och gå mot Senatstorget med den vita domkyrkan (ännu snyggare, kritvit kyrka). Då har du sett centralaste Helsingfors på en enkel spatsertur.

Viktigaste sevärdheterna:

du hinner med att se de flesta sevärdheterna på ett par dagar eller en långhelg i Helsingfors.
• Sveaborg – finns med på Unescos världsarvlista och är ett par öar hopbyggda av nästan enbart försvarsbyggnader av olika slag. Sveaborg har aldrig erövrats i krig. En utmärkt utflykt för en dag, med badplats.
• Ateneum – konstmuseum med äldre konst. Personligen så föredrar jag Ateneum framför Kiasma (modern konst), men det är en smaksak. Här finns massor av klassiker, Helene Schjerfbecks Konvalecenten och Akseli Gallen-Kallelas illustrationer av nationaleposet Kalevala.
• Domkyrkan – ett måste! Kolla in utsikten, och sedan resten av byggnaderna kring Senatstorget, för här finns universitetet och stadsrådsborgen bland annat.
• Botaniska trädgården – fullt av växter som tål kallt klimat.
• Riksdagshuset – stort och pampigt, med många guidade turer.
• Kyrkan i berget – En kyrka som ligger insprängd i en bergsklippa.
• Finlandiahuset – en av många byggnader ritade av Alvar Aalto. Konserthus.
• Borgbacken – tivoli med fantastisk Helsingforsutsikt.

Foto inifrån kyrkan i berget.

Shopping:

Helsingfors är fullt av stora varuhus och jättegallerior, där man säljer allt från heminredning till musik och böcker. Man kan lätt spendera en dag enbart med shopping. Fyra butiker/varuhus vill jag dock särskilt rekommendera:
• Stockmanns – motsvarar NK i Stockholm, men är mer vänligt inställt mot vanliga människor. Har allt, verkligen ALLT! Matvaror i källaren, parfymer, kläder, musik, elektronik, böcker och turistsouvenirer.
• Akademiska bokhandeln – bästa bokhandeln i världen. Bättre än SF-bokhandeln. Har allt, på alla språk, och om de inte har kan de beställa hem. Köpte Asterix översatt till Savolaxfinska till pappa i present därifrån till exempel.
• Moomin Shop i KÄMP galleria. Need I say more?
• Arabias fabriksförsäljning vid Arabias porslinsfabrik. Man får ta spårvagnen ut dit visserligen, men man får se så många vackra funkisbyggnader på vägen ut dit att det är värt besväret.

Mat:

enklast och ibland godast är att leta upp en matvarubutik. I brödavdelningen finns massor av fantastisk färdigmat att välja mellan. Karelska piroger, naturligtvis, men även andra piroger (med fyllning av köttfärs, ost, tomat, spenat, feta…) och minipizzor. Utmärkt om man ska iväg till Sveaborg eller porslinsfabriken under dagen. Fika gör man bäst i Glaspalatset längs Mannerheimsgatan.

Nu kan du lugnt säga att du klarat av Helsingfors. Det var väl trevligt? Inget att vara rädd för! Och visst vill du väl åka tillbaka till Nordens bästa och vackraste huvudstad igen snart? Jag har fått många samtal/SMS/mail från vänner som blivit positivt överraskade av Helsingfors, av hur vackert och trevligt där är. Så var ingen mes, banga inte när Helsingforstrippen kommer på tal. Det är värt det!!! Hundra gånger om!!!

Hur det kom sig att jag blev så finsk

När jag var mindre var det nästan en regel att vi åkte till Finland varje sommar. När jag var riktigt liten brydde jag mig inte så mycket om det men när jag blev äldre och ville kommunicera blev det värre. Vi pratade bara svenska hemma, och mina finska släktingar pratade bara finska, med några få undantag. Inte många pratade engelska heller, eftersom det rörde sig om en äldre generation. Pappa är yngst i en syskonskara om sju personer.

(Detta är ju en jätterolig situation i sig, eftersom det betyder att jag har två kusiner som är äldre än min mamma och att jag har flera kusinbarn som då är i samma ålder som jag och mina syskon. Totalt har jag 22 kusiner i Finland. Eller kanske 23 nuförtiden. Jobbigt att hålla reda på.)

Finska flaggan i topp över försvarsön Sveaborg i Helsingfors hamn.

Sommaren 1999 följde jag med min näst äldsta kusin och hennes man, hem. De hade varit på resa i Tyskland och stannade över hos mina föräldrar under sin hemresa. Lite på impuls blev det bestämt att jag skulle hänga på och stanna hos dem en vecka eller två. Det skulle i så fall bli första gången jag åkte till Finland utan mina föräldrar. Jag var lite skrämd, för även om min kusin pratar jättebra svenska (hon är språklärare i svenska och tyska) så skulle jag annars hamna i ett nästan helt finskspråkigt område.

Min kusin bor i Esbo (Espoo på finska) som är Finlands största kommun. Den ligger precis bredvid Helsingfors och i mångt och mycket fungerar den som en sovstad till huvudstaden. Inne i Helsingfors kan man klara sig med svenskan, men i Esbo tycker jag det är lite värre. Hur som helst så hade jag tio trevliga dagar hos dem, där jag åkte in till Helsingfors och upptäckte staden, skrev mängder med brev, läste massor av böcker och lärde mig lite finska. Allt blir så mycket enklare i Finland om man kan några finska fraser. Till exempel bara säga att man inte pratar så mycket finska och att man gärna byter till svenska eller engelska istället.

Akseli Gallen-Kallela's Aino-svit på konstmuseet Ateneum i Helsingfors. Ett besök där är ett måste varje gång jag är i stan.

Men framför allt så lärde jag känna min finska sida.

Min kusin plockade fram fotoalbum med bilder på mina farföräldrar som jag aldrig sett innan (min farmor dog året innan jag föddes och min farfar året efter). Hon konstaterade också att jag hade flera drag som var typiska för min finska släkt, exempelvis mina långa smala fingrar. Det här var en upplevelse i sig, för jag hittade flera små pusselbitar om mig själv och min bakgrund där. Jag tyckte jag blev hel.

Sedan var jag fast. Året därpå åkte jag till Finland och jobbade i sex veckor under sommaren 2000. Höstterminen 2000 läste jag dubbelt och pluggade samtidigt med mina ordinarie studier 20 poäng finska i Lund (vilket var ett jädra pussel att få ihop, och jag hade ingen fritid – jag pluggade hela tiden, så det är verkligen inget jag kan rekommendera).

Och vid den här tiden på året, för nu sju år sedan, bjöd jag in mina vänner i Malmö på en liten finsk fest. För att fira Finlands självständighetsdag den 6 december. Det är nu av samma anledning som min blogg blir ett reellt Italy vs Helsinki och för en vecka kommer att handla om Helsingfors och Finland istället.

Kort och blandat

Det finns ett par småsaker som jag känner att jag vill och behöver kommentera. Det är inte tillräckligt för att bli ett helt inlägg om vart och ett av de här ämnena, och alla har inte heller en Florensanknytning. Det är saker som sker runt omkring mig eller saker som jag genom tidigare inlägg här har givit mig in i debatten med.

Detta lät jätteallvarligt, men så är inte fallet. Här kommer mina kommentarer:

• Min katt är INTE tjock! För femhundrafemtielfte gången: MIN KATT ÄR INTE TJOCK!!! Mitt söta Lejon är en Norsk skogskatt som har massor av päls. Därför ser han stor ut, men om man klappar honom eller tar upp honom i famnen så märker man genast att han inte är så stor som han ser ut. Han är faktiskt en ganska liten katt. Och vi matar honom inte för mycket, ett mål blötmat och ett mål torrfoder om dagen. Den som nästa gång säger att min katt är tjock ska själv försöka hoppa upp på ett bord som är över en meter högt – för det klarar Lejon! Det hade han inte gjort om han hade varit tjock. Min katt är inte tjock, han är spänstig och hårrik.

• Nic gillar ekorrar. Tydligen är ekorrar ett tecken för tur i Italien och dessutom är de riktigt ovanliga. Om Nic har tur så ser hon kanske två ekorrar om året. Så när jag var på Mr Emersons arbetsplats och såg två ekorrar kivas om valnötter, så lyckades jag få in hela hennes årsantal ekorrar på en gång. På torsdag går mitt paket med posten ned till henne i Florens, innehållande en ekorre i form av ett gosedjur, samt en CD-skiva med ekorrbilder. Hoppas det ger henne all tur hon behöver.

Ekorre i Kaukasisk vingnöt (Pterocarya fraxinifolia) i nötlunden på Norrvikens Trädgårdar.

• Varför finns jag inte på Facebook? Det är inte av lathet, jag är insatt i själva grejen. Det har väl lite att göra med att det finns människor på Facebook som jag inte vill ha kontakt med. Men egentligen handlar det mer om att de gamla vänner jag tappat bort och VILL ha kontakt med inte finns representerade i lika stor utsträckning. Och till er som jag inte tappat bort och som finns på Facebook, till er vill jag bara säga att jag hellre träffar er öga mot öga än över Internet. Dessutom finns det en massa andra sätt att hålla kontakten med folk som jag använder mig av. E-post, telefon och så är jag en av de få som faktiskt fortfarande anlitar posten och skickar brev och saker till mina vänner. Det gör oftast folk riktigt glada och då blir jag också glad.

• För er som missade avslutningen på Formel 1 säsongen så ska jag här rapportera resultatet med blandade känslor. Vinnare blev Kimi Räikkönen, Ferrari med 110 poäng. Två kom Lewis Hamilton, McLaren-Mercedes med 109 poäng. Trea Fernando Alonso, McLaren-Mercedes med 109 han med. Lewis Hamilton hade fler bättre placeringar än Alonso och fick därför sin andra plats trots att de slutade på samma poängantal. En ynka poäng skilde alltså Kimi från Lewis när de gick i mål. Hade inte McLaren-stallet sjabblat bort näst sista loppet, eller om Lewis Hamilton hade varit lite mindre nervös i sista loppet, så hade han vunnit istället. Att Kimi vinner för att en annan förare kör dåligt, istället för att utklassa har jag lite svårt att vara glad över. Eller så är jag bara svag för Lewis Hamilton. Nic kommenterade det hela så här:

I was very happy that Kimi Raikkonen won the Formula 1 driver's championship, and you SHOULD BE, too, because HE is Finnish and I am Italian, and because he said that he feels very happy with this team while he didn't at all with his old one, where he never won in five years, while with Ferrari he won on his first year... so you absolutely have to leave McLaren-Mercedes to its fate once and for all, especially now that they became ridiculous with this pathetic spy story-shame!! And also because, even if you are not interested in cars, Ferrari makes much more beautiful cars than Mercedes, even if you just look at them as design objects (like architects do...)! I have always liked Kimi Raikkonen, even when he was in McLaren, and I hoped he would come to Ferrari, so now everything is in its place!!

Så med andra ord borde jag lämna McLaren åt sitt öde och börja gilla röda bilar med hästar på. Men jag hade ju glatts så mycket mer åt att Kimi Räikkönen blev världsmästare om han blivit det någon gång mellan 2002 och 2006. Istället är jag glad åt att Finland fått två världsmästare inom loppet av endast 10 år. Det är så mycket mer än något annat Nordiskt land någonsin presterat.

Mer Italy vs Helsinki blir det nästa vecka, då jag planerar en liten överraskning här! Det blir en veckas Limited och Special Edition av min blogg. Fortsätt läs, eller var en liten fyrkant!

Est! Est!! Est!!!

Hade besök av min syster och hennes sambo i helgen. Det var ett bra tag sedan vi sågs, hon var i Amerikatt under bokmässan, som brukar vara ett givet tillfälle för mig att träffa mina syskon. Så senaste gången vi sågs var faktiskt inför vår Florensresa. Vi sov över hos dem natten innan, eftersom vårt plan lyfte väldigt tidigt på morgonen.

Jag och mina syskon brukar ge varandra souvenirer efter en resa, även om det inte är ett måste. Nu när vi dock hade sovit över hos dem ville jag verkligen tacka genom en liten present. Så jag frågade om de hade några önskemål.

Min syster och hennes sambo var i Florens i maj 2006, alltså ett år innan min och Mr Emersons resa. Till skillnad från oss hade de själva hyrt en bil och åkt runt på den Toscanska landsbygden, besökt vingårdar och provat lokala viner. De hade under denna vinprovartur tagit sig till en vingård vid namn Santo Stefano. Vinet där var tydligen i särklass framför allt annat, så när jag ställde min fråga, önskade de sig självklart en flaska Santo Stefano vin.

Tyvärr visade sig just det vinet vara väldigt lokalt, varken Nic eller hennes far kände till det. De trodde att gården kanske var så liten att den inte producerade större mängder, och därför koncentrerade sig till gårdsförsäljning. Så, vad skulle jag då skaffa istället?

Jo, Est! Est!! Est!!! Det berömda vita vinet som fått sitt namn från en legend.

Flaska av Est! Est!! Est!!! i dagens moderna utseende.

Enligt legenden kom en ämbetsman från Augsburg, vid namn Johannes Defuk, resande förbi Montefiascone mot Rom. Han skickade alltid sin betjänt i förväg för att prova det lokala vinet. Om betjänten gillade det skulle han skriva ”Est” på väggen till huset. Då visste Johannes var han kunde få ett vettigt vin när han stannade längs vägen. I byn Montefiascone (ligger i provinsen Viterbo) hittade betjänten ett så gott vin att han skrev ”Est! Est!! Est!!!” på väggen. Naturligtvis stannade Johannes där och tyckte så mycket om vinet att han drack det till döds. Ett lyckligt slut! Så sedan dess heter vinet ”Est! Est!! Est!!!”.

Vinetikett från 70-talet föreställande Johannes Defuk.

Nic berättade denna legend för mig i ett av sina brev tidigare i år, men då handlade det om choklad. Hon hade varit på en musikalisk workshop och musikern som var där var tydligen känd för att gilla choklad. När han avslutade evenemanget tackade Nic genom att sträcka fram ett vykort med praliner på, från en chocolateria hon gillar. På det hade hon helt enkelt bara skrivit ”Est! Est!! Est!!!”. I brevet hade Nic skickat med en ask med blandade praliner från chocolaterian, och de var verkligen fantastiskt goda.

Jag har själv inte druckit vinet ”Est! Est!! Est!!!” så jag vet inte om det är fantastiskt. Jag får vänta på rapport från min syster. Efter att de läst legenden var de mycket intresserade att få smaka på det. Eller så får jag beställa en flaska från systemet. Välsorterade butiker har ”Est! Est!! Est!!!” i sitt ordinarie sortiment, men på mindre orter får man beställa från systemets beställningssortiment. Inget dyrt vin, så det är absolut värt att prova!

I övrigt ska jag också börja sätta märkningen ”Est! Est!! Est!!!” på saker jag testat och smakat, som jag vill rekommendera. I brist på goda smaker jag nyligen fått uppleva får jag istället rekommendera den nyöppnade SF-bokhandeln i Malmö, som jag besökte första gången igår. Definitivt värd att skriva ”Est! Est!! Est!!!” på.

Tack Markus för att du tog dig tid att äta lunch med mig igår! Det var trevligt!!!

Bebyggda broar

– Den är väldigt vacker, men vad är det för speciellt med den?

Det var min första reaktion på Ponte Vecchio, den där första gången jag var i Florens 1994. Jag och min familj (samt resten av busslasten bestående av bibliotekarier) stod på utkiksplatsen Piazzale Michelangelo och tittade på staden. Lillebror Freddy (får kalla honom så för sakens skull) sprang omkring i sin psykedeliskt mönstrade fleecetröja och tog miljoner foton som alla fick solkatter.

Och min mor fick förklara för mig vad det var med Ponte Vecchio som var så speciellt:
– Det finns hus på bron.
Jo, det kunde jag ju se. Men det var väl inte så fantastiskt? Sedan tittade jag på alla andra broar över floden Arno, inte en enda av dem hade hus. När jag tänkte efter kunde jag inte komma på en enda bro med byggnader på som jag sett med egna ögon. Då fattade jag.

Nu vet jag att det finns fler saker med Ponte Vecchio som är lika fantastiska. Till exempel var det den enda florentinska bron som inte bombades under andra världskriget. Ryktet säger att en av de högsta tyska flygofficerarna hade varit arkitekt innan kriget och inte hade hjärta att bomba bron. Byggnader på båda sidor om bron bombades dock för att försöka hindra de allierades telegraftrådar.

Ponte Vecchio i Florens, foto från vår resa i somras.

Grunden för Ponte Vecchio är alltså bevarad från Medeltiden, men sitt nuvarande utseende fick bron först på 1500-talet. Under medeltiden låg stadens alla slaktare på bron, och de slängde allt slaktavfall i Arno. Vattnet var således inte rent, men Florentinarna tyckte att deras stad var bland de renaste i världen för att just slaktavfallet inte låg och ruttnade i högar på stadens gator. På 1500-talet blev det dock ändring, när Cosimo I inte ville beblanda sig med vanligt folk när han promenerade hem från sitt kontor. Vasari byggde sin korridor åt honom, från Uffizierna till Palazzo Pitti, rakt över Ponte Vecchio. Cosimo ville inte känna slakteridoften på sin tio minuters promenad hem, och körde bort slaktarna. Istället uppmuntrades guldsmeder att slå sig ned där. En fantastisk bro med fantastisk historia helt enkelt!

Däremot vet jag numera att det finns en mängd andra broar som är bebyggda runt om i världen. I Nordamerika finns miljoner broar med väggar och tak, laduliknande skydd enkelt uttryckt. I Europa finns också broar med tak (Suckarnas bro i Venedig till exempel) men dessutom broar med reella byggnader. Flera sådana finns i Frankrike och Tyskland, samt enstaka även i Holland och Belgien. En i Frankrike har jag faktiskt besökt.

I trean på gymnasiet valde jag en fördjupningskurs i franska. I kursen ingick en resa till Landerneau i Bretagne. Min gymnasieskola hade ett utbyte med gymnasieskolan där, och vi fick bo hemma hos elever vid den skolan. Jag hade tidigare tagit emot en tjej att bo hemma hos mig när de besökte Linköping, men när vi kom bodde jag hemma hos en tjej jag brevväxlat med sedan mitt första gymnasieår istället. Det var en fantastisk upplevelse, och man var verkligen tvungen att prata franska eftersom man bodde hemma hos folk. Dessutom fick man en inblick i deras liv som man nog aldrig annars fått. För att inte tala om hur mycket bättre ens franska blev.

Hur som helst. Mitt i Landerneau flyter floden Elorn. Över den går bron Pont de Rohan (Rohan är namnet på hertigfamiljen som styrde Bretagne en gång i tiden. Det har inget att göra med Sagan om ringen.) som har flera byggnader ovan sig. Naturligtvis menade jag att Ponte Vecchio var en betydligt vackrare bro men, fick jag påpekat från Landerneau-borna, ingen bodde längre på den. Pont de Rohan var en levande bro, eftersom husen faktiskt var bebodda. Guldsmederna på Ponte Vecchio levde inte där, de bara arbetade där. Det kanske fransmännen hade en poäng med.

Inlandssidan av Pont de Rohan i Landerneau, vid ebb.

Som del i vår resa fick vi bland annat intervjua arbetande fransmän. De flesta intervjuade någon av sina värdföräldrar, men jag och en tjej besökte en farmaceut som jobbade på ett apotek som låg just på Pont de Rohan. Jag minns inte så mycket av intervjun längre, men jag kommer ihåg att vi hade ett fasligt sjå med att säga NI och inte DU till henne. När vi för hundrade gången bad om ursäkt så tog hon inte illa upp längre i alla fall… Förutom det minns jag bara något hon sa om att apoteket låg på bron: det blev ganska kallt om vintern, eftersom det kalla vattnet ständigt forsade under dem.

Även om både Ponte Vecchio och Pont de Rohan således är bebyggda, upplevde jag dem som helt olika. I Florens har Ponte Vecchio fortfarande en brokänsla kvar. Man kan mitt på bron se ut över Arno och husen som kantar floden medan man på Pont de Rohan kunde gå över bron utan att vara medveten om att det var en bro. Husen på bron var så höga och breda att det kändes som om man var på vilken fransk gata som helst. Däremot var floden Elorn så totalt annorlunda än Arno. Jag har aldrig varit någon stans där skillnaden mellan ebb och flod var så tydlig. En tid på dagen fanns inget vatten alls. En annan stjälpte det nästan över kanterna.

Det är mycket roligare att vara glad.

Det är mycket roligare att vara glad, än att ha någon annan sinnesstämning. Det är mitt motto och vad jag lever efter. Jag är en positiv och glad person, som försöker se ljuspunkter även i nattsvart mörker.

Jag vill dessutom gärna tro att jag är en skapande och uppmuntrande person, även om jag ibland är för lat för att vara riktigt kreativ. Framförallt har jag svårt att komma igång. Jag vet att det är exempelvis är jättekul att sy, och det känns bra efter att jag knypplat ihop en ny väska, men ofta är det alltför jobbigt att bara plocka fram tyg, tråd och symaskin.

My lovely symaskin vid namn Huskystar.

Ibland plockar man inte fram saker förrän man verkligen måste, till exempel IKEA hade rea på gardintyger, och nu MÅSTE jag verkligen sy upp längderna, annars ligger tyget i en hög någonstans och är i vägen. Förresten, det behöver inte vara att sy, det kan lika gärna vara att teckna, julpyssla, koka marmelad eller skriva färdigt den där novellen (eller vad helst ni vill).

Men varför slår man istället på TV:n och slötittar, eller spelar Zeus på datorn? För att det är enklare. Eller kanske för att drivkraft och uppmuntran saknas.

På sätt och vis tror jag det var lättare för folk på medeltiden att bara tro på vad kyrkan predikade, än faktiskt fundera själv. Kyrkan och de regerande kejsarna/kungarna/riddarvasallerna var säkerligen sparsamma med både uppmuntran och att ge skaparlusta till sina livegna undersåtar. Man förbjöd istället för att bejaka och man hindrade istället för att hjälpa. Allt gick i ide under medeltiden.

Jag vet att jag gör många människor sura genom att tala om en mörk medeltid, för många är intresserade av just den tiden. Alla livespel, all fantasylitteratur gör att folk har en romantisk bild av tappra riddare, väna jungfrur och en och annan slumrande drake under den tiden. Man glömmer lätt bort verkligheten, där folk dog i krig, av svält och digerdöden, vikingar, hunner och korstågen orsakade plundringståg och feodalismen som innebar att folk inte ägde sin egen mark utan arbetade för en ”tapper riddare” mot skydd och lite mat.

Så hur kom det sig sedan att renässansen uppkom? Varför började människorna skapa saker, forska inom vetenskapen, måla och skulptera nakna människor? Allt detta som hindrats av kyrkan och kejsare och ansetts vara synd? Hur vaknade man ur idet? Hur tog man sig kraften, istället för att bara gå den enkla lätta vägen och tro på predikningarna (läs: titta på TV)?

Svaret på det är inte enkelt. Renässansen anses vara en stadsföreteelse. Det vill säga, i en stad såldes överflöd från ens odlingar, för pengarna kunde man köpa något annat, eller spara. I en stad möttes människor från olika delar av världen och man kunde utbyta varor och erfarenheter. Kunskaperna tog man med sig hem, och bättrade sina egna varor, så man gick med större vinst. När vinsten togs hem som rena pengar kom ett behov av att prägla mynt.

Ett av de första moderna mynten var den Florentinska Florinen (kolla in den snygga irisen i relief!). Andra mynt vid samma tid var Genuesen (Genua) och Dukaten (Venedig).

Med pengar kunde man köpa sig frihet från sin feodalherre, bli en borgare och se sig som jämlike med många människor istället för som främst en undersåte. Hade man riktigt mycket pengar ville man samla dem på ett säkert ställe, en bank. Att ta ränta på utlånade pengar var en synd enligt kyrkan, men genom övertalning (mutor? sponsring?) gick kyrkan till slut med på att det bra att ta ut en ”liten avgift” för besväret. Den Mediéeiska banken var född. Rikedom hos stora familjer skapade en efterfrågan på konstverk, filosofiska samtal och nya palats och nu gick det bra att måla och skulptera nakna människokroppar, återupptäcka antik mytologi, filosofi och ideal.

Med pengar blev människor mer självständiga och jämlika. Man frigjorde sig allt mer och blev uppmuntrad av sina egna framgångar. Man kunde ta egna beslut.

Det är inte så konstigt att jag föredrar renässansen framför andra historiska epoker. Det är intressant att man lyckades ta sig ur något mörkt och negativt för att återupptäcka gamla ideal, liksom skapa nya saker genom att se framåt och positivt.

Så med andra ord måste jag frigöra mig från TVn och Zeus, skapa för den uppmuntran jag får efteråt och helst tjäna lite pengar på mitt pyssel så att jag får mer uppmuntran… Göra det lättare att vara kreativ och svårare att slösurfa på Internet.

Det känns nästan omöjligt. Det var nog lättare på 1300-talet när de varken hade TV, dator eller Internet.

(Ni får förlåta mig om jag inte har varit helt historiskt korrekt i detta inlägg. Jag vet att medeltiden hade ljuspunkter och att renässansen hade många negativa sidor. Men det här är min egen högst personliga och känslosamma blogg. Ibland skriver jag mer för känslans skull än för att vara korrekt.)

Vakthundar är överskattade

Vakthundar är så överskattade de kan bli. Bildbevis följer här.

Vaktlejon i Florens
(Loggia dei Lanzi brevid Palazzo Vecchio och Uffizierna).

Vaktlejon i Kina
(Himmelska fridens torg, ingången till Förbjudna staden - M(j)AO)

Vårt eget vaktlejon!

Flera kvällar i rad har Lejon legat på trappen och tittat på folk som gått förbi. Det har tydligen blivit ett specialintresse för honom, eftersom han hellre ligger där än kommer in och umgås med oss. Detta ÄVEN när det regnar och blåser ute!

Eller så kan man se det hela lite mer pretto: västerländsk renässanskonst, österländsk mingkonst och modern trappkonst?

Problemet med kupolen del 2

Sammanfattning: ni är störst bäst och framför allt rikast, och vill få en byggnad som är det samma. Byggnaden ska prydas med världens största kupol, men ingen vet hur den ska byggas. Genom en tävling har ni i alla fall lyckats få fram två killar som verkar ha koll.

Den ene killen, inte så trevlig men tydligen smart, vi kan kalla honom Filip, han har i alla fall en idé om hur man ska få upp stenblocken till den höga höjd som själva kupolen ska börja från. Ni låter myndigt honom börja med det.

Killen konstruerar en hiss i trä som dras av oxar. Någon så stor hiss som orkar lyfta marmorblock på 500 kg har aldrig tidigare byggts. Skitbra, men ni vill ändå att Filip ska jobba ihop med den andre killen, trots att han (som får heta Gilbert) inte alls gör så mycket. Men, vad gör man. Gilbert är trevlig, det är inte Filip. Så Filip blir arg och bestämmer sig för att låtsas vara sjuk ett par dagar. Gilbert reder ju inte alls ut situationen utan Filip, och då först erkänner ni att det nog är Filip som ska leda jobbet. Filip återvänder dagen därpå frisk som en nötkärna.

Eftersom det går så bra för Filip att bygga stommen till kupolen ger ni honom tveksamt men till sist oundvikligen jobbet att bygga hela kupolen. Ni inser till slut att även om killen inte är trevlig, så verkar han trots allt vara den enda i hela världen som kan fixa till er kupol.

Detta är precis vad Filip har väntat på. Han har till och med varit och tittat på den kupol som romarna byggde för att lista ut hur just er kupol ska byggas. Problemet han har är er och er numera rätt ålderstigna arkitektplan som ni absolut inte vill ändra på. Han får inte bygga några stödbågar som kan hjälpa till att hålla uppe tyngden och han får inte bygga i igloostil, det vill säga jämna runda ringar som stödjer sig själva med ett jämnt tryck (fråga ingenjören, jag vet inte hur, bara ATT det funkar!). Inget av dessa tillåter ni honom att göra – den enda som vet hur den ska byggas – hans förslag förkastas! Kupolen ska vara elegant och äggformad, det är bestämt sedan länge!

Tja så Filip har inte mycket annat att göra än…
ATT LURA ER SÅ MYCKET HAN BARA KAN!

Han bygger två valv, ett inre och ett yttre som tillsammans kan bilda kupoltaket. Det inre byggs i igloostil men det yttre, får den silhuett som ni så hårdnackat håller fast vid. Det yttre skalet skyddar det inre från stormar och oväder, men det inre bära upp tyngden för båda skalen och toppen. Detta kräver att det inre skalet är extra starkt. Ringarna som det inre skalet består av (kom ihåg igloon) förstärks med järnkedjor.

Arbetare, hmm, nej fel... Turist på väg ned mellan det inre och det yttre skalet av kupolen.

Dessutom smygbygger han sidostöd i form av utbyggnader vid sidan om huset. Han övertygar er om att ni behöver det extra utrymmet men egentligen ser han bara till att den 37 000 TON tunga kupolen har extra stöd.

I slutändan får ni både iglookupol och stödbågar – utan att ni ens vet om det.

Även om Filip inte gillar er gillar han i alla fall de arbetarna som bygger på huset dagarna i ända, sex dagar i veckan, tio timmar om dygnet, för era surt betalda ören. Han ordnar väl belysta trappgångar och inför strikta regler på byggplatsen. Två trappor används endast för att gå upp i, och två andra endast för att gå ned i. Inga verktyg får heller lämnas kvar efter arbetsdagens slut. Med hjälp av detta sker inte ens fyra dödsfall på hela kupolbygget under hela den livstid som Filip lägger ner där. Detta utan att folk hade skyddskläder, hjälmar eller lyftkranar!

Slutresultatet är i alla fall alla nöjda med, se nedan!

Santa Maria del Fiore, Florens katedral, med STOR kupol.

Och detta är inte påhittat, det är ren renässanshistoria:

• Ni – ullhandlarskrået. Ni importerar ull och färgämnen, färgar ullen och väver tyger av den. Hela världen handlar av er, för ingen annan får fram samma färgkvalitet någon annan stans. Hela staden är beroende av er sysselsättning.
• Filip – Filippo Brunelleschi (arkitekt i första hand)
  
• Gilbert – Lorenzo Ghiberti (guldsmed i första hand)
  
• Byggnaden – Florens katedral även kallad Santa Maria del Fiore och Il Duomo
  
• Romarnas kupolbyggnad - Pantheon i Rom
• Kupol med stödbågar - Hagia Sofia i Istanbul
• och sen tog det mellan 1296 och 1469 att få färdigt hela bygget.

Pingar del 2...

Problemet med kupolen

För att förstå hur fantasisk denna Florentinska sevärdhet är måste jag nog skriva lite annorlunda… Innan blev det dessutom skittråkigt, så jag försöker krydda till det lite.

OK, du har bestämt med dina kompisar att ni ska bygga värdens vackraste byggnad. Denna byggnad ska prydas med den största kupolen som någonsin byggts. Ni är slösaktigt rika, för ni tjänar bokstavligt talat pengar åt hela staden, så ni har definitivt råd att bygga något extravagant.

Ni har ingen möjlighet att ta in maskiner, eftersom det typ är år 1296 och de är inte uppfunna ännu. Glöm betong, gips och stålkonstruktioner – de är heller inte uppfunna. Men ni har sandstens- och marmorblock att bygga med. Det tar dock lite tid att frakta in dessa till stan, eftersom det inte finns lastbilar.

Nåväl, ni börjar bygga… Eller, ni anställer naturligtvis flera tusen människor för en spottstyver som bygger åt er, under ledning av en byggmästare. En arkitekt har utformat ett förslag till hur byggnaden ska se ut, men några byggnadstekniska lösningar finns inte med. Det är en ren utseendemässig ritning som byggmästaren går efter.

Krom, stål och glas är inget man kommit på tanken att pryda hus med än. Det här däremot, tre olika sorters marmor - det är grejer det! Mycket rysch pysch, det tycker ni är skitsnyggt!

Bygget går bra, ser schysst ut och följer ritningarna. Men allt eftersom tiden går inser ni att det kommer nog bli en del problem med kupolen. Den ska ju enligt ritningen bli rätt stor, högre än de båda andra stora kupolerna som tidigare byggts. Ni vill alltså ha den största kupolen i VÄRLDEN! Ni är ju bäst och rikast så varför nöja sig med något mindre?

Problemet är bara att den ena av dessa kupoler byggdes av romarna, och ingen kommer längre ihåg hur de bar sig åt. Den andra tycker ni är ful. Där har man använt sidobyggnation för att stödja upp tyngden från kupolen, och den där sidobyggnationen, eller stödbågar som det också kallas är skit som barbariska tyskar använder, så det vill inte ni ha. Er kupol ska vara stor, men framför allt snygg och elegant. UTAN stödbågar!

Fula stödbågar till stöd för byggnad nummer två.

Så, vad gör ni? Typ ingenting.

Det där kommer nog att lösa sig med tiden. Någon lär i en snar framtid komma på hur man ska göra. Gubbarna får fortsätta bygga så länge de kan. Det där med kupolen lär nog få lösning snart. (Med andra ord, ni är helt knäppa i huvudet, vem börjar ens bygga något så stort utan att veta HUR man ska göra INNAN man startar?!)

När sedan hela byggnaden är klar (förutom det där lilla problemet med kupolen) inser ni att något måste göras. Ingen arkitekt eller byggmästare i hela landet eller ens i hela världen (som vid denna tid var mycket mindre, eftersom en massa kontinenter inte blivit upptäckta ännu) har givit sig till känna, och således vet nog ingen hur ert storbygge ska fixas till. Därför utlyser ni en tävling där konstnärer, guldsmeder, arkitekter och andra tekniskt kunniga får delta.

Det tar en jäkla massa tid, medan byggnaden står där med ett stort hål i taket i väntan på lösningen. Men det skiter ni i, det viktigaste är att kupolen kommer att komma upp i samma stil som ni bestämt från början, och att den blir stor. Ni får tävlingsresultatet och två killar verkar ha spännande idéer. De får börja jobba tillsammans (SMART igen, nissar, de två största konkurrenterna ska samarbeta! Hur tror ni det går?!).

Fortsättning följer inom kort…

Pingeling!

Ferrari eller McLaren?

Min förre pojkvän var oerhört intresserad av Formel 1. Efter ett tag smittade det väl av sig på mig med hjälp av att det gick så bra för Mika Häkkinen. Det är alltid roligt när finländare blir världsmästare! Jag höll dessutom på att bejaka mitt finska påbrå som mest genom att vara i finland och jobba en sommar, samma sommar som Mika Häkkinen blev världsmästare. Då fick jag se och ta del i hysterin på riktigt nära håll.

Världens bästa Mercedesreklam!

Mika lade ner sin F1-karriär för att vara pappaledig åt Hugo, och då skaffade hans stall, McLaren-Mercedes genast en ny finländsk förare, nämligen Kimi Räikkönen. Den begåvade unge (och snygge) Kimi med sina isblå ögon ersatte naturligtvis snabbt Mika i allas hjärtan och McLaren-Mercedes hade en ny finsk stjärna. Detta gjorde ju också att de starkt befäste sig om den finska publiken och om mig. McLaren var mitt team!

Men till denna F1-säsong fick jag ett problem. Kimi har bytt och kör numera för Ferrari som hela tiden varit det stora konkurrentteamet, det stall som McLaren hela tiden tävlat mot. Nu utan Schumacher, men med Kimi. Så, när jag nu avskytt Ferrari i flera år, ska jag plötsligt börja älska dem istället? För att Kimi numera kör för dem?!

Kimi i sin numera röda Ferraridräkt - hata eller älska?!

Säsongen kom igång utan att jag bestämt mig, även om det lutade åt Kimis håll. McLaren hade ju inte försett honom med tillräckligt bra bilar för att han skulle kunna bli världsmästare för dem, så självklart byter han till konkurrenterna. Kimi vinner första loppet för säsongen och allt ser väl ut.

Sedan kommer McLarens ny unge oerfarne förare Lewis Hamilton och kör formidabelt. Han blir tvåa och sitt sjätte lopp vinner han, medan det börjar gå sämre för Kimi. Lewis är sensationellt bra sitt första år som F1-förare, och har stor möjlighet att redan i år bli världsmästare. Dessutom verkar han oerhört sympatisk och plötsligt börjar det som Kimis kritiker hävdat ett tag att ha lite sanning i sig: Kimi kanske kör för hårt med bilarna, så att de går sönder... Jag börjar vela i mitt beslut att vara Ferrarisupporter.

Nu äntligen till Florensanknytningen. En av kvällarna då vi var där blev vi hämtade vid hotellet av Nic och hennes far.Vi skulle äta middag hemma hos dem, men innan dess tog de oss till Forte Belvedere för att titta på utsikten och se solen gå ner över Florens. Där pratade Mr Emerson med Nics far bland annat om vilka bilfärger som var vanliga i Italien, jämfört med i Sverige (enkel konversation, alla kan färger och ordet bil oavsett hur mycket man glömt av ett språk man en gång har läst). Vi hade funderat över bilfärgerna tidigare (typ silvermetallic i Sverige, mycket rött i Italien). jag blir inkastad i konversationen och får förklara att jag inte är intresserad av bilar alls. Något Mr Emerson snabbt konstaterar vara osant eftersom jag gillar Formel 1.

Solnedgång över Florens.

Jag erkänner och får samtidigt förklara mitt dilemma över denna säsong för Nic. Nic förstår men menar att det är LIVSVIKTIGT att följa en förare framför ett team och att Kimi gör MYCKET bättre resultat i Ferrari och att jag inte ens borde tänka tanken på att stanna hos ett så URFÅNIGT stall som McLaren.

Ferrari är ett italienskt stall. Nic vill bara få över mig på deras sida. De bryr sig mindre om förarens namn är Michael Schumacher eller Kimi Räikkönen, så länge det går bra för bilen.

Ja, så vad ska jag göra? Tydligen borde jag gilla Ferrari eftersom det både är finskt och florentinskt rätt att göra det.

Så snälla Lewis Hamilton. Varför är du så trevlig och begåvad? Varför leder du poängligan med bara två lopp kvar, och varför har du kvalat in som bästa förare till morgondagens och säsongens näst sista lopp? Det hade varit mycket enklare att vara Ferrarisupporter om du inte gjorde det.

Snälla du, gå inte och bli världsmästare ditt första Formel 1-år. Jag klarar inte av att vara Ferrarisupporter om du gör det!

Favoritstäder

Det blogginlägg som jag arbetat med i en vecka är fortfarande inte färdigt, och jag är lite tveksam om det kommer avslutas ens nu under helgen. Därför kommer detta lilla mellanstick. Nu låter det som att jag bara vispat ihop något snabbt, men det krävdes riktigt mycket tankearbete: att välja ut, motivera och placera. Så, kommentera, fundera själva och lista era egna favoritstäder!

10 – Ystad
Ett par år sedan hade jag ett sommararbete där, som gick ut på att skriva en guide till stadens parker, träd och trädgårdar. Jag gick och cyklade runt i Ystad hela sommaren, med underbart väder till sällskap, och hade jätteroligt. Funderade en hel del på stadens gamla hus och historia.

9 – Cordoba
En andalusisk stad ville jag ha med, det stod mellan Granada och Cordoba. Jag valde Cordoba därför att den moriska gamla moskéen gjorde ett större intryck på mig. Floden med kohägrar medan solen går ned var heller inte så tokig.

Solen går ned över moskén/katedralen i Cordoba.

8 – Göteborg
Har jag älskat sedan min första bokmässa med tillhörande Lisebergsbesök. Det har sedan växt till att uppskatta staden ännu mer, med uppstoppade valar, seriebutiker, parker, engelska tapetbutiker och fortfarande den älskade bokmässan!

7 – Köpenhamn
Nära, men ändå något helt annat. Med en lättsam stämning, mycket konst och museer, ett tivoli och vaxmuseum mitt i staden. Dessutom så utomordentligt enkelt att ta sig dit, med tåg landar man mitt framför Tivoli, med billig spritbutik inom 200 m avstånd. Och… Naturligtvis Faraos Cigarrer inte att förglömma. Bör dock besökas när det är öppet!!!

Palmhuset i Köpenhamns botaniska trädgård.

6 – Visby
Överraskar mig jämt. Man förstår inte fördelarna med isolering förrän man varit på Gotland. Jämfört med Öland är allt öppet, hela tiden, inte bara på sommaren, och man rör sig i en storstad, eftersom det inte finns någon annan stad. Nära till havet och De Badande Wännernas botaniska trädgård gör det lilla extra!

5 – Beijing
Stort, skrämmande, fantastiskt, överväldigande. God mat, billiga kläder, massage för en 50-lapp på hotellet… Kinesiska muren, den förbjudna staden, gamla kejserliga parker, internationalen på kinesiska. Väldigt mycket av Kina men utan fattigdomen på landsbygden.

Eder Lucy på Kinesiska muren i januari 2005.

4 – Helsingfors
Min favorit bland de Nordiska huvudstäderna. Centrum är relativt litet, och därför överskådligt, mycket arkitektoniskt stilrent. En stad med ett levande centrum, inte som Stockholm, där det är för dyrt för folk att bo i de centralaste delarna. Finska, men även Svenska, muminshop, Arabia, Sveaborg, Ateneum med finsk nationalromantisk konst och gångavstånd till allt!

Muminutställning på porslinsmuseet hos Arabia 2005.

3 – Paris
Vive la France! Maken till parker har jag inte upplevt någon annanstans, Lägg in Parc Buttes-Chaumont bland sevärdheterna nästa gång ni är där, ni kommer inte ångra er! Frankrike är dessutom seriernas hemland, med seriebutiker som ser ut som museer! Fantastiska byggnader, myllrande folk, impressionistkonst och jugendstil av högsta klass och det bästa: Je peux parler français avec les gens!

Jag i Parc Buttes-Chaumont i Paris 2002.

2 – Malmö
Mitt älskade Malmö som jag kommer flytta tillbaka till igen. Svårt att säga något om staden som numera är hemma. Men jag tror Möllevångstorget beskriver allt det bästa: billig frukt, människor från massor av länder, falafel för 13 kronor, politik och åsikter, gemenskap. Pildammsparken får min röst för stadens bästa park.

1 – Florens
Inget konstigt med detta val. Finns ju en anledning till att jag startat en blogg som enkom handlar om denna stad. Ständigt återkommande, detta mitt ljus i livet. Mitt älskade Florens.

Familjen Medici syns överallt...

Det var som sagt svårt att lista och framförallt at placera in städer i en rangordning. Om jag skulle göra om detta om ett år, skulle det säkert se annorlunda ut, i alla fall bland de nedersta fem. Dessutom finns ett par platser som jag älskar, men som inte är städer och därför inte kan listas. Dessa är Öland, Alnarp och Wisley Gardens utanför London.
Men i alla fall… Det här var ett roligt inlägg att skriva!

Utmaning till mina kära medbloggare: vill se listor på era favoritstäder inom kort!

Elisa

Foto av Elisa taget den 17 mars 2005 av Nic, under Elisas Florenskonsert.

Det här är Elisa. Elisa är en av de största musikaliska artisterna i Italien, och gör något så ovanligt som att skriva och sjunga sina låtar på engelska (med vissa undantag). Något som inte är helt vanligt med italienska artister alla gånger. I Italien är hon lika stor som Laura Pausini och Gianna Nannini, men här i Sverige är vi typ två som vet vem hon är.

Runt 1999 eller kanske 2000 fick jag hem ett kassettband från Nic med ett brev. Bland låtarna fanns nog tre Elisa låtar, som jag inte brydde mig så mycket om i början. Men eftersom jag spelade kassetten ett par gånger, kom särskilt en låt att fastna i huvudet, och det är fortfarande min favorit bland Elisas musik: Labyrinth.

Lyssna på den en gång så är ni fast. Tyvärr är det dock så att musikvideor ibland kan förstöra låtarna. Ibland lyfter de, i de flesta fall ger de ingenting, och emellanåt stjälper de. När jag såg videon till Labyrinth första gången blev jag mäkta besviken. Så, ni får ett typiskt YouTube-hopkok med Final Fantasy istället… Och ni får förlåta mig om det ser konstigt ut, det är första gånger jag lägger upp saker från YouTube! Hoppas för allt i världen att jag kan få det snyggare nästa gång!!!

Eftersom jag naturligtvis berättade för Nic att jag gillade Elisa och gärna skulle vilja höra mer, har jag under årens lopp fått en hel massa Elisa musik skickat till mig. Till en början kanske det bara var enstaka låtar Nic tyckte var bra, men sedan dess har det blivit konsertupptagningar, specialsinglar och nu till slut hela album.

En samlingsskiva har också givits ut i Sverige och resten av Europa, som jag faktiskt hann skaffa. Nu tror jag inte den går att få tag på längre. Den gavs ut 2002, och hette bara Elisa. Den bestod av låtar från alla Elisas tidigare album, så i stort sett alla låtar är bra! No fillers! Men tyvärr fick inte Elisa något internationellt genombrott då. Någon Elisa i Sverige är än så länge inte att tänka på.

Nic gillar Elisa hur mycket som helst, och har varit på säkert 20 konserter med henne. Konsertlivet verkar milt sagt vara lite annorlunda i Italien jämfört med här i Sverige. Nic åker till en tre, kanske fyra städer runt om i Toscana och ser Elisa uppträda. Här har jag svårt ens hitta något jag vill gå att se (för uppträdandena är få) och följa en och samma artist runt i landskapen är en omöjlighet. Tack och lov för Malmöfestivalen, annars hade min senaste konsert blivit Depeche Mode från början av juli förra året…

Jag har länge velat gå på en Elisa-konsert, de verkar ha så kul där! I alla fall efter vad jag uppsnappat från konsertupptagningarna som jag lyssnat på här hemma i efterhand. Varje gång jag meddelat Nic om att vi funderat på en Florensresa, har hon meddelat mig sommarens konsertdatum för Elisa. Men trots detta: vi lyckades pricka in vår semestervecka under precis de tre veckorna Elisa hade uppehåll. Således missade jag en konsert med fem dagar och nästa skulle inte ske förrän 12 dagar efter vi hade åkt. Ytterligare en anledning för ett återbesök…

Nic har träffat Elisa två gånger. Elisa ställer nämligen upp för olika italienska tidningar, och deras läsare får skriva in och tävla om en träff med henne. Sedan genomförs en träff där Elisa träffar de fem till tio personer som vunnit, och de får ställa frågor till henne om hennes musik med mera. Skulle aldrig göras i Sverige.

Hur som helst, här hade det varit hur grymt som helst att visa upp min Elisa-autograf som Nic skaffade mig vid ett av dessa tillfällen. Det står klart och tydligt (fast på italienska): Till Lucy, Elisa.
MEN – jag hittar inte autografen!!!
När vi flyttade till Windy Corner lade jag den på ett säkert ställe, så den inte skulle försvinna i flytten. Lite för säkert, i och med att jag inte hittar den själv längre. Jippii. Jag har letat i över en vecka, utan resultat. Det är också en anledning till att det här inlägget har dröjt. Mr Emerson får helt enkelt övertyga er om att den har funnits och att jag inte dillar! Istället får det bli ytterligare ett klipp, med den italienska versionen av låten Come speak to me, som då på originalspråket heter Luce.

Och ja just det. Det här inlägget är tillägnat M, jag tror du förstår varför. Och bara för sakens skull: här ändras inga färger. Bakgrunden kommer fortsätta vara svart som natten.