Marco Polo och Sandman

Vår dator har krashat, så jag har inte kommit åt att blogga så bra den senaste månaden. Att blogga på lunchen eller efter jobbet känns inte alltid så lockande. Så, när jag nu sitter kvar en liten stund efter jobbet får det bli ett kort inlägg!

En av fördelarna med att man inte har ständig internetuppkoppling är att man får en massa anat gjort. Jag har till exempel fått möjlighet att läsa The absolute Sandman av Neil Gaiman. För er som kan er fantasylitteratur känner antagligen till Gaiman sedan tidigare, för er andra är det en fantasktiskt duktig och nyskapande författare. Jag har länge velat läsa Sandman av den anledningen, även om det är en serie som gavs ut av Vertigo (dvs DC Comics) och jag är en absolut Marvel Girl!

Sandman var och är fortfarande en upplevelse! Definitivt nyskapande, djup och filosofisk, men samtidigt spännande och svår att sluta läsa. Det är inte så konstigt att Sandman är den enda serie som vunnit World Fantasy Award och att serien utökade Vertigos läsarkrets till att även nå unga kvinnor som vanligtvis inte läste serier alls. Dessutom hade den större upplaga än Stålmannen, DC Comics flaggskepp.Sandman möter Marco Polo

För min del var jag fast redan då Döden visade sig vara Sandmans äldre syster (OK, Sandman betyder ungefär John Blund på utrikiska, så det är helt enkelt Morpheus eller Dröm som serien handlar om (och ja, jag borde kanske berättat det här först)). När sedan Sandman visade sig beställa en pjäs via Shakespeare eller när han räddade Marco Polo, ja, då var det bara att inse seriens storhet!

Marco Polo läste jag lite om bara ett tag sedan, så när jag hamnade i ett serieäventyr med honom kändes det som ÖDET...

Marco Polo är känd som en av världens upptäcktsresande, med Italienskt och Venetianskt ursprung. Men tittar man lite närmare på hans liv, så levde han faktiskt hela 24 år i Asien. Han fick resa mycket i dåvarande Kina, men kom bara tillbaka till Europa som av en slump, och när han satt ett år i fångenskap i Genua så var det hans cellkamrat som tillslut skrev ned reseberättelserna. Marco Polo var en ovanligt omedveten upptäcktsresande. Att ge sig iväg ut för att upptäcka världen, var ingen självklar uppgift för Marco Polo, som man kanske trodde sedan tidigare.

Nåväl, själv är jag mest på upptäcktsfärd efter någon som svarar 'Polo' när man letar efter dem och skriker 'Marco'. Hittills är det ingen som fattat skämtet eller den utrikiska traditionen.

Nu måste jag sticka hem, Mr Emerson undrar säkerligen vad jag egentligen pysslar med.

The soundtrack of my life...just nu i alla fall

Jag hörde för en knapp vecka sedan första strofen i en låt. Jag älskade den från första stund. Kunde det vara BWO? Nej, det blev falsettsång - Scissors sisters? Nej, MIKA! JAAA!!! Han är tillbaka!!!!

Efter det lyssnade jag på låten via YouTube typ 100 ggr, för den går inte att köpa ännu. Men i fredags hade de plockat bort den! "Videoklippet är tyvärr inte tillgängligt i ditt land på grund av upphovsrättsbegränsningar." - sedan när började detta gälla? Jag är ju helt lämnad vind för våg här - det går inte att köpa låten, och jag får inte titta på videon?! Måste man gå tillbaks till situationen som rådde när jag var 12? Ha på MTV i bakgrunden i ca 3 h för att det kanske kommer en låt man gillar? Förresten hade vi inte ens MTV, vi fick inte tre kanaler förrän jag fyllt 13. MTV kunde man titta på hos kusinerna eller de få tillfällen man bodde på hotell. Nuförtiden är dessutom MTV så dåligt så de visar knappt någon musik alls. Stenålder.

Så nu får man leta upp alternativa sidor istället:
(Reviderat 4augusti: den videon blev borttagen den också. Men Mikas egen hemsida kan väl ändå inte vara lika elaka?!)



Annars var det egentligen menat att det skulle vara endast och enbart U2 förra veckan, då jag kommit över en biljett till deras konsert i Göteborg den 31 juli. En helt otrolig upplevelse - monster till scen, utomjordisk ljusshow och fantastisk musik som rockade ett näst intill fullsatt Ullevi. Jag har varit på stora konserter förut, men det här var nog den största, 57 000 personer var där! Det var sanslöst att höra allsången, se alla vifta vitt i inledningen och att få igång vågen runt hela arenan! Jag sjöng med i allt och var otroligt hes när jag lyckades ta mig därifrån efteråt.

De spelade mest från nya skivan, men även en del från den skiva jag fortfarande räknar som den bästa jag äger: Achtung Baby. De spelade till och med min favoritlåt, Mysterious ways. Bäst tyckte jag dock de gjorde Vertigo, samt extranumren där det var tydligt att vi hade varit en bra publik!

Hittade inte Vertigo i vettig kvalitet, men dock Mysterious ways på YouTube från konserten. Men som vanligt - upptagningar är en sak, live på plats en helt annan. Klycha men dock sanning: Ni skulle vart där!



Nic och jag ska se till så att vi ser U2 tillsammans nästa gång vi får chansen. BÅDE i Sverige som i Italien!

Dagens storhertig av Toscana

Jag fick en knäpp i veckan, ungefär samtidigt som kronprinsessan Victoria fyllde år, då jag insåg att även om Toscana har varit del av det enade Italien sedan 1859-60, trots allt fortfarande har en ”storhertig”. Även om hertigdömet inte existerar i realiteten, kan man ändå ärva titeln ”storhertig”.

Sedan Florens och därefter resten av Toscana blivit ett storhertigdöme under början av 1500-talet, hade familjen Medici varit hertigar. Den siste manlige ättlingen dog 1737, utan arvingar. Storhertigdömet var då fattigt och hade inget att säga till om i världspolitiken.

Sedan lång tid tillbaka hade Medicéerna gift sig med och gift in sig den Österrikiska kungaätten Habsburg-Lothringen. Efter diskuterande kom man därför ganska naturligt fram till att storhertigdömet Toscana skulle tillfalla Frans I. Fram till processen om Italiens enande, alltså i ungefär hundra år, var således Toscana enkelt uttryckt, en del av det Österrikiska kejsardömet.

Även om den siste manlige Medicéen hade dött, fanns det kvinnliga familjemedlemmar kvar. Anna Maria Luisa de Medici beslutade i samarbete med storhertigdömets regering och Frans I att alla familjen Medicis personliga ägodelar skulle tillfalla den Florentinska staten, så länge inget flyttades från staden. Denna överenskommelse kallas Patto di Famiglia, och skrevs under efter hennes siste bror död.

Tack vare denna finns många av renässansens mest fantastiska konstverk kvar i Florens. Annars hade nog mycket tagits till Wien. En hel del hamnade dock ändå i österrikiska händer. Till exempel familjens olika sommarvillor, som under 1800-talet skulle moderniseras och de fantastiska renässansträdgårdarna skövlades. Villorna skänktes till staden Florens först under 1900-talets senare hälft, i mycket dåligt skick.

Grottan i trädgården till Villa di Castello. Vattenlekarna i grottan sattes igen under 1800-talet, och hörr på att renoveras när vi var där 2007.

MEN, även om storhertigdömet i realiteten inte existerar, eller för den delen att inte heller det Österrikiska kejsardömet existerar, spelar ingen roll. Det finns i alla fall människor som ärver titlarna (och en hel del pengar). Så, naturligtvis finns det fortfarande en människa som går omkring och är ”Storhertig av Toscana”. I detta fall en man levandes i Skottland med det enkla namnet Sigismund Otto Maria Josef Gottfried Henrich Erik Leopold Ferdinand von Habsburg-Lothringen.

Jag trodde verkligen inte att man fortsatte att ärva titlar efter en sådan lång tid gått efter att hertigdömet slutat existera. Jag fick verkligen en knäpp. Nog för att Sverige är en monarki, men i jämförelse med detta är vi i alla fall väldigt titellösa.

Med denna pärs bakom mig, behöver jag få säga detta: REPUBLIK NU! Alla människor lika värda!

Solens mat

Det finns miljoner matbloggar och jag bestämde tidigt att det här inte skulle bli en av dem. Jag är inte speciellt intresserad av att laga mat. Mr Emerson är det. Nic och hela hennes familj är det. Men för min del är det ganska ointressant. Det är inget mer än bukfylla.

Men jag tycker om italiensk mat. Pasta framför allt. Helst med färska grönsaker, tomater och basilika. Inget på burk, bara grejer man får tvätta skala och skära upp själv. Och mitt sug efter detta blir större under varma sommarmånader. När vi var i Florens 2007, när jag precis startat den här bloggen, var det guld att kunna gå in på vilken trattoria som helst och veta att man kunde få pasta med zucchini eller fyllda squashblommor...

Så för min del känns det ganska självklart att SVT sänder en ny säsong av solens mat nu mitt i sommaren. Äta italienskt just nu känns helt naturligt. Däremot förundras jag alltid över denna programserie. Hur den föddes och hur den numera kan attrahera i stort sett alla åldersgrupper.

Bild från svt.se.

Det borjade som ett 5-minutersinslag i Go´kväll, som blev så populärt, att man sände de fem minutrarna som separata pausprogram. Som i sin tur blev så populära att man bestämde sig för att göra ett "riktigt" tv-program på idén. Vilka blev så populära att serien nu gått i 6 säsonger. Inte illa för en idé om ett inslag i ett annat program! Och att alla tycker om det, är också jätteintressant!

Jag har berättat om det här programmet för Nic som tyckte det var helknas att svenskar kunde bli så intresserade av något som var så självklart för henne. Nu i veckan så berättade jag om programmet för min kusin i Finland också, som kanske skulle se på det hela med lite mer nordiska ögon. Kanske gillar finländare också italiensk mat, speciellt under sommaren? Men nej, något liknande hade de inte där, och intresset för ett sådant program var nog inte större än för vilket 5-minutersinslag som helst.

Så är det hela typiskt svenskt? Skulle det funka med samma grej, fast i kanske Frankrike istället? Och kommer SVT någonsin lägga ned en braksuccé som denna? Innan dess lär vi nog ha kompletta DVD-boxar att köpa, förutom CD-skivor och kokböcker, nyckelringar och t-shirts...

Faktum är att jag själv håller på att bli lite trött på allt rabalder kring serien. Därför var det enormt befriande att höra en repris från Pang Prego i P3s reprisprogram Kompisar från förr, där fantastiske Jesper Rönndahl gjorde en parodi på just karusellen omkringprogrammet.

Podradio versionen av programmet hittar ni här, ett litet tag in i programmet.

Helt klockrent! Som bara P3 kan vara!

Pre-Rafaeliterna

Sommaren gör mig virrig,detta inlägg skrev jag förra veckan, men laddade aldrig upp det här. Nåväl, håll till godo:

I maj nämnde jag att jag passade på att se Nationalmuseums utställning om Pre-Rafaeliterna när jag var i Stockholm. Pre-Rafaeliterna har starka kopplingar till min italienska renässans, och därför har den här utställningen varit något jag tänkt på länge efteråt.

Pre-Rafaeliterna var en grupp unga konstnärer som på mitten av 1800-talet tog avstånd från och motsatte sig den tidens rådande ideal och regler för hur målningar och annan konst skulle skapas.

Då, under 1800-talet fanns tonvis med anvisningar om hur motiven skulle placeras, med ett avstånd till betraktaren. Man använde också med förtjusning ett färgämne baserat på olja, bitumen(ja, samma som asfalt), som var svart och tjockt men som med sin oljebas skapade effekter av suddigt mörker (eh, tänk Edgar Allan Poe så fattar ni nog vad jag menar).

Det här var saker som Pre-Rafaeliterna avskydde. Unga som de var (18-22 år) skrädde de heller inte orden när de beskrev sina lärare och grundaren av The Royal Art Academy. Pre-Rafaeliterna tyckte att dåtidens målningar bara var reproduktioner av verk av Rafael och Michelangelo. Istället ville de tillbaka till idealen som rådde innan Rafael (därav deras namn). Så det var från medeltiden och renässansen de tog sina bildval, färguppsättningar, målartekniker och motivplaceringar.

Idag är det lätt att förstå varför de ville måla annorlunda, och vi har svårt att förstå kontroversen. För vem vill måla/äga en tavla som ser ut så här:

Självporträtt av David Wilkie vid 20 års ålder.

Lägg märke till den svartglänsande bakgrunden = bitumen! Wilkie dog 1841, och var då en hyllad konstnär.

Nej, en sådan här tavla är det man vill ha målat!

Porträtt av Pre-Rafaeliten Dante Gabriel Rosetti, av hans kollega William Holden Hunt. Två av de mest kända Pre-Rafaeliterna.

Nej, idag känns deras bildspråk inte alls kontroversiellt. Snarare välbekant, Carl Larsson fast med oljefärger ungefär.

Ihop med nationalromantiken och sedan också Arts & Craft-rörelsen, fick Pre-Rafaeliternas bildspråk allmänt genomslag. Något som de alla hade gemensamt, oavsett om de gäller de sju ursprungsmedlemmarna eller alla deras efterföljare, är naturens genomslag i bilderna. Noggranna målningar av det vackraste Brittisk (och även utländsk) natur kunde erbjuda! Såsmåningom skiljdes de ursprungliga medlemmarna, men då hade de redan influerat en rad nya konstrnärer och givit upphov till påverkan på alla möjliga konstformer: måleri, skulptering, poesi, fönsterglas, tapeter, bokillustrationer och även möbeldesign.

Jag hade stor glädje av utställningen, där man fick följa utvecklingen av rörelsen i allmänhet och huvudmålarna i synnerhet. Jag gillade särskilt det korta bildspelet som visade jämförelser mellan Pre-Rafaeliternas målningar och moderna foton från filmer och bildreklam. Man kunde verkligen se hur deras bildspråk påverkat oss in till idag.

Jag ska härmas lite som avslutning:

Sandro Botticelli, 1480.

John William Waterhouse, 1888.

The Fellowship of the Ring, 2001.

Och för er som inte fattar Italien-sammanhanget ännu kan jag upplysa om att:

• Dante Gabriel Rosetti, en av de viktigaste, duktigaste och bästa konstnärerna och en av grundarna, var bördig från Italien.
• Motiven plockades ofta från medeltida och renässansberättelser,till exempel från Boccacio's Decamerone.
• Pre-Rafael dvs innan Rafael och nu kan jag helt plötsligt förstå varför jag inte kunde placera något känt verk av Rafael i mitt TMNT-inlägg. Rafaels ideal är bortstädade! Cirkeln är sluten!!!

The Lesbian Twist

Ok, I had already written a new blog post,a really serious one too. BUT, since we produced such an excellent film with our 8amsharp group yesterday, I just have to share it.Especially since I made my director's debut!!!

And feel free to give us all the credit you can, as we actually went up at 7 the morning after midsummer night's eve, which we celebrated heavily!

Iris update 2009

As it seems as if all my irises that are supposed to boom either blooms or have been blooming, I can make my annual report! And as I have international readers that follows my iris gardening skills, I better make this in English. (Can't any of you people surfing in here from that russian website tell me what you report about?!)

First out to bloom was of course my Iris sibirica, lovely as ever.

Purple iris above, NOT 'Aubade' at the bottom.

Old variety of iris from Öland.

Then the ones I told you about last year, the purple one I stole in Lomma, the Iris germanica NOT 'Aubade' and the old one I stole at our neighbours on Öland. Pity it seems as if I didn't get the black iris with me from the space at Mr Emerson's mum's, where I stored the irises a winter a few years ago. Because I keep getting purple flowers everywhere. Or the purple one just over grew the black one. Either way, I will dig a pit of the purple one up, and plant another one just beside it (I am already getting excited about the new iris I am going to buy for myself! Don't tell Mr Emerson, he's convinced the garden is full and can't take more plants.) So, any one up for a purple iris (Markus?)?!

Now for some new exciting irises I haven't seen bloom before!

Iris germanica 'Exotic Isle'

Iris germanica 'Tomorrow's Child' - My new favourite!

Iris germanica 'Provençal' - with a hint of chocolate in it's scent!

Iris germanica 'Loop the loop' - Which I bought just because I really wanted an iris with a blue outer lining, as I was so dissapointed with the one that was not 'Aubade' last year.

This year's surprise - light pink!

I'll end with some stolen favourites, of which you at least have seen two of last year. New this year was the light pink one. And no, I don't remember where I stole that one, or the lilac-pink one. The blue one I stole outside our friend Mattias house when he lived at Blåsbackegatan, here in Halmstad.

I promise, this looks way more pink irl!

Iris germanica 'Blåsbackegatan' - Hahahaha!!!

Next year I am hoping my Iris germanica 'Dazzling Gold' will bloom, because I am longing for a colourful yellow iris to enter the stage here at home! Greetings until then!

Berlusconi och flickorna

Sist jag skrev om italiensk politik var för ungefär ett år sedan. Jag har funderat på att göra det flera gånger, eftersom Silvio Berlusconi inte sällan kväker ur sig rent sensationella grodor, som gör att man bara står och gapar. Hade vilken annan ledare som helst sagt att Obama är en solbränd kille eller att jordbävningsdrabbade människor i Italien som förlorat allt bara ska se situationen som en campinghelg... Ja då hade den ledaren varit tvungen att avgå på stört.

Men som vi alla vet överlever Berlusconi allt, och alla vi andra i omvärlden står och fortsätter gapa av förvåning. För min del är det inte mycket nytt som hänt som man kan kommentera. Berlusconi säger något dumt, det slätas över, han sitter kvar. Det finns inget att skriva om! Det är samma gamla vanliga.

Därför var det väldigt intressant att läsa Peter Loewes artikel i DN, där Berlusconis fru som nu begärt skilsmässa, mer eller mindre fungerar som opposition i Italien. Berlusca har överlevt allt möjligt under sin politiska karriär, men inte detta. För trots att artikeln ovan publicerades den 17 maj (då jag var i England, och ja, det är först nu jag kommit ikapp med mitt läsande) följde DN upp med denna artikel igår. Där skriver Peter Loewe igen om Berlusconis situation och att EU-valsdiskussionerna i Italien numera handlar mer om Berlusconis umgänge med minderåriga flickor än om EU-frågor.

När nu äntligen EU-valsdiskussionerna kommit igång riktigt hälsosamt runt om i Europa och Sverige, diskuterar man alltså om varför Berlusconi var med på en tjejs 18 års fest tidigare i år. Jag kan inte annat än att skaka på huvudet, men önska Veronica Lario och alla vackra flickor lycka till i stjälpandet av denna fula gubbe!

Vad har jag haft för mig?

Jag har varit på resande fot i över två veckor, kom hem igår kväll. Därav det sparsamma bloggandet. Nu kommer en snabb uppdatering, häng med:

Var i Stockholm på jobbuppdrag. Om kvällarna passade jag på att gå på bio (Wolverine och Star Trek), besöka min kusin och hennes lilla familj och hamnade även på Nationalmuseums utställning om Pre-Rafaeliterna som var mycket spännande, och jag nog kommer att göra ett utförligare blogginlägg om snart!

Introduktion till PRB-utställningen som till och med finns upplagd på YouTube! Eloge till museet för denna modernitet!

Efter Stockholmsveckan tog jag mig via Halmstad, Lund, Köpenhamn och Stansted äntligen till Cambridge för att hälsa på min syster. Det var fantastiskt roligt, vi hann med att gå på hattutställning i London, jaga rätt på en fantastisk klänning till mig, samt punta på Cam! Puntandet gjorde verkligen hela resan, även om vi bara var iväg en enda timme.

Jag försöker staka oss rakt på Cam, det går inte så bra. Syster min plockar fram sin kamera för att fotografera sitt eget King's College som vi strax tar oss förbi.

Sedan bar det av till Öland. Tack vare min snälla morbror och moster kunde jag åka bekvämt i bil från Svågertorp i Malmö, istället för tåg hela vägen från Kastrup. Mr Emerson mötte sedan upp oss i Kalmar, och jag fick byta bil. Hela Ölandsvistelsen spenderades i Segerstad, där Mr Emersons storebror giftes bort med söta rara Camilla.

Jag och mina svärsystrar (bruden i mitten). Jag fick tillåtelse att ha min fantastiska klänning från Karen Millen i Cambridge, även om den var vit.

Igår när vi skulle åka hem därifrån råkade vi dessutom ut för ytterligare äventyr. Katten ville hellre stanna på Öland än åka bil, och alla Ölandsturistande bilister skulle över bron samtidigt (olycka och köer).

Men hemma är vi nu, och vardagen återkom. Men det är en fantastisk vardag att komma tillbaks till, när det första man möter på väg från bilen är detta:

En rosa iris jag snott någonstans - minns ej var! Blommade inte förra året.

Iris sibirica,alltid först och alltid praktfull!

En mer utförlig irisrapport kommer när alla väntande knoppar slagit ut! (Speciellt som ett par internationella växtforum länkade till min lilla blogg och jag fick upp besöksantalet, hahaha!)

Hittebarnsluckor nu som då

Det här är ett par keramikreliefer som pryder Spedale degli Innocenti i FLorens. Det betyder något i stil med "De oskyldigas sjukhus" och var ett av världens första officiella barnhem, eller hittebarnshus som de också kallades.

Liksom många andra av Florens barmhärtighetsinrättningar byggdes denna på uppdrag av ett rikt textilhandlar skrå, i detta fall sidenhandlarnas skrå. Anledningen till detta var många - man ville visa andra att man hade råd att skänka bort en arkitektritad byggnad, man ville blidka kyrkan som ju inte alltid var glad åt att människor bar rikedomar som siden som vanlig beklädnad. Man ville också hävda skrået bland andra skrån och handelsmän, och en barmhärtighetsinrättning som denna var dessutom ett sätt att blidka upprormakare - man delade med sig av sitt överflöd.

Hittebarnshuset i Florens byggdes under början av 1400-talet efter ritning av den berömde arkitekten Filippo Brunelleschi som jag skrivit lite om tidigare (se del 1 och del 2). Han är mest berömd för sitt arbete med kupolen till Santa Maria del Fiore (katedralen) i Florens och hittebarnshuset byggdes i anslutning till Florens andra kyrka helgad åt Jungfu Maria: Santissima Annunziata. Kyrkan och barnhemmet har fasader åt samma torg.

Spedale degli Innocenti, vackra valvbågar med de blåvita medaljongerna

Keramikrelieferna tillkom efter Brunelleschis död och gjordes av en ung konstnär, Andrea della Robbia (som senare kom att bli en av de största skulptörerna). Alla relieferna, eller medaljonerna föreställer spädbarn i linda, med olika ansiktsuttryck. Vissa ser väl någurlunda nöjda ut, andra tycker jag ser både ledsna, sjuka och till och med arga ut.

Sedan var det väl inte heller enbart friska och glada ungar som lämnades in på barnhemmet heller. Det var oönskade barn som tillkommit av misstag eller övergrepp och även många sjuka och handikappade barn vars föräldrar inte hade råd att ge dem den medicin de behövde.

Hur barnen lämnades in är ytterligare en speciell grej med det här hittebarnshuset. Tidigare var det vanligt att oönskade barn lämnades på trappen till kloster och kyrkor, utsatta för vind, regn, låga temperaturer och i vissa trakter även rovdjur. Naturligtvis kunde man lämna ett barn i händerna på en nunna eller liknande, men då blev överlämnandet inte särskilt anonymt. Därför förseddes byggnaden med en lucka och en roterande platta, så att man kunde föra in barnet inomhus, och ändå behålla sin anonymitet. Denna nymodighet ansågs modern och human, och många andra kyrkor/hittebarnshus införde liknande mekanismer.

Barnhemmet och även luckan användes fram till 1875. Ungefär vid samma tid blev det tillåtet att föda barn anonymt på sjukhus där mödrarna sedan kunde lämna sina oönskade spädbarn.

Ungefär här borde således detta inlägg avslutas.

Men faktum är att det bara för ett par år sedan återinfördes liknande luckor på sjukhus i Italien. Ett sjukhus som ligger i en av de fattigaste delarna av Rom, införde detta bland annat. Stadsdelen bebos av många invandrare, legala som illegala, och många illegala invandrare tror att de deporteras om de åker till myndighetsstyrda sjukhus. Därför föder många barn utanför sjukhusen, och många vänder sig heller inte till sjukhusen om barnen insjuknar i något. De sociala myndigheterna fick ett oroande ökat antal övergivna barn som lämnats i containrar och liknande, varav flera barn inte alltid överlevde. För att minska dessa siffror och hjälpa förtvivlade mödrar infördes lucksystemet igen. Läs mer om det moderna lucksystemet i IHT här! Mycket intressant artikel!

Modern luckinlämning

Jag tycker sådana här paralleller är fantastiskt intressanta! Historien går i cirklar och trots att mer än 500 år har gått har vi samma problem än idag. Barn överges av av samma orsaker nu som då.

Årets första maj skylt

Har idag för första gången demonstrerat i Halmstad på första maj. Visst saknar jag vännerna, storleken och de förberedda SSU-arrangemangen från Malmö, men det här gick klart an det också! Speciellt som jag fick gå bakom den här skylten hela vägen... Det är inte helt sant, men det är ingen hemlighet att jag varken gillar Berlusconi eller Reinfeldt. Högern har olika ansikten och inget av dem är bra.

SSU äger!

Återkomsten – min modeblogg

Ett bra tag sedan gjorde jag en liten parodi på det jag tyckte var "Sveriges vanligaste blogg", nämligen modebloggarna. Då tittade jag på tavlor från 1400- och 1500-talet, och de fantastiska klänningar damerna hade på sig. Nu tänkte jag skriva lite om modernare saker.

Trogna läsare av min blogg vet om att Florens rikedomar byggdes upp av en blomstrande textilindustri, och att Florens under renässansen och lång tid därefter var modecentrum i praktiskt taget hela världen. Men om man idag tänker på städer förknippade med mode, så är det en annan italiensk stad som dyker upp i topp tre: Milano (övriga två är självklart Paris och New York).

Vad det beror på kan man fundera på, men övergången skedde inte förrän under efterkrigstiden, innan andra världskriget var det fortfarande Florens som var modehuvudstad i Italien. En sak är dock Florens ledande av, inom modebranschen: lädervaror.

Inte minst som turist märker man av det stora flödet av lädervaror som finns tillgängliga i Florens. Vissa stråk av torghandel inne i Florens centrala delar, består bara av försäljare av läderartiklar; plånböcker, skor, väskor, jackor, västar och skärp, i alla färger, former och design. Doften av nytt läder ligger här tjock i luften.

Runt kyrkan San Lorenzo finns amssvis av torghandlare som säljer läderartiklar. I högra kanten på bilden kan ni se raderna av torgstånd följa gatan.

Det är därför inte så konstigt att några av de mest kända designerna är bördiga från Florens och startade sina verksamheter inom just läderhantverket:

Roberto Cavalli: Började tidigt med annorlunda tygtryck och teknikutveckling och blev internationellt erkänd då han började tillverka tryck på läder som var helt unika. Roberto Cavalli gjorde en kollektion för H&M i november 2007.

Guccio Gucci: Startade som sadeltillverkare, och utökade sedan sin tillverkning med väskor och skor. Därefter fortsatte företaget att expandera och är idag det kända märket Gucci.

Salvatore Ferragamo: Är det namn som starkast förknippas med Florens och skor. Salvatore kom ursprungligen från Bonito i södra Italien, men efter en sejour i USA, var det i Florens som han startade upp sin skotillverkning. Den ligger kvar där än, och leds fortfarande av delar ur hans familj.

Gucci, Cavalli och Ferragamo har naturligtvis butiker och/eller tillverkning även i Milano, men de namn som man snarare förknippar med Milano är Prada, Dolce&Gabbana och Fendi, bland andra.

Florens har dock inte givit upp kampen om modet till förmån för Milano. Istället har man satsat på herrmode, och en av de största tillställninga i världen inom det området sker två gånger om året på Palazzo Pitti. Tillställningen heter Pitti Immagine Uomo, och sker ungefär i januari och juni varje år. På senare tid har man dessutom utökat med mode för barn.

I Florens ligger dessutom Polimoda, vilket är en förkortning av Instituto Politecnico internazionale della Moda. Polimoda är kort sagt en modedesignskola med kurser inom både dam- och herrmode, samt självklart även inom skodesign. Skolan öppnade 1986 och är starkt knutet till New York's fashion institute of technology. Polimoda är numera ett erkänt namn och fler och fler vill studera mode där. En av huvudkonkurrenterna ligger naturligtvis i Milano.

Jag hade en tjej i min gymnasieklass som alltid sydde om gamla och upp nya kläder, och hon läste faktiskt ett par år på just Polimoda i Florens. DEt är ingen hemlighet att jag själv tycker om att sy och hade jag själv bara haft en aning talang för "High fashion", mönstertillverkning och sömnadslösningar hade jag själv gärna läst där (även om jag är nöjd med min hortonomutbildning)! För vem vill egentligen inte läsa om mode i den stad i världen där modet uppfanns?

Försenad påskrapport

Det går redan förvånansvärt bra med mitt nya jobb, vilket gör att jag är helt utsjasad när jag kommer hem. Jag reser dessutom så mycket att jag har svårt att få ordning på mina rutiner. Jag lovar dock bättring och bot inför framtiden, för jag vet att jag mår mycket bättre om jag får skriva av mig ibland.

Försenat ska jag rapportera lite om påskhelgen. Allt var strålande, från att jag precis i tid fick ett paket med godsaker från Italien lagom till avfärd, till att jag och Mr Emerson äntligen fick tillfälle att titta på Ölands enda raukar. Dessutom fick vi träffa kusinbarnet för första gången, njuta av att gräsmattan var förvandlad till ett hav av rysk blåstjärna, träffa familj och släkt och äta god mat ( och alldeles för mycket godis) samt allt detta ackompanjerat av ett strålande vårväder. Titta här får ni se:

Innehållet i det italienska påskpaketet: mycket godis, men även några presenter och det traditionella påskchokladägget med en present inuti...

Nämligen den här söta ringen med pärlor! Från L'Erbolario fick jag dessutom deras årskalender, med många fina fågelbilder, i samma design som några av deras produkter!

Scilla sibirica en masse! Här är mer blått än grönt!

Här har ni oss på utflykt bland raukarna.

Så, glad påsk i efterhand allihopa! Jag hoppas ni haft lika trevligt som jag hade!

Sommartid

Jag är väldigt ljuskänslig. Jag vill gärna ha ljust runt omkring mig när jag vaknar och när jag tar mig till jobbet - det är lättare att vakna då. Jag älskar långa ljusa sommarkvällar, och hatar mörka vinternätter som startar redan på eftermiddagen. Jag blev helt förbluffad över att den italienska kvällen blev nattsvart så fort, även mitt i sommaren. Folk söderifrån blir också förbluffade över att det är ljust så länge här. När jag väl kommer till norra Sverige för att uppleva midnattssolen så lär jag nog bli förbluffad jag också!

Det finns också en ljushistoria om lillebror, som är en favorit, förutom Turtles! Vi var i mellersta Finland en vecka en sommar. Lillebror var inte så gammal, fem år tror jag. Vid halv elva är det fortfarande ljust ute, men jag och mamma går och lägger oss. Lillebror vägrar. Han vill inte gå och lägga sig mitt på eftermiddagen! skriker han till pappa. Klockan hinner bli över elva innan han ger sig, och jag har inte heller somnat då, eftersom jag skrattat mig halvt fördärvad.

Nästa helg blir det sommartid igen. Sedan Sverige blev EU-medlemmar har jag funderat lite fram och tillbaka på det här fenomenet just för att jag är ljuskänslig. Det har mestadels varit på hösten dock, när vi ställer om för vintertid igen, men då och då även nu i slutet av mars. När Sverige gick med i EU anpassades klockinställningarna till EU-standard. Det gjorde bland annat att vintertiden infördes senare på hösten. Meningen med ändrad tid, är att man ska utnyttja dygnets ljusa timmar bättre, men i och med att införandet senareläggs, hinner de timmar i ljuset som man vinner på hösten, ha hunnit bli mörkare i Sverige i alla fall. Det gör mig extremt vinterdeppig då, medan jag bara ser positivt på införandet av sommartiden - det betyder vår!

På så många sätt är vintertid/sommartid helt sjukt! Vi använder CET (Central European Time) i hela Europa och under vinterhalvåret är den densamma som i Afrika. Men när vi inför sommartid i Europa, ligger de kvar. Vilket är helt förståeligt eftersom ju ingen ljusförändring sker kring ekvatorn. Och var tar egentligen dendär timmen vägen när vi ställer om klockan? Den försvinner här, men inte där... Och inte på Island heller, det enda landet i Europa som inte ställer om till sommartid.

Det är på det sättet väldigt skrämmande med sommartid. Så igår gjorde jag och mina vänner film om det!



Jag älskar mina vänner, vi har hur kul som helst ihop. Jag tycker det är fantastikt vilka idéer som dyker upp och som blir verklighet, och att få vara del i den kreativa processen är väldigt givande! En kram till alla mina vänner världen över, jag hade haft fruktansvärt tråkigt utan er!

(Trodde aldrig jag skulle skådespela igen - har så svårt att hålla masken! Men Voice Over och pytteroll fick jag göra denna gång!)

Europeiskt nytt jobb!

Jag har verkligen inte skrivit på evigheter, och det beror bara på en enda sak:

JAG HAR NYTT JOBB!

Ni minns kanske att jag åkte till Holland på en intervju i höstas? Det tog lite tid, men till slut så fick jag tjänsten! Så nu är jag åter en gång säljare av växter, även om dessa nu är holländska istället för svenska, och jag ska inte enbart arbeta mot kunder i Sverige, jag ska även titta på Finland och Norge.

Jag vill sälja såna här coola träd - fram för mer formklippt i Sverige! Koooom och köööp!

Det är extremt mycket nytt och läskigt, men jag försöker se det hela som en utmaning och istället för att oroa mig för hur och om jag ska lyckas etablera företaget i Sverige, försöker jag lära mig så mycket som möjligt.

Jag har nu jobbat i precis en månad och jag känner mig mer Europeisk än någonsin. Det är fantastiskt roligt, men jag är skräckslagen över att faktiskt ha en utländsk arbetsgivare, och allt det innebär. Det här är en tudelad känsla som jag känt i stort sett hela mitt liv, att jag är fast mellan två världar.

Jag är ingen internationell globetrotter. Jag har aldrig varit utomlands längre än 6 veckor på raken (och jag längtade hem nästan hela den tiden). Jag har aldrig fått tillfälle att lära mig finska eller franska perfekt utan haltar fortfarande runt på det jag lärde mig i skolan. Jag var en duktig språkstudent och nu glömmer jag bort mer och mer, vilket verkligen är att missbruka och nedvärdera den tid jag lade på att lära mig alla miljoner glosor. Jag har dock, så länge jag kan minnas alltid varit intresserad av internationella frågor och det var en stor dröm, när jag var yngre, att åka utomlands, vara utbytesstudent eller att ta en termin eller två på något utländskt universitet.

Att det aldrig blev så är rent tragiskt, det var ont om pengar i min familj då jag gick på gymnasiet så något utlandsår blev aldrig aktuellt. Jag kom aldrig iväg med några Erasmus-ansökningar under universitetstiden, för man var tvungen att vara ute i extremt god tid, och jag var väl inte tillräckligt intresserad. Jag är för svensk. Jag vill ha trygghet, ordning och reda, och jag har alldeles för lätt för att bli osäker. Då är det heller inte så lätt att göra det bästa av situationen!

Egentligen tror jag att det här med att vilja ha trygghet och organiserat runt om kring sig, är väldigt svenskt. Det gör att vi svenskar hellre ser saker nationellt än globalt, vi blir inneslutna i oss själva. När jag träffat politiskt intresserade från andra länder har de alltid sett saker i ett globalt perspektiv. Till och med de rödaste fransmän har tyckt EU har varit ett bra sätt att arbeta, för att sätta press på andra länder, så att vi tillsammans kan förbättra situationen i Turkiet, Afrika… Medan de rödaste svenskar säger att vi inte ska vara EU-medlemmar eftersom Sverige förlorar för mycket på medlemskapet?! (Ja, jag förenklar extremt!) Jag tar en titt i GöteborgsPosten och lusläser deras 1,5 sidor internationellt, medan resten är nationella nyheter. Allt är mycket talande!

Och jag är som sagt fast i mitten. Svensk nog att stanna i Sverige och uppskatta tryggheten. Men tillräckligt internationell för att ha en hyllningsblogg till en italiensk stad och tillräckligt intresserad av omvärlden för att ha bokmärken på datorn som tar mig direkt till IHT och DNs världssidor.

Så, mitt läskiga nya jobb är egentligen ganska perfekt för mig. Jag arbetar och lever i Sverige, och kommer att omfattas av de svenska trygghetsreglerna. Men jag lär prata engelska varje dag och innan mars är över kommer jag ha varit i Holland två gånger och på Jylland i Danmark en gång. Jag kanske inte blir en globetrotter, men jag är definitivt inte bara svensk längre! Jag är del av Europa!

1492 – upptäckternas tidsålder?

1492, natten mellan den 8 och 9 april, dog Lorenzo de Medici i Villa Careggi utanför Florens.

Med honom dog den stabilitet som rått mellan de mäktigaste familjerna i Florens, och staden kastades in i oroliga maktspel. Detta, ihop med Savonarolas växande inflytande, gjorde att alla konstnärer som tidigare varit verksamma i Florens, flydde. Därför brukar man också säga att med Lorenzos död dog även Florens gyllene tidsålder och den första delen av renässansen.

För det som Lorenzo aldrig fick ta del av, och som kom att förändra hela världssynen, och egentligen grundlade imperialismen, var upptäckternas tidsålder.

1492 inledde Christoffer Columbus sin resa över Atlanten, för att resa till Asien och Indien.

Han upptäckte Amerika istället, vilket gjorde att man insåg att världen var mycket större än man tidigare trott. Fokus förflyttades från medelhavet, och det blev betydligt viktigare att ha havskontakt, än en central placering i medelhavet som Italien hade. Spanien blev en kraftfull stormakt.

1492 föll det sista moriska fästet på iberiska halvön.

Bara detta bevisar vilken stormakt Spanien hade blivit. Från att ha varit två rivaliserande kungadömen: Aragonien och Kastilien, nu enade genom giftermål mellan Isabella I av Kastilien och Ferdinand II av Aragonien, hade man fått en stormakt som var stark nog att kasta ut morerna. Morerna hade levt i Andalusien i södra Spanien i över 780 år, med en så annorlunda krigskonst att man näst intill ansåg dem oövervinnerliga. Världen låg för Isabella och Ferdinands fötter.

Ferdinand och Isabella av Spanien - de viktigaste makthavarna i världen.

Portugal och Spanien tar ledningen i upptäcktsresandet, med upptäckare som Magellan och Vasco da Gama till hjälp. Frankrike, Holland och England, länder med starka flottor, följer därefter. Etablerandet av kolonier börjar, och helt plötsligt är vi mitt uppe i kolonialism och imperialism. En framtid som Lorenzo nog aldrig kunnat ana.

--------------------------

Här i Sverige då? Tja, 1492 råder här fortfarande mörk medeltid. Sten Sture den yngre föds 1493, och när han är tjugo blir han riksföreståndare. Enligt Kalmarunionen (som bildades 1397) så regeras Sverige av en dansk kung. Flera rådsherrar vill återuppliva överenskommelserna i unionsfördraget. Men många andra, inklusive Sten Sture d.y. är emot detta och Kristian II, Kristian tyrann, genomför flera invasioner för att kväva upproren. Sten Sture d.y. dör under ett av dessa slag, i februari 1520. I november samma år genomför Kristian II Stockholms blodbad, för att ha ihjäl Sten Stures medkämpar. Bland de som dödas finns Gustav Vasas far Erik Johansson (Vasa). 1521 samlar Gustav Vasa en här i Dalarana (ooh vasaloppet!) och tågar mot Stockholm. Efter otal stads- och slottsbelägringar har Gustav Vasa slutligen makt över hela Sverige och den 6 juni (ooh nationaldag!) 1523 kröns han till kung.

Då, 31 år efter Lorenzo de Medicis död, anses den svenska renässansen ha fått sin BÖRJAN!

Vi ligger så satans efter.

Gustav Vasas intåg i Stockholm, som Carl Larsson föreställde sig det (bilder från Wikipedia).

En ljusglimt i mörkret

Håller fortfarande på att kämpa med mitt blivande jobb. Mycket har ordnat sig, annat har varit djävulskt jobbigt. Lite kamp återstår, men äntligen ser det ut som om vi når resultat.

En ljusglimt i det annars totala mörkret, var i lördags, då jag och Mr Emerson hängde på när våra vänner spelade in film. De har ett nytt projekt, som går ut på att skriva, spela in, klippa och lägga upp en film på en och samma dag, varannan lördag. Så jag tömde hela min överarbetade hjärna och hade bara filmprojektet i huvudet under åtta timmar, och lite till. Jag gjorde min stora insats i manusarbetet, medan Mr Emerson regisserade. Vi är alla extremt nöjda med resultatet:



I was part of this! My lovely friends have a new project: writing, filming, producing and uploading a short film on the same day. They do this every second Saturday, and this Saturday we joined them. We really had a blast! This film has subtitles in English, just activate them in the right corner and watch!

Paket från La Befana!

Jag är ledsen att jag inte varit så aktiv här de senaste två veckorna. Det är lite för mycket som händer i mitt liv, så jag hinner inte med allt jag borde. Kort sagt håller jag på att förhandla om ett nytt jobb, som är besvärligt eftersom arbetsgivaren inte är svensk. Dessutom mår min mormor sämre och sämre, och Mr Emersons arbetssituation är heller inte helt spiksäker. Jag har också svårt att komma på bra ämnen att skriva om när jag är på dåligt humör, och mitt humör har verkligen svajat den senaste tiden.

Så, när det dimper ner försenade julklappar, eehm, eller snarare häxgåvor, i brevlådan glömmer man allt tråkigt och tackar för ämnet att skriva om, som man fått gratis!

Som ni vet skickar jag och Nic ofta paket till varandra, särskilt kring jul (läs om senaste paketet (ej jul) här). Jag har alltid ångest över vad jag ska lägga i paketen, för så bra choklad för så relativt låga priser som de har i Italien, det har vi helt enkelt inte i Sverige. När jag kan tar vi oss till Hovby no 9 i Lund, som har en liten men härlig chokladfabrik. Det är inte billigt, men väldigt gott! Dessutom är det människor med humor som driver stället, kolla in hemsidan: Things are getting worse! Please send chocolate!

Julpaketen brukar jag tycka är enklare att göra, för vi bakar och kokar en massa godsaker som är lätt att skicka iväg: pepparkakor, knäck och mozartkulor till exempel. I år skickade jag dessutom tre muminskålar, att komplettera de tre muminkoppar Nic och hennes föräldrar tidigare fått. Allt väl emottaget!

Nic hann dock inte få iväg sitt paket innan jul, utan satsade istället på en italiensk häxhögtid. Så mitt paket kom inte tomten med, utan La Befana! La Befana, häxan, kommer med godis och små presenter till barn på kvällen den 6:e januari. Snälla barn får godis och presenter, elaka barn får kol och aska. Eftersom det inte existerar några perfekta barn har traditionellt godis uppfunnits för ändamålet: sockerkol. Stenhårt sött godis, som påminde mig lite om polkagrisar faktiskt!

Hela innehållet i det blå julpaketet!

La Befana ska lägga sakerna i en strumpa, och jag fick mycket riktigt all fantastisk choklad OCH kolbiten i en röd strumpa! Innan hon går ska La Befana sopa golvet i hemmet, vilket hon INTE gjorde, men gärna hade fått göra. ( Nu får Mr Emerson göra det istället, eftersom jag rymmer till Göteborg om några timmar.) Kanske lät hon bli sopandet eftersom vi inte bjöd henne varken på mat eller på ett glas rödvin.

Jag tycker traditionerna om La Befana påminner om massvis av gamla traditioner vi har och har haft i Sverige också. Vi ställde ut mat till gårdstomten till jul förr och han ställde i ordning saker man glömt framme, godis och små presenter låter mer som påskharen och kolet? Jo, La Befana kommer genom skorstenen, precis som tomten. Men jag klagar inte. Alla som kommer hit med godis och presenter är hjärtligt välkomna!

Sockerkolbiten! Ser mer ut som vulkansten än träkol, och smakar inte alls lakrits, bara socket och kanske en aning pepparmynta.

Övrigt i paketet fanns min favoritchoklad från Caffarel, linser, som är traditionellt att man äter på nyår i Italien (de får Mr Emerson ta hand om), kex, prover från l'Erbolario (som vanligt och dyrt!) och så mandelkakan, Panforte, som jag fått en gång om året, riktigt länge nu.

Så, med munnen full av choklad, glömmer jag allt tråkigt för stunden, och ger mig iväg för att umgås med mina syskon i Göteborg. Om det finns någon choklad kvar när jag kommit fram, så får jag vara La Befana för dem och dela med mig (pasta och björnbärspaj ska jag få på lördagskväll, så jag måste nog sopa åt dem, trots allt…).

Recension av spelet ”Princes of Florence”

(Whopee! Kamerasladden låg i datorväskan, ouppackad sedan julledigheten! Så nu äntligen kommer mitt riktiga nästa blogginlägg!)

Jag har den stora turen att ha människor omkring mig som tycker lika mycket om brädspel som jag själv gör. Att sitta och spela tillsammans, alla med uppmärksamheten på samma sak, är jätteroligt. Gemenskapen, glädjen och naturligtvis taktiken. Vi har en hel del spel här hemma, men vår vän Magnus har ännufler, bland annat ett som jag blev eld och lågor över när jag såg att han skaffat det: Princes of Florence. Ett spel om Florens! Måste testas!!!

Omslaget till spelet.

I lördags spelade vi PoF (fin förkortning!) två gånger och om jag minns rätt var det tredje tillfället vi spelade det. Således hög tid för en recension!

Princes of Florence är ett väldigt invecklat spel. Man har sju omgångar på sig att samla ihop poäng, flest poäng vinner. Samla poäng kan man göra på en rad olika sätt: bygga byggnader, göra bästa arbetet, genom prestigekort och andra prestigefyllda saker, samt genom att köpa sig poäng. För var och en av de sju omgångarna, ska det bli svårare och svårare.

Spelidén kan vara lite svår att koppla till poängsamlandet. Du som spelar är en florentinsk prins med ett palats i valbar färg (jag väljer alltid rött, av politisk anledning men också för att Medicifärgen framför andra var röd). Till sitt palats, eller kanske hov, ska man locka konstnärer och olika yrkesgrupper. Det gör man genom att bygga och skaffa saker som konstnären behöver (till exempel ett laboratorie eller åsiktsfrihet) eller saker som roar dem (till exempel gycklare eller en park).

Min spelbricka med tre nödvändiga byggnader: kapell, workshop och laboratorie. En ynka gycklare i palatset, men både en skog och en park . Dessutom två byggare och två friheter; åsiktsfrihet och religionsfrihet.

När man lockat till sig en konstnär utför denne ett arbete, vilket ger en pengar. För pengarna kan man antingen köpa poäng eller nya förbättringar som nästa yrkesgrupp vill ha. För varje omgång av de sju som spelet består av, kräver konstnärerna mer och mer. Det blir svårare att få arbeten utförda, och därmed svårare att få sina pengar.

Det låter invecklat, inte sant? Det är det också, och det här är en förenklad version. Varje omgång består dessutom av två faser: en auktionsfas (auction på engelska) och en aktions- eller handlingsfas (action på eng). I stundens hetta är de här två orden otroligt lika, auktion och aktion, och omöjligt att hålla reda på för en nybörjare. Sedan tillkommer alla specialkort (bonus-, prestige- och rekryteringskort) och andra hjälpmedel som byggare som förenklar när det gäller byggandet.

Vilken taktik man ska ta till är omöjlig att välja från början. Det finns så många olika sätt, och jag har inte hittat något sätt som fungerat hittills. I lördags kom jag tvåa båda gångerna. Det är extremt frustrerande, vid något tillfälle ser allt ut att gå enligt planerna, vid nästa har ens planer raserats. Upp som en sol och ner som en pannkaka. Så jag vet inte om jag tycker det är ett roligt spel. Frustrerande som sagt, men man blir också som besatt i jakt på flest poäng. Så inte lär jag sluta spela det, men det lär nog dröja innan vi tar fram det igen. Till er som bara vill ha roligt en timme rekommenderar jag istället Ticket to ride, Alias, Mah Jong eller Settlers, till exempel.

I spelets slutspurt ligger jag sist, men tack vare ett prestigekort lyckas jag ta mig upp på en andra plats.

Slutligen – hur mycket har spelet med Florens att göra då? Tja, lite sisådär. Kanske borde spelet hetat DUKES of Florence istället, eftersom det aldrig fanns kungar och prinsar i Florens. Spelprincipen om att man lockar konstnärer till sitt hov gillar jag, men jag är besviken över att man bara får pengar för arbetena som utförs. Inte får man en liten Venus födelse, domkyrkokupol eller Davidstaty här inte! Däremot gillar jag att det på ens lilla spelbricka står Palazzo Rosso (i mitt fall), jag kan leva med att de inte använt någon av de stora familjenamnen som Medici, Pitti eller Pazzi.

Nytt inlägg...dröjer lite till...

Igår var jag uppe alltför sent, och skrev mitt nästa blogginlägg mitt i natten. För att ingen skulle störas skrev jag för hand i min vackra röda anteckningsbok, inne på toaletten.

Idag skulle jag skriva in allt här och pynta med foton jag tagit. Men vår kamerasladd står ingenstans att finna, så hur ska jag få över de tillhörande illustrationerna till datorn?!?!

Svordomar!!!

Till min tröst vet jag att detta även händer andra. Tyvärr äger ingen av oss något gitarr fodral vi kan leta i. Så, Malin, om du har kvar minneskortläsaren, så är jag numera intresserad!

Nåväl, vi fortsätter leta här hemma. I värsta fall får jag vänta med inlägget i fråga och satsa på annat jag kan illustrera från Wikipedia istället.

PS: Testpublik sökes! Hör av er om ni är/känner barn och unga i åldern 9-15 år som är intresserade av att läsa en barnfaktabok och kan kommentera läsningen efteråt!

Januari och jag längtar bort

Helgerna är praktiskt taget över och vi är inne i januari, som är min absoluta hatmånad. Det är fortfarande mörkt, man har inget att se fram emot och det är aldrig trevligt väder. Så det är i januari jag längtar bort, till varmare platser, där solen alltid skiner i mitt huvud, även om det kanske inte är så i verkligheten.

Florens och hela Toscana är naturligtvis ett sådant ställe. Men för mig personligen är även Öland det. Jag har haft familjens sommarstuga på Öland som den enda fasta punkten under ett liv av flyttande, och jag har släkt där. Så naturligtvis vet jag att vinter på Öland inte är trevligt alls: Ölandsfåken – när det blåser som ingen annan stans, konstiga stormar som bara drabbar ön, men inte fastlandet och den bittra kylan som alltid är närvarande.

Men i mitt huvud är det alltid sommar på Öland, i alla fall i januari och sittandes någon annan stans. Vädret är varmt och torrt och alla badplatser har minst 20 ⁰ C i vattnet. Minns ni sommarloven som kändes evighetslånga när man var liten? Det var tio veckor som aldrig skulle ta slut. Man hade all tid i världen på sig att göra det man ville, oavsett om det var marknad, bada, gå barfota till brevlådan, ligga i en halmstack och molnskåda eller låna en jättehög med böcker och läsa ut alla på mindre än två veckor, liggandes i hängmattan. Det var utflykter, auktioner och loppmarknader.

Bildbevis på att jag är en äkta ölänning, samt att jag alltid varit förtjust i glass! För er som inte fattar, så är det här kortet taget på torget i Borgholm, med Borgholms kyrka i bakgrunden.

Till och med det jag då tyckte var urtråkigt, kan jag uppskatta så här i efterhand: rensa ogräs i trädgårdslandet, plocka av alla krusbären på alla våra fyra buskar eller gräva ut grunden till det rum som just för tillfället gjordes om inne i stugan…

Nu när jag är vuxen bor jag för långt ifrån och är aldrig ledig längre än max en vecka, så det blir nästan aldrig att jag får tillbringa längre stunder på Öland. Så, nu sitter jag här och längtar bort och tillbaka.

Det slår mig också hur många likheter det finns mellan Öland och Toscana. Jorden som är så bördig, men ofta bränns brun om sommaren. Hettan och dammet. De italienska cypresserna och de öländska enarna. Glädjen och uppskattningen för det som är närproducerat i form av mat. Nedgångna hus som rustas upp av en bohemisk konstnär. Solen som går ned medan man sitter och lyssnar på syrsorna på en varm stenmur. Öppenheten och ljuset!

Kanske uppskattar jag Italien och Toscana så mycket för att det liknar Öland som jag är uppväxt med. Jag är heller inte den enda som sett likheterna mellan Öland och Italien. Fråga Axel Munthe och drottning Viktoria! Nåväl, gott nytt år!